Regi: Dee Rees

Manus: Dee Rees & Virgil Williams (baserat på Hillary Jordans roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Garrett Hedlund, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/ArtImage Entertainment/Black Bear Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396589/

Henry McAllan drömmer om att skapa ett liv för sig själv, hustrun Laura och deras två barn på en bondgård i Mississippi under tidigt 1940-tal. På gården jobbar familjen Jackson vars äldste son, Ronsel, drar ut i andra världskriget. När han och Henrys bror Jaime återvänder från Europa har de svårt att komma tillbaka till vardagslivet, inte minst det faktum att de för några månader sedan stridit tillsammans med nu förväntas vara rasfiender.

Jag blir inte riktigt klok på Mudbound. Den har fantastiska delar, såsom Carey Mulligans skådespel och Rachel Morrisons foto. Samtidigt har den ett mycket splittrat berättande som ligger filmen till last. Dee Rees och Virgil Williams har en mängd olika bihandlingar att dra i och har svårt att etablera en huvudkonflikt fram tills filmens sista tredjedel. Likaså använder de sig av ett märkligt stilgrepp med berättarröster från olika karaktärer som fasas ut mer och mer ju längre filmen går. Jag är inte riktigt säker på vad de vill uppnå med detta eftersom det snarare tar tittaren ur berättelsen än förhöjer den.

Carey Mulligan är filmens stora höjdpunkt på skådespelarsidan som den hårt prövade Laura. Mulligan har redan haft en imponerande karriär och går från klarhet till klarhet, inte bara i sina roller utan sättet hon väljer filmer att medverka i också. Hon påminner mig på något sätt om Jodie Foster i både det sistnämnda och uttryck. Båda kan på en sekund pendla mellan att vara sårbar till stentuff. Mulligan kan mycket väl plocka sin andra Oscarsnominering för den här rollen.

Fotot är som sagt utsökt. Rachel Morrison har haft en väldigt bra miljö att jobba med och är mästerlig på att använda ljus och skugga till sin fördel. Överhuvudtaget är Mudbound en tekniskt mycket lyckad film. Problemen ligger i det tidigare beskrivna manuset. Jag kan mycket väl tänka mig att berättelsen fungerar mycket bättre i bokform då man i filmatiseringen ibland har svårt att hitta egentligen vad man vill berätta i de många bihandlingarna. Mot filmens sista tredjedel lyckas man dock få lite bättre fokus och det blir också filmens klart starkaste del.

Mudbound kommer bli en Oscarsfavorit av många orsaker, men personligen är jag inte helt såld. Det är en ojämn film med vissa riktiga toppar och en mycket bra tredje akt. Den skulle dock behövt lite bearbetning på flera andra plan.

Betyg: 3 leråkrar av 5 möjliga

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Hampton Fancher & Michael Green

Medverkande: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: 16:14 Entertainment/Alcon Entertainment/Columbia Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  165 min

Land: USA/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1856101/

Trettio år har gått sedan Rick Deckard pensionerade sin sista replikant och försvann spårlöst. Under tiden som gått har världen sett en kollaps av viktiga ekosystem och även ett förbud mot de gamla replikantmodellerna. En blade runner anställd av LAPD, 'K', tillhör den nya generationens replikanter och arbetar med att jaga och pensionera de äldre modellerna. När han under ett uppdrag gör en märklig upptäckt tvingas 'K' ge sig ut på jakt efter Deckard och konfrontera en hemlighet som kan betyda slutet för mänskligheten som vi känner den.

Jag formligen älskar Blade Runner (1982) och anser den som en av få science fiction-filmer från 80-talet som inte naggats av tidens tand och inte bara är underhållande utan har något att säga också. Tre och ett halvt decennium senare kom till sist uppföljaren. Den har blivit hyllad av allt och alla som ett mästerverk, så jag kunde inte undgå väldigt högt uppskruvade förväntningar. 2017 års replikantjakt är också en snygg film med bombastiskt ljudspår och rätt soundtrack, men också ett tomt skal i jämförelse med originalet.

Med en speltid på 164 minuter borde man kunna berätta en riktigt bra och utvecklad historia. Istället består Hampton Fancher & Michael Greens manus till stor del av flygscener över ett dimmigt framtida L.A och karaktärer som fånstirrar på varandra några minuter åt gången. Världsbyggandet i originalet kändes så självklart och organiskt, men framtäder här som krystat och överanvänt. Allt är för rent - till och med smutsen.

Den första filmen hade utvecklade karaktärer som kändes levande i sina olika motiv. Blade Runner 2049 har schablonmässiga diton som känns som de mest kryssar i de rutor de måste för filmen. Det gäller alla utom några mindre birollskaraktärer och Ana de Armas som 'K's virtuella (och inte så virtuella) flickvän. Ryan Gosling klarar sig undan med hedern i behåll i alla fall, men Harrison Ford verkar mest trött. Skådespelet är helt enkelt en mixed bag.

Det som filmen verkligen gör bra är ljuddesign och soundtrack. Biosalongen gav en maffig upplevelse i de avseendena, i synnerhet det förstnämnda. Även om Hans Zimmers soundtrack försöker kanalisera Vangelis från 1982 lyckas han inte fullt ut utan har en benägenhet att brassa på lite väl mycket hela tiden. Det är kanske orättvist att jämföra med ett av filmhistoriens främsta soundtrack dock, så jag måste ändå säga att Zimmer sköter sig bra. Likaså är produktionsdesignen fantastisk... när den tillåts vara det. Allt som oftast täcks den av ett ärtsoppstjockt lager av dimma, vilket motverkar den skala man försöker förmedla. Medan originalet glänste av regn, neon och natt är uppföljaren satt i en väldigt blek värld (förklarat med de ekologiska katastroferna) som ser ut som vilken annan post-apokalyps som helst. Med lite smartare val hade Blade Runner 2049 kunnat bli årets snyggaste film. Nu är även detta blandat.

Till syvende och sist - hade jag kul och hade uppföljaren något att säga? Nej, faktiskt inte. Blade Runner 2049 är ett tomt skal till film som gärna vill försöka förmedla djup men endast klarar av det då och då. Den säger ingenting om identitet och rättigheter som originalet gjorde och är åtminstone en timme för lång. Den har ljusglimtar här och där, men det här är ett perfekt exempel på hur stil försöker tränga sig före substans, men mest lyckas irritera. Betyget får filmen främst för de trots allt imponerande tekniska lösningarna som är vackra att titta och lyssna på. Se om originalet istället och fantisera ihop en fortsättning på egen hand. Jag lovar att den kommer vara mer originell än Blade Runner 2049 och kanske till och med sakna trötta bibelreferenser.

Betyg: 2+ rejäla besvikelser av 5 möjliga

Regi: Edgar Wright

Manus: Edgar Wright

Medverkande: Ansel Elgort, Jon Bernthal, Jon Hamm mfl.

Produktionsbolag: Media Rights Capital (MRC)/Working Title Films/Double Negative mfl.

År: 2017

Längd:  112 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3890160/

Baby är troligen branschens bäste flyktchaffis och det han inte kan göra med en bil finns inte. Efter att som väldigt ung hamnat i skuld till gangsterbossen Doc har Baby tvingats arbeta av vad han är skyldig. En förutsättning för att han ska klara av sitt jobb är att han ständigt får lyssna på musik för att dränka ut den tinnitus han lider av. Det gör att Baby kanske inte är världens mest sociala person, men när han träffar den vackra Debora ändras detta. Frågan är bara om han verkligen kan lämna tvångstjänstgöringen hos Doc?

De första fem minuterna av Baby Driver kan vara det coolaste jag sett när det kommer till biljakter. Till ett pumpande soundtrack gör stuntförarna några helt magiska trick och med en i princip perfekt klippteknik är detta stor filmkonst. Även om filmen inte lyckas ta sig till riktigt samma höjder igen är och resterande dryga 100 minuter en fest för både öga och öra.

Baby Driver är en bra symbol för den typen av film som jag ger högsta betyg av en totalt annan anledning än varför jag exempelvis gav det sammma till The Square (2017). Det här väldigt, väldigt mycket yta och en tämligen simplistisk historia, men man måste göra skillnad på yta med eller utan attityd. Flertalet överdesignade filmer som folk hyllar för just sin yta kan jag mest rycka på axlarna åt. Det är för att designen må vara snygg, men det som skapar driv och kraft i filmen - attityden, klippningen, musiken, ljudet - finns inte att hitta någonstans. Baby Driver tangerar alla dessa punkter och då gör det inte så mycket att skådespelet ibland lämnar lite över att önska eller att manuset hade kunnat sammanfattas på en servett. Det är helt enkelt så jävla coolt!

Baby Driver är alltigenom, om ordvitsen ursäktas, Edgar Wrights baby. Wright har tidigare visat prov på samma fantastiska fingertoppskänsla i exempelvis The Cornetto Trilogy (2004 - 2013) och här har han dragit på allt till elva. I en perfekt värld hade den här filmen kammat hem åtminstone nomineringar till alla tekniska klasser vid nästa års prisgalor. När det kommer till skådespelet har den dock inte riktigt samma lyckoträffar. Huvudrollsinnehavarna, Ansel Elgort och Lily James, är okej men inte mer. De enda som utmärker sig någorlunda är Kevin Spacey som gangsterbossen Doc och Jamie Foxx som den halvgalne Bats.

Det är som sagt inte för skådespelet som man ser Baby Driver. Om du gillar action, biljakter och schysst musik från framförallt 70-talet är det här något du måste se. Det blir inte coolare än så här.

Betyg: 5 wheelies av 5 möjliga

Regi: Michael Showalter

Manus: Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani

Medverkande: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions/FilmNation Entertainment/Story Ink

År: 2017

Längd:  120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5462602/

Till sina föräldrars stora förtret försörjer sig Kumail som komiker när han egentligen borde plugga juridik och gifta sig med en pakistansk tjej. När Kumali träffar Emily faller han stenhårt för någon han inte borde falla för. Efter att deras kulturella familjeskillnader smällt i varandra rejält tar förhållandet slut, men när Emily blir allvarligt sjuk förblir Kumail ändå en del av hennes liv. Nu måste han navigera mellan att hans föräldrar inte ska få reda på det tidigare förhållandet till Emily och de tidigare tilltänkta svärföräldrarna som inte är hans största fans direkt.

The Big Sick har snackats upp till att bli en utmanare på nästa års prisceremonier och jag förstår varför. Det är precis den typ av film som går hem på större galor. Den tar upp kulturella motsättningar, men gör dem inte alltför påtagliga eller jobbiga. Den är välspelad, har då och då rolig dialog och den har en dramatisk kärlekshistoria... och ingen udd överhuvudtaget.

Det är svårt att skriva om sitt eget liv och göra det ärligt. Emily och Kumail har försökt att göra det med sitt manus till den här filmen och det känns som de håller tillbaka precis det där lilla extra som skulle fått berättelsen att lyfta. Det känns som det finns mycket mer att ta av när det gäller Kumails förhållande till sin familj och det märkliga äktenskapet mellan Emilys föräldrar. Samtidigt ska det sägas att The Big Sick som sagt är välspelad och med ett par verkliga högoddsare som främsta exempel på detta. Jag hade aldrig trott att jag 2017 skulle prisa Holly Hunter och Ray Romano för deras rörande karaktärsporträtt. Hunter och Romano kan vara bland de två mest irriterande skådespelare jag känner till, men med rätt regissör kan de helt uppenbart göra mycket bra roller. Michael Showalter har främst gjort sig ett namn som tv-regissör tidigare, men visar här prov på att han har vad som krävs för filmduken också.

Men sen är det det där som är svårt, nästintill omöjligt, att kvantifiera. Det extra, den som får historien att stå ut från flertalet andra romantiska dramakomedier. The Big Sick har inte detta. Det är lite för fega val, lite för tillrättalagt och lite för dålig kemi mellan huvudrollerna. Jag blev inte uttråkad direkt, men jag kommer hinna glömma den här filmen innan nästa års galasäsong då jag nog får fundera ett tag för att komma ihåg mer än grundpremissen.

Betyg: 3 mysteriesjukdomar av 5 möjliga

Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Plattform Produktion/Arte France Cinéma/Coproduction Office mfl.

År: 2017

Längd: 145 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4995790/

På väg till visningen av Ruben Östlunds Cannes-vinnare The Square händer något. Vid Botulfsplatsen i Lund tappar en grönsakshandlare fyra lådor med sallad och tomater från en handkärra. Tomaterna rullar åt alla möjliga håll, salladen lägger sig snällt på kullerstenen. Jag och många andra blir vittne till vad som händer. Ett enkelt dilemma om att hjälpa eller ignorera uppstår. Det ska senare visa sig att det är en huvudkonflikterna i The Square som utspelar sig i mikroversion framför mig.

The Square låter oss följa Christian, konstnärlig ledare på ett museum för modern konst. Med sviktande besökarantal och en stor donation i fickorna vill Christian att hans nästa projekt, The Square, ska bli något alldeles speciellt. Projektet inriktar sig på altruism och ställer frågan om vi faktiskt kan sätta oss själva i andra rummet när någon uttryckligen ber oss om hjälp? Projektet spiller dock över i livet utanför jobbet för Christian när han blir bestulen. Kan han efterleva sin egen amibtion med The Square och för den sakens skull - hur kan ett konstprojekt ta sig genom dagens mediebrus?

Ruben Östlund är Sveriges just nu främste filmskapare. Guldpalmen åsido vet jag inte någon annan som kan göra så fruktansvärt jobbiga filmer som tvingar oss att ta ställning som samtidigt är så roliga. Mer än något annat av hans tidigare verk innehåller The Square en lång rad olika dilemman som spelar på allt ifrån sexualmoral till flockdjursmentalitet. Samtidigt är det en bitande satir över både media och kultursfären. Den eviga frågan om hur långt kan man gå i konstens namn väcks till liv på åtskilliga plan. För att ge filmen ytterligare en dimension finns konstverket The Square på riktigt. Originalet är uppfört i Värnamo och är, precis som i filmen, en fysisk ruta där du kan ställa dig varpå förbipasserande förväntas fråga om du behöver hjälp med något.

Som ni märker är The Square en film med väldigt många lager. Den klassiska dramatiska kurvan finns där endast i bakgrunden (med en fejkperipeti mot slutet som gör ont) och det är istället de etiska valen som spelar huvudrollen. Som så många andra av Östlunds alster är The Square både fysiskt och psykiskt påfrestande att se. Som en ondskefull Roy Andersson guidar Östlund oss på en resa genom Stockholms finkulturella landskap och pekar på det absurda i mycket av det. Här finns många scener som stannar hos dig, men kanske främst av alla är den där apimitatören Terry Notary löper amok under en galaöppning.

Det är en scen som vevats ett antal gånger i kulturprogram, men den går inte att göra rättvisa om man inte ser den i sin kontext. Scenen är bland de obehagligaste jag sett på länge då den verkligen sätter fingret på bystander-effekten . När går något tillräckligt långt för att vi ska bryta flockmentaliteten och agera? Mitt sällskap för kvällen, som haft diverse jobbiga händelser i livet de senaste åren, kände ett väldigt obehag då Östlunds människokännedom verkligen får oss som tittare att sätta oss in i karaktärernas situation. Som Östlund sa i det till visningen efterföljande samtalet vill han kunna identifera sig med alla karaktärerna i en scen. Det är först då han kan tro på den. Det märks verkligen då Östlunds skickligt navigerar förbi våra psykologiska spärrar och träffar rätt i både hjärta och reptilhjärna.

Vår individualitet utan hänsyn till flocken räddar dagen samtidigt som den i andra, mer vardagliga, sammanhang kanske fungerar tvärtom och får oss att inte vilja se eller agera. Östlund kontrasterar den extrema situation som Notarys karaktär Oleg målar upp med den mycket mer vardagliga situationen när vi blir ombedda om en krona eller två från en tiggare. Var ligger ansvaret här? Hos individen eller på samhällsnivå? Östlund ställer alla dessa frågor, men är sen en så pass god människokännare att han visar upp situationer där brist på agerande faktiskt ger positiv effekt (i alla fall i ett kort perspektiv) medan agerande bestraffas. Christians agerande när han blir bestulen är ett bra exempel på det sistnämnda. Genom att gripa in i en potentiellt farlig situation blir han istället för hyllad rånad.

Även rent filmiskt är The Square utsökt. Fotot är fantastiskt och kameraarbetet imponerande, i synnerhet gällande de Vertigo-inspirerade scenerna. Skådespelarna är samtliga mycket duktiga i sina roller.Claes Bang gör en bra huvudroll, men den som lyser ännu lite starkare är Elisabeth Moss som kulturreportern som Christian får på halsen. Sexscenen mellan dem är otroligt roligt jobbig att se.

Så hur gick det då med grönsakshandlaren? Ställde sig folk bara och tittade? Jag och två andra killar ryckte in. En liten gest av vänlighet räcker långt och belönar både dig själv och den du hjälper. Det kostar inget heller. Hjälp skiten ur varandra!

Betyg: 5 apor på amfetamin av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: Fionn Whitehead, Mark Rylance, Tom Hardy mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy/Dombey Street Productions mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/Nederländerna/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5013056/

Dunkirk, 1940: Den brittiska armén har tvingats retirera för den snabba tyska anstormningen. Nu står närmre 400 000 man på stranden med Storbritannien så nära men ändå så långt borta. Christopher Nolan skildrar här tre skeenden under evakuationen, ett till land, ett till sjöss och ett i luften.

Evakueringen av Dunkirk var en av andra världskrigets viktigaste händelser. Utan den skulle Storbritannien högst sannolikt varit tvungen att kapitulera för tyskarna och kriget hade tagit en helt ny väg. Det är ett ytterst dramatiskt scenario som mig veterligen bara filmats en gång tidigare, 1958. Att anlita science fiction- och serietidningsfilmsgiganten Christopher Nolan till jobbet kanske verkar som ett konstigt val, men alla vet att Nolan inte har misslyckats i registolen än. Det gör han inte heller med Dunkirk. Faktum är att det är en av de bästa krigsskildringar jag sett på mycket länge.

Idén att bryta upp kronologin och låta filmen utspela sig i tre parallellhandlingar är ett häftigt grepp som i mindre talangfulla händer hade kunnat falla helt platt. Nolan lyckas med en nästan kuslig fingertoppskänsla pricka rätt nästan hela tiden. Det finns en och annan synlig skarv här och där, men på det hela taget är det med mycket skicklig klippning, regi och användande av musik som filmen knyts ihop på ett fantastiskt vis.

Just Hans Zimmers musik är en av filmens höjdpunkter. Det drar igång nästan från början med ett genomgående tema med en tickande klocka i många av styckena. Dunkirk är en film som verkligen känns stressande, på ett bra sätt. Det finns inte ett ögonblick där det känns som soldaterna kan koppla av utan närsomhelst kan bombflygplanen komma. Ljudbilden skapar tillsammans med Zimmers musik ett ljudspår som nästan hade varit öronbedövande om det inte vore så skickligt mixat. Dunkirk kan mycket möjligt ta storslam i de tekniska kategorierna på nästa års Oscarsgala. Skådespelarna är bra även dem, men trots sin imponerande rollista är det inte i huvudsak en film som fokuserar på enskilda skådespelarögonblick som på ett brett ensemblespel.

Jag debatterar lite med mig själv om längden på filmen. Å ena sidan är det uppfriskande att se något på bio som inte är sju svåra år långt. Å andra sidan känns det som vissa delar faller lite i skymundan. Jag skulle gärna sett några scener från de franska soldaternas motstånd i staden och ett lite större fokus på det spektakulära beslut som togs av båtägare över hela Storbritannien att helt enkelt segla över havet för att hjälpa till. The spirit of Dunkirk lever i allra högsta grad i Nolans film, men ett lite bredare perspektiv, och då kanske en halvtimme längre film, vore kanske på sin plats. Jag är dock fortfarande osäker på om det skulle ha blivit en för tunn slutprodukt eller inte.

Hur det än må vara med ovanstående är Dunkirk en av de där filmerna du bör se på bio. Ljudet och skalan på vad som händer på duken är så maffigt att du omöjligen kan duplicera det med en hemmabio. En av årets hittills bästa filmer.

Betyg: 4+ brittiska småbåtar av 5 möjliga

Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Mark Bomback

Medverkande: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/TSG Entertainment

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3450958/

Även om förrädaren Koba är död fortsätter människornas krig mot aporna. När apornas ledare Caesar försöker föra sin stam till ett ställe dit människorna inte hittar dem verkar kriget dock gå mot sitt slut. Natten innan färden ska börja attackeras apornas grotta av en halvgalen överste och hans män. Målet är att ha ihjäl Caesars familj för att provocera fram en slutgiltig uppgörelse...

"Det ska bli kul med lite apor!" sa min vän och log brett innan vi gick in i salongen. Ja, intelligenta apor är en liten subgenre i sig själv och med de mycket bra tidigare delarna i den här remake-serien var det här sommarens blockbuster jag såg fram emot mest tror jag. Tyvärr är War For The Planet Of The Apes ännu ett litet steg tillbaka från trilogins första och starkaste del.

Andy Serkis är lika fantastisk i sin motion capture som han alltid är och jag undrar hur många filmer han spelat bokstavlig apa i nu. Serkis roll som Caesar är fortfarande en av hans bästa och även i War lyckas han som en av ytterst få motion capture-skapelser förmedla en djup känsla i sitt spel. Bäste nykomling är Steve Zahn (av alla människor) som apan med det något tragikomiska namnet Bad Ape. Tänk dig en Consuela från Family Guy så kommer du rätt nära sanningen.

Även om skådespelet är bra och kompletteras med ett vackert foto så håller inte manuset hela vägen fram. Jag är så förbaskat trött på övertydlig Bibel-symbolik i film och i War går de till ordentlig överdrift. Det är allt ifrån korsfästelse till resan till det förlovade landet och detta ställs i kontrast med Woody Harrelsons farsaktiga roll som "översten" (han har inget namn i manuset förutom sin grad). Harrelsons roll för tankarna till en blandning mellan överste Kurtz i Apocalypse Now (1979) och den alltför verklige lägerkommendanten Amon Goeth från Schindler's List (1993). Just den sista jämförelsen lämnar lite dålig smak i munnen.

När man tagit vissa specifika bildögonblick från de två nämnda filmerna för att verkligen hamra hem det här budskapet (plus en vägg med orden "Ape-pocalypse Now"...) förlorar War den smarta framtoning som framförallt Rise Of The Planets Of The Apes (2011) stod för. Det är inte en dålig film som sådan, men franchisen har gått från att vara förvånansvärt smart science fiction-underhållning till tämligen puckad popcorn-dito. Om du gillar franchisen är den klart värd att kolla in, men som sagt, inte lika bra som föregående filmer.

Betyg: 3 apkonster av 5 möjliga

Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga