Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Regi:  James Mangold

Manus: James Mangold/Scott Frank/Michael Green

Medverkande: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafnee Keen mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/TSG Entertaiment/20th Century Fox mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3315342/

I en nära framtid är James "Logan" Howlett, mer känd som Wolverine, en skugga av sitt forna jag. Samtidigt har världens mutantpopulation minskat kraftigt och det föds inga nya. Logan har tvingats ta ett jobb som chaufför samtidigt som han tar hand om den nu 90-årige Charles Xavier i smyg. När Logan kontaktas av en till synes desperat kvinna angående ett barn som delar krafter med honom dras en mycket motvillig gammal hjälte in i vad som kanske blir hans sista strid.

Tredje gången gillt för en solofilm om Wolverine och äntligen fick de rätt på karaktären! Missförstå mig inte, jag tycker Jackman har varit som klippt och skuren för rollen, men i både X-Men Origins: Wolverine (2009) och The Wolverine (2013) har både manus och åldersgränser varit problem.

Åldersgränserna har kort och gott kastrerat den lille hårige kanadensaren (no pun intended) med att göra honom till en mycket mindre hänsynslös fighter än han egentligen är. I Logan får vi äntligen se en Wolverine som är precis lika vild och jävlig som jag alltid önskat. Det är en exceptionellt våldsam film, men det behöver det vara för att det ska vara Wolverine.

Våldet till trots är åldergränshöjningens stora vinst att man nu kan fokusera på ett manus som inte hade tilltalat en yngre publik på samma sätt. I Logan är Wolverine gammal och nedbruten. Hans krafter börjar svika honom och hans enda kvarvarande lojalitet ligger hos Xavier. Han blir en mycket mänskligare karaktär som vi kan relatera till.

Manuset har hämtat inspiration från en mängd storylines i serietidningsförlagan, vilket gör att serieläsarna har mycket att gotta sig åt som kanske går gemene man förbi. Samtidigt är det en sammanhållen historia som kan ses av alla som har lite hum om filmernas kronologi. Rent kronologiskt ligger den, som jag har förstått det, i den alternativa tidslinjen som skapades i X-Men: Days Of Future Past (2014), men så länge du har koll på de större händelserna i filmerna kommer inte några av de mer betydande referenserna gå dig förbi.

Logan är enligt uppgift den sista gången som Jackman spelar rollen som gjorde honom till en stjärna. Vad som fokuserats lite mindre på är att det också är sista gången som Patrick Stewart spelar sin roll i X-Men-franchisen. Det var länge sedan jag såg någon av dem så här bra, men Stewart tar priset. Om Wolverine är sliten har Xavier en fot i graven redan och Stewart spelar rollen perfekt. Ett ständigt återkommande tema i X-Men-filmerna är det nästan fader-son-aktiga förhållandet mellan Wolverine och Xavier. Detta förhållande dras till sin spets i Logan och de båda skådespelarveteranerna har en fantastisk kemi. Med en ung Dafne Keen i den kvinnliga huvudrollen och Stephen Merchant som mutanten Caliban blir den huvudsakliga kvartetten skådespelare något av det bästa jag sett i superhjältefilm.

Logan är inte en perfekt film. James Mangold, duktig regissör som han är, har lite problem med tempot i framförallt andra akten. Den långa speltiden används inte heller optimalt alla gånger utan blir då och då ett långsamt muserande över åldrandets effekter som upprepar sig några gånger för mycket. Det är dock ingen anledning till att inte se Logan. Årets första stora superhjältefilm kan mycket väl också vara den bästa.

Betyg: 4+ snikts av 5 möjliga