Regi: Steven Spielberg

Manus: Tony Kushner (delvis baserat på Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln)

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Imagine Entertainment/Office Seekers Productions mfl.

År: 2012

Längd: 150 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0443272/

Januari, 1865: Abraham Lincoln, USA:s 16:e president, står inför sin största politiska utmaning sedan inbördeskriget bröt ut. Sydstaterna är redo att diskutera en kapitulation men Lincoln har ett stort dilemma - om han sluter fred kan han glömma att få igenom tillägget till den amerikanska konstitutionen som förbjuder slaveri. Å andra sidan fortsätter soldater och civila dö i tusental och förslaget är långt ifrån säkert att gå igenom...

Lincoln har varit en upptagen man år 2012. Om han inte spetsar vampyrer så är han huvudkaraktär i ett epos om sig själv. Nej, men skämt och sido så är Lincoln en helt fantastisk film och markerar återkomsten av den Steven Spielberg jag verkligen beundrade innan han grottade ner sig i diverse pekoraler och annat mög. Lincoln är Spielbergs klart bästa film sedan Munich (2005) och jag skulle nog sträcka mig så långt som att säga att det är hans bästa sedan Schindler's List (1993). Spielbergs blick för detaljer är utsökt och jag är inte förvånad över att det tog över tio års research för att göra den här filmen. Framförallt lyckas Spielberg göra diskussioner som skulle kunna vara riktigt tråkiga och träiga spännande. Lincoln är en väldigt dialogtung film, men när dialogen är så här pass välskriven och Spielberg regisserar scenerna med mästerlig touch blir det aldrig segt.

Tony Kushners manus är även det en höjdare. Att förlägga i princip hela handlingen till januari 1865 är ett genidrag. Historiska epos som försöker skildra någons liv från början till slut brukar oftast falla ihop under sin egen tyngd. Det blir för mycket levnadsöde för att göra en film av. De flesta som gått grundskolan vet förhoppningsvis i runda slängar vad det amerikanska inbördeskriget handlade om. Det är all förkunskap man behöver. Kushner guidar oss skickligt genom de politiska ränkspelen och planerna utan att tappa berättarglädjen på vägen.

Allt ovanstående skulle ändå inte räckt om det inte vore för den enastående castingen. Daniel Day-Lewis, känd för att gå in för sina roller med en nitiskhet som nästan slår över till besatthet, gör inte särskilt många filmer men de roller han gör är alltid så in i helsike bra att man nästan storknar. Det är likadant i hans roll som Abraham Lincoln. Nu har jag inte sett alla filmer som lär bli Oscarsnominerade för bästa manliga huvudroll, men mitt tips är att Day-Lewis tar det. Likaså är jag säker på att Tommy Lee Jones är en stark kandidat till bästa manliga biroll för sitt porträtt av Thaddeus Stevens - en av de verkligt stora förkämparna för avskaffandet av slaveriet. Jag blev lite överraskad över att Sally Field castades som Mary Todd Lincoln, men även hon gör en bra roll. Värt att nämna är också de namnkunniga birollsskådisarna Jackie Earle Haley, Joseph Gordon-Levitt, David Strathairn och Hal Holbrook. Helt okej rollista om man säger så.

Som ni märker är jag väldigt imponerad av Lincoln. Det är i min mening bland det absolut bästa som kommit i år och en perfekt avslutning på året.

Betyg: 5 höga hattar av 5 möjliga

Regi: Ronny Yu

Manus: Damian Shannon & Mark Swift

Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Monica Keena mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Avery Pix/Sean S. Cunningham Films

År: 2003

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0329101/

Innan dagens recension, den sista i Franchise Hell innan sammanfattningen av A Nightmare On Elm Street och hela projektet, vill jag passa på att göra en shoutout till bloggen Swedish Zombie och deras tipsande om Skitfinkultur. Tackar och bockar! Bjuder igen när jag listar mina bloggfavoriter någon gång nästa månad.

Tio år har gått sedan Freddy Krueger terroriserade Springwood senast. Eftersom man uppenbarligen inte kunde besegra honom beslutade sig stadens innevånare för att ta ifrån honom hans kraft. Kruegers namn och gärningar yttras inte ens längre och när gamle knivhandsken inte har rädsla att få näring av är han också fast i sitt eget personliga helvete. Freddy har dock en plan. I en annan del av helvetet (haha, vilken mening) huserar nämligen Jason Vorhees, baneman för så många nudistbadare. Jasons brott är tydligen fortfarande i allmänhetens kollektiva psyke. När Freddy skickar upp Jason till jordelivet igen kan han dra nytta av rädslan som Jason skapar. Det är bara det att Jason tänker inte leka apport särskilt länge...

Det här är troligen den mest länkade filmen i Skitfinkulturs historia. Varje gång jag ska förklara hur ett bra biobesök ska vara tar jag visningen av den här rullen på Fantastisk Filmfestival 2003 som exempel. Varje gång jag ska förklara vad en underhållande popcornfilm är tar jag den här rullen som exempel. Varje gång jag funderar över varför jag ens startade Skitfinkultur kommer den här filmen obönhörligen upp i diskussionen. Varför? För att trots alla sina brister, stolpig dialog och ett manus som genomgick så många redigeringar att det inte hänger ihop särskilt bra är det här en av mina favoritfilmer. Om jag vill bli underhållen i 97 minuter, koppla bort omvärlden och se något riktigt kul med en skopa nostalgi är det Freddy vs. Jason som åker in i dvd-spelaren.

Som ni märker är det här knappast en perfekt film. Robert Englund är i högform som Freddy och Ken Kirzinger gör vad Jason ska göra (gå i rät linje och slå på folk med vassa saker), men resterande skådespelare är riktigt usla. Att Monica Keena ska spela oskuldsfull girl next door tror jag inte ett dugg på (inte minst för de uppenbart "förbättrade" brösten.. hrm) och att Kelly Rowland ens har en roll är helt enkelt ett tjänstefel. Samtidigt lyckas Ronny Yu hålla samman de usla rollprestationerna med manuset. Manuset i sig är till en början ganska lyckat, men när sista akten tar sin början är logiken på semester någonstans och har tagit den hårt prövade skådespelarcoachen med sig. Men, fortfarande, det här är underhållande. Borta är alla pretentioner om att skapa något genuint skrämmande - det här är sluggerfest på hög nivå med två skräckikoner som spöar skiten ur varandra. Hur kan man inte älska det? Jag vet i alla fall inte hur man kan undgå det!

Betyg: 5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Media Home Entertainment/Smart Egg Pictures

År: 1984

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0087800/

Nancy och hennes vänner drömmer alla om en brännskadad man med en knivförsedd handske. När en tjej i kompisgänget, Tina, inte vågar sova själv beslutar sig de andra för att hålla henne sällskap. Under natten dör Tina och givetvis är det ingen som tror på deras historier om mardrömmar som kan ha ihjäl en. Nu är det upp till Nancy att ta reda på sanningen om vad som håller på att hända och hur de kan stoppa det.

Efter att ha suttit igenom en mängd skräp under Franchise Hells andra del kommer nu den sista franchisen i projektet - A Nightmare On Elm Street. Jag såg den här filmen första gången som elvaåring och jävlar vad den skrämde mig! Wes Craven må ha skapat karaktären Freddy Krueger, men det var Robert Englund som gav honom liv. Englunds rolltolkning gjorde honom till den första stora skräckikonen under 80-talets skräckvåg. Vilken biffig kille som helst kunde spela Jason Vorhees eller Michael Myers, men Englund gav Freddy ett eget sätt att röra sig på, egna uttrycksmedel och framförallt en egen röst. Freddy var den förste större slasherskurken som hade repliker. Hans spensliga kroppsbyggnad gjorde honom också desto mer skräckinjagande än jättarna i de andra serierna. Englund slog helt enkelt ett frivarv och byggde merparten av sin karriär på sin ikoniska roll som Freddy.

Englund hade själv klarat av att göra det här till en okej film, men när samspelet tillsammans med Heather Langenkamp (Nancy) fungerar så pass bra som det gör lyfter det filmen flera snäpp. Överlag är skådespelarna förvånansvärt bra för en 80-tals-slasher. Johnny Depp har sin första större filmroll som Nancys pojkvän Glenn och John Saxon spelar Nancys far som i egenskap av polis också har som uppdrag att utreda Tinas död.

Wes Craven har skrivit ett nästintill perfekt skräckfilmsmanus till den här filmen. Det enda han skulle behövt rätta till är det förvirrande slutet. Slutet var också en stor stöttesten mellan Craven och producenterna och flertalet varianter filmades. Slutet som kom med i filmen var... något? Craven fick dock full kontroll över regin och visar att han med rätt manus är en av de bästa skräckregissörerna de senaste 50 åren.

Som ni märker är jag väldigt svag för A Nightmare On Elm Street. Utöver att den är en grymt bra slasher är den dessutom en tidskapsel som innehåller 91 minuter 80-tal. Om jag vill drömma mig tillbaka till en pastellfärgad barndom är det här en av rullarna jag kollar på.

Betyg: 5 80-tals-mardrömmar av 5 möjliga

Regi: Martin Campbell

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis (baserat på Ian Flemings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/Casino Royale Productions/Stillking Films mfl.

År: 2006

Längd: 144 min

Land: Storbritannien/Tjeckien/USA/Tyskland/Bahamas

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0381061/

James Bond har precis fått sin 00-status och orsakar redan problem för MI6. Under ett uppdrag på (i?) Madagaskar finner han ett mystiskt meddelande vars spår leder honom till den ökände finansmannen Le Chiffre, misstänkt för att finansiera terroristorganisationer över hela världen. Bond får i uppdrag att se till att Le Chiffre förlorar några klienters pengar i ett exklusivt pokerparti på lyxkasinot Casino Royale. Men vem kan han egentligen lita på?

Jag tänkte friska upp minnet lite med Daniel Craigs två tidigare Bondrullar innan jag ser den senaste på söndag. Det var sex år sedan jag såg Casino Royale förra gången men jag måste säga att den inte bara håller - den har fan blivit bättre! Efter skitfilmen som blev Pierce Brosnans sista i smokingen, Die Another Day (2002), var jag väldigt skeptisk till Casino Royale när den gick upp på vita duken. Jag gillade den, men eftersom den förra filmen hade varit en sådan monumental besvikelse tror jag att jag omedvetet satt och letade fel och brister. Nu har det gått några år till och Craig har blivit varm i kläderna som Bond. När jag nu såg om Casino Royale med Brosnans fjanterier på is långt förpassade i en dunkel vrå i mitt minne (samma ställe som jag förvarar minnet av skoltidens ärtsoppa) är det inte bara en bra film längre - det är en fantastisk film!

Manuset håller hela vägen och tappar aldrig i tempo eller stil. Från den inledande parkourjakten till de svettiga pokerscenerna är det här fullt ös mest hela tiden. Craig gör ypperligt ifrån sig i rollen som Bond redan här och han får hjälp i birollerna av bland annat den fantastiskt vackra Eva Green och Judi Dench. Tyvärr är det också bland birollsskådespelarna som vi hittar filmens enda riktigt svaga kort. Danske Mads Mikkelsens roll som Le Chiffre är i sina bästa stunder ganska torr och i sina sämsta riktigt träig. Jag tror helt enkelt inte på honom som Bondskurk. Det gör jag däremot med Daniel Craig som Bond.

Jag brukar gradera Bondskådisarna efter vad jag vill kalla för "kan de sparka min röv"-skalan. Sean Connery hade definitivt kunnat göra det i sina glansdagar. George Lazenby hade jag knäckt över knäet. Roger Moore hade jag gått fem ronder mot och sen tagit en öl med. Timothy Dalton hade jag troligen förlorat på poäng mot. Pierce Brosnan hade jag skickat gråtande till herrtoan när jag spillt en Martini (skadad, inte rörd) över hans nya fina kostym. Daniel Craig? Han hade krossat mig fullständigt. Poängen med den här uppvisningen i maschismo? Trovärdighet. För att vara en bra Bond måste du kunna få publiken (i det här fallet mig) att tro att du är en farlig jävel men samtidigt kunna charma aftonklänningarna av damerna. Varför tror ni att Bond är en av de klassiska mansfantasierna?

Regin är liksom manuset riktigt tajt. Det var nog ingen tillfällighet att Martin Campbell fick regissörsjobbet. Campbell låg bakom den senaste riktigt schyssta Bondrullen innan den här, GoldenEye (1995). Framförallt lyckas Campbell och grabbarna få till en perfekt mix mellan klassisk Bonddesign och ny teknik. Brosnans filmer blev bara plastigare och plastigare ju fler han gjorde, men här fungerar det riktigt bra. Den enda scenen jag har lite problem med är tortyrscenen mellan Mikkelsen och Craig. Den verkar malplacerad och framförallt är den för jäkla lång, med en underspelande Mikkelsen som bara drar ut på en redan onödig scen. Annars är det här, som sagt, riktigt bra och en perfekt uppladdning för Skyfall (2012).

Betyg: 5 de fick till och med den klassiska bilen av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: The Best Defense

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-6-1

Fängelset börjar bli mer eller mindre beboeligt, men konflikterna inom gruppen är fortfarande infekterade. När en helikopter kraschar i närområdet ger sig Rick, Glenn och Michonne ut för att leta efter överlevande. Utflykten leder dem till den lilla staden Woodbury där en grupp människor försöker starta ett nytt liv under ledning av den karismatiske "Guvernören". Men Woodbury ruvar på mer än en hemlighet...

Jag har flera gånger i mina recensioner av Apart Förlags utgivning av The Walking Dead anmärkt på att Kirkman hela tiden ökar obehagskänslan för varje volym, och det kunde inte vara mer sant när det gäller volym 5. Jag fick ärligt talat ta en paus mot slutet. Det har debatterats lite om The Walking Dead på Facebook nyligen och huruvida serien lämpar sig för yngre läsare. Svaret på den frågan är ett solklart "nej!" när det kommer till Anfall är bästa försvar. Det här är inte bara riktigt våldsamt utan framförallt förbaskat obehagligt. Är det bra då? Definitivt!

Johanna Koljonen skriver i sitt förord om hur karaktärerna måste anpassa sig till den nya vardagen och framförallt hur svårt det är för karkatären Lori. Just Lori går från klarhet till klarhet i Kirkmans manus. Jag avskyr henne helt enkelt. Det är inte för att hon är ond eller ens särskilt elak - det är hennes desperata försök att hålla fast vid världen som den en gång var som gör henne så pass vardagsgnällig att man vill göra henne till zombiefoder då och då. Samtidigt är Rick, hennes make, förbi sin egen kris... bara för att mötas av en ny. Jag myntade ett uttryck för några år sedan när jag följde några serier som verkade finnas till för att plåga karaktärer. Jag kallade det för "let's torment!-syndromet". Skillnaden mellan detta och The Walking Dead är att hur illa det än går för karaktärerna är det i princip alltid deras eget fel. Fast sen har vi Michonne... jag ryser bara jag tänker på det.

Kirkman ställer som vanligt viktiga frågor i sin serie, även om vi själva knappast lär möta dem i en zombieapokalyps. Framförallt svävar frågan om överlevnad till varje pris över albumets andra halva som en jobbig påminnelse om vad som händer i vår egen värld i länder och områden i krig. Hur långt skulle du gå för att överleva och när skulle du släppa på din moralitet? Hur skulle du styra över till exempel Woodbury? Som en viss guvernör?

Betyg: 5 with a nice Chianti av 5 möjliga

FFF 2012 Dag 8: Sydstatsaction och döda skaldjur från öst  

Sushi. Jag tror inte jag känner till någon annan maträtt som har ett spann mellan knappt ätbar och fantastisk gourmetmat på samma sätt som den japanska nationalrätten. Jag är inte på något sätt en sushikännare, men det är klart att man i alla fall i Sverige ändå kan upptäcka en markant skillnad i kvalitet mellan olika sushirestauranger. Av Lunds fyra större sushiställen i centrum är jag flitligast kund hos Zen Sushi. Prisvärt, oftast snabb service och lite egna specialare. Stans bästa sushi hittar man dock på Rå Epok. Det enda problemet är att det då och då är så knökat med folk i den lilla lokalen att kön ringlar sig ut på gatan. Trea kommer Wasabi. Dyrare än de andra ställena, inte bättre kvalitet men trevlig lokal. Sen finns det där fjärde stället... Tabemono. Efter två matförgiftningar går jag helt enkelt inte dit längre. Nuff said.

Så varför denna lilla odyssé genom centrala Lunds sushiställen? Jo, igår såg jag nämligen en film som fick mig att koka ris mitt i natten och skära till lite grönsaker till en fattigmanssushi. Noboru Iguchis lågbudgetsplatter Dead Sushi (2012) är bland det roligaste jag sett på bio på många år. I motsats till många andra japanska genrefilmer är Dead Sushi precis rätt typ av knäpphet. Den är enkel att följa med i men slutar aldrig överraska. Här finns buskis, splatter, japansk monsterfilm, kung fu-slagsmål och talande äggsushis som sprutar syra för att nämna några infall. Framförallt har du ingen aning om vad som kommer hända härnäst. Det är ständiga överraskningar, fantastiskt usel cgi varvat med helt okej traditionella specialeffekter och räkor med huggtänder. Ja... jag vet inte hur jag ska beskriva den här filmen! Den handlar i alla fall om sushikocken Keiko som rymmer hemifrån efter att hennes far, en berömd sushikock, behandlat henne som skit en gång för mycket. Keiko får ett jobb som värdinna på ett litet värdshus dit ett läkemedelsföretag kommer på retreat. Men läkemedelsföretaget skuggas av en mystisk man som verkar ha sin egen agenda. Snart flyger både sashimi och nigiri omkring och försöker äta upp människor!

Dead Sushi är en av de där filmerna som skapar problem för mig som recensent. Som film betraktat är den ganska dålig (inte det sämsta jag sett på långa vägar dock!) men underhållningsvärdet är genom taket. Det är också det som den här bloggen i viss mån går ut på - att bedöma filmer som ses som "mindre värda" på samma meriter som de mer finkulturella alstren. Till syvende och sist handlar film för mig om två saker: filmkonst och underhållning. Om man lyckas få med båda i en och samma film är det oftast en klassiker i min bok. Dead Sushi är inte filmkonst utan snarare mest konstigt. Men herregud vad jag skrattade! Kommer jag se om den? Ja. Kommer jag köpa den på dvd? Ja. Kommer jag se resterande lågbudgetskräckrullar som Iguchi har gjort? Ja. Det är en klar femma enligt mig. 5 tonfisksmördare med överdimensionerade yxor av 5 möjliga.

Innan Dead Sushi visade den 70-talsdoftande franska kortfilmen Antoine et les héros (Antoine and the heroes, 2012). En ung man tvingas välja mellan två filmer med sina favoritskådespelare, den rövsparkande kung fu-stjärnan Jim Kelly och scream queen-bruden Angela Steele. Gränsen mellan de två filmerna blir dock allt suddigare när Antoine knockas medvetslös. Gillar du kung fu-rullar, zombiefilmer och kitsch är Antoine and the heroes väl värd att kolla upp.

Kvällen inleddes dock med actionpärlan The Baytown Outlaws (2012). Tre bröder tar hand om "problem" i Alabama medan polisen ser mellan fingrarna med deras förehavanden. När de kontaktas av en kvinna för att hämta tillbaka hennes gudson från exmaken befinner sig bröderna snart utanför sin vanliga lilla fiskdamm. Det blir en lång och actionfylld resa tillbaka till Alabama.

Jag gillade verkligen The Baytown Outlaws och blandningen mellan extremt våldsam action, humor och kitsch den presenterar. Tänk er en The Boondock Saints(1999) satt i sydstaterna och med ännu mer fokus på action istället för nämnda films sociala patos och ni kommer ganska nära. Här finns lite av varje. En Billy Bob Thornton som slemmig skurk, bikerchicks som guns for hire och vägpirater ala Mad Max (1979). Framförallt lyckas den med allt som tidigare recenserade (2012) misslyckades med. Det här är en road movie med intressanta karaktärer och ett klart mål. Good show! 4- Free Bird-solon av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in Danielle Harris senaste, Elijah Wood som knäppgök och en... Manborg? 

FFF 2012 Dag 4: Stumma vampyrer och koreanska epos  

Efter gårdagens missräkning hann jag trots allt med en del idag. Jag mötte upp med två vänner för att gå och se Night of the Living Dead (1968) på duk för första gången i mitt liv. Trots att jag sett den otaliga gånger i allsköns varianter (NOTLD är troligen den film jag äger flest exemplar av. Jag har till och med den hemskt färglagda versionen på VHS någonstans) är det helt klart en film som gör sig bäst i stort format. Romero själv var på plats även idag för att säga några korta ord innan filmen drog igång, till min vän Martins stora glädje. När vi pratade om våra fotoögonblick med Romero kunde vi båda konstatera att trots att vi intervjuade en hel del band och artister under vår tid på en musiktidning så var det först nu som vi kände någon form av nervositet och risk av att bli star struck. För den som inte är fan av skräckfilm är det nog svårt att förstå exakt hur betydelsefulla Romeros filmer var. Det är lite som att träffa Elvis.

Även om NOTLD fortfarande är en sevärd film med många klassiska scener märks det att tiden sprungit ifrån den. Jag pratar inte om blod och gore nu utan snarare saker som kontinuitetsklippning och tempo. Vissa skådespelarinsatser är också lite väl överdrivna, men på det hela taget hade jag fortfarande jäkligt kul i fåtöljen. Därav blir det 4 gummitarmar av 5 möjliga till Night of the Living Dead. Och nej, jag kör inte en synopsis på NOTLD. Seriöst, om ni inte känner till handlingen i den rullen undrar jag varför ni läser det här inlägget.

Vännerna följde även med på film nummer två för dagen, Carl Theodor Dreyers stumfilmsklassiker Vampyr (1932). Det är alltid speciellt att se stumfilm på duk, och dagen till ära debuterade Malmö-bandet Death and Vanilla sin nyskrivna originalmusik till verket. Moogsynthen blandades med dova trummor och skorrande basgångar i Lunds Stadsteater. Filmen följer Allan Grey, en resande ung man som är intresserad av det övernaturliga. När han tar in på ett värdshus i en liten stad börjar han misstänka att en vampyr härjar i trakten. Vampyr är något alldeles speciellt. Death and Vanilla borde turnera med sin livemusik till den här filmen - så bra är den. Långa stunder satt jag nästan som i trans medan de  magiska bilderna sköljde över mig. En bioupplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge. Det enda som störde helhetsintrycket var damen snett bakom mig som då och då brast ut i konstteoretiska diskussioner med sin vänninna. Det kan jag dock varken klandra filmen eller musiken för. Om ni har chansen att se Vampyr med nämnda livemusik så måste ni ta den! Det är helt klart det häftigaste jag sett hittills på festivalen! 5 lurande skuggor av 5 möjliga till Vampyr.

 
Kvällen avslutades med den i princip utsålda visningen av det koreanska krigseposet Mai wei (My Way, 2011). Filmen, delvis inspirerad av sanna händelser, följer de två pojkarna Jun-shik Kim och Tatsuo Hasegawa under Japans ockupation av Korea och fram till andra världskrigets slut. På brokiga vägar lyckas de två alltid stöta ihop under kriget och blir motvilliga vänner i stridigheterna som för dem från Korea till de franska stränderna under D-day. Det låter episkt och det är episkt utav bara helvete! Regissören Je-kyu Kang (även medförfattare till manuset) brassar på för kung och fosterland från första början. Problemet är att även om filmen imponerar rent tekniskt haltar historieberättandet betänkligt på sina ställen. Jag blev helt enkelt mätt på episka slagscener när relationerna mellan karaktärerna blev lite hipp som happ. Om du ser att den ska gå på bio någonstans nära dig är den värd en titt för just de tekniska aspekterna, annars... tja... jag kommer nog inte se om den. 2+ kan vi sluta använda skakig kamera i alla actionscener nu, tack? av 5 möjliga. Innan det koreanska krigsdramat visades kortfilmen My Brother's Keeper (Or How Not To Survive The Apocalypse) (2012). Bror och syster har tagit skydd i en kyrkoruin medan apokalypsen rasar omkring dem. En ganska trevlig kortfilm som jag kände att regissören (Jen Moss, som även introducerade sin film) gärna kunde utvecklat till en lite längre rulle - inte minst när man har undersköna April Pearson att arbeta med! 

Imorgon kör jag en screener efter jobbet och masar mig sen iväg till Kino för docksöta yrkesmördare. Killing me softly! Just det, fick höra att herr festivalgeneral läser bloggen! Skoj! Kommentera gärna...:) 

Författare: Tore Renberg

År: 2003 (svensk utgåva 2005)

Sidor: 392

Förlag: Norstedts

ISBN: 91-7001-316-0

Stavanger, 1990. Jarle Klepp går i andra ring och vet precis hur världen funkar: kapitalismen är ondskan själv, musik är bäst om man är ensam om att lyssna på den och punkrockbandet han spelar i kommer slå stort. Tillsammans med bäste kompisen Helge och flickvännen Katrine flyter livet på ganska bra. En dag börjar en ny kille, Yngve, på skolan. Yngve är Jarles totala motsats men plötsligt händer något med Jarle - han blir blixtförälskad.

Kommer ni ihåg vem ni var när ni var 17 år gamla? Jag kommer definitivt ihåg min gymnasietid med skräckblandad förtjusning. Det är därför det är ömsom underbart ömsom nästan plågsamt att återbesöka de åren genom Tore Renbergs bok. Renberg har hittat en perfekt ton mellan humor och allvar som är väldigt smittsam. För mig som läsare var det idel igenkännande nickar blandat med leenden och lättare tungsinne. Jag kan givetvis inte tala för alla i min generation, men om man hette Ulf, var 17 år och bodde i Hörby 1999 gjorde man ibland ganska korkade grejer. Framförallt visste man exakt hur allt fungerade. Det är den här känslan, i ena stunden helt säker på världen för att nästa sjunka ner i ett djupt hål, som Renberg har fångat med ett lika nostalgiskt som skarpsynt öga.

Renberg lyckas med sitt språk fånga de små nyanserna som går förbi många andra författare i den här genren. Dessutom har han lyckats sätta fingret på en av de starkaste känslor som finns i tonåren - att inte vara helt överens med tiden man lever i:

"Jag har ofta tyckt att jag blev född för sent. Många gånger har jag stört mig på en känsla av att inte kunna greppa historien. Att vara fem år 1977 är helt misslyckat med tanke på att det var då som Sex Pistols gav ut 'Anarchy in the UK'. Visst kan man sitta på efterfest någonstans i världen 1990, vara sjutton och förbannad och vilja vara punkare, men det hjälper inte. Du vet det, medan du öppnar en öl med kindtänderna, spottar kapsylen i väggen och vill störta kungahuset, att du är en retrofigur."

Historien med Jarles uppvaknande homosexualitet är egentligen sekundär. Det här är en historia om att vilja vara annorlunda men sen inte vara beredd på att man faktiskt kanske är det, må det vara sexuell läggning eller politiskt ställningstagande. Det är ett tema som inte kommer gå ur tiden så länge det finns tonåringar... och lite lagom förvirrade 30-åringar som mig själv.

Betyg: 5 palestinasjalar av 5 möjliga