Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2018
Regi: Paul Thomas Anderson
Manus: Paul Thomas Anderson
Medverkande: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville mfl.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Focus Features/Ghoulardi Film Company mfl.
År: 2017
Längd: 130 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Btl.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5776858/
Reynolds Woodcock är en respekterad modedesigner och skräddare i 1950-talets London som gör klänningar till alla berömdheter. När han av en slump träffar den mycket yngre Alma vill han absolut ha henne som stående modell för sitt skrädderi. Reynolds ordningssamma liv tvingas börjar dock nystas upp allt mer av Almas närvaro och Alma själv gör ingen hemlighet att hon är upp över öronen kär i sin arbetsgivare.
Paul Thomas Anderson, vad är det med dig? Det känns som jag frågar det varje gång du gör en film nuförtiden. Efter att ha fått sitt stora genombrott under slutet av 90-talet med fantastiska filmer som Boogie Nights (1997) och Magnolia (1999) har han mer eller mindre snöat in på långdragna epos där skådespelarregin oftast är klanderfri, men manusen är så träiga att man får spågar av dem. Phantom Thread, enligt rapport Daniel Day-Lewis sista film innan han drar sig tillbaka, är ytterligare en prinsessbakelse - vacker yta, men med så mycket fluff och dåligt använd isbergsteknik att jag fick kämpa för att hålla mig vaken.
Daniel Day-Lewis är som vanligt mycket bra, men hans karaktär är drygare än Yes. Hela Phantom Thread kretsar kring ett i princip oironiskt återberättande av "det manliga geniet" av ett slag som jag trodde vi var färdiga med vid det här laget. De små insticken för att låta pösmunken Reynolds pysa ut en smula blir små ljusglimtar, men det är alldeles för långt emellan dem.
Om Day-Lewis är bra är hans kvinnliga motpart, Vicky Krieps, fullkomligt vedervärdig i rollen som Alma. Hon snubblar på orden (Alma ska, liksom Krieps, komma från Centraleuropa) och har noll och ingen kemi tillsammans med mannen hon uppenbarligen ska vara kär i.
Det som verkligen fäller Phantom Thread är dock bristen på tempo. I 130 minuter diskuteras allt från hur man brer smör på sin brödskiva tyst (!) till hur mycket det stör i arbetsprocessen när någon serverar en te. Det här är en fars. Andra kritiker har hyllat de djupa karaktärsporträtten och utvecklingen dessa karaktärer genomgår. Den här kejsaren är dock uppenbart naken och fylld med en passivt aggressiv ton som verkligen ger en besk bismak. Undvik.
Betyg: 1 nåldyna av 5 möjliga
Regi: Bryan Fogel
Manus: Bryan Fogel/Jon Bertain /Mark Monroe mfl.
Medverkande: Bryan Fogel, Nikita Kamaev, Grigory Rodchenkov mfl.
Produktionsbolag: Alex Productions/Diamond Docs/Impact Partners mfl.
År: 2017
Längd: 121 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333060/
Bryan Fogel, dokumentärfilmare och tävlande i amatörtävlingar för landsvägscykel, börjar undersöka den ljusskygga dopningsbranschen och hur denna kan hjälpa honom till bättre resultat. Han får snart kontakt med Grigory Rodchenkov, chef för Moskvas anti-dopningslabb och mycket högt uppsatt i den ryska hierarkin. När ett avslöjande om systematisk, statssponsrad, dopning i Ryssland offentliggörs tvingas Fogel inse att han hamnat mitt i en internationell konspiration.
Grundpremissen bakom Icarus är så knäpp att jag hade skrikit "bullshit" om det inte var en dokumentär. Att bara få kontakt med en så pass högt uppsatt man som Rodchenkov är imponerande, men att få honom att öppet samarbeta på kamera utan några som helst skrupler är bara bisarrt. Ändå hände det och i skrivande stund har Rodchenkovs avslöjanden stängt av Ryssland från de pågående vinterspelen i Sydkorea.
Fogel har gjort ett fantastiskt arbete med den här dokumentären och även med att ta sitt ansvar när allt börjar gå åt helsike. Vänskapen som uppstår mellan honom och Rodchenkov kommer aldrig i vägen för de tuffa frågorna som han tvingas ställa och rent journalistiskt är Icarus djupt imponerande. Alla påståenden och avslöjanden beläggs med bevis och till sist framstår ryssarna enbart som löjliga i sitt förnekande. Samtidigt tappar Fogel aldrig fokus gällande att detta är avslöjanden som kan få hans vän mördad.
Icarus använder sig också av en mycket passande ramberättelse ungefär halvvägs in. Rodchenkov citerar ofta från sin favoritbok, 1984 av George Orwell, och filmen förgrenar sig i tre distinkta delar: learning, understanding, accepting. Valet att använda Orwell som guide genom byråkratin och tankesättet är mycket effektivt och både visar på och förklarar hur Fogel kunde anlita Rodchenkov från första början.
Icarus är i det närmsta en perfekt dokumentär som visar på hur Fogel är villig att gå vart historien än för honom. Dessutom är den i och med de pågående OS-tävlingarna högaktuell just nu. Se den.
Betyg: 5 ryssfemmor av 5 möjliga
Oscarsgalan 2018: Nomineringarna
You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.
Best Motion Picture
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Phantom Thread
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)
Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)
Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christopher Plummer (All The Money In The World)
Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Richard Jenkins (The Shape Of Water)
Willem Dafoe (The Florida Project)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)
Best Achievment In Directing
Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)
Best Original Screenplay
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Adapted Screenplay
Logan
Molly's Game
The Disaster Artist
Best Animated Feature
Loving Vincent
Ferdinand
The Breadwinner
Best Foreign Language Film
A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)
On Body & Soul (Hungary)
Best Cinematography
Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water
Best Editing
Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Production Design
Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast
Best Costume Design
Darkest Hour
Phantom Thread
Victoria & Abdul
Best Makeup & Hairstyling
Victoria & Abdul
Wonder
Best Original Score
Phantom Thread
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Original Song
"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)
"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)
"This Is Me" (The Greatest Showman)
Best Sound Mixing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Sound Editing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Visual Effects
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
War For The Planet Of The Apes
Best Documentary, Short
Edith+Eddie
Heroin(e)
Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills
Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island
The Last Men In Aleppo
Icarus
Dear Basketball
LOU
Revolting Rhymes Part One
Garden Party
Negative Space
Best Short Film, Live Action
DeKalb Elementary
The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us
My Nephew Emmett
The Silent Child
Regi: Steve James
Manus: N/A
Medverkande: Thomas Sung, Jill Sung, Vera Sung mfl.
Produktionsbolag: Blue Ice Films/Kartemquin Films/Mitten Media mfl.
År: 2016
Längd: 88 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5952382/
Två år efter den stora ekonomiska kraschen hade fortfarande ingen bank ställts till svars för vad som inträffat med de spekulativa bostadsaffärerna som blev startskottet för krisen. Istället för att gå efter någon av jättarna valde federala myndigheter att gå efter Abacus - en familjeägd bank i Chinatown, New York. Det här är berättelsen om banken som var liten nog att åtalas.
Steve James har verkligen fått slita för sin första Oscarsnominering som dokumentärfilmare. Efter en karriär kantad av fantastiska filmer som Hoop Dreams (1994) blev det slutligen dags. Lite känns det som han får nomineringen för lång och trogen tjänst dock. Abacus är inte en dålig dokumentär på något vis, men den innehåller inte samma fingertoppskänlsa när det gäller berättarstil som många av hans tidigare dokumentärer gör.
Historien som sådan, med sitt klassiska David vs. Goliat-upplägg, är intressant ur flera olika perspektiv. På ytan handlar den förstås om ett försök att ge finanskrisen en syndabock, men det är inte dessa delar som är Abacus starkaste sida. Om man gräver lite djupare hittar man en intressant problematik med hur olika kulturer uppfattar kontakt med myndighet och stat på olika sätt. Thomas Sung, vd för banken, förklarar att när han startade Abacus så var det på innevånarna i Chinatowns villkor. Lån kunde ibland ges utan vidare säkerhet eftersom man kände varandra i kvarteret och på så vis hade man också koll på vem man kunde lita på. Detta synsätt följde sedan med när banken växte och blev både en styrka och svaghet. Det är också här som filmens fokus borde ha varit.
James berättar förvisso initierat om finanskrisen sedd ur familjen Sungs ögon, men det blir inte någon större suspens eller tyngd i det hela. James misslyckas helt enkelt med att förmedla situationens långtgående implikationer när det kommer till den större bilden i sin iver att berätta en historia om ett familjeföretag. Synd.
Betyg: 3- kulramar av 5 möjliga
Regi: Lee Unkrich & Adrian Molina
Manus: Adrian Molina & Matthew Aldrich
Medverkande: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt mfl.
Produktionsbolag: Pixar Animation Studios
År: 2017
Längd: 105 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2380307/
Miguel vill helst av allt bli musiker, men en händelse för flera generationer sedan har gjort att hans familj har förbjudit all musik. När hans familj upptäcker att han trots förbudet lärt sig spela gitarr och tänker uppträda på De dödas dag rymmer Miguel. I kryptan till hans stora musikaliske hjälte, Ernesto de la Cruz, hittar han legendens gitarr som han tänker använda i sitt uppträdande. Vad han aldrig kunnat räkna med är att gitarren istället för honom till dödsriket.
För några veckor sedan pratade jag och en vän om hur Pixar verkar abonnera på Oscarn för bästa animerade film. Då och då bryter någon annan studio igenom, men har Pixar en större release ett år kan man lika gärna räkna den som vinnare. Det Pixar gör som ingen annan studio är att berätta historier. Det finns kanske filmer som är snyggare, mer artistiska och försöker hitta nya grepp var de kan, men Pixars genomgående tematik med mänskliga relationer som viktigare än dratta-på-ändan-humor eller tungrodda budskap skiner starkast varje gång. Och de får mig att gråta. Varenda gång en Pixar-film drar på känslorna svämmar mina ögon över. De är själva antitesten av The Boss Baby (2017).
Coco är ytterligare en av dessa filmer. Som gitarrist själv sedan drygt 20 år tillbaka är det en fröjd att se en film som tar gitarrmusiken på allvar i en tid då det mesta har några baslådor pålagda. Jag har en viss förkärlek för just den här typen av musik också, så rent musikaliskt passar Coco mig som handen i handsken. Det är dessutom en otroligt vacker vision av Mexico man målat upp i allmänhet och dödsriket i synnerhet. Här finns en känsla för detaljer som är få filmer förunnat och färgerna formligen hoppar fram och attackerar dig. Det är bara att applådera.
Men, som sagt, en Pixar-film har alltid det speciella mänskliga anslaget som gör den speciell och så även här. Lite kaxigt trodde jag att jag äntligen klarat av en Pixar-rulle utan att bli tårögd... sen kom den nästsista scenen och då var det kört. Det som är Pixars storhet är dock att det aldrig känns manipulativt. Vi får lära känna karaktärerna genom bra manus och berättande istället för att saker kastas på skärmen som vi kanske eller kanske inte tar till oss.
Coco är en lysande familjefilm om uppoffring, vänskap, familjeband och att göra det du älskar. Den öppnar för flertalet frågor att diskutera med barn om dessa och andra (inte minst döden) teman som kanske kan vara lite svåra att ta upp. Rekommenderas till alla.
Betyg: 5 mariachis av 5 möjliga
Regi: Tom McGrath
Manus: Michael McCullers & Marla Frazee (baserat på Frazees bok)
Medverkande: Alec Baldwin, Steve Buscemi, Miles Bakshi mfl.
Produktionsbolag: DreamWorks Animation
År: 2017
Längd: 97 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3874544/
Tim blir misstänksam när hans lillebror kommer med taxi till dörren på eget bevåg och verkar i princip kunna allt redan från dag 1. Avundsjuk på den nytillkomnes sätt att ta hans föräldrars uppmärksamhet från honom planerar Tim att undersöka saken. De visar sig att den yngre brodern kan tala och att han är på ett uppdrag - ett uppdrag som, om det misslyckas, kan hota att det föds fler barn överhuvudtaget.
Jag försökte börja skriva den här recension utan svordomar, men det går fan inte! Efter 97 minuter av vad som kan vara den samtidigt mest sliskiga som själlösa animerade film jag sett på år och dar känner jag mig nästan smutsig. Bara titta på postern av den där CG-genererade vandrande aborten där uppe! Se hur han dömer dig! Han vill åt din själ!
The Boss Baby lyckas inte med något överhudtaget. Karaktärerna är ointressanta förutom bossungen själv som är vedervärdig. Vidare är manuset så förbannat dumt och generiskt att jag vill plocka upp McCullers & Frazee i respektive krage och skaka medan jag frågar vad det är för fel på dem? Vem är den här filmen för egentligen? Den innehåller scener som inte passar för de yngsta, referenserna till vad de vuxna känner igen (är vi inte förbi det där referensebökandet snart?) är oinspirerade och jag skulle tro att de flesta skämt, i alla fall de dialogbaserade, flyger högt över huvudet på 7-9-åringar, vilka jag antar är marknadsgruppen man försökt få till biosalongerna. Det värsta är att det lyckades! The Boss Baby var den tredje mest inkomstbringande animerade filmen förra året.
Snälla familjer, det finns tonvis med bra barnfilmer, några av dem kommer jag recensera de närmsta veckorna. The Boss Baby är smörja och inte ens dålig nog att bli rolig. Skydda dig själv och dina barn från den här avkommans från svavelgruvorna under Hollywood. The horror, the horror...
Betyg: 0 fuck you, Alec Baldwin! av 5 möjliga
Regi: Steven Spielberg
Manus: Liz Hannah & Josh Singer
Medverkande: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson mfl.
Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks/Participant Media mfl.
År: 2017
Längd: 116 min
Land: USA/Storbritannien
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6294822/
Den amerikanske militäranalytikern Daniel Ellsberg inser att landets fyra senaste presidenter har ljugit för befolkningen angående hur stor inblandning man haft i Sydostasien i allmänhet och Vietnam i synnerhet. Ellsberg ser till att en stor mängd säkerhetsstämplade filer når The New York Times och den vid tiden relativt välmående men tämligen lokala tidningen Washington Post. När Times publicerar en artikel baserad på de hemliga dokumenten dras ett drev igång som The Post, under ledning av den ganska oprövade men slipade Kay Graham undrar hur de ska hantera.
När en film regisserad av Spielberg och med Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna får så pass lite press som The Post ironiskt nog har fått börjar man undra. Skeendet som filmen skildrar är minst sagt dramatiskt och samtidigt högaktuellt med den rådande pösmunken i Vita Husets förhållande till pressen. Subgenren "tidningsdrama och/eller thriller" brukar alltid tilltala mig också . Senast var det Spotlight (2016) som lyckades gör en murvelhistoria med känsla. Och det är däri som The Post inte riktigt lyckas. Den mänskliga biten av historien försvinner lite i alla vändningar i historien.
Hanks och Streep är givetvis bra, men ingen av dem förtjänar en Oscarsnominering för sina prestationer. Det känns mer som de prenumererar på dem om de gör en film som ligger över genomsnittet. Det finns scener där de blänker till, såsom Streeps slitning mellan sina gamla familjevänner och att berätta sanningen, men på det hela taget puttrar The Post på utan större tuggmotstånd. Källmaterialet är som sagt mycket intressant, men det känns som det hade behövts mer personlig förankring för att det skulle bli något annat än en mycket kompetent genomförd film som jag kommer ha glömt om några månader. Synd.
Betyg: 3- intensiva dialogscener till bombastisk musik av 5 möjliga
Oscarsgalan 2018: Nomineringarna
You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.
Best Motion Picture
The Post
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Phantom Thread
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)
Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)
Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christopher Plummer (All The Money In The World)
Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Richard Jenkins (The Shape Of Water)
Willem Dafoe (The Florida Project)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)
Best Achievment In Directing
Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)
Best Original Screenplay
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Adapted Screenplay
Logan
Molly's Game
The Disaster Artist
Best Animated Feature
Coco
The Boss Baby
Loving Vincent
Ferdinand
The Breadwinner
Best Foreign Language Film
A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)
On Body & Soul (Hungary)
Best Cinematography
Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water
Best Editing
Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Production Design
Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast
Best Costume Design
Darkest Hour
Phantom Thread
Victoria & Abdul
Best Makeup & Hairstyling
Victoria & Abdul
Wonder
Best Original Score
Phantom Thread
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Original Song
"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)
"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)
"This Is Me" (The Greatest Showman)
Best Sound Mixing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Sound Editing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Visual Effects
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
War For The Planet Of The Apes
Best Documentary, Short
Edith+Eddie
Heroin(e)
Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills
Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island
The Last Men In Aleppo
Icarus
Dear Basketball
LOU
Revolting Rhymes Part One
Garden Party
Negative Space
Best Short Film, Live Action
DeKalb Elementary
The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us
My Nephew Emmett
The Silent Child
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|