“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna

Medverkande: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Marvel Studios/Pascal Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6320628/

Drygt åtta månader efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) försöker Peter Parker återvända till någon form av normalt liv. Som ett steg till detta tänker han lämna dräkt och ansvar hemma när han åker på klassresa till Europa. Nu blir det ju inte riktigt så enkelt. Nick Fury försöker desperat att nå honom och när klassen har kommit till Venedig kommer anledningen ifatt Parker...

Det måste vara svårt att ställa om efter Endgame - en film som mer eller mindre hade varit in the making sedan MCU bildades. Nu måste nya tag tas och även om jag inte var jätteimponerad över hur man avslutade hela rasket är det spännande att gå in i ett nytt kapitel med Marvels blockbusters. Far From Home är väldigt rotad i vad som hände i slutet av Endgame och det är svårt att argumentera emot. Halva planetens befolkning har förlorat fem år då deras vänner och familj har åldrats och när dessutom Tony "Iron Man" Stark offrade sig för att föra alla tillbaka ligger Iron Mans skugga tung över både Parker och filmen.

Trots denna kanske något deppiga tematik är Far From Home allt annat än deppig. Det är en av MCU:s mest lättsamma filmer, men är samtidigt så pass smart skriven på sina ställen att den aldrig slår över. Jag borde som gammal Marvel-fan ha sett twisten komma från fem mils håll, men Chris McKenna grundlurade mig med sitt manus. Jag gillar när film lyckas med det.

Tom Holland växer mer och mer in i rollen som Peter Parker och jag hoppas innerligt (och tror!) att detta är den sista rolländringen vi kommer få se gällande nätsvingaren på ett bra tag. Även Jake Gyllenhaal gör en mycket bra roll som Mysterio. Gyllenhaal är alltid sevärd och så även här. Lite trivia är att han var redo att ta över rollen som just Spider-Man redan 2004 när Tobey Maguire hade en svårläkt skada, men så blev aldrig fallet. Nu får han åtminstone spela en annan klassisk karaktär från Spider-Mans persongalleri och gör det väldigt bra.

Spider-Man: Far From Home är en väldigt underhållande curtain raiser för vad som komma skall. Ett stort obs är att den klassiska eftertextscenen den här gången är av det mest dramatiska i hela filmen. Lämna alltså inte fåtöljen i förtid. Det är en riktigt jäkla bra cliffhanger de får till!

Betyg: 4 elementarer av 5 möjliga

Regi: Rupert Wyatt

Manus: Rupert Wyatt & Erica Beeney

Medverkande: John Goodman, Ashton Sanders, Jonathan Majors mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Amblin Partners/Participant Media mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt5968394/

Tio år efter att mänskligheten förlorat ett krig mot en invaderande utomjordisk ras är mycket ändå sig likt. Om man bortser från nedständgandet av digital kommunikation, arbetsläger och utrensningar av oliktänkande det vill säga. Gabriel tänker inte finna sig i detta utan planerar tillsammans med motståndsrörelsen ett attentat som en gång för alla ska visa människorna att ockupanterna går att slå tillbaka.

Rupert Wyatts Captive State lider helt uppenbart av en sak - den borde ha varit en tv-serie. Vi har sett otaliga invasionsfilmer från allsköns rymdslödder genom åren, men den här filmen visar en nivå av kollaboration från mänskligheten som skrämmande nog verkar realistisk. Filmen presenterar ett auktoritärt styre där mycket, tack vare teknikens hjälp, faktiskt är bra, men minst lika mycket är fruktansvärt. Det ger en mycket mer nyanserad och verklighetstrogen bild av hur en postkrigsmiljö skulle kunna te sig än hos gemene film om ämnet.

Även skådespelarna är bra, med John Goodman som den motvillige polisen som tvingas gå emot principer på löpande band men inte känner att han har något val. Ashton Sanders gör en solid insats i huvudrollen, men det är framförallt i scenerna mellan Goodman och Vera Farmiga som det blir som bäst. 

Men sen var det det där med tempot. Captive State sätter verkligen scenen för en tilltalande historia om hur motståndsrörelsearbete mycket möjligt hade kunnat se ut. Vi kommer dock aldrig längre än så. Filmen avslutas när den börjar bli som mest intressant och med tanke på att den bara drog in dryga åtta miljoner dollar på en budget om 25 miljoner diton lär vi inte få se en fortsättning. Många goda idéer, hade behövt pitchas som en tv-serie.

Betyg: 3 taggiga utomjordingar av 5 möjliga

Regi: Todd Douglas Miller

Manus: N/A

Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl.

Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures

År: 2019

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8760684/

Det har nog inte gått någon förbi att det idag är exakt 50 år sedan mänskligheten satte sin fot på en annan himlakropp för första gången. Detta firade Kino (Folkets Bio i Lund) med en förhandsvisning av Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11. Miller och hans team har som första filmare fått i princip helt fritt tillträde till NASA:s hela videobibliotek. Miller har använt denna gåva till att leverera något alldeles fantastiskt.

Det är lätt att tänka att "vad då, jag har ju sett månlandningen i var och varannan science fiction-film eller i skolan". Jag lovar dig att du aldrig har sett den så här tidigare. Det är en sak jag kan vara helt bombsäker på eftersom mycket av det material som visas i filmen aldrig tidigare har varit för allmän beskådan. Vi får följa med från uppskjutningen av raketen och sen på hela uppdraget fram tills att astronauterna återvänder hem. Och det är just astronauterna som gör Apollo 11 till en så magisk film.

Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins (även känd som mannen som inte fick gå på månen) besitter alla en kuslig förmåga att hantera stress och press. Den enda gång som Armstrongs hjärtrytm (vilken övervakades tillsammans med så mycket annat) går över 120 slag i minuten är när datorn hotar att låsa sig under landningen på månen. De tre besitter också en väldigt torr humor som fick publiken att skratta många gånger. Armstrong är något tankspridd så Aldrin får hela tiden klargöra till Huston att nu var det Armstrong som pratade igen. Collins andningsmätare visar på felutslag och läkarna i Huston blir oroliga. Collins lovar att han säger till dem om han skulle sluta andas.

Lägg till musiken till den magiska presentationen. Matt Morton har skrivit ett fantastiskt elektroniskt soundtrack med instrument som fanns tillgängliga 1969. Musiken låter modern, ja, men den musikaliska sättningen är helt och hållet 60-tal. Soundet blir väldigt unikt och bara understryker Apollo 11:s briljans.

Apollo 11 är en hoppfull dokumentär om något som fick världen att komma samman. Som Nixon sa i sitt telefonsamtal till männen på månen: "For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one." Det är också så här man gör en historisk dokumentär med mycket kvarlevande bildmaterial - minimal inblandning från filmskaparna, låt bilderna tala för sig själva... och som de talar! Måste ses på bio för skalan. Det är en order.

Betyg: 5 små steg av 5 möjliga

Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/

Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.

Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.

Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.

Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga

Regi: Mark Lester

Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland

Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl.

Produktionsbolag: Guerilla High Productions

År: 1982

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0083739/

I en epidemi av våld på amerikanska high schools är Lincoln High den kanske mest ökända av dem alla. Hit kommer den naive musikläraren Andrew Norris. Redan första dagen stöter han sig med skolans värsta gäng - en konflikt som kommer få ödesdigra konsekvenser.

En av de första filmer jag köpte en kopia av för egna pengar var en ex-rental av den balls to the wall-galna Class Of 1999 (1990) där de värsta skolorna i USA i hemlighet har fått androidlärare med en benägenhet att mörda istället för att ge kvarsittning. Jag älskade den filmen. Okej, jag var kanske tio år gammal och den hade våld, bröst och biljakter - hur kunde jag inte älska den? Många år senare fick jag tag i den här filmen av samma team. Den har lite eller inget att göra med Class Of 1999, men kan vara en av 80-talets främsta exploitationrullar som det talas väldigt lite om idag.

Mark Lester skrev och regisserade den här filmen, vilket gjorde att han bara några år senare fick ta över en väldigt högprofilerad Schwarzenegger-film i Commando (1985). Jag undrar lite hur Mark Lester mådde under den här tiden i sitt liv. Båda filmerna handlar om auktoritetsfigurer som måste hämnas oförrätter på de mest spektakulära sätt de kan... och som de gör det! De sista 20 minuterna av Class Of 1984 är varje lärares dagdröm när man haft en riktigt jobbig klass. Ja, den är definitivt over-the-top och har lite eller inget att göra med verkligheten, men det är en eskapistfantasi som heter duga.

Mycket är tack vare produktionen. Lester visar att han med mycket små medel kan göra film som ser ut som gemene actionblockbuster från 80-talet. När han dessutom fått med riktigt namnkunniga skådespelare i form av Perry King, Roddy McDowall och en ung Michael J. Fox är det bara att gratulera. Den som spelar skjortan av dem alla är dock Timothy Van Patten som gängledaren Stegman. Han är en skurk som man bara älskar att hata med ett av de mest punchable ansikten jag sett. Van Patten är idag en flitigt anlitad tv-regissör med allt från Game Of Thrones till The Sopranos på sitt CV. Slutligen har Lester fått med årets hedersoscarsvinnare Lalo Schifrin som kompositör och Alice Cooper (!) att sjunga ledmotivet.

Class Of 1984 har fått mig att börja se mig om efter fler schlockrullar med high school-tema innan jag återvänder till jobbet efter semestern. Det är rätt bra betyg det.

Mest schlockiga scenen: Gänget presenterar sig på någon hemmagjord hybrid av tyska och engelska och slentrianheilar i musiksalen. Jag, som studerat tyska i sju år, förstod inte ett ord av vad de sa.

Regi: Tim Story

Manus: Kenya Barris & Alex Barnow

Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4463894

1989 tvingas John Shaft ta farväl av sin flickvän och deras nyfödde son när han blir måltavla för en heroinkung i Harlem. Trettio år senare har sonen, JJ, vuxit upp och blivit en dataanalytiker hos FBI. När hans bäste vän blir mördad med en avsiktlig överdos tvingas JJ gå utanför de strikt legala ramarna för sin undersökning och vem passar då bättre som partner än farsgubben? Det är bara det att inte alltid är så lätt att återknyta efter trettio års frånvaro.

Okej, det här är förvirrande. Första Shaft kom 1971 och blev startskottet för den kommersiellt framgångsrika blaxploitationgenren. Det hade funnits filmer som kan räknas till genren tidigare, men det var just med Richard Roundtrees hårda privatdetektiv som den verkligen tog fart. Roundtree spelade karaktären i ytterligare två filmer, 1972 och 1973, samt i en kortlivad tv-serien 1973 - 1974.

Så långt allt enkelt. När karaktären skulle fräschas upp för 2000-talet blev det föga förvånande Samuel L. Jackson som rollen gick till. Resultatet blev Shaft anno 2000. Roundtree medverkade i en liten roll som just John Shaft, en man som säger sig vara Shaft Jr.:s farbror. Nu, 19 år senare, kommer en tredje film som heter Shaft med Richard Roundtree som John Shaft, Jackson som John Shaft Jr. och Jessie T. Usher som John Shaft Jr.:s son JJ. Roundtrees roll uppgraderas också till John Shaft Jr.:s farsa i en tämligen rolig dialogväxling. Vi har alltså inte reboot här utan en röd och förvirrande tråd från 1971 års första film. Det... är speciellt. Hur är filmen då? Jovars.

Det är svårt att göra en Shaft-film år 2019. Shaft kan vara en av de minst politiska korrekta karaktärerna någonsin och tack och lov har Netflix och resterande produktionsbolag inte gjort om honom. Jacksons Shaft är fortfarande ett riktigt jäkla rövhål, men han är ett rövhål med en kolon av guld. Framförallt märks det hur kul Samuel L. Jackson har i den här rollen. Efter den tämligen misslyckade filmen från 2000 tror jag han var sugen på att spela karaktären igen och här kommer den äntligen till sin rätta. Givetvis är även soundtracket värt att se filmen för bara det. Isaac Hayes ledmotiv vävs in skickligt och John Shaft Jr. har alltid en schysst soullåt på lager.

Rent manusmässigt finns här inte så mycket att orda om. Det är en väldigt ordinär polisactionsak det här och huvudanledningen är att karaktärerna får fritt spelrum. Jessie T. Usher är bra i rollen som fish out of water med sin extremt skyddade uppväxt långt ifrån Harlems gator. Kulturkrocken mellan JJ och Shaft Jr. är filmens höjd- och huvudpunkt.

Shaft är precis vad du förväntar dig att det är. Den är inte på något sätt dålig, men lyfter heller aldrig några längre stunder. Se den med popcorn och ladda för one-liners.

Betyg: 3+ talking bout Shafts av 5 möjliga

Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/Monkey Massacre/Netflix

År: 2019

Längd: cirka 480 min (cirka 8 x 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

Ett år efter att gänget lyckats stänga porten till den mörka dimensionen är allt inte frid och fröjd. Tja, Mike och Eleven tycker att det är frid och fröjd så länge de får fortsätta hångla och Dustin har utvecklat sitt intresse för radioteknik på ett sommarläger, så på de sätten är saker och ting lugna. Samtidigt börjar dock Will känna sig utanför gänget när Dustin har varit borta i några veckor och hans andra vänner har parat ihop sig i tonårstvåsamhet. Och vad händer egentligen under det där nya köpcentret där Steve arbetar som glassförsäljare? Något är på väg igenom en dörr som skulle förblivit stängd och det är de där onda ryssarnas fel!

I närmre två år har vi fått vänta på fortsättningen av Netflix absolut mest populära serie. Efter att säsong 2 gav ett ganska splittrat intryck (med vissa stora ljusglimtar) var jag med den långa väntan något skeptisk i min entusiasm. Jag kunde inte haft mer fel. Stranger Things tredje säsong är seriens starkaste hitintills.

För det första är det säsong 3 en mycket bättre sammanhållen berättelse än förra vändan som led en del av att splittra upp gänget för mycket. Samma sak händer i viss mån här, men det är av fullkomligt logiska anledningar och är inget man kan lösa om man bara hade velat. Säsong 3 splittar återigen upp gänget i två större storylines som knyts ihop mot slutet, men det funkar desto bättre den här gången.

Där säsong 3 trots allt svajar lite är med de äldre karaktärerna. Nancy (Natalia Dyer) och Jonathan (Charlie Heaton) har en storyline som inte mynnar ut i särskilt mycket, men å andra sidan har vi också säsongens starkaste kort bland de vuxna karaktärerna - David Harbour som polischefen Hopper. Harbour står för många av säsongens både roligaste och mest rörande scener och han har en fin kemi tillsammans med Winona Ryder i deras will they, won't they-relation.

Det kanske mest underhållande i säsong 2 var mentor-elev-förhållandet mellan den tidigare "kungen av Hawkins" Steve Harrington och Dustin. Det förhållandet fördjupas i säsong 3 och får även hjälp på traven av nykomlingen Robin (Maya Hawke) i en roll som passar perfekt in i ensemblen, även om den inte alls är vad man först tror. Well played. Även Lucas extremt irriterande lillasyster Erica (Priah Ferguson) får mer utrymme här som kanske det roligaste nytillskottet. Ferguson får många av säsongens roligaste one-liners och visar upp ett skådespel som ligger långt bortom hennes ringa ålder.

Som diggare av monster- och skräckfilm krävs det dessutom något extra för att få mig att tycka att något slemmigt från en annan dimension är hotande. Jäklar vad man lyckats här! Jag vill inte avslöja för mycket, men specialeffekterna är bland de bästa jag sett i tv-sammanhang.

Trots att storyn flyter på bra var det något jag saknade i säsong 3. Jag visste inte vad det var förrän jag faktiskt fick det. Jag talar om de där ögonblicken av nostalgi som kramar åt hjärtat så man blir tio år gammal igen. Säsongen är, precis som de tidigare, referenstung, men det som verkligen fick mig att kapitulera fullständigt hade med The Neverending Story (1984) att göra. Efter den scenen var jag en totalt snörvlande tågolycka till 37-årig man som inte borde bli så här påverkad av populärkultur, men älskar att han fortfarande kan bli det. Uttoningen av säsongens sista avsnitt hjälpte inte mitt manliga snörvlande särskilt mycket heller och jag kan bara kasta upp händerna och säga att The Duffer Brothers fick mig igen. Säsong 4 har aldrig känts så långt borta.

Betyg: 5 onda ryssar av 5 möjliga