Regi: Steve McQueen

Manus: Abi Morgan & Steve McQueen

Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Brandon Sullivan har allt man kan tänka sig. Ett bra jobb, en fantastisk lägenhet och alla tjejer han kan hantera. Problemet är bara att Brandon lider av ett allvarligt sexmissbruk som gör att han inte kan forma hållbara relationer. När hans syster, Sissy, bestämmer sig för att våldgästa sin bror på obestämd tid blir Brandons missbruk ohållbart och han påbörjar en nedåtgående spiral i sitt liv.

Shame är tillsammans med Drive (2011) det bästa jag sett från förra året hitintills. Mannen med det anrika namnet Steve McQueen (ingen koppling till skådespelaren med samma namn) har redan i sin andra film lyckats med sitt mästarprov när det gäller både manus och regi. Regin är helt fantastisk! Ett gott tecken på detta är hur McQueen låter fokus stanna på skådespelaren han vill fånga reaktionen på även om dialogen sker på annat håll. Samtidigt förstår McQueen och medförfattaren Abi Morgan filmmediet på ett sätt som är få förunnat - de vill visa saker, inte berätta dem med ord. Temat är också väldigt spännande. Sexmissbruk är något det oftast talas tyst om, men är precis som vilket annat missbruk som helst. Skillnaden är att man har både missbruksproblematiken och det samhälleliga skambeläggandet av sexualitet att tampas med. Att dessutom låta historien kretsa kring en man i sina bästa år, då samhälle, debatt och media i princip lär oss att man inte kan ha nog med sex, gör filmen riktigt intressant och relevant. Precis som andra missbruk är sexmissbruk något som förstör och/eller omöjliggör förhållanden och McQueen och Morgan visar detta på ett både skrämmande och drabbande sätt.

Michael Fassbender och Carey Mulligan är helt fantastiska i huvudrollerna. Fassbender kan, som jag skrivit åtskilliga gånger tidigare, spela vilken roll som helst och göra den till sin egen. Men även om Fassbender är riktigt bra är det Mulligans film i de scener hon är med i. Om Mulligan inte blir en av vår tids stora skådespelerskor kommer jag uppriktigt sagt bli förvånad.

Shame är en riktigt, riktigt bra film som du bör se. Den kommer inte få tillräckligt med uppmärksamhet då den bara går på mindre biografer (i alla fall här nere i Skåne) och har en åldersgräns på NC-17 i USA. För den som inte känner till det amerikanska systemet är en NC-17-rating en direkt dödsdom för finansiering av reklamkampanjer då många stora kedjor vägrar ta i dessa filmer ens med tång. Och varför? Nakna bröst och könsorgan? Kom igen! Se den här filmen!

Betyg: 5 fläckiga lakan av 5 möjliga

Regi: Yimou Zhang

Manus: Heng Liu (efter Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing)

Medverkande: Christian Bale, Ni Ni, Xinyi Zhang mfl.

Produktionsbolag: Beijing New Picture Film Co./EDKO Film/New Picture Company

År: 2011

Längd: 146 min

Land: Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1410063/

Nanking, Kina, 1937. När den japanska armén intar staden och inleder vad som i efterhand kallats för Nankingmassakern befinner sig den försupne begravningsentreprenören John Miller på helt fel ställe. Istället för att begrava prästen som verkat i stadens katedral tvingas han under omständigheterna själv ta på sig rollen som präst - inte minst för att hålla katedralskolans flickor säkra. Situationen kompliceras ytterligare när en grupp prostituerade kvinnor gömmer sig i kyrkan för att komma undan de japanska trupperna. Kyrkan blir i viss mån en fristad mitt i det krigshärjade Nanking, men hur ska John och de andra ta sig därifrån?

Nankingmassakern är fortfarande, efter 75 år, en av de mest kontroversiella händelserna man kan göra film av. Samtidigt som händelserna är centrala för den kinesiska nationella identiteten har nationalister i Japan försökt förneka att massakern någonsin ägde rum. Nankingmassakern är helt enkelt Asiens mindre variant av Förintelsen. Uppskattningsvis mördades, våldtogs och/eller torterades mellan 150 000 - 300 000 av stadens civila av den japanska armén. Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing ligger till grund för regissören Yimou Zhangs skildring av händelserna och manusförfattaren Heng Liu har gjort ett fantastiskt arbete med att överföra berättelsen till vita duken. Det vore enkelt för Liu att helt demonisera japanerna (det har tidigare gjorts i andra filmatiseringar) men han försöker ge de samma åtminstone en antydan till mänsklighet i form av truppernas officerare. 

Christian Bale gör en av sina bästa roller i karriären som John Miller. Jag blev återigen imponerad över hans nyansrika skådespel och hans sätt att fånga och mana fram de mörkaste känslorna ur sitt inre. Bales karaktärsutveckling under filmens 146 minuter är makalös och han står inte att känna igen när eftertexterna rullar. Bland de kvinnliga rollinnehavarna är Ni Ni den som står ut mest. Hon har en helt fantastisk närvaro och att detta är hennes första film är för mig helt obegripligt. Jag måste också nämna Tianyuan Huang som klosterskolans ende manliga elev. Hans scener mot slutet av filmen är bland det mest gripande jag sett.

Som ni märker blev jag helt knockad av den här filmen. Ett fantastiskt foto, musik som känns skräddarsydd till varje scen och som en av Kinas mest påkostade filmer någonsin är detaljrikedomen i scenografin helt superb. När jag till och med kom på mig själv med att sitta och tänka gott om arbetet med ljudeffekter är det ett tecken på att en film är något alldeles extra. För den som tål skildringar av realistiskt våld och misär är det här ett måste. För er andra, försök se den ändå. The Flowers Of War berättar om händelser som ofta bara får ett kortare stycke i våra västerländska historieböcker men som har avgörande betydelse för Asiens moderna historia.

Betyg: 5 fredsliljor av 5 möjliga

Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki

Medverkande: Yoji Matsuda, Yuriko Ishida, Yuko Tanaka mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/NTV/Nibariki mfl.

År: 1997

Längd: 134 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0119698/

När den unge prins Ashitaka räddar sin hemby från en besatt skogsgud drar han i processen på sig en förbannelse. För att bryta den dödliga åkomman färdas han mot skogsgudens hemland för att ta reda på om det finns ett botemedel. Men Ashitaka dras snart in i ett krig mellan skogsvarelserna och ett en klan industrialister. På var sin sida står två starka kvinnor, prinsessan Mononoke som uppfostrats av skogens varggudar och lady Eboshi som med sin satsning på industrier vill skapa ett bättre liv för folket. Ashitaka inser att båda sidor har poänger med sitt handlande och hamnar i konflikt med båda sidor...

Kino, Lunds enda från SF oberoende biograf, gav en sen julklapp i år med en handfull visningar av Studio Ghiblis magnum opus Princess Mononoke. För ett fan av både Studio Ghibli i allmänt och Hayao Miyazaki i synnerhet är det alltid en speciell känsla att se en av dessa filmer på stor duk. Princess Mononoke var den sista av de större filmerna från studion jag hade kvar att se på bio och jag rekommenderar starkt att se Miyazakis konstverk på vita duken om ni får en chans. Ghiblis animationer och framförallt deras detaljrikedom gör att det är som att se filmen för första gången på nytt när man ser den i stort format och Princess Mononoke är inget undantag.

För den som sett några av Miyazakis tidigare filmer är tematiken bekant - den besjälade naturen vars balans hotas. Miyazaki håller sig dock på rätt sida predikandets gräns och presenterar som vanligt nyanserade porträtt som jag inte upplevt i några andra animerade filmer. Ondskan blir aldrig svartvit och aldrig har det varit tydligare än i den här filmen. Princess Mononoke är en storslagen film i alla aspekter. Miljöerna är fantastiska, karaktärsdesignen typisk för Miyazaki och musiken välavvägd till handlingen. Samtidigt har filmen de där små detaljerna som gör att den står ut.

Princess Mononoke är helt enkelt en av de bästa animerade filmerna genom tiderna. Den håller fortfarande lika hög klass nu som när jag såg den på en suddig VHS-kopia någon gång under sent 1990-tal och är ett måste för alla som gillar animerad film. Kort och gott en bra avslutning på 2011. Märk dock åldersgränsen! Det är inte något för de allra yngsta då blodet flyter ganska friskt emellanåt.

Betyg: 5 hisnande miljöskildringar av 5 möjliga

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Hossein Amini (baserad på James Sallis roman med samma namn)

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Odd Lot Entertainment/Marc Platt Productions

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780504/

En mekaniker och stuntförare endast känd som "Driver" lever ett dubbelliv. Om nätterna hjälper han till som bilförare vid rån - ett lukrativt extraknäck som Driver sköter minutiöst med sina egna regler. Men när hans granne och tilltänkta flickväns man kommer ut från fängelset och är skyldig fel människor pengar dras Driver in i ett jobb som går helt fel. Plötsligt är han jagad av maffian och sitter på en miljon dollar som absolut inte är hans.

Jag säger det redan nu - Drive är den bästa film jag sett på bio i år. När jag summerar året kommer den med största sannolikhet ligga på topp fem överhuvudtaget. Danske Nicolas Winding Refn, tidigare mest känd för Pusher (1996) med efterföljare, har regisserat en fantastisk film med ett öga för detaljer, karaktärsutveckling och action som är få förunnat. Speciellt Refns känsla för karaktärer och hans skådespelarregi är bland det bästa jag sett på länge och han vann mycket välförtjänst regipriset i Cannes tidigare i år.

Skådespelarensemblen är utsökt. Ryan Gosling gör ännu en väldigt bra insats i en roll som kräver stor kontroll över små medel. Hans uttryck är lågmält, ganska långsamt (snudd på autistiskt) till en början, men det gör att de väldigt brutala våldsscenerna får ännu större kraft när de kommer. Både Carey Mulligan och framförallt Ron Perlman är bara toppen på berget av riktigt talangfulla birollsinnehavare. Det är extra kul att se Perlman i något som inte kräver att han har tre ton make-up på sig igen. Vad är den mannens haka gjord av och kan vi bryta det i någon gruva någonstans till att bygga mecchas?

Rafns regi och skådespelarinsatserna hålls samman av ett manus som tar sin tid och verkligen bygger upp en spänning till filmens andra halva. Det var flera gånger som jag nästan ryggade tillbaka i biosalongen för de extremt våldsamma scenerna som spelas upp efter halvtidsmärket. Men! Våldet är där av en anledning. Det är brutalt, inte glorifierande på något vis och på ett märkligt vis både utvecklande för Goslings karaktär samtidigt som det inte säger något. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än så.

Jag kan bara säga så här: Se Driver! Det är en fantastisk film för dig som inte har alltför svårt för fiktivt våld. En spännande historia, Gosling i högform och med ett riktigt välljudande italoinspirerat soundtrack. Jag är hänförd.

Betyg: 5 gafflar i ögat av 5 möjliga

Regi: Joe Johnston

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Hugo Weaving, Hayley Atwell mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises/Marvel Studios/Marvel Entertainment

År: 2011

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0458339/

Steve Rogers är en väldigt viljestark men dessvärre också sjuklig ung man. Hans sjukdomar förhindrar honom att ta värvning i armén för att slåss mot Hitler. När en professor uppmärksammar Rogers viljestyrka och mod erbjuder han honom en chans att delta i ett experimentellt program för att skapa en "supersoldat". Samtidigt, i Nazi-Tyskland, håller den topphemliga organisationen HYDRA på med experiment som kan vinna kriget i Tysklands och HYDRAS ledare Red Skulls favör.

Captain America har alltid varit en av mina favoriter i Marvels universum. För den icke-insatte kan idén med en ultra-amerikansk superhjälte verka som osmaklig propaganda, men sanningen kunde inte vara längre ifrån detta. Captain America var propaganda på 1940-talet, det stämmer, men karaktären har genom åren genomgått flera förändringsprocesser - inte sällan kopplade till vad som hände i USA vid tidpunkten. Captain America har varit en bra måttstock på hur USA:s image utåt inte alltid överensstämmer med vad folket tycker. Nåja, innan jag spinner iväg alltför mycket, låt oss se hur filmen förvaltar en av Marvels mest klassiska hjältar!

Detta är i mitt tycke den bästa superhjältefilm från Marvel sedan Iron Man (2008). Den som kan sin seriekanon blir serverad otroligt många fina inlägg genom filmen och det är bara att applådera filmskaparnas känsla för detaljer. Chris Evans är mycket bra i huvudrollen som Steve Rogers/Captain America. Evans har ett bra utseende för rollen och klarar av att fylla ut både sin muskulösa inkarnation som sin sjukliga. Jag är bara lite förvånad över att Marvel valde just Evans med tanke på att han redan spelat en annan Marvelhjälte, The Human Torch, i de två filmerna om The Fantastic Four (2005 - 2007). Det kan bli lite problem om Marvel vill, som man har visat med sina senaste filmer, väva in alla hjältar i en och samma värld - precis som serierna. Nåja, medan Evans kan bära upp sin roll riktigt bra är det Hugo Weaving som Johann Schimdt/Red Skull som äger varenda scen han är med i. Weaving är perfekt som skurk och levererar sina repliker med en självklarhet som är få förunnat. Även birollsskådespelarna, speciellt Tommy Lee Jones, är riktigt bra.

Designmässigt är filmen väldigt snygg med en slags retrofuturistisk tolkning av 1940-talet. Det är lite steampunk, lite Band Of Brothers (2001) och jag skulle inte bli helt förvånad om filmen kniper någon Oscarsnominering för Bästa Kostym eller liknande. Manuset lyckas ta en väldigt enkel historia och göra den bra och spännande. Det här är ett klassiskt matinéäventyr av yppersta klass. Regissören Joe Johnston har inte haft en lysande karriär som regissör innan. Hans senaste, i min bekantskapskrets ivrigt hatade, film The Wolfman (2010, hej Peter!) lämnade mycket över att önska och hans bakkatalog är fylld av mer eller mindre pinsamma bravader. Johnstons regi här är bra, men är inte i klass med filmens övriga element. Framförallt "missar" han många uppenbara chanser för att ge sin film ett säreget bildspråk. Hans skådespelarregi är bra, men jag är rädd för att Johnston inte riktigt har ögat för regi. Vad han har är ett ganska roligt sätt att väva in filmiska citat från andra produktioner han arbetat på (dock inte som regissör) så som Raiders Of The Lost Ark (1981) och Return Of The Jedi (1983). För en matinéfilmsälskare som mig är dessa rent ögongodis!

Jag har svårt att bestämma mig för ett betyg för Captain America: The First Avenger. Jag är så färgad av mitt eget förhållande till karaktären (jag spenderade trots allt sex månader med honom i samband med min mastersuppsats) att jag funderade om jag ens kunde sätta ett rättvist betyg för filmen ifråga. Sen insåg jag att om filmen kunde imponera mig trots min förkunskap och underhålla mig så skulle det vara ett väldigt högt betyg i sig. Därför:

Betyg: 5- ge mig The Avengers (2012) nu! av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: Miles Behind Us

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2004 (svensk utgåva 2011)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-1-6

Efter händelserna i volym ett har det lilla gänget överlevande brutit upp från sitt basläger utanför Atlanta och begett sig ut på vägarna. En ständig kamp för mat och skydd tar sin början allt medans relationerna i den lilla gruppen blir alltmer komplicerade.

The Walking Dead på svenska - jag kan fortfarande inte komma över det. Förra delen i zombieeposet tog luften ur mig som ett slag i solar plexus, även om jag sett tv-serien, och nu lägger Robert Kirkman in ännu en växel i volym två. Karaktärerna och deras relationer till varandra står i centrum för berättelsen och precis som baksidetexten refererar till: vem är det egentligen som är monstren - de överlevande eller zombierna?

Teckningsmässigt måste jag nog säga att jag föredrar den första volymens Tony Moore framför Charlie Adlards alster. Givetvis är stilen mycket lik när det gäller karaktärerna, men den stora skillnaden är sidlayout och miljöer. Volym ett hade helt enkelt en mer episk känsla över sina miljöer och volym tvås sidlayout kan ibland bli lite väl plottrig. Men, det ska sägas, det är fortfarande en snygg och personlig stil, inte minst hos karaktärerna, även om de kroppsmässiga proportionerna i Adlards stil inte är lika utpräglade som i Moores.

Apart Förlags utgåva är en snygg liten sak som ser ut som de amerikanska utgåvor av diverse serier jag har i min seriehylla. Tack och lov, säger jag, eftersom flertalet äldre svenska utgåvor av serier sticker ut i hyllraderna och stör symmetrikern i mig. Jag måste även berömma Fredrik Strages förord med Bibelallusioner ihopkopplade med populärkultur. Det är det jag gillar med Strage i stort - han kan röra sig över många olika plan och koppla ihop dem till en fungerande enhet. Inte helt olikt Skitfinkulturs ambition om jag får slå mig själv för bröstet ett tag.

Så ska man lägga ut surt förvärvade slantar även på volym två? Svaret är ett självklart ja! Mer intressant storymässig uppbyggnad än volym ett, mer zombier, mer karaktärsutveckling, mer allt!

Betyg: 5 zombierednecks av 5 möjliga

Regi: Stéphane Aubier & Vincent Patar

Manus: Stéphane Aubier & Vincent Patar

Medverkande: Stéphane Aubier, Vincent Patar, Bruce Ellison mfl.

Produktionsbolag: La Parti Productions/Made in Productions/Canal+ mfl.

År: 2009

Längd: 75 min

Land: Belgien/Luxemburg/Frankrike

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1433540/

Även om man råkar vara en leksak av plast innebär det inte att man inte kan ha problem. Cowboyen och Indianen håller på att missa sin rumskompis Hästens födelsedag. Så snabbt de kan beställer de tegel för att kunna bygga en grill till sin vän i present. Men där 50 tegelstenar av misstag blev 50 miljoner tegelstenar börjar problemen hopa sig i den lilla byn. Vem är det som stjäl Hästens väggar natt efter natt? Kommer Hästen någonsin ta sig i kragen och komma till Madame Longrées pianolektioner? Och vad gör man egentligen med 50 miljoner tegelstenar?

En film som hade gått mig helt förbi tills min gode vän Niklas entusiastiskt berättade om en stop motion-film som hade sin sista visning på Kino - Lunds enda riktiga alternativ till SF. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men efter en dryg timmes galenskaper hade jag skrattat så jag gråtit och magen krampat. Det här kan vara något av det roligaste jag sett i barnfilmsväg. Som alla bra barnfilmer fungerar den lika väl för stora som små. Karaktärerna är ytterst charmiga, fantasin till synes gränslös och idén att använda stop motion till en hel film är lika enkelt som lysande. Visserligen fanns det en mängd stop motion-filmer innan genomslaget för CGI, men det är ett tag sedan nu. Stop motion-tekniken, för den som inte känner till den, är ett sätt att animera objekt på genom att ta en mängd fotografier, flytta objektet man vill animera ett litet steg mellan varje bild och slutligen spela upp alla bilderna i snabb följd. Det var den vanligaste tekniken att använda för specialeffektsmakare innan datoranimationen slog igenom på bred front.

Hur som helst är Panik i byn en film jag rekommenderar för barn i alla åldrar. Det är snabbt berättat, tokroligt och i princip utan våldsinslag som kan skrämma de yngsta.

Betyg: 5 hästar i Mozartkeps av 5 möjliga

Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: ? (se recension för förklaring)

Medverkande: Yaniv Schulman, Ariel Schulman, Angela Wesselman-Pierce mfl.

Produktionsbolag: Supermarché/Hit The Ground Running Films

År: 2010

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1584016/

Yaniv Schulman är en frilansfotograf som en dag får en målning föreställande ett av sina fotografier skickad till sig. Avsändare är det åttaåriga konstnärliga underbarnet Abby. De två inleder en tät mejlkontakt och Abby skickar allt fler tavlor till Yaniv. Yanivs bror, Ariel, och hans kollega Henry, bestämmer sig för att dokumentera förhållandet mellan Yaniv och Abby - ett förhållande som blir allt mer komplicerat då Abbys storasyster Megan verkar ha blivit upp över öronen förälskad i Yaniv.

Catfish är en svår film att skriva en synopsis på eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket. Den stora frågan som debatterats runt nätet sedan filmen kom är om det här är en dokumentär eller en så kallad mockumentary. Jag började se filmen med uppfattningen att det skulle vara det sistnämnda. Jag hade ingen aning om debatten som rasat om filmens autencitet sedan innan och nu vet jag ärligt inte vad jag ska tro. Om det är en mockumentary är det den skickligaste uppbyggda sådan jag sett. Samtidigt vill jag inte, av flera olika skäl, att det ska vara en mockumentary. Om det är det finns det vissa grava tvivelaktigheter i hur man använder skådespelare.

Autentisk eller inte är det här en fruktansvärt bra film som sätter fingret på många i vår tid viktiga frågor. Vad är egentligen kärlek i den digitala eran? Hur pratar vi med varandra på nätet kontra i verkliga livet? Kan jag lita på att personer jag inte träffat förr inte ljuger om sig själva online? Samtidigt som Catfish tar upp alla dessa frågor är det en ofta djupt rörande film om identitetssökande genom digitala medier ställt mot verkligheten.

Jag rekommenderar att alla ser den här filmen för att bilda sig en egen uppfattning om dess autencitet samt för att se något riktigt jävla bra.

Betyg: 5 kattfiskar i cisterner av 5 möjliga