“When it comes to the past, everyone writes fiction.”

Författare: Stephen King

År: 2013 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 288

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-1-781-16264-4

Devin Jones är en hårt kämpande collegestudent som försöker dryga ut kassan med att ta ett sommarjobb på nöjesparken Joyland i North Carolina. Devin trivs med arbetet och får snabbt två nya vänner i Erin och Tom, även de sommarjobbare. Det finns dock en skugga över Joyland. Några år tidigare mördades en ung kvinna i nöjeslandets spökhus... och frågan är om hon egentligen verkligen har lämnat stället?

Joyland är Kings andra bok för förlaget Hard Case Crime, ett förlag som vände sig till redan välkända författare att skriva pulpromaner för deras räkning. De tackade sin lyckliga stjärna när King tackade ja inte bara till en utan två böcker (den andra boken är nästa planerade recension i projektet). King gillar pulplitteratur och det märks. Joyland innehåller alla kännetecken, men det är först och främst en berättelse som bär Kings signum - välutvecklade karaktärer, bra miljöer... och tyvärr ett slut som inte lever upp till det som kommer innan.

Det här med Kings oförmåga att skriva bra slut är en smula oförtjänt rykte. Det är helt klart så att han har fler böcker än andra välkända författare där slutet är ett problem, men å andra sidan har han också fler böcker publicerade än de flesta välkända författare. Slutet i Joyland är inte katastrofalt, men det lider lite av att King var under kontrakt att skriva en bok på under 300 sidor. King skriver, som vi vet, gärna långa romaner och om den här hade fått mer utrymme hade den kunnat bli några snäpp bättre än vad den nu är.

Det som King verkligen lyckas med i Joyland är miljöbeskrivningarna. Att han inte skrivit något längre som utspelar sig på ett nöjesfält tidigare är ett mysterium. Det är en klassisk skräcktrop som King verkligen gör levande med vad som verkar vara ett genuint intresse för karnevalsfolket och dess egenheter. Det är också dessa som gör Joyland, om inte till en klassiker i Kings bibliografi, läsvärd. Om du gillar stuket med nöjesfält som kan hysa ondska av ett eller annat slag kan jag rekommendera Joyland.

Betyg: 3 nöjesfältsmord av 5 möjliga

Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader mfl

Produktionsbolag: New Line Cinema/KatzSmith Productions/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 169 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7349950/

Efter 27 års tystnad händer det igen. Bestialiska mord drabbar den lilla staden Derry och Mike Hanlon, en av medlemmarna i The Losers Club, ringer de övriga i gänget för att kalla hem dem. Löftet de gav som barn, att återvända om Pennywise kom tillbaka, behöver infrias. Den här gången blir det en kamp till slutet, vad som än händer.

Jahapp... det var det det. Lite så känns det efter nästan tre timmars avslutning av Kings clownepos. Är den bra? Den har absolut sina stunder, men dras med ett stort antal problem. Det tydligaste är speltiden. Väldigt få filmer behöver vara 169 minuter långa och IT2 är definitivt inte i behov av det... samtidigt som den är det. Vi har fortfarande inte fått en komplett adaption av romanen, vilket vi kanske hade kunnat få med den här versionens väl tilltagna speltid. Nu spenderas den framförallt med långsamma tillbakablickar och en överexponering av Pennywise.

Överexponeringen av Pennywise är ett stort problem av många orsaker, men framförallt är det för att nu, efter två filmer med Skarsgård i rollen, kan jag sluta mig till att jag verkligen, verkligen inte gillar den här tolkningen av karaktären. Det som Tim Curry gjorde med rollen var att blanda slapstick med allvar på ett sätt som gjorde honom obehaglig. Skarsgårds tolkning har inte ingen subtilitet överhuvudtaget. Det är fullt ös medvetslös från första bildrutan och det funkar sådär. Det är inte så mycket Skarsgårds fel som det är manusförfattarens. Pennywise i 1990-versionen var, trots sina skämt, alltid en hotfull karaktär med pondus. Designen och dialogvalen på Pennywise i Skarsgårds tapping gör honom till en ofokuserad ADD-version av samma karaktär. Det är för mycket slapstick och de, förvisso daterade men ack så charmiga, praktiska effekterna i originalet får stå tillbaka till för någon av den värsta CG som skådats i år. Det var ett problem även i del 1, men inte alls lika illa som det är här.

Nåväl, medan jag inte har mycket till övers för Skarsgårds Pennywise finns det skådespelare här som gör bättre roller än sina motsvarande i originalet. Framförallt gäller det Jessica Chastain som alltid är sevärd och som bär The Losers Club tillsammans med James McAvoy (Bill) och James Ransone (Eddie). Vissa centrala teman från boken har också fått något större plats, vilket jag är glad över, framförallt den ådra av undertryckt sexualitet som Kings originaltext har. Dessvärre har Gary Dauberman (manus) inte tryckt på Pennywise ursprungshistoria tillräckligt. Det finns allusioner till den större bild som presenteras i boken, men den, förvisso knarkiga men samtidigt mycket mer intressanta upplösningen i boken, har gått förlorad även här. Vad jag aldrig kommer förstå är varför man pumpar in så här mycket pengar och produktion i en nyversion av en film som behövde ligga närmre originaltexten och sen gör något riktigt halvhjärtat av den? För att maximera vinsten troligen, men det blir bara så jäkla tröttsamt.

Sammanfattningsvis är nyversionen av IT, både del 1 (2017) och del 2, mest en axelryckning. King har upprepat flertalet gånger att de två filmerna ska ses som en och som sådan landar den på en trea i betyg. För den här, andra halvan, blir det dock inte mer än:

Betyg: 2+ less is goddamn more av 5 möjliga

Regi: Gary Dauberman

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mckenna Grace mfl.

Produktionsbolag: Atomic Monster/New Line Cinema/The Safran Company

År: 2019

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8350360/

Familjen Warren låste in den besatta dockan Annabelle i ett skåp gjort av kyrkglas av en anledning. När en vän tills deras dotters barnvakt olovligen utforskar familjens hus väljer hon att ignorera de varningar som står skrivna på skåpet och öppnar det. Det skulle hon inte gjort.

Jag har orerat en väldig massa om familjen Warren och deras livsöde som nästan blivit en franchise i sig självt. Från deras väldokumenterade spökerier i Amityville till den här filmserien är familjen Warren troligen de främsta undersökarna av saker som go bump in the night. Naturligtvis är de också fulla med skit och fabricerade sina fynd till höger och vänster. Nåväl, trots min aversion mot charlataner i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet har jag en viss svaghet för filmerna som baseras på nämnda bluffmakare. De är sällan eller aldrig lysande, men de är lika sällan riktigt dåliga. Typiska mysrysare utan större tuggmotstånd som kan avnjutas en kväll man inte hade något annat för sig. Annabelle Comes Home är tyvärr den svagaste i serien än så länge.

Mycket handlar om bristen på överraskningar. Gary Dauberman är vanligtvis en ganska kompetent författare när det kommer till skräck, men Annabelle Comes Home är själva definitionen av att gå på tomgång. Det är inte direkt dåligt, kompetent gjort fast med så idiotiska karaktärsval att det inte hade blivit någon historia alls om de hade agerat som folk verkligen hade agerat i krissituationer.

Annabelle Comes Home flyter dock på bra med vissa scener som är lite creepy här och där. Det är dock inte någon film jag kommer komma ihåg om tre månader och saknar identitet. Horror by the numbers. Meh.

Betyg: 2 industriellt framställda skräckupplevelser av 5 möjliga

Regi: Simon Kinberg

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: Sophie Turner, James McAvoy, Michael Fassbender mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Kinberg Genre mfl.

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6565702/

När X-Men kallas in för att rädda besättningen på en rymdfärja som NASA förlorat kontakten med blir Jean Grey måltavla för en mystisk urkraft. Väl på jorden igen börjar hon utveckla krafter som ligger så långt över hennes normala att hon får svårt att kontrollera både dem och sig själv. Med de mentala murar som Charles byggt upp inom henne för att skydda henne från diverse trauman rämnade börjar Jean dessutom inse att Charles har undanhållit väldigt viktiga saker från henne...

Andra gången gillt för den kanske mest kända storylinen i X-Men att bli spelfilm. Förra gången det begav sig, i X-Men: The Last Stand (2006), var resultatet allt annat än lyckat så om någon Marvel-film behövde en remake var det just den här storyn. Filmen har sågats längs med fotknölarna av både fans och kritiker. Den har dessutom den lägsta Rotten Tomatoes-poängen av alla Marvelfilmer sedan superhjältevågen drog igång under sent 90-tal. Själv ställer jag mig lite i mitten. Dark Phoenix är knappast en home run, men ändå bra mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Det stora problemet ligger i källmaterialets natur. Det är en väldig massa saker man behöver få in för att historien ska göras rättvisa och helst av allt hade jag sett den som säg säsong 3 av en tv-serie. Då hade man haft tid att etablera karaktärerna på riktigt, något som är ett måste för att berättelsen ska fungera fullt ut. Det skulle dessutom gett plats till de delar som Simon Kinberg valde att efter övervägande plocka bort, trots att grundarbetet lades redan fanns där. Många av de här bihistorierna är den stora anledningen till varför serieförlagan blir så drabbande. Dark Phoenix lyckas inte förmedla den skala som källmaterialet har och det hot som Jean Grey faktiskt utgör inte bara mot jorden utan skapelsen självt.

Skådespelarna är fortfarande i regel bra, i synnerhet James McAvoy (Charles Xavier) och Nicolas Hoult (Hank "Beast" McCoy). Tråkigt nog är det huvudrollen som inte riktigt funkar. I och med att den här filmen spelades in mitt under sista säsongen av Game Of Thrones är det inte märkligt att Sophie Turner inte riktigt är där i alla sina scener. Det kräver sin kvinna att spela Jean Grey och Turner kanske inte är där än.

Dark Phoenix är en okej representation av storylinen från serierna, men den går fortfarande att göras så mycket bättre, mer bombastisk och karaktärsdriven på samma gång. Den är dock långt ifrån den katastrof som alla vill påstå och mycket bättre än förra försöket.

Betyg: 3 eldfisar i etern av 5 möjliga

Regi: Jim Jarmusch

Manus: Jim Jarmusch

Medverkande: Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/Film i Väst

År: 2019

Längd: 104 min

Land: USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8695030/

När skrupellösa regeringar börjar med fracking vid jordens poler sätter de igång en serie händelser som skiftar planetens lutning. Katastrofer är att vänta, men den kanske mest spektakulära händelsen är att de döda vaknar till liv igen. I den lilla hålan Centerville tar staden polis det dock med ro. De döda lever? Tja, då får vi väl döda dem igen.

Jim Jarmusch är en regissör som jag alltid tänkt att jag borde gilla mer än vad jag faktiskt gör. Hans filmer har ofta bra idéer och är stilistiskt säkra, men tappar på att han aldrig tycks veta när han ska släppa något och gå vidare. Så även i The Dead Don't Die - troligen den mest stjärnspäckade zombiefilm du någonsin har sett. Rollistan är inte bara imponerande utan helt jävla sjuk! Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Tilda Swinton... Iggy Pop! Ja, läs på postern. Det går ingen nöd på talangen här inte.

Värre är det med Jarmuschs manus som är väldigt hit or miss. Många av skämten räddas av framförallt Murray och Swinton som är de klart mest sevärda skådisarna i den här filmen. Till sist blir det bara lite för mycket. Precis alla, förutom Sevignys karaktär, ska spela så oberörda de bara kan eftersom... det är kul? Ja, jo, det är det bitvis, men till sist blir det mest påfrestande och jag letar efter lite känsla till poängerna.

Regimässigt klarar sig dock Jarmusch mycket bättre. Det är ganska svårt att misslyckas med skådespelarregin när man har den här ensemblen, men här finns också en mängd andra små detaljer och val som gör det hackiga manuset än mer irriterande. Det här hade kunnat bli riktigt, riktigt bra nämligen. Som det är nu är det en habil zombierulle med några lysande scener, fantastiska skådespelare och framförallt det bästa ledmotivet jag hört i år. Sturgill Simpsons countryhit med samma namn som filmen skulle mycket väl kunna bli Oscarsnominerad för bästa sång nästa år. Finns på en YouTube nära dig och länkas nedan.

Betyg: 3 ojämna zombiekavalkader av 5 möjliga

Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Grace Saif, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2019

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

Några månader efter att Clay lyckats få Tyler att ge upp sina planer på en skolskjutning är gänget av förklarliga skäl fortfarande riktigt skärrade. De hoppas att deras gemensamma ansträngningar ska hjälpa Tyler komma till bukt med alla sina problem. Samtidigt inträffar ett mord i staden. Bryce Walker, eleven som låg bakom många av de handlingar som ledde fram till allt dåligt som hänt på Liberty High, hittas ihjälslagen i hamnen. Men vem dödade honom? Alla verkar ha haft motiv. Spåren pekar mot Clay, men är det verkligen sanningen? Eller en del av sanningen? Eller ren lögn?

13 Reasons Why var i sin första säsong något tämligen unikt. Jag tror inte jag sett något som skapade en sådan debatt bland folk i min egen ålder förr och bara timingen att den kom samtidigt som meetoo-rörelsen tog sina första steg gjorde att den fick ett gigantiskt genomslag. Det var välfötjänt. Visst, den led i viss mån av samma problem som alla ungdomsserier gör (alla ser ut som modeller, även om du tillhör en utsatt socioekonomisk grupp har du en lyxlägenhet etc), men i grund och botten gjorde den första säsongen av Reasons något nytt i all sin råhet som den skildrade. Andra säsongen följde upp med ett mer eller mindre hafsigt rättegångsdrama som hade sin poänger och nu har alltså säsong 3 landat. Och nu kan det lika gärna vara slut för min del.

Från att ha gått en balansgång mellan att vara ställningstagande samtidigt som den försökt skildra karaktärerna som flerdimensionella personligheter börjar Reasons nu bara dra mer och mer mot en typiskt ungdomsserie 1a. Den unika röst som första säsongen hade finns bara i små detaljer i säsong 3 och framförallt faller säsongen på sin orimlighet. Säsong 1 - 3 ska ha inträffat under ett och samma år. Visst, rent kronologiskt får händelserna plats, men händelseförloppet känns alldeles för komprimerat. Jag hade kunnat bortse från detta om det inte vore för karaktärsutvecklingen.

Reasons tredje säsong slår nästan knut på sig själv för att visa att det finns orsaker (no pun intended) och skäl till allt ont som människor gör. Det är inte minst fallet med säsongens de facto huvudperson, Bryce Walker. Serien har byggt upp Walker som i princip ett monster i två säsonger och gör nu ett halvhjärtat försök att vi ska känna sympati med karaktären. Det funkar inte så bra. Även om han får en viss "personlig upprättelse" skulle denna i sådana fall behöva visas under en mycket längre tidsperiod (se det komprimerade händelseförloppet) och med fler hållpunkter på vägen. När dessutom en annan antagonist, Montgomery de la Cruz, motivation till sina handlingar sopas under mattan så fort man bara kan rimmar Walkers utveckling extra illa. Men, ja, i den oundvikliga säsong 4 får vi säkert reda på att de la Cruz fick äta spik till frukost som barn eller något...

Seriens enda större nytillskott är Grace Saif i rollen som Ani, Clays nya bästa vän och boendes tillsammans med familjen Walker då hennes mamma fungerar som sköterska åt familjens patriark. Saif själv gör ett bra jobb, men karaktären är så inkonsekvent skriven att jag mest vill skaka henne och fråga vad som är fel.

Reasons tredje säsong ligger mer åt Riverdale (2017) än sina rötter. Några halvhjärtade försök att utforska viktiga frågor gör serien mest till en gäspning. Den är inte värdelös dock. Som ungdomsdrama fungerar den fortfarande över snittet, men vi behöver inte fler generiska ungdomsdramer.

Betyg: 2+ låt den bara dö nu av 5 möjliga

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Bona Film Group/Heyday Films/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 161 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7131622/

Rick Dalton är en westernskådis på dekis som spenderar merparten av sina dagar tillsammans med sin assistent och tillika stuntman, Cliff Booth. Under 1960-talet sista år försöker Dalton hitta sitt fotfäste igen samtidigt som både Hollywood och landet i sig är i en våg av förändring. Och mitt i alltihop flyttar en viss Roman Polanski in i grannhuset tillsammans med sin fru Sharon Tate...

Tarantinos nionde film (hans egen numrering, så jag ska inte bråka med den) är ett porträtt av en av brytpunkterna i Hollywoods historia. Det lika tumultartade som förändringsbenägna 1960-talsidealet är på väg ut och nya skuggor lurar bakom varje hörn. Att Tarantino kan sin filmhistoria visste vi sedan innan, inte minst eftersom elaka tungor säger att han stjäl sina filmer från obskyra äldre diton, men Once Upon A Time... kan vara hans mest referensspäckade film hitintills. Det är namn, platser, musik och filmer som skymtar förbi under de närmre tre timmarna vi får följa Rick, men det är aldrig frågan om "referensstapling" - det vill säga när man övertydligt pekar på något och indirekt säger till publiken: "Ser ni? SER NI? SE!". Visst finns här referenser som alla som inte levt under en sten hela sitt liv plockar upp direkt, men jag tror ändå att du bör vara åtminstone ganska allmänbildad inom lite äldre film för att få ut mest av Once Upon A Time...

Att Tarantino kan regissera skådespelare är inte heller det någon nyhet och Once Upon A Time... är full med bra rollprestationer. Kombon DiCaprio och Pitt har en väldigt fin kemi tillsammans men det är framförallt den förra som spelar skjortan av samtliga inblandade. Ny Oscarsnominering inkasseras i januari. Även Margot Robbie går från klarhet till klarhet. Robbie avfärdades tidigt i sin karriär som "just another pretty face", men hon blir bättre i varje roll jag ser henne i. I Once Upon A Time... är hon lysande som den storögda och varma Sharon Tate.

För den som har lite koll på nutidshistoria så vet ni vad som händer på slutet... fast ändå inte. Ja, Mansons familj är med även här, men Tarantinos lösning är så briljant och oväntad att även om jag skriver att du inte kommer vänta dig slutscenerna kommer de slå dig som ett bowlingklot i skrevet. Det gör också filmens väldigt långsamma partier värdefulla... till en gräns.

Tarantino har sedan det tidiga 2000-talet gjort konsekvent längre filmer. Jag tänker inte sitta och räkna minuter i varje produktion han gjort, men undantaget Death Proof (2007) har alla hans filmer sedan 2004 varit över 150 minuter (återigen, med mannens egen numrering som räknar Kill Bill (2003) som en film, inte två) långa. Man hade utan problem kunnat klippa bort en halvtimme av Once Upon A Time... och fått den att flyta bättre. Framförallt är det väldigt många scener där karaktärer kör genom L.A utan någon dialog, mest för att Tarantino ska visa landmärken och spela musik. En eller två sådana scener hade varit helt på sin plats, men när de återkommer hela tiden blir de till sist ganska tröttsamma. 

Once Upon A Time... kan vara den mest Tarantino-aktiga film som Tarantino gjort. Den landar inte bland hans bästa eller sämsta. Om någon hade undrat över Tarantinos stilistiska drag hade jag visat dem den här filmen. Fast även en "medelmåttig" film med Tarantinos höga standard ligger skyhögt över det mesta du kan se. Rekommenderas för Tarantino-fans och filmnördar, kan bli lite väl långsam för andra. Se och avgör!

Betyg: 4 attackhundar av 5 möjliga

Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2019

Längd:  cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5290382/

Efter händelserna i första säsongen av Mindhunter är FBI:s beteendevetarenhet under stor press från både yttre och inre krafter. Holden har helt gått in i väggen och är intagen på en klinik i Los Angeles och Bills äktenskap knakar i fogarna. Samtidigt går arbetet på enheten vidare och när Atlanta drabbas av barnmord på barnmord kallas agenterna in för att profilera gärningspersonen.

Mindhunter kom som en frisk fläkt från ingenstans 2017. Det var en serie om gärningsmannapsykologi långt bortom det vanliga tugget som man såg vecka in och vecka ut i olika serier. En bidragande faktor till detta var verklighetsbasen som den byggde på. Joe Penhall och David Fincher går vidare i samma nedtonade och avskalade stil också i säsong 2, även om det här är mer av en polisprocedural än förra gången det begav sig. Det är också i detta som säsongen tappar en smula i jämförelse med den första.

Mindhunters första säsong byggde väldigt mycket på obehagliga samtal mellan utredarna och redan dömda mördare. Det var en masterclass i skådespel och spänningsbyggande med små medel. Säsong 2 är mer visuellt särpräglad än sin föregångare och detta är på gott och ont. Det liknar mer en traditionell polisserie, vilket aldrig var Mindhunters storhet, men å andra sidan blir det en ny utveckling och ett mer praktiskt orienterat resultat än säsong 1:s teoretiska. Det är nog en fråga om enkel smak det här och jag personligen föredrog den mer nedtonad, lågmälda varianten.

Vad jag än tycker om ovanstående är Mindhunters andra säsong fortfarande något av det bästa du kan se i genren. Skådespelet är åter i topp och manuset är starkt. Den finns dock en eller två bihandlingar som skulle mått bättre av att få utvecklas lite mer. Den första säsongens längd på tio avsnitt hade varit perfekt istället för den två avsnitt kortare andra säsongen. Avslutningen kommer lite hastigt och det finns så mycket mer att utforska här som bara lämnas därhän. Mindhunter är trots min kritik ett måste för genrefans. Nu hoppas jag verkligen inte att det går två år tills vi får se nästa säsong!

Betyg: 4+ icke glada barnasinnen kvar av 5 möjliga