Regi: Denis Villeneuve

Manus: Javier Gullón (baserad på José Saramagos bok The Double)

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Mélanie Laurent, Sarah Gadon mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Roxbury Pictures/Mecanismo Films mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316411/

Adam har ett tryggt om än något slentrianmässigt liv. Han går till sitt jobb som historielärare vid det lokala universitetet, har ett tämligen kyligt förhållande till sin flickvän och inte mycket mer. När han en dag ser en med honom i princip identisk man i en film börjar Adams tillvaro vändas upp och ner. Vem är egentligen skådespelaren Anthony och vad har han för koppling till Adam?

Jag borde sett den här filmen för länge sedan. Den har alla beståndsdelar filmer jag älskar har: en smart historia, god regi och bra skådespelare. När den dessutom har bra musik och foto undrar jag lite hur jag kunde missat den här pärlan. Nåja, ikväll var det dags och jag måste säga att jag är riktigt imponerad. Javier Gullón har skrivit ett manus som hela tiden får dig att tänka och gissa. Gullón lyckades lura in mig i logiska hörn mer än gång och jag skulle ljuga om jag sa att jag förstod exakt hur hela historien hänger ihop efter en första genomtitt. Det bäddar dock för både en omtitt om införskaffande av José Saramagos roman som manuset bygger på. Framförallt är det den säregna blandningen av realism och ibland riktigt utflippade detaljer som fascinerar mig. Jag skulle inte vilja kalla det magisk realism utan nästan mer åt science fiction-hållet.

Denis Villeneuve hade ett aktivt år i regissörsstolen 2013. Han blev inte minst uppmärksammad för Prisoners (2013) där jag inte tyckte han gjorde särskilt bra ifrån sig. Enemy är mycket kortare och passar bättre till Villeneuves lågmälda stil. Den färdiga produkten, inte minst arbetet med ljudspårets placering och förhöjande av bilderna, påminner mig till och med om min favoritregissör, David Lynch. Villeneuves skådespelarregi är också den mycket bra. Liksom i Prisoners har Jake Gyllenhaal en bärande roll och dessa två får gärna samarbeta fler gånger. Gyllenhaal är en mäkta underskattad skådespelare enligt mig och den här typen av filmer passar honom perfekt.

Enemy var en riktig överraskning som höll mig på spänn hela tiden och fick mig att hoppa högt mot slutet. Den är inte för alla. Den har kallats för artsy och det kan jag i viss mån förstå. Om ni, liksom jag, tycker om djupdykningar i karaktärspsykologi bör ni dock inte missa den här rullen!

Betyg: 5- spiders, why did it have to be spiders? av 5 möjliga

Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

1.13 The Conscience Of The King

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

For God's sake, Jim! She's 19!

1.14 Balance Of Terror

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

1.16. The Galileo Seven

Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

Pimp my ride - galactic edition

Regi: Phil Lord & Christopher Miller

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Medverkande: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/LEGO Systems A/S/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Australien/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1490017/

Mogulen Lord Business vet vad han vill - allt ska vara perfekt, varken mer eller mindre. Innevånarna i hans Legoland måste följa instruktioner till punkt och pricka för att det dagliga livet ska fungera. När Emmet, en högst oansenlig byggarbetare, stöter på den mystiska Wyldstyle upptäcker han att det finns andra Legoländer där en motståndsgrupp mot Lord Business planer på att göra allt "perfekt" har startats. Emmet hyllas som den som ska fullfölja profetian och vara den avgörande medlemmen i deras kamp. Problemet är bara att Emmet inte har någon aning om hur man gör någonting utan att följa instruktionerna...

Jag såg postern och avfärdade The Lego Movie som skamlös reklam för att enbart sälja mer Lego. Jag ignorerade de ganska goda recensionerna från filmkritiker. Hur kunde en film om en enskild produkt vara bra? Igår såg jag filmen och jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. The Lego Movie är en pil rakt i nostalgihjärtat på rätt sätt.

Ja, temat är lika klyschigt som det är tidlöst, men styrkan i The Lego Movie ligger i tempot och dialogen. Det känns som att manusförfattarna hämtat inspiration ifrån den fantastiska Panique Au Village (2009) när det gäller just tempot. Det saktar aldrig ner utan är fullt ös från första början. På något märkligt sätt fungerar det lika bra som i nämnda franska film. Det borde bli påfrestande, men med en detaljrikedom, lekfullhet och grymt rolig dialog blir man verkligen barn på nytt av The Lego Movie. Eftersom Lego har licenser till allt och alla franchiser som finns kan de också använda sig av en herrans massa olika karaktärer som de slänger in för ett snabbt skratt eller två. Undantaget är Batman som spelar en bärande roll i filmen. Ja, Batman är med i den här filmen. Det är exempelvis också Superman, Dumbledore, Gandalf, Han Solo, Wonder Woman, C3PO och en jäkla massa andra. 

Min absoluta favorit måste ändå vara 1980-something space guy. Hans entusiasm för att bygga rymdskepp påminner mig inte så lite om mig själv. Jag har aldrig slutat bygga rymdskepp. Nu bygger jag dem i formplast istället för med Lego, men principen är den samma - det är kul att bygga. Det är också det som är filmens budskap: när vi skapar något eget, vår egen tolkning av något, det är då som verkligt kreativa och speciella saker kan hända. Du blir ingen "master builder" om du alltid följer instruktionerna helt enkelt.

Om det är en cynisk ploj för att sälja mer av en populär leksak? Tja, mja, den aspekten finns givetvis där, men i motsats till andra filmer som fokuserar kring en produkt lyckas The Lego Movie underhålla och samtidigt ha ett gott budskap. Därför passar den ypperligt som barnfilm och samtidigt som nostalgitripp för oss vuxna. Om du någonsin byggt med Lego har du något att hämta i The Lego Movie. Det är fantasi i galet tempo med både hjärta och hjärna.

Betyg: 5 ja, jag är lika förvånad som ni av 5 möjliga

Everything Trek del 3: The Original Series 1.9 - 1.12

1.9 Dagger Of The Mind

Sändes: 3/11 1966

Stardate: 2715.1

Manus: S. Bar-David

Regi: Vincent McEveety

Platser: Tantalus V (fångkoloni för psykiskt sjuka kriminella)

Betyg: 3/5

Efter att ha strålat ner förnödenheter till fångkolonin Tantalus V får Enterprise en fripassagerare i retur. Dr. Simon van Gelder, tidigare assistent till fångkolonins överläkare, Adams, verkar ha förlorat förståndet och söker asyl ombord på skeppet. Adams, högt respekterad inom sitt fält, berättar för besättningen att hans tidigare kollega skadades under ett egenpåtaget experiment. Van Gelder hävdar å andra sidan att Adams utfört oetiska experiment både på honom och på fångarna. När Bones insisterar på att något inte står rätt till med hela situationen inleder Kirk en undersökning av fängelset.

Dagger Of The Mind, vars titel inte utan anledning togs från Macbeth, kom under en intressant period gällande forskningsetik i allmänhet och psykologiska experiment i synnerhet. Fem år tidigare hade flertalet uppmärksammade experiment, däribland Milgramexperimentet, startat en debatt om vad som var okej att göra i vetenskapliga undersökningar. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum även idag, men nu är det sällan med så spektakulära medel som under 60-talet eller tidigare. Dagger Of The Mind ställer många intressanta frågor om rehabiliteringsmetoder och etik. Gott så, men vad avsnittet inte riktigt lyckas med är att ge en ordentlig ståndpunkt annat att det är fel med onödigt lidande. Här finns utrymme för större svängrum när det gäller många saker, men helt klart ett avsnitt över medel.

"Vad är koden till ditt bankkort?"

1.10 The Corbomite Manuever

Sändes: 10/11 1966

Stardate: 1512.2

Manus: Jerry Sohl

Regi: Joseph Sargent

Platser: -

Betyg: 3+/5

I en tidigare outforskad del av Vintergatan stöter Enterprise på en märklig rymdsond som tycks förfölja dem. När sonden börjar påverka besättningen med den strålning den utsöndrar ser Kirk inget annat val än att förstöra den. Snart möts de av ett mycket större skepp, även det till synes gjort av ren enegi, som informerar besättningen om att de olovligen befinner sig på The First Federations territorium och att de har tio minuter att leva...

Det första avsnittet av serien som producerades efter piloterna, men på grund av bolagets vilja att fokusera de tidigare avsnitten mer på planeter lades The Corbomite Manuever först som nummer tio i säsongen. Det gör att vissa anakronismer förekommer, men inget i stil med det tidigare recenserade Where No Man Has Gone Before. Jerry Sohl har skrivit ett riktigt tätt och spännande manus som håller hela vägen fram... tills de sista fem minuterna. Upplösningen känns mest märklig, ditklistrad och inte alls i ton med resten av avsnittet. Det gör också att betyget sänks rejält.

"Okej, vem beställde de gigantiska badbollarna? Jag tittar på dig, Spock!"

1.11 The Menagerie Part 1

Sändes: 17/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser:

* Starbase 11 (större bas belägen på icke-namngiven planet)

* Talos IV (belägen i Talos-systemet som en av elva planeter. Förbjuden att besöka under dödsstraff av hemligstämplad anledning)

* Vega Colony (omnämnd)

* Rigel VII (omnänd som planet med civilisation som Starfleet hamnat i konflikt med)

* Regulus (omämnd)

* Orion Colony (omnämnd som bas för en omoralisk handelsfederation)

 Betyg: 5/5

Enterprise kallas till Starbase 11 av okänd anledning via ett meddelande från skeppets förre kapten, Pike. Det visar sig snart att Pike inte har haft någon möjlighet att skicka något meddelande då han efter en olycka befinner sig på en intensivvårdsavdelning. Innan Kirk hinner agera verkar det som att Spock, som själv tjänstgjorde under Pike, har begått myteri. Med Spock som kapten över Enterprise, en invalidiserad Pike med på färden och Kirk jagandes efter i en skyttel tycks färden gå mot Talos IV - den enda planeten förbjuden för all Starfleet-personal att beträda - under hot om dödsstraff...

The Menagerie Part 1 är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Det är ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev helt på egen hand (vanligtvis hade han en medförfattare) och föddes egentligen främst av behov. Produktionen av avsnitt laggade efter, mycket på grund av många för tiden avancerade specialeffektstagningar. Man behövde en buffert för att slippa stressa i produktionen på samma sätt. Roddenberry kläckte då idén att skriva en ramberättelse som utspelar sig i "nutid" där besättningen i mångt om mycket tittar på en inspelning av saker som hände 13 år tidigare. Detta material togs från den icke-använda piloten The Cage. I och med detta fick Roddenberry och hans team två hela avsnitt som bara tog en dryg vecka att producera och stressen minskade. Idén att använda material från The Cage fungerar dock inte bara som ett sätt att spara tid och pengar utan ger illusionen av ett imponerande påkostat avsnitt. Klippning och specialeffekter ligger i regel långt över standarden för TOS och avsnittet innehåller också några riktigt fina skådespelarprestationer, inte minst i samspelet mellan Nimoy och Shatner. Idén att låta Pike komma tillbaka i rollen som Enterprise kapten, om än 13 år tidigare, måste också känts ganska bra för alla inblandade. Sean Kenney hade förlorat sin roll till William Shatner när The Cage inte användes. I och med The Menagerie blir han ändå en minnesvärd karaktär i franchisen, inte minst för sin blinkande rullstol.

The Menagerie Part 1 bygger på seriens mythos med råge, är välspelat och spännande. Det var också det ena av två avsnitt av TOS som vann det prestigefulla Hugo Award för bästa dramatiska presentation. Hugo Award är ungefär science fiction och fantasygenrernas motsvarighet till en Oscar. Så bra är det.

"Yo, dawg, I heard you like blinking lights, so I put blinking lights in your chair so you can blink while driving."

1.12 The Menagerie Part II

Sändes: 24/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Robert Butler

Platser: Talos IV (en gång beboelig på ytan, nu hem för en ras underjordiskt boende humanoider med telepatisk förmåga), Rigel VII (beboelig plant, två distinkta civilisationer, människa och mänsklig "varelse" visas)

Betyg: 4/5

Rättegången mot Spock fortsätter samtidigt som Enterprise kommer allt närmre Talos IV och dess mystiska innevånare. Vad vill de åstadkomma och varför kidnappade de Pike för 13 år sedan?

Upplösningen på den fantastiska första delen är inte riktigt lika bra. Medan det första avsnittet var tajt skrivet och förlitade sig på en känsla av förebådande skräck lyckas del 2 inte knyta ihop alla trådar. Bland annat får vi egentligen aldrig reda på varför det var förbjudet under dödsstraff att närma sig Talos IV. En rekommendation för att inte göra det hade definitivt räckt. Manuset måste dock ha inspirerat Kurt Vonnegut till att skriva sin klassiker Slaughterhouse-Five (1969) då här finns många beröringspunkter. 

Del 2 av The Menagerie är fortfarande ett mycket bra avsnitt, fullt med filosofiska museringar om fri vilja och villkoren för människans existens, men är ändå något av en besvikelse. Det säger inte så mycket om det enskilda avsnittet i sig utan mer om att del 1 var så förbaskat bra.

 They are all the brains of the operation. No brawn required.

Originaltitel: The Walking Dead: Here We Remain

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-5-4

Efter striden mot guvernören och hans trupper i volym 8 har de överlevande tvingats lämna den relativa säkerheten i fängelset bakom sig. Rick och Carl hittar tillfälligt skydd i ett övergivet hus, men när Rick blir sjuk tvingas Carl klara sig själv och samtidigt hjälpa sin far tillfriskna. När Rick till sist är frisk nog att röra sig i det lilla huset händer något oväntat - telefonen ringer.

Nionde volymen av The Walking Dead börjar med en kort rekapitulation om vad som hänt. Det är i vanlig Kirkman-anda en lika brutal som effektiv sammanfattning där de som har dött listas. Det lilla stycket avslutas med meningen "Rick och Carl... lever." Det borde ge hopp, men som vi snart blir varse om är det stor skillnad på att dra andetag och verkligen leva.

Jag brukar raljera över hur grym Kirkman är mot sina karaktärer och det på ett sätt som man ofta inte ens kan efterlikna i den nog så bloddränkta tv-serien. Frågan är om han någonsin varit så grym mot sina fiktiva skapelser som han är mot Rick i Det som inte dödar. Det känns nästan oundvikligt att den här typen av uttryck skulle ske i historien, men det är ändå ett slag i magen när det gör det. Eller är det det? Kirkman ställer som vanligt frågor om vad vi behöver för att klara oss i världen. När vi skalat bort allt det onödiga, vad är kvar? Kanske behöver Rick det som händer honom? Kanske behöver han det för att fortsätta? Det som jag till en början såg som grymhet kanske är en välsignelse istället. Serier, och historier av andra slag, som kan väcka den här typen av frågor är oftast de som stannar med oss efter vi hört, sett eller läst dem.

I motsats till när Kirkman sist drog ner tempot i berättandet med volym 7 skulle inte Det som inte dödar ha fungerat alls lika bra med ett snabbare berättande. Mot slutet av volymen pekar Kirkman dessutom framåt till händelserna med större betydelse för de stora skeendena av saker och ting... eller gör han det? En fråga som dök upp när jag läste igenom volymen var om originaltiteln. Även den kan tolkas dubbelt. Vad är det vi stannar i? Många av karaktärerna i volym 9, speciellt Carl och Rick, försöker omdefiniera sin plats i världen genom att förneka eller skriva om det förflutna. Ändå stampar de i viss mån på samma punkt hur mycket de än kämpar, hur långt de än går. Som vanligt är det svårt att veta när det gäller The Walking Dead och jag kan knappt bärga mig till nästa del.

Betyg: 5 telefonsamtal av ångest av 5 möjliga

Regi: Joshua Oppenheimer & anonym medregissör

Manus: Joshua Oppenheimer

Medverkande: Anwar Congo, Herman Koto, Syamsul Arifin mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Piraya Film A/S/Novaya Zemlya mfl.

År: 2012

Längd: 115 min (recenserad kopia, förlängd version: 159 min)

Land: Danmark/Norge/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2375605/

Under åren 1965 - 1966 mördades mellan 500 000 - 2 500 000 kommunister eller påstådda sympatisörer i Indonesien. Anwar Congo var en av bödlarna och var själv personligt ansvarig för drygt 1 000 avrättningar. Idag är han fortfarande sedd som lite av en nationalhjälte hos Indonesiens styrande. Dokumentärfilmaren Joshua Oppenheimer och hans anonyme medregissör (anonym av fortsatt rädsla för dödspatrullerna) intervjuar Congo och hans bundsförvanter och frågar hur de kan vara stolta över det som de gjorde. Resultatet blir att Congo beslutar sig för att filmatisera hur det gick till. Oppenheimer dokumenterar processen med filmen och försöker hitta ett spår av dåligt samvete i Congo.

Vissa dokumentärer gör ont att se. The Act Of Killing är så avskyvärd att jag var tvungen att gå ut och ta luft för att orka fortsätta. Congos totala brist på empati och medkänsla med sina offer gör att man hela tiden sitter med en klump i magen. Vad då? menar Congo. Mitt samvete krävde att de skulle dö. Anledningen var kommunisternas misslyckade statskupp ett år tidigare, men retoriken känns igen från andra folkmord. Kommunisterna var inte människor, ordvalet om deras död var att de skulle "utrotas". Congo kom på flera mer "humana" sätt att ha ihjäl folk på, bland annat genom en in i detalj beskriven garrottering. Han berättar lugnt och sakligt om tortyr, övergrepp och allsköns hemskheter utan att röra en min. Om något är han stolt över vad han gjort. Filmrekonstruktionen bödlarna utför är så bisarr i sin extrema amatörism samtidigt som de har fullt stöd från regeringen med både pengar och små biroller från ministrar. Congo själv tycker att det är en utmärkt familjefilm de gör...

Oppenheimers film ger samtidigt en intressant inblick i det moderna Indonesien. När han efter en visning i Berlin fick frågan om att detta inte var som att låta gamla SS-officerare göra en semi-dokumentär om Förintelsen svarade Oppenheimer att de skyldiga fortfarande är vid makten i Indonesien. Nivån på korruptionen är total och när högt statsanställda menar på att paramilitära organisationer behövs i samhället undrar man om Indonesien ligger på samma planet som resten av världens länder. Gangsteridealet hyllas och är något som ska eftersträvas, eller som en statsanställd säger i filmen: "Bara man vet hur man ska använda sig av dem är de till stor nytta." Dessa paramilitära organisationer är enorma i sin storlek. Den största organisationen, Pancasila Youth, har omkring 3 miljoner medlemmar. Dessa ses som samhällspelare samtidigt som deras ledare i en intervju nostalgiskt sitter och tänker tillbaka på när han kunde våldta vem han ville - helst 14-åriga flickor. Jag upprepar, de här männen styr landet.

Kommer då Oppenheimer till något slags avslut? Får han Congo att erkänna vad han gjorde var fel? Både ja och nej och jag vill inte avslöja något. Vad som däremot står klart när eftertexterna rullar är att attityden gentemot avvikande politiska åsikter i Indonesien är en total seger för propagandamaskineriet. Goebbles hade varit stolt...

Betyg: 5 klumpar i magen av 5 möjliga

Regi: Felix Van Groeningen

Manus: Felix Van Groeningen & Carl Joos (baserat på Mieke Dobbels & Johan Heldenberghs pjäs The Broken Circle Breakdown Featuring the Cover-Ups of Alabama)

Medverkande: Johan Heldenbergh, Veerle Baetens, Nell Cattrysse mfl.

Produktionsbolag: Menuet Producties & Topkapi Films mfl.

År: 2012

Längd: 111 min

Land: Belgien/Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2024519/

Didier och Elise blir blixtförälskade och flyttar in tillsammans på den belgiska landsbygden. Snart tas Elise upp i Didiers bluegrassband och lyckan blir bara än större när de båda får en dotter, Maybelle, tillsammans. Sju år senare drabbas dock Maybelle av cancer och avlider. Det blir början till slutet, ackompanjerat av bluegrass.

Oj... jag måste samla mig lite. Som ni märkte kom det ingen recension igår. Det var för alla känslor som The Broken Circle Breakdown rörde upp. Det här är bland de bästa kärlekshistorier jag sett på film, någonsin. Låt det sjunka in ett tag. Jag har sett tusentals filmer, varav många på temat kärlek. The Broken Circle Breakdown lyckas stå ut bland dessa som en av de allra starkaste. Det är få historier förunnat.

Johan Heldenbergh och Veerle Baetens är magnifika i huvudrollerna. Deras band till varandra känns äkta och den sorg de uttrycker lämnar en klump i magen på den mest hårdhudade. Samspelet mellan Heldenbergh och Baetens är otroligt. Det känns verkligen som passion mellan skådespelarna som genomsyrar både scenerna de har tillsammans och musikscenerna. Ja, musikscenerna är ett kapitel för sig. Jag har älskat country och singer/songwriter-musik av den äldre skolan sedan mina gymnasiedagar och tolkningarna som filmens band gör av de här låtarna är enastående. Helt klart det bästa soundtracket av årets nominerade. Det är dessutom ett kvalitetstecken när man läser recensioner av amerikaner på nätet som säger att de upptäckte sin egen folkmusik genom en belgisk film. Det är stort.

Manusförfattarna har verkligen anpassat historien från scen till film. Jag har inte sett pjäsen, men Van Groeningen och Joos har tagit flera grepp som inte skulle kunna göras på scen och på så sätt skapat sin egen version av historien. Utöver skådespelarinsatserna är dialogen i princip klanderfri. Det ord som jag ständigt återkommer till när jag tänker på The Broken Circle Breakdown är "äkta". Det är stora, osminkade, känslor - rå ångest och ljusstark glädje - och jag fullkomligen älskar det! Se, njut, gråt, må gott, lyssna!

Betyg: 5 belgiska cowboys av 5 möjliga

Regi: Steve McQueen

Manus: John Ridley (baserat på Solomon Northups självbiografi med samma namn)

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Lupita Nyong'o, Michael Fassbender mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment/New Regency Pictures/Film4

År: 2013

Längd: 134 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2024544/

Solomon Northup är en svart man som gjort ett gott liv för sig själv i den tämligen toleranta norra halvan av USA åren innan amerikanska inbördeskriget. När han kontaktas av några resande i underhållningsbranschen för en två veckor lång anställning blir Solomon kidnappad och såld till en slavägare i sydstaterna. Det här är den sanna historien om hans tolv långa år i fångenskap och de människor som delade hans öde.

Igår Spike Jonze och idag Steve McQueen. Två favoritregissörer på två dagar gör att det känns som jag sprungit ett känslomässigt marathon. McQueen var senast på tapeten i den sorgligt underskattade Shame (2011) och jag har väntat på hans nästa alster sedan dess. McQueen har en helt egen stil i sin regi. Han gillar att leka med tempot på scener och bygga tilltalande bilder som kameran sen kan stanna på under en längre stund, samtidigt som hans skådespelarregi lyckas få skådespelarna att förmedla extremt starka känslor på ett trovärdigt vis. När han dessutom har med sin ständige fotograf, Sean Bobbitt, bakom kameran skapas ren filmmagi. 12 Years A Slave är tillsammans med Gravity den snyggaste filmen från 2013. Skillnaden med nämnda science fiction-rulle är att Bobbitt använder sig av mer traditionell kamerateknik och åstadkommer nya grepp med den. Det är ett rent tjänstefel att han inte är nominerad till en Oscar för sitt foto.

Det vore inte en film av McQueen om den inte hade varit ytterst välspelad också. Chiwetel Ejiofor är otroligt bra i rollen som Solomon och Lupita Nyong'o är likaså fantastisk i sin hyllade biroll. Den som däremot plockar hem priset är enligt mig Michael Fassbender. Fassbender, som gammal favorit hos McQueen, kan spela allt. Han är Magneto, han är sexmissbrukare i New York och här är han en fruktansvärt äcklig slavägare. Det är även fullt av noterbara birollsinnehavare i rollistan, exempelvis Brad Pitt (även producent), Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch och Sarah Paulson för att nämna några. Imponerande, minst sagt.

McQueens regi och inspirerade skådespelarinsatser till trots hade 12 Years A Slave kunnat bli ett magplask om manuset inte funnits där. Som ett exempel kan man ta Steven Spielbergs bottennapp Amistad (1997) som inte lyckades med att överhuvudtaget säga något nytt eller känslosamt om slaveriets fasor. John Ridleys manus och McQueens regi ryggar inte från något. Det här är en av de mest obehagliga filmer jag sett på mycket länge, och det behöver vara obehagligt och våldsamt. Om filmmakarna ryggat tillbaka för de fasor som folk utsattes för, eller bara slängt in dem i förbifarten, hade filmen inte alls blivit lika drabbande som den är. Tillsammans med Her är det här filmen från 2013 som fått mig att känna mest. Se den.

Betyg: 5 solklara femmor och klara Oscarsfavoriter av 5 möjliga