Regi: Nora Twomey

Manus: Anita Doron (baserat på Deborah Ellis bok)

Medverkande: Saara Chaudry, Soma Chhaya, Noorin Gulamgaus mfl.

Produktionsbolag: Aircraft Pictures/Cartoon Saloon/Mélusine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Irland/Kanada/Luxemburg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3901826/

 

Elvaåriga Pavarna växer upp under talibanernas styre i Afghanistan. När hennes far blir arresterad på märkliga grunder tvingas Pavarna blir familjens försörjare, men i ett land där elvaåriga flickor knappast kan hoppas på att ens kunna gå till marknaden på egen hand stöter hon på svårigheter. I ett försök att komma runt talibanernas regel klipper hon av sig håret och ikläder sig rollen som pojke och kanske kan hon få sin far ur fängelset på kuppen.

 

Cartoon Saloon har de senaste åren seglat upp som en av de mest lovande animationshusen i världen och The Breadwinner befäster detta. I en perfekt värld hade studion och framförallt deras huvudproducent/regissör Nora Twomey varit mer kända än vad de är. Tyvärr för Cartoon Saloons vidkommande när det gäller priser och utmärkelser ligger de lite väl utanför den etablerade fåran för animerad film i väst. Som fan av både animation och välberättade historier med hjärta är dock The Breadwinner ännu en lyckad skapelse.

 

En väldigt avskalad stil när det gäller karaktärsdesign blandas med mer konstnärligt utmanande bakgrunder och fantasisekvenser till en väldigt säregen stil. I ett Afgahnistan där talibanerna håller på att förlora sin omedelbara makt finns det hela tiden små och subtila tecken på hur deras tidigare benhårda fascistiska tolkning av islam börjar krackelera. Det är ett bra sätt att sätta historien i ett större perspektiv och gör Pavarnas värld väldigt levande.

 

Karaktärernas kamp är trovärdig och det är värt att notera att The Breadwinner inte är en film för de allra yngsta. Den har ganska tung tematik och framförallt finns här många scener som är väl skrämmande för mindre barn. Det är lite det som är Cartoon Saloons signum - att berätta animerade historier som inte skyggar för att visa hemskheter när historien kräver det. På så sätt ligger deras filmografi ofta närmre den japanska skolan än den amerikanska.

 

The Breadwinner är ytterligare en mycket bra animerad film från den irländska studion. Om du har intresse för nutidshistoria och/eller konflikten i Afghanistan är den ett måste.

 

Betyg: 4 brödvinnande döttrar av 5 möjliga

 

Regi: Dorota Kobiela & Hugh Welchman

Manus: Dorota Kobiela/Hugh Welchman/Jacek Dehnel

Medverkande: Douglas Booth, Saoirse Ronan, Jerome Flynn mfl.

Produktionsbolag: BreakThru Productions/Trademark Films/Silver Reel mfl.

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Polen/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3262342/

 

Ett år efter att Vincent van Gogh dött skickas Armand Roulin för att leverera ett brev från Vincent till en värdig mottagare. Han får höra talas om att Vincent mot slutet av sitt liv stod nära en man boende i den sömniga landsortshålan Auvers-sur-Oise och beger sig dit för att slutföra sitt uppdrag. När han måste vänta tills mannen är tillbaka från en affärsresa börjar Armand nysta i vad som egentligen hände Vincent och varför flertalet av byns innevånare är ovilliga att tala om honom överhuvudtaget.

 

Flertalet recensioner och artiklar om Loving Vincent har handlat om hur filmen förvisso är utsökt rent tekniskt, men att den haltar i manusdelen. För den som inte känner till det sedan innan är alla 65 000 bildrutor i Loving Vincent handmålade i samma teknik som van Gogh använde sig av. Dessa rutor har sedan animerats till den färdiga filmen. Det är ett lika galet som imponerande verk som sysselsatte drygt 100 konstnärer och ja, resultatet blir att det känns som att man tittar på en rörlig van Gogh-tavla.

 

Till skillnad från många andra recensenter tycker jag dock att Loving Vincents manus funkar nästan lika bra som dess visuella stil. Historien bakom van Gogh och hans död har berättats förr, inte minst i filmens värld, men vad Loving Vincent gör är att dra ner historien till sin essens och låta det konstnärliga sköta mycket av karaktärsutvecklingen. Vanligtvis skulle jag här börjat orera om att man minsann behöver ett starkt skrivet manus också för att det ska bli en bra film av det hela, men Loving Vincent är ett av de sällsynta fallen där en starkt distinkt filmestetik inte kommer i vägen för berättandet utan snarare förhöjer det. Resultatet blir visuell berättarkonst av allra högsta rang.

 

Det märks när filmskapare verkligen älskar det de arbetar med. Det gäller inte bara filmskapare utan alla former av konstnärer. En historia som förr blivit mer komplex berättad tas som sagt ner till sina grundstenar, men känns därför också väldigt naken och genuin i sitt känslouttryck. Loving Vincent var en mycket positiv överraskning som du bör se på duk. Jag såg en streamad recensionskopia. Det ångrar jag lite nu.

 

Betyg: 4 öronsnibbar av 5 möjliga

 

 

Regi: Sean Baker

Manus: Sean Baker & Chris Bergoch

Medverkande: Brooklynn Prince, Bria Vinaite, Willem Dafoe mfl.

Produktionsbolag: Cre Film/Freestyle Picture Company/June Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5649144/

 

Sexåriga Moonee bor tillsammans med sin mor i närheten av Walt Disney World. Under en sommar får vi följa henne och hennes vänner i omgivningarna runt det motell där de bor. Och sen... händer saker?

 

"You know the kind of guy who does nothing but bad things, and then wonders why his life sucks?". Citatet är från öppningen till den lysande komediserien My Name Is Earl (2005 - 2009) som följde en småkriminell fixare också boende på ett motell. Det är också väldigt träffande när det gäller The Florida Project. Den här filmen består av karaktärer som gör massa dumheter och sen gnäller över sina liv. Skillnaden ligger i att Earl var jäkligt rolig och hade karaktärer som egentligen hade hjärtan av guld. The Florida Project består å andra sidan av karaktärer som är kompletta puckon och ett manus som inte finns.

 

The Florida Project har en ambition att på ett så socialrealistiskt sätt som möjligt skildra skuggsidan bakom "the happiest place on Earth". Det är en spännande premiss i sig, men när det inte blir mer än så är det mest tröttsamt. Istället för att skriva ett ordentligt manus låter Baker & Bergoch ungarna i filmen improvisera fram sin dialog, och ja, det här är ungar som agerar som ungar gör, fast med ett stort aber - de är samtliga så fruktansvärt otrevliga, elaka och oförskämda att varje gång någon av dem var med i en scen ville jag slå av ljudet. Skräniga, skrikiga och med en filmteknik som gör att dialogljuden ligger så lågt som möjligt (så kallad "mummelfilm") blir det inte bara påfrestande att titta på utan också att försöka höra vad de säger.

 

Ungarna åsiso är filmens andra två huvudkaraktärer, Moonees mor Halley och motellföreståndaren Bobby, de karaktärer vi främst får följa. Halley (Bria Vinaite) är en vuxen version av sin dotter och således ett påfrestande pucko som inte har någon som helst självinsikt. Bobby (Willem Dafoe) är den enda karaktär som uppträder som han inte bor på ett zoo. Dafoe är som alltid bra, men lyckas inte rädda den här skithögen till film nämnvärt.

 

The Florida Project är en fullständigt vedervärdig film. Det finns inte något att tycka om här, från det skitnödiga filtret för att öka färgmättnaden till den obefintliga handlingen. Jag vill fakturera Sean Baker för mina 111 förlorade minuter. Allt som blöder pengar från honom så att han inte gör mer film.

 

Betyg: 0 asjobbiga ungar av 5 möjliga

 

 

Oscarsgalan 2018: Nomineringarna

 

 

You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.

 

 

Best Motion Picture

Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 

Best Achievment In Directing

Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)

Best Original Screenplay

Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay

Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature

Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner

Best Foreign Language Film

The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)

Best Cinematography

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound

Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Production Design

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Best Costume Design

Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul

Best Makeup & Hairstyling

Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score

Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Original Song

"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 

Best Sound Mixing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

Best Visual Effects

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short

Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

 

Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Denzel Washington, Colin Farrell, Carmen Ejogo mfl.

Produktionsbolag: Bron Studios/Creative Wealth Media Finance/Cross Creek Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6000478/

 

Roman J. Israel, Esq. är en lysande jurist som varit mångårig man bakom gallerierna på en liten advokatbyrå. När hans vän och partner får en hjärtattack tvingas Roman ut från bakom skrivbordet - en roll som han absolut inte är förberedd på. Med bristande social kompetens och diverse excentriskt beteende blir Roman ändå förvånad över att lagen, så som han alltid tolkat den, tycks komma i andra rummet i rättegångssalarna.

 

Denzel Washington är en gudabenådad skådespelare. Med det sagt har jag inte gillat någon film han gjort de senaste tio åren eller så. Washington har haft en benägenhet att ta väldigt bra roller i ganska usla filmer, vilket gör att jag mest suckade när jag hörde talas om att han nominerats för ett rättegångsdrama. Roman J. Israel, Esq. skulle visa sig vara en positiv överraskning och om inte en fantastisk film så i alla fall Washingtons bästa det här decenniet.

 

Det som gör Roman lyckad där andra Washington-filmer snubblat är att han inte bara spelar en intressant karaktär utan att manuset tack och lov är intressant. Det är inte utan problem, men kontrasten med en advokat med trolig aspergers och ett yrkessamhälle som borde vara skapt för honom men där sociala spelregler blir de största fienderna är väldigt bra. Det gör Roman till en väldigt sympatisk karaktär. Han har fullkomligt rätt i sin idealism och i en perfekt värld skulle han hyllats för att han försöker göra det rätta. Det blir dock inte riktigt så.

 

Filmens svaga punkt är lite överraskande Dan Gilroys regi. Jag var djupt imponerad av hans arbete med sin debutfilm Nightcrawler (2014), men här känns det som han skulle ha behövt någon som kom in och ropade "bryt!" lite oftare. Det är absolut inte så att Gilroy gör bort sig i regisstolen på något sätt, men det är helt enkelt inte i klass med vad jag vet att han kan. Man hade kunnat skära bort cirka 25 minuter av Roman och det hade blivit en mycket bättre film. Som den är nu är det en intressant moralhistoria med hjärta och hjärna som inte inte når riktigt ända fram till toppbetygen.

 

Betyg: 3+ övervintrade aktivister av 5 möjliga

 

Regi: Feras Fayyad/Steen Johannessen/Hasan Kattan

Manus: Feras Fayyad

Medverkande: Khaled Umar Harah, "Mahmoud", "Ahmad" mfl.

Produktionsbolag: Aleppo Media Center/Larm Film/Kloos & Co. Medien GmbH mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Syrien/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333074/

 

Feras Fayyad följer ett team från hjälporganisationen White Helmets och deras kamp för att rädda så många civila som möjligt från Assad-regimens och Rysslands bombningar av Aleppo. Det är brutal bild som målas upp där civila mål blir urskiljningslöst bombade och teamet är först på plats för att rädda dem som räddas kan.

 

Det tog bara några minuter innan jag viskade "nej, nej, nej...". Räddningsarbetarna hade precis grävt fram ett avlidet spädbarn ur rasmassorna. Varken de män som gräver eller Feras Fayyad skyggar för att visa allt i precis så fruktansvärd detalj som man någonsin kunnat önska. Det här är Last Men In Aleppos stora styrka - det är inte bara en krigsdokumentär från fronten utan en krigsdokumentär på själva frontlinjen.

 

Det enda problemet med den här filmen är att den gjordes redan förrförra året under titeln The White Helmets (2016). Filmen vann en Oscar för bästa kortfilmsdokumentär och innehåller i princip samma berättarperspektiv. Missförstå mig inte, det här är en historia som behöver berättas fler gånger, men kanske hade det tjänat den här versionen bättre om man lyft blicken då och då för att granska de större geopolitiska händelserna. Det hade gett en kontext som snarare skulle förhöjt det personliga anslaget än att tynga ner det.

 

Filmen kan dock med sin längre speltid fördjupa de mänskliga levnadsödena på ett sätt som kortfilmsversionen inte hann med. Den kanske mest drabbande scenen, förutom den tidigare nämnda, är när en bräcklig vapenvila (som mer eller mindre betyder att det är färre bomber i alla fall) tillåter familjerna att ta sina barn till en av få kvarvarande lekplatser. Dagsutflykten får dock ett abrupt slut när ryska plan attackerar en annan del av staden. De trötta och resignerade blickarna från de vuxna blandat med barnens gråt kommer stanna hos mig länge.

 

Om vi bortser från vem som skjuter på vem i den här konflikten och ser till konsekvenserna visar Last Men In Aleppo dessa väldigt tydligt. Det rör sig om sönderbombade hus och människor, familjer som splittras och personer som begår hjältedåd på hjältedåd när de räddar sina grannar och bekanta. Den här dokumentären slår fast en av vår tids beskaste läxor som inte får glömmas: Glöm inte Syrien.

 

Betyg: 4 hjälmar av 5 möjliga

 

Regi: Yance Ford

Manus: Yance Ford

Medverkande: Yance Ford, Harvey Walker, Kevin Meyers mfl.

Produktionsbolag: Yanceville Films/Louverture Films/Final Cut for Real

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5873150/

 

Drygt 25 år efter att hans bror William mördades försöker dokumentärfilmaren Yance Ford ta reda på varför åtalet mot mannen som sköt William ogillades. Samtidigt visar Ford upp ett porträtt av en familj som aldrig blev den samma efter mordet.

 

Strong Island gör mycket rätt, men samtidigt mycket fel. Det känns som att Yance Ford inte kan bestämma sig för vilken historia han vill berätta. Vill han göra en dokumentär som fokuserar på familjens sönderfall efter broderns död? Vill han göra en film om sin upptäckt att han var homosexuell? Vill han göra en film om polisutredningen och det juridiska efterspelet? Ford försöker göra allt av det och det blir om inte platt fall så åtminstone en tämligen ofokuserad film.

 

Det är den sistnämnda infallsvinkeln som trots allt står i första rummet, men trots en lovande öppning tappar Ford bollen rejält några gånger under berättelsens gång. Istället för att utforska exakt vad det var som hände förutsätter han att broderns mördare var skyldig och fokuserar på den jury som ansåg att fallet inte var starkt nog för rättegång. Det finns oklarheter gällande fallet som Ford skulle kunna gräva mycket mer i. Dessa skulle stärkt hans argumentation att det var ett mord som slätades över och inte en självförsvarhandling som juryn påstod. Istället lyckas Ford i några scener bjuda på en skrämmande onyanserad syn på den vita amerikanska befolkningen som ibland slår över i rent rasistiska tirader. ("They all look alike to me" och liknande fraser).

 

Historien om Fords familj är mer välbalanserad och ger nyttig bakgrundsinformation till vem William var... tills den inte gör det. Ford utelämnar vissa saker om sin bror för dramatisk effekt och när de väl kommer till ytan verkar det just som ett teatraliskt knep.

 

Strong Island vill berätta mycket men tar ett lite för stort grepp. Här finns några riktigt starka scener, men det räcker inte för att betyget ska bli annat än svajigt godkänt. Inte Oscarsklass direkt.

 

Betyg: 2 hiphopreferenser av 5 möjliga

 

 

Oscarsgalan 2018: Nomineringarna

 

 

You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.

 

 

Best Motion Picture

Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 

Best Achievment In Directing

Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)

Best Original Screenplay

Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay

Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature

Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner

Best Foreign Language Film

The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)

Best Cinematography

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound

Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Production Design

Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Best Costume Design

Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul

Best Makeup & Hairstyling

Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score

Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best Original Song

"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 

Best Sound Mixing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing

Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

Best Visual Effects

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short

Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child