Damn fine cup of coffee del 7: Den amerikanska mardrömmen

"The world is a strange and mysterious place"  

Den som läser eller ser intervjuer med David Lynch vet att han jobbar mycket utifrån idéer som kan bestå av enskilda inre bilder, en känsla eller ett musikstycke. Enligt en intervju med tidningen Cineaste började Blue Velvet som idé redan 1973. Det var en känsla och en titel, berättar Lynch. Senare kom även bilden av ett avhugget öra som ligger på en äng. Det skulle dock dröja 13 år och misslyckandet med Dune (1984) innan Lynch på allvar tog tag i dessa idéer och skrev ett manus omkring dem.

Fortfarande under kontrakt med producenten Dino de Laurentiis försökte Lynch sälja in ett antal manus, men blev gång på gång nekad finansiering. Blue Velvet var hans sista chans. Manuset föll i relativt god jord och Lynch fick en mindre budget att förverkliga projektet med. De sex miljoner dollar som Blue Velvet skulle få kosta var en ekonomisk tillbakagång från de tidigare två mastodontprojekten, Dune och The Elephant Man (1980). Vad Lynch tappade i finansiering tjänade han dock gällande kreativ frihet. De Laurentiis lovade honom full kreativ frihet om han levererade en film runt två timmar lång som han kunde marknadsföra.

Sin vana trogen filmade Lynch enorma mängder material och den första versionen av Blue Velvet var närmre fyra timmar lång. Efter flera omklippningar, både för att blidka de Laurentiis och den amerikanska censuren, landade filmen på exakt två timmar. För den som är intresserad släpptes en mycket prisvärd specialutgåva med 45 minuter restaurerat material för två år sedan. Hur som helst var Lynch nu redo att presentera sin egen version av den amerikanska drömmen för allmänheten och ingenting i hans liv skulle någonsin bli det samma.

Även technicolorrosor växer i skit

Blue Velvet utspelar sig i den fiktiva småstaden Lumberton, en plats där tiden tycks ha stått still och 1950-talets estetik blandas med 80-talets. Collegestudenten Jeffrey Beumont (Kyle MacLachlan) återvänder hem för att hjälpa till med familjeföretaget då hans far drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset en dag hittar han ett avhugget öra på en äng. Upptäckten leder honom till nattklubbsångerskan Dorothy Valens (Isabella Rossellini). Fascinerad av henne tar Jeffrey hjälp av sin nyvunna vän och tillika polischefens dotter, Sandy, för att undersöka Valens och ta reda på vad hon kan vara inblandad i.

Kombinationen mellan en polerad yta och en farlig, mörk undersida skulle i och med Blue Velvet komma att bli Lynchs kännetecken. Dualismen som uppstår mellan dessa två extremer blev källan för Davids berättelser. I Blue Velvet är det framförallt sexualitet som står i centrum. Jeffreys slitning mellan å ena sidan den väldigt sexuellt aggressiva, men samtidigt sköra, Dorothy och den oskuldsfulla Sandy utgör protagonistens underliggande inre kamp. I det förstnämnda förhållandet är Jeffrey helt klart, trots hans roll i det sexuella samspelet, den undergivne, medan han i Sandy hittar mer av en jämlike på alla plan. Jeffreys karaktär är tudelad å det grövsta. I en bortklippt scen stoppar Jeffrey en överfallsvåldtäkt på en collegefest och gör allt rätt – tröstar den utsatta tjejen, uppmanar henne att anmäla brottet och tar en klar ställning mot vad han anser vara ett avskyvärt brott. I fråga om hans förhållande till Dorothy faller hans moraliska skrupler däremot väldigt fort. Förvisso driver Dorothy på honom, hon vet vad hon vill ha av honom, men när han inte kan inta en dominant hållning framstår han också som mycket yngre än vad han egentligen är.  I relation till Sandy kan Jeffrey återigen inta en dominant position. Sandy är några år yngre än honom och även om hon har skinn på näsan lever hon ett mycket skyddat liv. De två världarna, Lumbertons glättiga vardag och Dorothys neonfärgade nattklubbsliv, börjar blöda in i varandra i och med att Jeffrey rör sig mellan de båda. I centrum av allt detta står antagonisten Frank Booth.

Sinnesbilden av "obekväm tystnad"

Frank är en av Lynchs mest skrämmande och minnesvärda karaktärer. Totalt bindgalen, pendlande mellan infantilism och machoideal och ständigt sniffande lustgas är Dennis Hoppers porträtt av honom i min mening höjdpunkten Hoppers ojämna karriär. Det ansåg även Hopper själv som efter att ha läst manuset ringde upp Lynch och krävde att han skulle få rollen eftersom han var Frank. Jag vet inte om jag vill veta mer än så om Hoppers liv…

Filmen slog ned som en bomb och delade kritikerna i två läger. Många kritiker hade problem med filmens sadomasochistiska sexscener, medan andra menade på att det just var filmens vilja att gå utanför den sexuella normen som var en del av dess storhet. Likaså menade många att tematiken med våld mot kvinnor var förkastlig, samtidigt som andra, däribland många feministiska filmanalytiker, menade att den komplexa förhållandestrukturen mellan Dorothy, Jeffrey och Frank var filmens höjdpunkt – våldet inkluderat. Isabella Rossellini fick mycket goda recensioner för sin tolkning av Dorothy Valens. Rossellini, dotter till filmlegendarerna Roberto Rossellini och Ingrid Bergman, var vid tillfället för Blue Velvet främst känd som modell. Blue Velvet blev hennes genombrott som skådespelerska. Lynch hade fått upp ögonen för henne både som skådespelerska och privat och de båda gifte sig också efter Blue Velvet spelats in.

Är det där en lustgastub du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

Blue Velvet cementerade också Kyle MacLachlan som David Lynchs leading man. Lynch uppger att han hos MacLachlan hittade en oskuldsfullhet som gjorde att man som tittare ville följa med honom in i de mörka mysterier han vandrade in i. Men Blue Velvet var inte bara det stora genombrottet för MacLachlan och Rossellini. Dennis Hopper, vars karriär hade varit rejält på dekis, fick en nytändning. Det fick även en av rockmusikens stora pionjärer – Roy Orbison.

Orbison hade fört en tynande tillvaro sedan mitten på 70-talet. Personliga problem och svikande försäljningssiffror hade fått honom att överväga att sluta med musiken och börja arbeta som byggnadsarbetare. När han fick reda på att David Lynch ville använda hans låt In Dreams till en surrealistisk bordellscen blev han förfärad och vägrade Lynch användandet av låten. David stod dock på sig och filmade scenen med nämnda låt. När han visade filmen för Orbison höll musikern med om att den passade ypperligt till scenen och lät honom använda den. Det skulle visa sig bli startskottet för en revival utan dess like för Orbison – en comeback som han åtnjöt frukterna av fram till sin alldeles för tidiga död tre år senare.

Orbisons karriär tog fart igen mycket på grund av Dean Stockwell i makeup. The world truly is mysterious

Utöver Orbisons låt innehöll soundtracket till Blue Velvet naturligtvis låten med samma namn av 50-talssångaren Bobby Vinton. Merparten av musiken skrevs dock av kompositören Angelo Badalamenti. Badalamenti plockades in som sångcoach åt Rossellini, men Lynch blev snart imponerad av hans drömska, jazziga pianospel och kontrakterade honom att skriva originalmusik till filmen. Deras samarbete skulle leda till en rad soundtrack genom åren, däribland det mest sålda soundtracket till en tv-serie någonsin – Twin Peaks (1990 - 1991). Det är svårt att beskriva Badalamentis filmmusik. Enligt honom själv så vill han beskriva sin stil som ”tragiskt vacker” och det är en beskrivning god som någon annan. Blue Velvet var också Badalamentis första samarbete med sångerskan Julee Cruise i och med låten Mysteries of love.

Angelo Badalamenti gör sin bästa maffiosoimitation

Blue Velvet är i mina ögon en så gott som perfekt film. Den har sina humoristiska stunder, en spännande deckarhistoria, välutvecklad karaktärspsykologi, bra skådespelare, fantastisk musik, regi att dö för och ett vackert foto. Trots kritikernas splittrade uppfattning blev Blue Velvet också Lynchs riktiga comeback efter debaclet med Dune. Han kunde inkassera en ny Oscarsnominering för bästa regissör, hade träffat en ny livspartner i Isabella Rossellini och hans karriär pekade spikrakt uppåt. Oavsett hur bra det gick för honom hade inget kunnat förbereda honom för vad som skulle komma därnäst. Ytterligare en idé hade fötts och vägrade lämna honom. Efter en livlig dröm försökte han beskriva vad han sett i sitt anteckningsblock. Det handlade om rum med röda draperier, dansande dvärgar och frågan framför alla andra: Vem dödade Laura Palmer?  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...