Regi: Woo-ping Yuen

Manus: Lung Hsiao/See-Yuen Ng/Woo-ping Yuen

Medverkande: Jackie Chan, Siu Tien Yuen, Jang Lee Hwang

Produktionsbolag: Seasonal Film Corporation

År: 1978

Längd: 111 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 11 och 15 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0080179/

Wong (i den dubbade versionen "Freddy") är en ganska odräglig typ som gillar att lägga sig i andras angelägenheter - speciellt när det handlar om möjligheten att kunna hamna i slagsmål. Wongs far, en vördad kung fu-mästare, ser inget annat val än att skicka sin son till den legendariske Sua Hua Chi (dubbad som "Sam Seed") för att lära honom disciplin och hårt arbete.

Jackie Chan är en av mina husgudar och har varit så sedan jag och min gode vän Niklas en sömning lördagseftermiddag hyrde Kuai can che (Wheels On Meals, 1984) i den lokala videobutiken. Chan har som bekant haft en väldigt lång karriär och även om vissa av hans filmer från 70-talet är sevärda brukar det vara ganska långt emellan guldkornen. Sen, 1978, kom Drunken Master. Det här är i min mening en av de definitiva kung fu-filmerna med bländande koreografi, action och den typiska slapstickhumorn som gjorde Chan så pass känd i västvärlden.

Att försöka sig på någon form av narrativ analys av den här filmen är dömt att misslyckas på förhand - det är på sin höjd fem minuter dialog på varje kvarts fighting. Detta är inte något dåligt - det är så här jag vill ha mina kung fu-filmer - snabbt berättade och med blixtsnabb fighting utan vajrar eller linor. Det som höjer Drunken Master över Chans övriga filmer från 70-talet är den tidigare nämnda humorn. Den karakteristiskt usla dubben på min utgåva gör filmen troligen bara ännu roligare (svårt att säga om man inte kan kantonesiska och kan fatta originalet). Det är ytterst låg nivå på humorn men den genomförs med sådan kärlek att jag inte kan annat än smälta.

Det här är ingen bra film, det vore att ta i, men det är kunglig underhållning som bör ses om och om igen. Rekommenderas hjärtligt!

Betyg: 5 skrumplevrar av 5 möjliga

Regi: Eli Craig

Manus: Eli Craig & Morgan Jurgenson

Medverkande: Tyler Labine, Alan Tudyk, Katrina Bowden mfl.

Produktionsbolag: Eden Rock Media/Looby Lou/Urban Island mfl.

År: 2010

Längd: 89 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), största sannolikhet från 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1465522/

Tucker och Dale är ett radarpar som äntligen har kunnat förverkliga sin dröm om att köpa en semesterstuga mitt ute i skogen. Vad de inte hade räknat med är att ett gäng collegeungdomar skulle åka ut för att campa precis bredvid deras ägor. När Dale räddar en av ungdomarna från att drunkna misstolkar hennes vänner detta som att hon blir kidnappad. Frågan är mest om inte tonåringarna är sina egna värsta fiender.

Jag skaffade den här filmen helt på grund av titeln. En film som har "vs. Evil" i sin titel kan inte vara genomusel, resonerade jag. Det visade sig att jag hade rätt. Det här är något av det roligaste jag sett på flera år. Bara konceptet är helt fantastiskt - att använda sig av såväl regionala som filmiska stereotyper för att skapa riktigt roliga scener och dialog. En varning bör dock utfärdas (om det inte framgår av postern ovan) - det krävs troligen att man har en förkärlek för svart humor för att uppskatta den här filmen då Eli Craig sannerligen inte sparat in på den röda sörjan. Tänk er Evil Dead II (1987) möter Deliverance (1972) och ni kommer ganska nära en beskrivning av den här filmen.

Manuset är kort och gott genialiskt. Alla som sett en slasherfilm vet hur idiotiska tonåringarna i sådana filmer brukar vara. Tucker & Dale vs. Evil använder detta till sin fördel och radar upp missförstånd på missförstånd så att det ligger nära väldigt blodig slapstick ibland. Likaså är dialogen välskriven och skådespelarna helt perfekta i sina roller. Den allra bästa av dem är Alan Tudyk som den kroniskt blyge och kärlekskranke Dale. Han har en komisk timing som är obetalbar. Tudyk är troligen mest känd för sin roll i den alltför tidigt nedlagda sci-fi-serien Firefly (2002-2003) och förhoppningsvis kan han fortsätta få roller i Joss Whedons produktioner. Det är han definitivt värd. Eli Craigs regi är riktigt imponerande för att vara hans första långfilm och han vann mycket riktigt en del fina utmärkelser för sitt arbete. Han är någon att hålla ögonen på längre fram.

Jag blev, som ni kanske förstår, helt knockad av den här filmen. Fruktansvärt rolig, intressant på ett rent filmiskt plan och kunglig underhållning. Vad mer kan man begära?

Betyg: 5 missförstådda stereotyper av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: Days Gone Bye

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Tony Moore/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 146

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-0-9

När polismannen Rick Grimes vaknar upp från sin koma får han till sin fasa klart för sig att världen inte är vad den en gång varit. Gatorna är smockfulla med till synes döda människor som fortfarande knallar omkring och tycker att man bör bita allt som rör sig. Rick tror att hans familj kan ha flytt undan zombiehorden och nu befinner sig i Atlanta. Ensam ger han sig ut på jakt efter sin familj och kanske några svar till vad som egentligen har hänt.

Den som läser min blogg noga (finns det sådana?) kommer kanske ihåg min recension av pilotavsnittet av tv-serien The Walking Dead förra året. Det var ett förstummande bra pilotavsnitt som genast satte en stämning som är få serier förunnade. Under första säsongens sex avsnitt lyckades serien inte hålla upp riktigt lika hög kvalitet rakt igenom, men är ändå bland det mest sevärda på tv idag. Sedan gjorde AMC (seriens amerikanska hem) en dundertabbe. Efter sex mycket bra avsnitt annonserades det att säsong två inte skulle börja förrän i oktober 2011. Den enda dramaserie som lyckats med ett så långt uppehåll och ändå kunna dra storpublik är i mitt minne Battlestar Galactica (2004). Nåja, medan jag väntar på säsong 2 läser jag mer än gärna Apart Förlags svenska översättning av serietidningen som tv-serien baseras på.

Det är svårt att inte tycka om förlag som översätter serier till svenska på dagens seriemarknad. Missförstå mig inte, det finns en uppsjö bra japansk manga att tillgå på svenska idag men vad en gammal serieräv som undertecknad har saknat är just utgivning av de mer "vuxna" serierna från USA. När dessutom Sara Årestedts översättning är så pass bra som den är tar jag av mig hatten. Det finns små skavanker här och där, men det är ingenting som stör helhetsintrycket. Som referens skaffade jag en digital kopia av originalmanuset och jag måste säga att jag är imponerad över flytet som Årestedt fått i texten.

Serien i sig är lika bra som tv-adaptionen och det är egentligen inte så värst mycket som skiljer. Det är mindre detaljer eller bihandlingar som skiljer - fram till slutet som gav mig en smärre chock. Det man främst kan peka på som större skillnad är att serien tycks gå mycket snabbare fram än tv-serien. Det är både bra och dåligt. I sina bästa stunder tyckte jag att tv-serien verkligen lyckades ge karaktärerna den tid de behövde för att utvecklas. Dessvärre kunde det också ibland bli lite väl långa transportsträckor. Serieförlagan skippar mycket av detta men lyckas ändå få med en imponerande karakterisering på liten yta. Det är klart att vissa händelser som fick mer tid på sig i tv-serien går relativt snabbt förbi i förlagan, men det är sällan det faktiskt stör.

Tony Moore, den huvudsaklige tecknaren, har gjort ett fantastiskt jobb med att få en trovärdig känsla i sina miljöer även om jag ibland fick hemska flashbacks till tiden då alla amerikanska tecknare snöade in på den så kallade "American Manga-stilen" när det gäller karaktärsporträtten. Det tar tack och lov aldrig överhanden. Jag fick en otippad association till designen av den gamla westernshootern Outlaws (1997) men inte lika tillspetsad.

Framförallt vill jag uppmana alla fans av tv-serien att köpa den här volymen. Utgivningen för serier som kanske inte ligger direkt i mittfåran har varit väldigt undanskuffad i Sverige sedan tidigt 90-tal (det finns en större artikelserie om detta fenomen på gång till bloggen) men Apart Förlags initiativ kan förhoppningsvis vara en början till utökad serieimport från landet i väst.

Betyg: 5- vi kör samma betyg helt enkelt av 5 möjliga

Regi: Sylvain Chomet

Manus: Sylvain Chomet (baserat på Jacques Tatis manus med samma namn)

Medverkande: Jean-Claude Donda, Elidh Rankin, Duncan McNeil mfl.

Produktionsbolag: Ink. Digital/Django Films/Ciné B mfl.

År: 2010

Längd: 80 min

Land: Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0775489/

En scenmagikers karriär börjar bli lidande när nya former av underhållning, exempelvis rockmusik, slår igenom. Modfälld reser han till Skottland för att uppträda i en liten fiskeby. Där träffar han den unga servitrisen Alice som bestämmer sig för att följa med magikern till Edinburgh för att finna ett nytt liv.

Jaques Tati är en legend inom filmens värld och det med rätta. Med små medel, ännu färre repliker och skarpsynta observationer av mänskligt beteende skapade han en handfull tidlösa komedier. L'illusionniste baseras på ett tidigare oproducerat manus av Tati och är en av de vackraste filmer jag någonsin sett. Av naturliga skäl (Tati dog 1982) valde man att animera filmen. I en värld där överanvändning av CGI regerar den animerade filmen är det en uppenbarelse att se en traditionellt animerad film med CGI-animationer där de lämpar sig och inte mer. Illusionisten själv, baserad på Jaques Tati, är en tragisk karaktär med ett alltför stort hjärta. Han låter människor utnyttja hans godhet för sin kärlek till konsten som har varit hans levebröd. Samtidigt är hans förhållande till den unga Alice ett vackert fader-dotterförhållande med en viss svärta då Alice inte verkar inse att mannens magi inte är på riktigt och att han inte gjord av pengar. Vänliga gester blir till krav från Alice och i vissa scener tyckte jag riktigt illa om henne.

L'Illusionniste ska ses på duk. Jag såg filmen inför Oscarsgalan i år på min alldeles för lilla datorskärm, men när jag idag fick chansen att se den på duk (ensam i biosalongen med min polare dessutom) fick filmen ytterligare en dimension. Landskapen, de fantastiska landskapen, blev skarpare och mer episka och musiken än mer rörande.

L'illusionniste fick dessvärre, trots Oscarsnomineringen, inte den uppmärksamhet den förtjänade i Sverige. Sylvain Chomet är, trots att detta var hans fjärde nominering på fem filmer, ofta bortglömd i det kalla Nord. Gör dig själv och Chomet en tjänst och skaffa den här filmen. Gör dig själv en ännu större tjänst och se den på duk om tillfälle ges.

Betyg: 5 bitska kaniner av 5 möjliga

Regi: Timothy Van Patten

Manus: David Benioff & D.B Weiss (baserad på George R.R Martins roman med samma namn)

Medverkande: Sean Bean, Jason Momoa, Isaac Hempstead-Wright mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 2011

Längd: 65 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1480055/

Tiderna håller på att förändras i de sju kungarikena. I norr verkar det som legendariska varelser kommer ut ur skuggorna och en bit längre söderut nås adelsmannen Eddard Stark av budet att kungen är död. Den nye kungen, Eddards gamle vapendragare Robert Baratheon, besöker sin vän för att övertala honom att lämna sin post och bli hans närmste rådgivare. Samtidigt, över havet, planerar en gammal fiende sin återkomst och snart står det dessutom klart att kungens död kanske var planerad.

När jag var yngre var jag galen i fantasy. Jag läste i princip allt jag kom över och lyckades på så vis mätta min fascination för genren till den milda grad att jag inte läst fantasy på flera år nu. Det har främst att göra med att jag inte tror det finns någon genre där det är så otroligt långt mellan mediokert och bra med möjligt undantag för deckargenren. Med det sagt är George R.R Martins romansvit A Song Of Fire & Ice en serie böcker jag fått rekommenderad om och om igen men aldrig tagit tag i. Nu måste jag läsa dem.

HBO:s Game Of Thrones fick mig att tappa hakan. Jag har sällan sett något lika välproducerat för TV och manuset visar upp fantasygenrens absolut bästa sidor - en ny värld att leka och utforska känslor som ambition, hämnd, kärlek och passion i. I försnacket har serien kallats för "The Sopranos möter Lord Of The Rings" och jag måste säga att liknelsen är slående. Skådespelarna är överlag väldigt, väldigt bra - inte minst Sean Bean (intressant nog tidigare känd från just Lord Of The Rings) som Eddard Stark och Isaac Hempstead-Wright i rollen som hans yngste son. Inte heller gällande regin kan jag komma med några större invändningar. Det enda som tycks lite malplacerat ibland är HBO:s trademark - våld och sex. HBO har verkligen gjort den amerikanska tv-marknaden en stor tjänst genom att producera saker som andra studios inte skulle tagit i med tång, men ibland verkar det som deras arv som "provokatören" inom amerikansk tv blir ett ok som de måste dra efter sig. Kort sagt, bara för att du kan visa halshuggningar och orgier behöver du inte göra det så fort tillfälle ges.

Ovanstående är dock en mycket liten invändning och överskuggar inte vad som kan bli årets tv-serie. Fantastiskt välproducerad, bra skådespelare och bra manus. Gör dig själv en tjänst och hitta den streaming någonstans - det här är för bra för att vänta på att det ska komma till Sverige.

Betyg: 5 halshuggningar och bröst av 5 möjliga

Titel: The Lost City Of Z

Författare: David Grann

År: 2009 (ej översatt till svenska)

Sidor: 337

Förlag: Simon & Schuster UK Ltd.

ISBN: 978-1-84739-443-9

Överste Percy Harrison Fawcett var en av de sista brittiska upptäcktsfararna av den gamla skolan. Fawcett, som bland annat fungerade som inspiration till The Lost World av Sir Arthur Conan Doyle, var övertygad om att Amazonas regnskog dolde en tidigare oupptäckt civilisation. Han dubbade civilisationen och dess huvudstad "Z" och spenderade merparten av sitt liv med att leta efter den. 1925 begav sig Fawcett tillsammans med sin äldste son, Jack, ut på ännu en expedition i regnskogen. De återvände aldrig och deras försvinnande blev en gåta som lockade dussintals expeditioner för att leta upp dem. De flesta av dessa försvann också eller dog av någon av Amazonas många faror.

David Grann försöker i den här boken återskapa Fawcetts liv från brev, dagböcker och intervjuer med efterlevande. Hans mål är att en gång för alla ta reda på vad som hände den berömde upptäcktsresanden och kanske, på vägen, om det faktiskt fanns ett "Z" överhuvudtaget.

När jag var liten var "upptäcktsresande" något av det bästa jag visste. Jag spenderade otaliga timmar ute i skog och mark som omgärdade den lilla by där jag växte upp. Det blev inte sämre av att skogarna i Mellanskåne har en hel del fornlämningar kvar, såsom blotaltare eller rösen. Det var dessa upplevelser, kombinerat med den för småpojkar extrema fascinationen med Indiana Jones, som gjorde att jag var helt säker på att jag skulle bli upptäcktsresande och arkeolog när jag blev stor. Nu blev det inte så, men mitt intresse för historia och bortglömda ruiner har inte förminskats genom åren. Det märkte jag allra minst när jag började läsa den här boken.

Grann har genom imponerande detektivarbete i diverse arkiv och med tillgång till en del tidigare privata dokument lyckats med en enastående bedrift. Fawcetts resor och hans person tycks verkligen levande och jag förstår verkligen varför han var en av sin tids stora hjältar. Totalt obeveklig när det kom till smärta och sjukdom gav han sig ut på strapatser som tog livet av mindre män. Samtidigt, trots sin uppväxt i det brittiska imperiet under sina glansdagar, hade han inte den arrogans gentemot lokalbefolkningen som man gärna associerar med brittiska upptäcktsresanden. Tvärtom blev han vän med flera indianstammar och sägs indirekt ha varit en förgrundsfigur inom antropologifältet.

Djupt fascinerande och väl underbyggt tar Grann oss med på flera av Fawcetts expeditioner och hans allt mer besatta vädjan om finansiering för att hitta "Z". Parallellt med dramatiserade kapitel om Fawcetts resor får vi följa Granns arbete med boken - något som till slut för honom själv till Amazonas. 

För den som någon gång grävt ett hål i trädgården bara för se om man kunde hitta något, för alla som vandrat vilse i en skog och bara tyckt det var ett äventyr att hitta hem igen - det här är en bok för er. Rekommenderas.

Betyg: 5 malariamyggor av 5 möjliga

Regi: Frank Darabont

Manus: Frank Darabont

Skådespelare: Andrew Lincoln, Jon Bernthal, Laurie Holden mfl.

Produktionsbolag: Darkwoods Productions

År: 2010

Längd: 67 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år

Rick Grimes vaknar upp desorienterad på ett sjukhus efter att ha blivit skjuten. Ingen är där för att hjälpa honom och när han lyckas stappla ut ur rummet upptäcker han att sjukhuset är tomt - sånär som på några halvätna lik. Utomhus är det inte mycket bättre och en förvirrad Rick tar sig hem för att se till sin fru och son. De står inte att finna. Tydligen har världen förändrats rejält medan Rick var medvetslös. De döda går igen.

Det var bara en tidsfråga innan den första tv-serien om zombies dök upp. Zombies är troligen det filmmonster som har rönt störst framgångar under 2000 - talet än så länge och om sanningen ska fram var jag mer än lovligt trött på atletiska superzombies som springer gatlopp medan de jagar efter käk. För mig, som när han var liten parvel blev skrämd från vettet av Night Of The Living Dead (1968), har den nya zombievågen mest varit en besvikelse. De bra zombierullarna det senaste decenniet kan räknas på ena handens fingrar - 28 Days Later (2002), Dawn Of The Dead (2004) och Shaun Of The Dead (2004). De senaste sex åren har en uppsjö mer eller mindre hjärndöda (pun intended) filmer om zombies fyllt videobutikernas hyllor. De har funkat som underhållning en regnig eftermiddag, men inget mer. Allt detta ändras med The Walking Dead.

The Walking Deads pilotavsnitt är en tillbakagång till George Romeros gamla zombies, pre-anabola steroider. Till och med en skräckfilmsräv som undertecknad blev halvt och halvt chockad över hur fruktansvärt våldsamt det här är. Det här är en grad av underhållningsvåld man sällan skådar utanför de riktigt blod- och slemdrypande genrefilmerna, så om du är känslig är det här inte serien för dig. För dig som däremot har stark mage, gillar zombies och vill se en välskriven historia (baserad på de grafiska romanerna med samma namn) kan The Walking Dead mycket väl utvecklas till något jag aldrig tidigare sett - en sammanhängande skräckfilmsserie i tv-format som inte förlitar sig på korta, avslutade episoder. De serier med skräckelement som tidigare kommit har antingen varit miniserier, lagts ner efter en säsong eller blandats upp med lika delar humor. 

Skådespelarna är samtliga mycket bra och regin utsökt. Det är inte så konstigt när man synar regissören/manusförfattaren Frank Darabonts tidigare projekt. Han ligger bland annat bakom de två ypperliga Stephen King-adaptionerna The Shawshank Redemption (1994) och The Mist (2007). Darabont har ett eget bildspråk som man känner igen från dessa och andra av hans produktioner. Han är otroligt duktig på att fånga det vardagliga på ett oväntat sätt och kan verkligen konsten att få ut det bästa av sina skådespelare.

Som ni märker är det här riktigt, riktigt bra. Jag skulle önska att pilotavsnittet var 20 minuter längre dock och således klockat in på 90 minuter ungefär. Det skulle gett vissa delar av storyn mer tid att utvecklas och stämningen hade kunnat bli ännu tätare än vad den är. Jag ser verkligen fram emot nästa avsnitt!

Betyg: 5- nu får jag sluta sätta femmor av 5 möjliga

Titel: The Boy In The Striped Pyjamas

Svensk titel: Pojken i randig pyjamas

Författare: John Boyne

År: 2006 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 176

Förlag: David Fickling Books (svenskt förlag Ponto Pocket)

ISBN: 978-91-32-15871-1

Nioårige Bruno växer upp i krigets Berlin. På grund av sin fars höga ställning har Bruno aldrig behövt konfronteras med vad kriget egentligen innebär. En morgon upptäcker han hur familjens husa packar ner alla hans saker i resväskor. Till Brunos förskräckelse ska familjen flytta från Berlin. Hans far har nämligen fått ett arbete på ett ställe som kallas för "All Svisch". En dag, när Bruno uttråkad ger sig iväg på upptäcktsfärd, möter han pojken Shmuel - en av alla människor som lever på andra sidan stängslet och bär randig pyjamas. Det blir början på både en vänskap och Brunos uppvaknande för vad kriget egentligen innebär.

Trots en uppmärksammad filmatisering för några år sedan hade den här boken gått mig helt förbi. Det är mycket möjligt att jag befann mig i en period av "inte en till koncentrationslägerhistoria" när boken var på tapeten, men det här är en historia om Auschwitz som jag lovar dig att du aldrig läst förut. Berättad helt genom Brunos barnlogik och begränsade förståelse för vad som egentligen sker blir historien du hört otaliga gånger än en gång färsk och drabbande på ett sätt jag inte upplevt på länge. Det närmsta jag kan jämföra den med är La vita é bella (Livet är underbart, 1997).

John Boyne har ett enkelt och kraftfullt språk (boken är skriven med ungdomar som främsta målgrupp) och den avskalade prosan passar historien väldigt väl. Brunos naivitet till trots är han en väldigt intelligent pojke och de frågor han får om varför vissa människor inte alls är människor petar så effektivt hål på de äldres argument att de allt som oftast inte kan svara honom. Trots sin tunga tematik kan boken samtidigt vara väldigt rolig - speciellt i dialogerna mellan Bruno och hans syster, det Hopplösa Fallet. Alla som vuxit upp med en äldre syster kommer känna igen flera diskussioner man hamnade i med henne som liten.

Det verkar som jag på något sätt lyckas välja riktigt bra böcker just nu så fort jag plockar upp något. Med Boynes mästerligt berättade historia kan det inte bli annat än ett toppbetyg även för The Boy With The Striped Pyjamas. Gör dig själv en tjänst bara och läs inte slutet bland folk. Gråtfest kan inträffa.

Betyg: 5 nya tolkningar av historier som ska berättas om och om igen av 5 möjliga