Regi: Mark Neveldine & Brian Taylor

Manus: Mark Neveldine & Brian Taylor

Skådespelare: Gerard Butler, Michael C Hall, Logan Lerman mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate

År: 2009

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid heter det stora folknöjet Slayers. Det är ett spel där spelare styr dödsdömda fångar genom en serie strider. Om en spelare överlever 30 strider får hans "avatar" gå fri. Den främste spelaren/avataren kallas för Kable och har bara tre strider kvar till frigivning. Kable är dock inte som sina medfångar - han vet något som aldrig någonsin får komma ut och vissa är beredda att rigga spelet för att se till att det inte gör det.

Jag var länge skeptisk till den här filmen då det lät som en blandning mellan kitschmästerverket The Running Man (1986) och boken Snow Crash av Neal Stephenson. Det verkade helt enkelt vara ett mischmash som inte hade något eget att komma med. Min skepsis visade sig vara befogad. Gamer är en film i brist på egna idéer, men är trots det relativt underhållande. Michael C Hall äger varenda scen han är med i som den excentriske datormogulen Ken Castle och Gerard Butler ser lika hård ut som han alltid gör i sina actionroller. Regimässigt är filmen adekvat om än inte något jag kommer komma ihåg. Där den däremot brister är manuset.

Filmens första tredjedel ger en intressant tolkning av onlinespel och en fingervisning om vart spelindustrin kan vara på väg - om än inte i lika extrem grad. Dessvärre tappar filmen fokus under sin andra halva och utvecklas mer till en ordinär actionrulle utan hjärna. Det är inget fel med det, men jag vill ha mina actionfilmer smarta eller dumma - inte dumsmarta.

Gamer är en film som mycket väl kan underhålla en kväll om man vet vad man vill ha. Om det är action med lite mer substans än Michael Bays produktioner men ändå inte något man måste engagera sig alltför mycket i kan det vara ett väl så gott val som något annat.

Betyg: 3- vad World of Warcraft önskade att det var av 5 möjliga

Regi: Christian Alvert

Manus: Travis Milloy

Skådespelare: Dennis Quaid, Ben Foster, Antje Traue mfl.

Produktionsbolag: Constantin Film Produktion

År: 2009

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

Bower har en allmänt kass dag. Efter att ha vaknat upp i en tank på ett rymdskepp försöker han pussla ihop sitt minne av varför han egentligen är där. Tillsammans med sin befälhavare, Payton, kommer han fram till att man befinner sig på ett generationsskepp som lämnat jorden för att kolonisera en planet. Men var är alla i besättningen? Varför var det ingen som väckte dem när det var deras skift? Och framförallt, vem är det som springer omkring i skuggorna?

Pandorum är en film med många, mycket bra, idéer. Det är klart att många är stulna ifrån tidigare storverk inom genren (likheterna med Alien är ibland slående) men manuset kommer även med egna infallsvinklar. Att låta minneförlusten från den långa sömnen som krävs för interstellära resor bli en del av historien är ett lika enkelt som genialt beslut. Det ger manuset alla möjligheter att slänga egentligen vad som helst på oss så länge det presenteras på ett trovärdigt vis.

Jag kan inte komma över det - Ben Foster är så äckligt lik en kollega till mig i den här filmen. Hur som helst så sköter han sig riktigt bra (skådespelaren, inte min kollega...som däremot sköter sig bra på jobbet...äh, vad fan) och lyckas ge ett porträtt av en man som har ett uppdrag som han måste genomföra till varje pris. Han får sällskap av Dennis Quaid, antagligen den mest namnkunnige skådespelaren i den här filmen, som gör vad han ska - varken mer eller mindre. Då är den kvinnliga huvudrollen, spelad av Antje Traue, mer intressant i sin Ripley-liknande roll.

Även om filmen har många bra idéer skulle man behöva se över manuset en gång till. Vad som slog mig när eftertexterna rullat var varför vi behövde mordiska varelser överhuvudtaget? Är det inte nog med ett skepp som håller på att skaka sönder på drift någonstans i universum där du, ditt befäl, en halvgalen kock och två rövsparkande fighters är de enda tecknen på liv? Det här hade kunnat bli en klassisk klaustrofobisk film i stil med Cube (1997). Nu blir helhetsintrycket dessvärre ganska splittrat. Regin är snygg men varierande i kvalité. Alvert är grym på stämningsscener och långa, svepande kameraåkningar genom mörka korridorer. Han är dessvärre inte lika bra på skådespelarregi. Alvert hade enkelt kunnat få ut mer av exempelvis Quaid.

Pandorum är trots sina brister en film som är värd att titta närmre på om man som jag gillar genren. Den är inget mästerverk på något vis och känns ibland irriterande med sin bortslösade potential, men den duger för en slö kväll.

Betyg: 3 det var en tysk, en vietnames och en amerikan som gick genom ett övergivet rymdskepp, stoppa mig om ni hört den förut av 5 möjliga

Titel: The Terror Dream

Svensk titel: Den amerikanska mardrömmen

Författare: Susan Faludi

År: 2007 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 384

Förlag: Leopard förlag

ISBN: 978-91-7343-225-2

Susan Faludi ger en bild av ett USA som är på väg att återfalla i en konservatism påminnande om den mytbild som i många år florerat runt en svunnen tid då män var män och kvinnor stod vid spisen. Hon tar avstamp i efterspelet omkring 9/11 och undersöker hur en rädd nation sökte sig till det trygga och beprövade istället för att syssla med "konstiga" saker som jämställdhet och andra nymodigheter. Resultatet är ibland lika underhållande som det är skrämmande.

Fauldi är en välkänd författare till feministisk litteratur och jag hade hört många bra saker om den här boken. De första kapitlen, när Faludi fokuserar på vår egen tid, är också fruktansvärt bra. De är väl underbyggda med källor samtidigt som Faludis språk inte tynger ner vad hon vill få fram. Jag satt som klistrad under bokens första halva... för att sen nästan tappa intresset.

Efter Fauldi gett oss en orientering angående könsrollsdebatten i USA efter 9/11 börjar hon söka historiska förklaringar till varför saker och ting är som de är. Här tappar boken dessvärre ganska mycket. Det är inte direkt dåligt, men när det ställs i kontrast med boken inledande kapitel blev i alla fall jag besviken. Faludi är helt enkelt en bättre kommentator av det nutida samhället än vad hon är som historiker. För den som vill veta mer om just den amerikanska mytologins framväxt kan jag rekommendera The Myth Of The American Superhero av John Shelton Lawrence & Robert Jewett istället.

Jag skulle verkligen vilja ge den här boken ett högre betyg än vad jag gör - så bra är de första kapitlen - men det här är dessvärre bara en halv bok. Den nämnda inledningen är dock värt pengarna om du hittar den billigt.

Betyg: 3- vad-som-går-upp-måste-komma-ner av 5 möjliga

Regi: Kevin Smith

Skådespelare: Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jason Mewes mfl.

Produktionsbolag: View Askew Productions

År: 2008

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Zack och Miri är två barndomsvänner som har det riktigt knapert med ekonomin. När till och med vatten och el stängs av i tid till Thanksgiving inser de att de måste skaffa pengar snabbt för att slippa bli vräkta. När de träffar på en gayporrstjärna på en återträff kläcker de idén att de ska spela in en porrfilm tillsammans. Men hur gör man? Behöver man en handling? Och framförallt, kommer de gamla vännerna faktiskt kunna ligga med varandra framför kameran?

Jag hade vaga förhoppningar på den här filmen och dessa vaga förhoppningar infriades. Jag är smått allergisk mot Seth Rogen och hans "hej-jag-är-en-skäggig-grungekille-utan-liv-karaktär" som han spelar i samtliga sina filmer. Här är han dock relativt sympatisk. Fortfarande utan liv, men dock sympatisk. Elizabeth Banks känner jag främst igen från hennes biroll från åttonde säsongen av Scrubs. Hur mycket jag än irriterade mig på hennes karaktär i den serien kan jag inte motstå att smälta för henne här. Birollerna är också bra med flera riktiga porrskådespelare och en hysteriskt bra Justin Long som tidigare nämnda gayporrstjärna.

Jag skulle vilja tycka bättre om Kevin Smith än vad jag gör. Av hans filmer är det egentligen bara Clerks och Dogma som sticker ut. Resten är mer eller mindre hastigt ihopsatta farser utan någon större poäng. Smith är helt enkelt bättre på att komma på idéer än han är på att genomföra dem. Det här är tyvärr också fallet med den aktuella filmen. Den är inte på något vis dålig, men i alla sina försök att vara sexualliberal lyckas den ändå landa i någon slags konventionell relationsstruktur. Filmen vore bra mycket mer intressant om den hade fokuserat mer på själva inspelningen av filmen och mindre på Zack och Miri. Samtidigt har den vissa scener som är så off-beat att jag skrattade så jag vek mig. Slutresultatet är väldigt splittrat. Vad som stör mig är att det här kunde ha blivit en komisk klassiker i bättre händer. Nu är det "bara" en bra film.

Betyg: 3+ missöden som kan inträffa vid alternativa sexlekar av 5 möjliga

Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2009

Längd: 162 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

Jake Sully är en krigsveteran som tar sin döde brors plats på en expedition till planeten Pandora. Sully ska tjänstgöra som en så kallad "avatarförare". En avatar är en hybrid mellan mänskligt DNA och DNA från Pandoras dominerande humanoidkultur, Na'Vi, framtagen för att försöka förbättra relationerna mellan de båda raserna. När Jake av misstag kommer bort i djungeln räddas han av Na'Vi-kvinnan Neytiri. Neytiri är inte glad när det visar sig att Jake utses till en provmedlem i stammen och att hon ska lära honom deras seder. Samtidigt vill människorna få bort Na'Vi från deras land för att kunna komma åt en värdefull mineral och Jake fångas mellan två världar.

James Camerons opus Avatar har varit på idéstadiet sedan Titanic och processen för att få filmen gjord har nästan blivit en legend i sig själv i science fiction-kretsar. Cameron är som bekant en av mästarna när det gäller att leverera actionpackade science fiction-filmer men efter att inte ha gjort något i genren sedan Terminator II: Judgement Day var jag orolig för hur den teknikorgie som Cameron inväntat skulle påverka hans historieberättande. Dessvärre har den gjort det mycket sämre.

Det som först slår en med Avatar är givetvis specialeffekterna. I mångt om mycket är de fantastiska med undantag för en väldigt viktig detalj - karaktärerna. Na'Vi ser ut som vilka halvdana CGI-karaktärer som helst om man bortser från att ansiktsrörelserna är väldigt mjuka och naturtrogna. Designen faller dock på vad alla CGI-karaktärer verkar falla på - ett totalt blankt uttryck i ögonen. Den dagen man kan göra själfulla ögon med CGI ska jag sluta tjata om att det var bättre förr. Men som sagt är specialeffekterna allt som oftast riktigt snygga. Miljöerna är fantastiska och filmen är ögongodis så det förslår.

Vad Cameron dock inte har lyckats med är manuset. Det här är en dussinhistoria om de onda imperialisterna (läs: USA) som vill driva det nobla naturfolket (läs: de amerikanska indianstammarna) från deras hem och ta deras land. Vi har sett det gång på gång förut och i bättre tappningar än här. Speciellt likheterna med Dances With Wolves är så uppenbara att jag nästan förväntade mig Kevin Costner i indiankostym komma springande genom djungeln. Jag är av den övertygelsen att story is king. Det finns inget sätt att komma runt det. Inte ens med bländande teknik.

Actionscenerna är helt okej, speciellt den sista striden, och de flesta skådespelare i de större rollerna sköter sig. Ett lysande undantag är Stephen Lang som den onde generalen. Han är lika nyanserad som valfri Disneyskurk och blir mest skrattretande efter ett tag.

Avatar är en helt okej film som skulle kunnat vara mycket bättre om Cameron lagt ner mer krut på manuset (som exempelvis ge huvudpersonen en ordentlig bakgrundshistoria. Det brukar hjälpa med karaktariseringen.) och mindre på specialeffekterna. Det är inget fel med en klassisk ont-mot-gott-historia men lite nyansering skulle vara på sin plats. Nu blir det mest en bagatell som kommer ha större betydelse för filmhistorien på ett tekniskt plan än ett filmiskt.

Betyg: 3- science-fictionfilmer för folk som egentligen inte gillar sci-fi av 5 möjliga

Ingen bild till dagens inlägg helt enkelt eftersom det inte fanns några tillräckligt bra. Däremot fick jag ett mail häromdan där jag fick förfrågan om att skriva ut lite mer information om sakerna jag recenserar. Bra idé som jag tar till mig. Nu till recensionen.

Titel: En ledig man

Författare: Jamel Hamou

År: 2009

Sidor: 269

Förlag: Efron & Dotter

ISBN: 978-91-85653-39-3

Erik är utbildad jur.kand men har inga som helst ambitioner med sitt liv. De senaste fem åren har han spenderat på bäste kompisen Johns soffa och trivs bra med att hänga på Stockholms barer, sova sent och spela Playstation när andan faller på. Sen kommer katastrofen - John vill flytta in med sin flickvän och slänger ut Erik. Pank och med en rik men gnidig far tvingas Erik ta det jobb som ges. Det visar sig vara som ingenjörsassistent till den "briljante" Hugo Haraldsson som arbetar på ett hemligt projekt i Stockholms skärgård. Men vad är det Hugo bygger egentligen?

Jamel Hamous andra roman är en smalhumoristisk tillställning med hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång dragit runt i det zombietillstånd som kallas för arbetslöshet. Protagonisten Erik pendlar mellan att vara extremt naiv och bortskämd till att vara ganska ansvarstagande och en hygglig kille. Jag tänkte hela tiden på en mer vuxen version av "Bert" från böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson.

Hamous språk flyter bra med riktiga ljusglimtar här och där. Vad han tyvärr också har lyckats med är att dra ut boken utan att något riktigt händer. Det är visserligen trevligt att följa Erik, den excentriske Hugo och de andra orginalen på ön, men när det egentligen inte händer något har jag en misstanke om att jag kommer ha glömt bort den här boken om en månad eller två. Det är synd, Hamou har uppenbarligen talang, men En ledig man blir mest en axelryckning, om än en mycket trevlig sådan.

Betyg: 3- hundar döpta efter skånska rockband av 5 möjliga

Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michael psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...

Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.

Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.

Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.

Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.

Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga

Dr. Adrian Helmsley upptäcker med hjälp av en kollega att solen börjar må riktigt risigt och spyr ut solstormar som det var morgonen efter en mexikansk buffé. Detta har gjort att en ny slags nukleär partikel har bildats och värmer upp jordens innan...ok, vi slutar där. Storyn i 2012 är bara ett svepskäl för att få se explosioner och saker gå sönder. Du vet det, jag vet det, men är det underhållande?

Intressant nog är Roland Emmerichs senaste katastroffilm inte så pjåkig. Den kräver helt klart att man sätter hjärnan i friläge och bara åker med på ett matinéäventyr, men det finns inget fel i det så länge filmen är spännande och inte ändrar reglerna mot slutet.

John Cusack har huvudrollen som den något misslyckade författaren Jackson som försöker rädda sin familj (inklusive fruns nye pojkvän) och gör en helt okej roll. Cusack kan skådespela när han får ett bra manus, men här spelar han mest andrafiol för katastroferna. Likadant är presidenten, spelad av Danny Glover, en helt okej spelad roll som får stå i skuggan av jordbävningar och tsunamis. Trekkie som jag är måste jag bara nämna att jag tycker det är riktigt kul att John Billingsley fortsätter få roller i större produktioner. Good show, Dr. Phlox!

Manuset då? Jo, helt illa är det inte. Istället för den tröttsamma centreringen på USA som brukar följa med Emmerichs filmer får vi i alla fall lite global touch på det hela. Filmen följer ju visserligen först och främst amerikaner, men det är inte för truth, justice & the American way som filmens karaktärer agerar. Här ser vi cyniska och hjältemodiga karaktärer av en rad olika nationaliteter vilket ger ett ganska mänskligt intryck.

Effekterna är superba. Ja, vi har sett diverse landmärken flyga i luften femtielva gånger innan, men effektmakarna har verkligen lagt ner tid och själ i sitt arbete. Det är spektakulärt, tungt och känns riktigt häftigt under vissa scener.

Jag har sagt mycket gott om den här filmen men givetvis har den rätt rejäla brister. Om du letar efter logik och verklighetstrogen vetenskap har du valt helt fel film. Vissa skådespelarinsatser är också under all kritik och manuset blir lite väl predikande ibland. På det hela taget är det dock en klart godkänd film för den som bara vill ryckas med och titta på lite explosioner en tråkig kväll. Stor filmkonst kanske det inte är, men matinéaction så det smäller om det.

Betyg: 3- förvånansvärt positiva recensenter av 5 möjliga