Regi: Emerald Fennell

Manus: Emerald Fennell

Medverkande: Carey Mulligan, Bo Burnham, Alison Brie mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment/Focus Features/LuckyChap Entertainment

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9620292/

Cassandra, en gång ung och lovande läkarstudent, bor fortfarande hemma vid 30 års ålder och har ett skitjobb på ett fik. Om kvällarna är hon dock flitig besökare på de lokala pubarna där hon, till synes asplakat, låter män ta med henne hem. När de gör närmanden som hon säger nej till "nyktrar" hon till för att lära dem en läxa. Men vad var det som egentligen hände som fick henne att hoppa av sin utbildning? Det förflutna dyker snart upp till ytan igen, men Cassandra tänker nu göra det hon inte kunde göra tidigare - utkräva hämnd.

Den passande betitlade skräck- och thrillersubgenren rape/revenge har sedan 1970-talet varit kanske en av de mest studerade inom nämnda huvudtyper av film. Premissen är lika enkel som brutal - en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp och tar sedan gruvlig hämnd på de som genomförde det. Det som gör genren så pass intressant är att medan filmerna förvisso innehåller tropen med "det kvinnliga offret" innehåller de också att ta situationen i egna händer. Oftare än inte finns här svidande kritik mot samhällets syn på sexualitet, kvinnlighet och rättssystem.

Men hur översätter man en film av den här typen till 2020-talet och får den "accepterad" i rumsrena kretsar? Mycket av kritiken mot genren har handlat om att man trots sin vilja att visa upp badass hämnare så är det sexuella våldet ofta rått, utdraget och exploaterande. Med andra ord är det filmer som går rakt till DVD. Eller så gör man som Emerald Fennell.

Fennell, sedan tidigare mest känd som skådespelare, gör sin långfilmsdebut som manusförfattare och regissör med Promising Young Woman. Det märks inte. Hon har redan en rutinerad regissörs öga och skådespelarregin är superb. Fennell kan dessutom genren och slänger in filmiska citat från bland annat Day Of The Woman (1978) i förbifarten. Hennes uppenbara talang när det gäller regi till trots är det i manusarbetet hon skiner som allra mest. Istället för att ha de långa och utdragna scenerna av sexuellt våld låter manuset bara antyda eller beskriva de flesta av dessa hemskheter genom att tittaren får fylla i eller sätta sig in i situationen. Därför vill jag också ge en trigger warning till eventuella läsare. Det mänskliga sinnet är som bekant värre än vilken konstruerad scen som helst.

Det jag framförallt gillar med Fennells manus är att det ger sig på strukturer, inte "bara män" eller "kvinnor som inte hjälper varandra". Det är systemet som får den skarpaste kritiken, men sker mer subtilt bakom de mer uppenbara bovarna. Om det sen mynnar ut i våld gentemot gärningspersoner visar Fennell att detta är ett symptom snarare än en orsak. Det gör att Promising Young Woman blir, trots sina ibland något märkliga stilistiska drag, en film som känns väldigt verklighetstrogen. I och med den kolsvarta humorn som dessutom är insprängd här och där kan jag inte nog applådera manusarbetet!

Givetvis måste jag också nämna Carey Mulligan i huvudrollen som Cassandra (passande namn). Mulligan är alltid sevärd, men här gör hon i mitt tycke sin bästa roll i karriären hitintills. Hon ligger hela tiden på "gränsen" med sin roll, precis som hon ska. Vi får tidigt reda på att Cassandra kanske inte riktigt har alla hemma, och sättet som Mulligan skiftar mellan olika sinneslägen är utsökt. Det går från väldigt subtilt till nästan, nästan överspel, men sammantaget är det en roll som borde ge henne minst en Oscarsnominering.

Som ni märker är jag helt såld på Promising Young Woman. Fennell blir ett namn att hålla ögonen på även i regi- och manuskategorierna hädanefter. En käftsmäll på allra bästa sätt.

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

Regi: George C. Wolfe

Manus: Ruben Santiago-Hudson (baserat på August Wilsons pjäs)

Medverkande: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10514222/

Chicago, 1927. Under en stekhet sommardag uppstår konflikter mellan bluesdrottningen Ma Rainey och hennes band under en inspelningssession. Främst är det spänt mellan Rainey och den relativt färske trumpetspelaren Levee som har sina egna idéer om gruppens inspelning. Levee får dock snart lära sig något de andra i bandet vetat sedan länge - man tar sig inte ton mot Ma Rainey...

Ma Rainey tillhör de största bluesartisterna genom tiderna och för någon som uppskattar just blues såg jag fram emot den här filmen. Raineys larger-than-life-persona och skandalomsusade leverne är perfekta ingredienser att göra film av. Sen fick jag reda på att filmen baseras på en pjäs av August Wilson.

Wilsons pjäser gör sig bra på scen, det kan jag inte säga något om, men det verkar som att alla som filmatiserar hans material är så jäkla rädda för att gå in och göra en ordentlig adaption. Ma Rainey's Black Bottom är inte riktigt lika dåligt adapterad som förra stora Wilson-filmen, Fences (2016), men den är fortfarande full av scener som tar mig helt ur illusionen av att titta på film och istället får mig att känna att jag tittar på en filmad scen istället. Jag älskar film, jag älskar teater, jag avskyr teaterfilm. Det är två snar- men samtidigt väldigt olika konstarter som tyvärr oftast gifter sig väldigt dåligt när det kommer till framförallt drama.

Berättelsen i sig är det inget fel på som sådan, annat än att fokus ligger lite för mycket på Levee och lite för lite på Ma Rainey. Det är dock skådespelet som ändå gör den här filmen sevärd. Viola Davis tornar upp som en jätte, både bokstavligen och bildligt, och hennes prestation som Ma Rainey är enastående. Hennes samspel med den alltför tidigt bortgågne Chadwick Boseman (Levee), här i sin sista roll, är filmens stora höjdpunkt. Även det rent tekniska är snyggt med ett 1920-tals-Chicago som tycks stå still i hettan och även om filmen till stor del utspelar sig i två rum är de få utomhusscenerna något som förhöjer.

Ma Rainey's Black Bottom hade behövt lite jobb på flera områden, men tack vare Davis och Boseman är den fortfarande väldigt sevärd. Den hade kunnat bli en musikbiografisk klassiker, men nu blir den mest okej.

Betyg: 3- nödvändiga manusrevideringar av 5 möjliga

Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på romanen av Aravind Adiga)

Medverkande: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra mfl.

Produktionsbolag: Lava Media/ARRAY Filmworks/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 125 min

Land: Indien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6571548/

Den unge Balram drömmer om något större för sitt liv än att ta ett jobb på den lokala teserveringen med sin bror. Genom att lyckas bli chaufför till yngste sonen i familjen som äger det mesta i hans hemby tror han att han tagit det första steget mot en bättre tillvaro. Balram får dock snart lära sig att det gamla sociala arvet är starkt även i stadsmiljö och att han är på väg att råka riktigt illa ut.

Maken till missvisande poster får man leta efter. Den verkar vilja skildra någon slags söt liten rags-to-riches-historia i stil med Slumdog Millionaire (2008) med att "skapa sitt eget öde". Den stora skillnaden mellan Balrams resa och den som Jamal gör i nämnda film är att Balram är en mycket mer komplex karaktär... och jag älskar honom för det!

The White Tiger är en riktig tour de force för huvudrollsinnehavaren Adarsh Gourav som får spela ut allt ifrån lismande inställsamhet till explosioner av brutalt våld. Han har en förmåga att vara totalt närvarande i varje ögonblick som gör att jag inte kan slita mig ifrån hans rolltolkning. Filmen är fylld med fina rollprestationer, men det är framförallt Gouravs samspel med Rajkummar Rao som hans arbetsgivare Ashok som är filmens riktigt stora behållning. Även Priyanka Chopra (även producent) bör nämnas som Ashoks fru, Pinky.

Det som gör The White Tiger så väldigt lyckad är dock manuset. Sättet som Ramin Bahrani (även manus) skildrar kontrasten mellan den lilla bergsbyn där Balram växer upp och städerna han kommer till är djupt fascinerande. Samtidigt är samhällskritiken bitande, med allt ifrån kvarvarande kastsystem till extremt korrumperade politiker som får sig en jabb här och där. Samtidigt har filmen en svart humor som gör att den är enkel att ta till sig. Ja, den skildrar misär, död, våld och förtryck, men även det absurda i hela situationen. Där det känns som allra mest är när Balram märker att trots alla fina ord om hur duktig han är så kommer de rika slänga honom under bussen om de behöver det. Den uppenbarelsen är brutal.

The White Tiger är både en rags-to-riches-historia och en karaktärsstudie i hur det är att få sina illusioner krossade, bli förbannad och ta den för situationen bästa hämnden man kan... och viktigast av allt - inte upprepa samma misstag själv. Filmens avslutning är ett starkt och hotande långfinger till systemet. Det symboliserar också den bästa typen av filmer - de man kan se från olika perspektiv. Du kan se filmen som en rags-to-riches-historia och lämna socialkritiken vid sidan. The White Tiger är en film som tål att ses från olika perspektiv och är något ni bör se.

Betyg: 5 moderna klasskamper av 5 möjliga

Regi: Darius Marder

Manus: Darius Marder & Abraham Marder

Medverkande: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci mfl.

Produktionsbolag: Caviar See

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5363618/

Ruben och hans flickvän Lou kuskar runt på de amerikanska vägarna i sin turnébuss och stannar här och där för att uppträda på diverse klubbar. Efter många års trummande får Ruben dock sitt livs chock när blir nästan helt döv inom loppet av några dagar. Med musiken som en numera insomnad dröm måste Ruben nu lära sig ett nytt sätt att leva på.

Härmed dubbar jag 2020 års mest omtalade filmer till att tillhöra sin egen subgenre. Vi kan kalla den för 2020-depp. Herregud, allt är misär! Även filmerna! Även om Sound Of Metal gjordes 2019 fick den inte sin breda release förrän årets därpå och är därför med i årets Oscarsrace. För även om det är ännu en depressiv slice of life-inrättning daterad 2020 är den, liksom de andra filmerna med människor på dekis från förra året, ytterst välspelad och tekniskt utsökt.

Det kanske viktigaste rent filmtekniskt som Sound Of Metal bjuder på är föga förvånande ljuddesign och ljudmixning. Av förklarliga skäl har jag ingen aning om hur det är att plötsligt förlora hörseln helt och hållet, men den här filmen ger mig åtminstone en fingervisning om hur det kanske är. Det faktum att betydande delen av filmen använder sig av ASL utan textning gör också att vi enklare kan sätta oss in i Rubens situation. Han har inte bara förlorat hörseln utan i mångt om mycket även sitt språk.

Riz Ahmed gör en jättefin huvudroll och det här spås bli hans riktiga genombrott efter en rad mycket fina prestationer i framförallt birollsfacket de senaste tio åren. Han visar hela känslospektrat från att vara tyst och tillbakadragen till att explodera i våldsam frustration över sin situation. Det mest imponerande med Ahmed är att han kan vända dessa känsloyttringar väldigt snabbt och filmen har ett antal långa entagningsscener där han får spela ut till fullo. Mycket bra!

Där filmen tappar mig lite är, som så ofta med sådana här filmer, på manussidan. Det är så nattsvart utan någon riktig ljusning förrän den sista kvarten. Precis som jag varit inne på med andra filmer på sistone kanske jag hade uppskattat den här filmen mer om den inte hade kommit när den kom. Jag kommer kanske se om den när pandemin är ett minne blott och jag känner för lite feel-bad utan svart humor. Just nu blir det dock ett ganska medelmåttigt betyg.

Betyg: 3 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie mfl.

Produktionsbolag: Zentropa Entertainments/Film i Väst/Topkapi Films mfl.

År: 2020

Längd: 117 min

Land: Danmark/Sverige/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10288566

Martin jobbar som gymnasielärare i historia men vantrivs med det mesta i livet. Han verkar helt enkelt ha gått in i ett tillstånd av att inte bry sig nämnvärt. När han och några arbetskamrater ska fira en kollegas 40-årsdag berättar denne om en psykologiteori om att människan i allmänhet mår bättre om hon håller en konstant låg nivå av berusning. Martin och hans tre kollegor tänker testa teorin, men det där med att vara konstant småberusad har sina tydliga baksidor också.

Thomas Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag. Med sin knivskarpa syn på samhällets mörkare sidor och den inneboende absurditeten i dessa lyckas han gång efter en annan med att sätta fingret på det västerländska samhället i stort och det skandinaviska i synnerhet. Another Round är inget undantag. Vinterberg har arbetat med Mads Mikkelsen tidigare, bland annat i den ypperliga Jakten(2012), men fråga värt om han någonsin varit bättre än här? Om Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag tror jag inte någon annan nordisk skådespelare kan slå Mikkelsen på fingrarna. Han är helt enkelt enastående! Det måste dock sägas att Mikkelsen har god draghjälp av resten av ensemblen, med bland andra återkommande Vinterberg-skådisen Thomas Bo Larsen i spetsen.

Det fina skådespelet hade inte varit mycket värt utan det manus som Vinterberg skrivit tillsammans med en annan av dansk films storheter, Tobias Lindholm. Historien är lika underhållande som den är plågsam. Att se dessa 40+-män gå all in i sitt experiment som vi vet kommer sluta illa är en slags meditation över den kommande katastrofen. Samtidigt är inte berättelsen svartvit. Ja, den är djupt kritisk till den danska dryckeskulturen, men samtidigt väljer Vinterberg och Lindholm att problematisera genom att visa på de positiva aspekterna av lätt fylla. För om vi ska vara ärliga är det givetvis så att det finns positiva effekter med ett alkoholrus också. Annars skulle vi inte fortsätta ägna oss åt det. Manuset visar på både korttids- som långtidseffekter och lämnar tittaren med flertalet öppna frågor om hur det egentligen kommer gå för karaktärerna.

Som ni märker tycker jag det här är fantastiskt bra! Vinterberg har slagit till igen och under det här skitåret kan vi behöva filmer som presenterar sanningar, med så väl vårtor som glorior. Se den. Det bästa som gjorts i vår del av världen i år.

Betyg: 5 etiskt tveksamma experiment av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy

År: 2020

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6723592/

En man, endast känd som The Protagonist, hamnar efter en terrorattack mot en opera i Kiev på den hemliga gruppen Tenets radar. Som en av de som skulle frita gisslan har The Protagonist nämligen sett något han absolut inte skulle - hur en kula tycks ha färdats baklänges genom tid och rum. Snart får han veta att det pågår ett tidskrig. Någon från framtiden vill det förflutna illa och det är upp till The Protagonist att ta reda på vem det är.

Christopher Nolan måste ha någon som stoppar honom när han blir för mycket av sig själv. Tenet kan vara den mest Nolanska filmen någonsin och tyvärr sker det på bekostnad av karaktärsutveckling och manus. Missförstå mig inte - Tenet är sagolikt filmhantverk, men det är mer av en nöjespark än en film med narrativ struktur.

När Nolan slog igenom med Memento (2000) var den uppbrutna kronologin formen för att berätta en karaktärsdriven historia. När han gjorde Inception (2010) var leken med verklighet, tid och rum även det ett utforskande av vad det är att vara människa. Sen började det gå utför. Interstellar (2014) var inte en dålig film, men den var överdrivet långsam och karaktärerna kom i andra rummet. Nu har han gått full Nolan. Tenet är i princip bara koncept och endast en tunn fernissa av vad som skulle kallas för karaktärsutveckling sker. När huvudpersonen inte ens får ett namn utan kallas i manus för "The Protagonist" säger det mycket om hur stor roll karaktärerna spela i Tenet. 

Det som knäcker mig är att majoriteten av filmens delar är utsökta. Specialeffekter, skådespel (nåja, mer eller mindre), koncept och musik är alla lysande, även om konceptet till stora delar är lyft från Star Trek: Enterprise (2001 - 2005). Tidseffekterna är häpnadsväckande med vissa scener som utspelar sig i olika kronologi samtidigt. Att ens komma på tanken att göra det och genomförande i sig är riktigt häftigt. John David Washington gör en bra roll som The Protagonist och birollsskådespelarna sköter sig också riktigt fint med alla från Robert Pattinson till Elizabeth Debicki i högform. Men... sen var det det där med manuset.

Tenets manus vill inte berätta en historia lika mycket som det vill få tittaren att lägga pussel. Problemet är att alla svar ges ganska rakt fram och det finns inte mycket rum för tolkning, som i exempel tidigare nämnda Inception. Istället för att vara ett komplement till en karaktärsdriven historia, som en film av den här längden behöver vara för att funka, blir det själva huvudanledningen till manuset överhuvudtaget.

Det funkar inte. Jag bryr mig inte ett dugg om de här karaktärerna efter två och en halv timmes speltid. Om Nolan bara hade spenderat kanske 30 minuter mer av speltiden till att berätta för oss varför vi ska bry oss istället för att låta allt vila på en trött gammal motivation för att hindra domedagen hade Tenet kunnat bli en riktig klassiker. Nu är det en komplett Nolan-film. Never go full Nolan...

Betyg: 2 vackra men tomma filmer av 5 möjliga