Regi: Dee Rees

Manus: Dee Rees & Virgil Williams (baserat på Hillary Jordans roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Garrett Hedlund, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/ArtImage Entertainment/Black Bear Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396589/

Henry McAllan drömmer om att skapa ett liv för sig själv, hustrun Laura och deras två barn på en bondgård i Mississippi under tidigt 1940-tal. På gården jobbar familjen Jackson vars äldste son, Ronsel, drar ut i andra världskriget. När han och Henrys bror Jaime återvänder från Europa har de svårt att komma tillbaka till vardagslivet, inte minst det faktum att de för några månader sedan stridit tillsammans med nu förväntas vara rasfiender.

Jag blir inte riktigt klok på Mudbound. Den har fantastiska delar, såsom Carey Mulligans skådespel och Rachel Morrisons foto. Samtidigt har den ett mycket splittrat berättande som ligger filmen till last. Dee Rees och Virgil Williams har en mängd olika bihandlingar att dra i och har svårt att etablera en huvudkonflikt fram tills filmens sista tredjedel. Likaså använder de sig av ett märkligt stilgrepp med berättarröster från olika karaktärer som fasas ut mer och mer ju längre filmen går. Jag är inte riktigt säker på vad de vill uppnå med detta eftersom det snarare tar tittaren ur berättelsen än förhöjer den.

Carey Mulligan är filmens stora höjdpunkt på skådespelarsidan som den hårt prövade Laura. Mulligan har redan haft en imponerande karriär och går från klarhet till klarhet, inte bara i sina roller utan sättet hon väljer filmer att medverka i också. Hon påminner mig på något sätt om Jodie Foster i både det sistnämnda och uttryck. Båda kan på en sekund pendla mellan att vara sårbar till stentuff. Mulligan kan mycket väl plocka sin andra Oscarsnominering för den här rollen.

Fotot är som sagt utsökt. Rachel Morrison har haft en väldigt bra miljö att jobba med och är mästerlig på att använda ljus och skugga till sin fördel. Överhuvudtaget är Mudbound en tekniskt mycket lyckad film. Problemen ligger i det tidigare beskrivna manuset. Jag kan mycket väl tänka mig att berättelsen fungerar mycket bättre i bokform då man i filmatiseringen ibland har svårt att hitta egentligen vad man vill berätta i de många bihandlingarna. Mot filmens sista tredjedel lyckas man dock få lite bättre fokus och det blir också filmens klart starkaste del.

Mudbound kommer bli en Oscarsfavorit av många orsaker, men personligen är jag inte helt såld. Det är en ojämn film med vissa riktiga toppar och en mycket bra tredje akt. Den skulle dock behövt lite bearbetning på flera andra plan.

Betyg: 3 leråkrar av 5 möjliga

Regi: Zak Hilditch

Manus: Zak Hilditch (baserat på Stephen Kings kortroman)

Medverkande: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid mfl.

Produktionsbolag: Campfire

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt6214928/

Wilfred James har stora planer för det arv hans hustru Arlette fått efter sin far. Med ytterligare 100 hektar till gården i Hemingford Home tror han att han kan bygga något att lämna till deras son Henry. Arlette har dock tröttnat på lantlivet och vill att de ska sälja allt och flytta till stan. Efter att ha försökt med allt för att Arlette ska komma på bättre tankar lyckas Wilfred få med sig Henry i att döda henne. Det är dock bara början på Wilfreds bekymmer...

Kortromansamlingen Full Dark, No Stars (2010) består av fyra berättelser om hämnd varav tre blivit filmatiserade, 1922 medräknad. Samlingen innehåller några av Stephen Kings finast utmejslade karaktärsporträtt och är en liten gömd skatt för den som gillar hans böcker. Filmatiseringen av 1922 följer källtexten ganska väl, men den saknar i viss mån det som höjde kortromanen ytterligare ett snäpp - driv.

Hemingford Home är en plats som King återvänder till lite då och då och för fans av hans arbete finns här många fina kopplingar till framförallt The Stand (1978). Det är en plats där saker och ting växer ur proportion väldigt lätt och där har filmatiseringen inte riktigt lyckats. I Heminford Home ska exempelvis den omgivande naturen vara ett ständigt hot i allmänhet och de ständigt närvarande majsfälten i synnerhet. Filmatiseringen av 1922 berättar en mycket rakare historia, utan de många små instick som jag älskade med originalet.

Skådespelet är av varierande kvalitet, med en mycket bra Thomas Jane i huvudrollen och tyvärr en ständigt underspelade Dylan Schmid i rollen som Henry. Resten befinner sig någonstans i mitten, även om det kan vara värt att hålla ögonen öppna för Kaitlyn Bernard som Henrys kärleksintresse Shannon. Hon har ett uttryck och en look som gör att jag inte skulle bli förvånad om hon blir upplockad till fler och större produktioner.

Problemet med 1922 är att den inte lyfter. Den rullar makligt på i sina drygt 100 minuter och gör vad den ska på ett bra, men aldrig lysande, sätt. Kort sagt, jag kommer fortfarande ihåg boken fem år efter jag läste den, vilket jag tyvärr inte kommer göra med filmatiseringen. Trots det blir betyget relativt högt. Det finns inget riktigt dåligt (förutom Schmid) här... det är bara det att det inte finns något direkt fantastiskt heller. Gillar du genren, varför inte?

Betyg: 3 råttor i majsen av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Jonathan Goldstein/Jon Watts/John Francis Daley mfl.

Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr. mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Pascal Pictures

År: 2017

Längd:  133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250912/

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) börjar Peter Parker bli otålig när han väntar på att han ska få nästa uppdrag av Tony Stark. Istället för action fylls hans dagar av high school samt hans kvällar av tämligen händelselösa patruller runt staden. Detta ändras i en handvänding då han kommer en vapenliga med lite väl avancerad arsenal på spåren - vapen som uppenbart är baserade på utomjordisk teknologi.

I min recension av Captain America: Civil War skrev jag att det var lite för tidigt att uttala sig om Tom Hollands insats som Spider-Man. Efter hans första solofilm som nätkastaren måste jag tyvärr säga att det inte riktigt håller. Holland må vara 19 år fyllda, men han ser inte en dag äldre ut än de 14 han ska spela. Jag kan inte ta en icke-byxmyndig Spider-Man på allvar. Tyvärr.

Jag är ganska trött på Marvels envishet att skicka Spider-Man tillbaka till high school hela tiden. En av anledningarna till att jag gillade Spider-Man i serietidningarna var att han hade en tydlig progression som karaktär. Homecoming är ytterligare en variant av tonårsangst-Spider-Man och det är lite väl mycket high school-film över det här. Med alla referenser till John Hughes-filmer är det inte direkt något man smyger med heller. Holland fastnar tyvärr mitt i det här och hans tolkning kanske har mer med sättet karaktären är skriven på än avsaknad av talang.

Den som däremot verkar ha hur kul som helst är Michael "Birdman" Keaton som spänt på sig vingarna igen, denna gång som en av Spider-Mans första gissel, Vulture. Vulture har länge varit i ropet som skurk i en Spider-Man-film och jag måste säga att man lyckats ta en tämligen menlös karaktär och gjort honom hotfull. Det är mycket Keatons förtjänst och han visar återigen att han kan ta vilken roll som helst och göra den till sin egen.

Det som stör med Homecoming förutom det jag skrev innan är istället manuset i stort. När man inte behöver köra hela bakgrundshistorien och således har omkring en halvtimme extra att lägga på karaktärsutveckling bör man göra detta. Istället är Homecoming 133 minuter av så välbekant stoff att det är svårt att hålla sig engagerad. Här finns en del roliga scener, en Keaton i högform och tillräckligt många detaljer för det ändå ska bli en trea i betyg. Slutet lovar dock gott och mer. 

Betyg: 3 halvdana spindlar av 5 möjliga

FFF 2017 Dag 5: Begreppsförvirring och andra demoner

Finns det något jag inte tål så är det lata filmskapare. Manusförfattare som tycker att "eh, close enough" och regissörer som försummar en del av en film för att lägga fullt fokus på en annan. Måndagens filmer, Death On Scenic Drive (2017) och The Heretics (2017), visade dessvärre upp båda dessa sidor i varierande grad. 

Jag screenade filmerna från min soffa i hopp om att kunna hämta igen lite förlorad sömn. Det visade sig vara ett lyckoddrag då formatproblem satte gremlins i maskinen för festivalens visning av The Heretics. Formatförbistring är och förblir bland det mest irriterande med att intressera sig för film utanför det som går att få tag i på din lokala Hemmakväll. Förhoppningsvis kommer ett nytt visningsförsök ske inom kort. Själv hade jag problem med den screener jag fått i och med bristande komprimering, men efter att ha stannat videon för att buffra (när behövde jag göra det senast?) kunde jag dock avnjuta en rulle som har sina förtjänster om än även många problem.

The Heretics börjar med att vi bevittnar en offerritual där en ung kvinna, Gloria, är på väg att offras av en kult. I sista sekund skär kultmedlemmarna halsen av sig själva istället för Gloria. Fem år senare lider Gloria fortfarande av sviterna från händelsen och går i gruppterapi med bland andra sin flickvän Joan. När Gloria blir kidnappad av en överlevande från sekten börjar Joan en desperat jakt på förövaren, men allt är inte så enkelt som det verkar...

The Heretics gör sig skyldig till den första synden (ha!) på min lista - att som manusförfattare inte göra sin research. Jag är förvisso ganska svår att imponera på när det gäller demonologi och ockultism då det är ett litet specialintresse, men det finns filmer som klarat av det, däribland den i avseendet ypperliga A Dark Song (2016). Jayme Laforests manus ger till ytan sken av att använda sina källor på ett bra sätt, men när man verkligen läser om den i filmen aktuella demonen inser man hur mycket som gått förlorat (kom igen, hur coolt vore det inte med gräshoppor med människoansikten som den namngivna demonen brukar omge sig med exempelvis?) och hur mycket som är rena felaktigheter. Om du ska koppla ditt manus till en existerande mytologi, gör din hemläxa och undvik begreppsförvirring.

Nåväl, mina problem med manusets grundidé åsido har The Heretics en rad förmildrande omständigheter. Det är tydligt att man hämtat estetisk inspiration från The Wicker Man (1973, not the one with the BEES!) och det finns bra mycket sämre inspirationskällor. Blanda detta med valfri body horror från 80-talet och du får en ganska god idé om hur The Heretics ser ut. Jag gillade också karaktärsarbetet fram tills filmens mittpunkt då man kastar fram en plot twist från ingenstans och jag mest slog ut med händerna, inte i överraskning utan i en suck. Sammanfattningsvis är The Heretics verkligen en blandning av högt och lågt. Om du gillar genren kan den vara värd att kolla in. Det är dock en mycket skakig trea i betyget. Betyg: 3- dumma plot twists av 5 möjliga

Den visning som blev av på Kino var den av Death On Scenic Drive, eller som jag vill kalla den - när allt tekniskt är bra och man glömmer manuset i skrivaren när man åkt till inspelningsplatsen.

Larissa ska sitta husvakt mitt ute i ingenstans och upplever att det finns någon/något som bevakar henne. Hon försöker ignorera dessa tankar, men lämnar sig öppen för att bli besatt av en övernaturlig varelse som förvandlar henne till döden inkarnerad. Det är sånt som sänker huspriserna i grannskapet.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om den här filmen. Efter en helt okej början som effektivt döljer skådespelarnas brister genom att vara mycket sparsmakad på dialog tar filmen en lika uppenbar som tråkig vändning vid halvtid. Det som händer Larissa har ingen rim och reson även inom sin egen kontext och när förklaringen sent omsider kommer är det mest så jag vill ta mig för pannan. Återigen är begreppsförvirringen i farten. Men, sen är det den tekniska biten. Death On Scenic Drive har festivalens hitintills bästa soundtrack, komponerat av Starsky Partridge. Fotot har några makalösa bilder och framförallt ljussättningen är anmärkningsvärd i sin Dario Argento-hyllning. Men vad gör det när historien är så oinspirerad att dryga 80 minuter känns som två timmar? Tekniskt bra alltså, men inget för dig som vill ha en story. Betyg: 2 fina bilder att titta på i alla fall av 5 möjliga.

Ikväll infinner jag mig på Love Coffee klockan 19:00 för att ägna mig åt två av mina favoritsaker - kaffe och film. Vilken film? Hemlig än så länge. Kvällen avslutas med talkshow 21:20.

FFF 2017 Dag 2: Bitska japaner och Vitenamflashbacks till telemarketing

När jag var 16 sålde jag min själ till Satan. Givetvis handlade det om en tjej jag ville imponera på. Jag hade fått ett jobb som inte var inom snabbmatsindustrin, jag var en telemarketer! Och en idiot. Allt är bättre än telemarketing. Allt. Kvällens gäster, Mars Roberge och Debra Haden från filmen Scumbag (2017), lockade fram minnena igen - fast uppskruvat till 11.

Scumbag är en självbiografisk svart komedi där Mars Roberge tar oss tillbaka till hans dagar som telemarketer i Toronto under mitten av 90-talet. DJ:n Phil blir erbjuden ett jobb för att dryga ut kassan. Han ska sälja skrivartoner tillsammans med några av stadens största original. Samtidigt försöker han balansera förhållandet till sin flickvän Christine med företagets minst sagt påfestande festkultur.

Scumbag är en bitvis träffande skildring av galenskaperna många dras med när man är mellan 20 - 30. Jag skriver "bitvis" eftersom jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att jobba på en arbetsplats med alla de här märkliga människorna. När det i det efterföljande regissörssamtalet kommer fram att historien till allra största del är sann undrar man hur Roberge överlevde.

Som många liknande filmer är Scumbag dock i viss mån i avsaknad av en röd tråd. Ja, det finns många roliga anekdoter under filmens 114 minuter, men när det i grund och botten är en coming-of-age-historia om att svälja sin stolthet blir den lite för fragmentiserad. Jag blev också något besviken på hur filmen såldes in som fruktansvärt chockerande och att folk lämnat salongerna i drivor på andra ställen. Jag väntade på något chockvärde, men väntade förgäves.

Det som är kul med den här filmen är den totalt galna ensemblen man fått till. Det må inte vara de största namnen rent mainstreammässigt, men gillar du punk och har sett mer än en film där människor råkar ha sex framför en kamera kommer du känna igen en hel drös personer. De har ofta mindre roller dock. Den som äger varenda scen han är med i är Ryan Beard som Cornelius - en totalt bindgalen narcissist med förkärlek för olika typer av kostymer och starka åsikter om det mesta.

Till syvende och sist är Scumbag en ojämn men ändå underhållande film. Den hade tjänat på att vara närmre en halvtimme kortare och blev tyvärr upphaussad till något som den inte kunde leverera fullt ut. Betyg: 3 fast Debra Hadens känsla för kostym är nästan äckligt bra av 5 möjliga

Kvällen inleddes dock med den japanska live-action-versionen av nästa kapitel i CLAMPS animefranchise Blood. Asura Girl (2017). Filmen följer seriens protagonist Saya, en mer eller mindre odödlig samuraj, och hennes jakt på vampyrer i en liten bergsby utanför Tokyo. Den här gången är handlingen satt till åren precis innan andra världskriget och Dai-Nippon är going strong. En grupp korrupta poliser börjar förlora medlemmar var och varannan natt och de är övertygade om att byns kommunister är skyldiga. När Saya hamnar mitt i en räd tvingas hon ta skydd hos en idealistisk ung man med en mörk hemlighet...

CLAMPS samurajfranchise har aldrig intresserat mig nämnvärt, så jag är fel publik för Asura Girl. Så långt, så gott, men jag kan ändå bedöma den som film och dess fighting. Och ja... det är en film... och de slåss. Det är dock inte någon bra film och fightingen är i bästa fall acceptabel, i värsta fall usel. Asura Girl är en svår film att recensera eftersom den i grund och botten känns som ett längre avsnitt av en av CLAMPS animeserier. Det är inte mer episkt, inte mer på spel och filmen puttrar på utan större tuggmotstånd. Den är inte direkt dålig, så om serien intresserar dig kan du säkert hitta saker här som du gillar. För undertecknad blev det dock mest av en gäspning. Betyg: 2 lättviktiga vampyrer av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag Habit från soffan (17:00, Kino 2), försöker bota min huvudvärk så jag kan gå och bada samtidigt som hajar käkar upp Samuel L. Jackson på Högevallsbadets visning av Deep Blue Sea (19:00) och avslutar kvällen med Midnighters (21:20, Kino 1) och talkshow på Stadshallen (23:00).

FFF 2017: Det kom en haj

Första dagen på Fantastisk Filmfestival är alltid speciell. Jag tror det här är min trettonde festival i ordningen, varav den sjätte för bloggens räkning. I år är det dock ännu en smula mer speciellt. Det är festivalgeneral Johan Barranders sista år i rollen som el hefe och han har en poäng att göra. Under kvällens avslutande talkshow, under parollen Goodbye & Goodnight, berättar Barrander om hur situationen för mindre filmfestivaler har ändrats markant under det decennium han haft hand om FFF. I och med de ständigt ökande visningsavgifterna blir mindre festivaler lidande och skulle gå rejält back om man skötte saker som förr. Därför har FFF valt att enbart ta in filmer från filmare som inte kräver några visningsavgifter alls.

Jag är helt på Barranders linje här. En festival ska, i min mening, vara ett sätt för filmskapare att få ut sina filmer till en publik som kanske inte annars hade gått att nå. Ja, det är klart att det finns nedladdnings- och streamingalternativ till höger och vänster, men om din film inte får distribution blir det också ofta lätt att den drunknar i det enorma medieutbud som nätet erbjuder. En filmfestival är en väg in. Föga förvånande är det också det yngre gardet filmskapare som gått med på att dumpa avgifterna. De behöver festivalpubliken, buzzet som kommer från en filmintresserad publik som mer än gärna berättar om din film för andra om de tycker den är bra.

En festivalvisning är mycket god reklam och bara det gör att avgifter inte borde förekomma. I grund och botten vill bolagen att festivalerna ska betala för att göra reklam för dem. Det är ett mycket märkligt förhållningssätt. Samtidigt tror jag att det paradoxalt nog är skadligt för lönsamheten. Avgifter för enskilda visningar visar på ett kortsiktigt tankesätt där det är bättre att få några tusenlappar nu än att bygga sig ett namn för både sig själv, sitt bolag och filmen i fråga. Det är en ekonomi som alla förlorar på i det långa loppet.

Vi var kanske inte så många där, men den återkommande talkshowen har potential att bli riktigt bra. Igår gästade specialeffektsdrottningen Aurore De Blois scenen och pratade en hel del om hur hon älskar Sverige och vill flytta hit. En intressant debatt om Svenska Filminstitutets finansiering (eller brist därav) av svensk genrefilm tog vid där De Blois utmanade Barrander om att bjuda salen på varsin skål ramen från hans kommande restaurang om hon kunde få sin genrefilm gjord med stöd från SFI. Jag håller koll. Jag vill ha ramen.

Festivalen inleddes dock med hajfilmen 47 Meters Down (2016). Den har tidigare recenserats på bloggen under namnet In The Deep och samma omdöme gäller fortfarande. Därför saxar jag in nämnda recension, först publicerad 1/8 - 2016:

Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.

Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.

Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.

Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd. Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

Ikväll kollar jag in live action-adaption av populär japansk anime i Asura Girl, ser mycket fram emot den enligt rapporterna mycket skruvade komedin Scumbag med tillhörande regissörsbesök samt går på talkshow igen. 19:00 Kino 2, 21:00 Kino 1 och 23:00 Stadshallen respektive.

Regi:  Jonathan Teplitzky

Manus: Alex von Tunzelmann

Medverkande: Brian Cox, Miranda Richardson, John Slattery mfl.

Produktionsbolag: Salon Pictures/Tempo Productions Limited/Head Gear Films mfl.

År: 2017

Längd:  105 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2674454/

Knappt fyra dagar innan den allierade invasionen av Normandie brottas Storbritanniens ledare Winston Churchill både med sina tvivel om planen och om hans egen, alltmer marginaliserade, som ledare. Det är troligen bland de 96 mest spända timmarna i en fascinerande ledares liv.

När jag läste historia på gymnasiet hade jag en stor beundrare av Winston Churchill som lärare. Självklart blev jag nyfiken och läste på om mannen som kallats för den främste britten genom tiderna. Sisådär 15 år senare har jag fortfarande inte ett komplett grepp om vem denne extremt mångfacetterade man var. Tyvärr hjälper den här filmen inte direkt till för att ge en enhetlig bild.

Beslutet att förlägga filmen till dagarna precis innan Operation Overlord skulle gå av stapeln har både för- och nackdelar. Intressant nog är dessa ofta centrerade kring samma område - Churchills privata sida. Ja, det är kul att höra Churchills klassiska dräpande repliker och se honom gnabbas med frugan, men samtidigt blir han i den här filmen ofta inte så mycket mänskligare som en karikatyr på sig själv. Istället för att ge oss en hel biografi får vi nöja oss med dessa 96 timmar och vad vi kommer ihåg från historielektionerna. Jag vet ärligt talat inte vilket jag föredrar. Kan man få ett bombastiskt porträtt av både statsmannen och människan?

Brian Cox lär kamma hem sin första Oscarsnominering för huvudrollen. Dels älskar Akademin porträtt av välkända ledare, men framförallt gör han sitt livs roll. Från en något trevande inledning verkar Cox spela ut mer och mer ju längre filmen går. Framförallt undviker han den vanligaste fallgropen när någon ska porträttera Churchill på film - han överdriver inte. Ja, Churchill hade sina fysiska krämpor och en speciell talröst, men porträtt av honom gränsar ofta till lyteskomik. Intressant nog kan det bli en nominering för samma roll. Gary Oldman spelar Churchill i en annan film i år, Darkest Hour, vilken, som titeln anspelar på, utspelar sig under krigets tidiga dagar. Det ska bli mycket intressant att jämföra de två tolkningarna!

Till syvende och sist, trots fint spel från Cox och resten av ensemblen, måste jag lägga mig på ett tämligen modest betyg. Manuset har en del klavertramp i den rent historiska avdelningen och framförallt sätter film krokben för sig själv genom att försöka visa Churchills mänskliga sida och på så vis förringa hans roll som statsman. Delarna passar inte riktigt ihop helt enkelt. Gott hantverk, fint skådespel men nu hoppas jag än mer på Darkest Hour.

Betyg: 3 tappade hattar i havet av 5 möjliga

Regi: Michael Showalter

Manus: Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani

Medverkande: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions/FilmNation Entertainment/Story Ink

År: 2017

Längd:  120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5462602/

Till sina föräldrars stora förtret försörjer sig Kumail som komiker när han egentligen borde plugga juridik och gifta sig med en pakistansk tjej. När Kumali träffar Emily faller han stenhårt för någon han inte borde falla för. Efter att deras kulturella familjeskillnader smällt i varandra rejält tar förhållandet slut, men när Emily blir allvarligt sjuk förblir Kumail ändå en del av hennes liv. Nu måste han navigera mellan att hans föräldrar inte ska få reda på det tidigare förhållandet till Emily och de tidigare tilltänkta svärföräldrarna som inte är hans största fans direkt.

The Big Sick har snackats upp till att bli en utmanare på nästa års prisceremonier och jag förstår varför. Det är precis den typ av film som går hem på större galor. Den tar upp kulturella motsättningar, men gör dem inte alltför påtagliga eller jobbiga. Den är välspelad, har då och då rolig dialog och den har en dramatisk kärlekshistoria... och ingen udd överhuvudtaget.

Det är svårt att skriva om sitt eget liv och göra det ärligt. Emily och Kumail har försökt att göra det med sitt manus till den här filmen och det känns som de håller tillbaka precis det där lilla extra som skulle fått berättelsen att lyfta. Det känns som det finns mycket mer att ta av när det gäller Kumails förhållande till sin familj och det märkliga äktenskapet mellan Emilys föräldrar. Samtidigt ska det sägas att The Big Sick som sagt är välspelad och med ett par verkliga högoddsare som främsta exempel på detta. Jag hade aldrig trott att jag 2017 skulle prisa Holly Hunter och Ray Romano för deras rörande karaktärsporträtt. Hunter och Romano kan vara bland de två mest irriterande skådespelare jag känner till, men med rätt regissör kan de helt uppenbart göra mycket bra roller. Michael Showalter har främst gjort sig ett namn som tv-regissör tidigare, men visar här prov på att han har vad som krävs för filmduken också.

Men sen är det det där som är svårt, nästintill omöjligt, att kvantifiera. Det extra, den som får historien att stå ut från flertalet andra romantiska dramakomedier. The Big Sick har inte detta. Det är lite för fega val, lite för tillrättalagt och lite för dålig kemi mellan huvudrollerna. Jag blev inte uttråkad direkt, men jag kommer hinna glömma den här filmen innan nästa års galasäsong då jag nog får fundera ett tag för att komma ihåg mer än grundpremissen.

Betyg: 3 mysteriesjukdomar av 5 möjliga