Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Dermot Mulroney, Stefanie Scott, Lin Shaye mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Blumhouse Productions/Sony Pictures International mfl.

År: 2015

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3195644/

Quinn Brenner har under en längre tid försökt kontakta sin bortgångna mor på andra sidan, men har fått inse att hon inte har någon medial förmåga. När hon försöker ta hjälp av det pensionerade mediet Elisie Rainier stöter hon också på patrull. Elisie vägrar att ha något med andevärlden att göra längre av okänd anledning. Till sist lyckas hon dock övertala henne att försöka. Fast något väntar på både Elisie och Quinn i andevärlden...

Efter en bra förstadel i filmserien blev jag måttligt imponerad av uppföljaren, Insidious: Chapter 2 (2013). Från att ha varit effektiva och krypande spökerier lyckades tvåan schabbla bort det mesta. Slutscenen lovade dock gott och pekade mot en förklaring eller utveckling i nästa film i serien. Så blev det inte. Istället får vi en prequel som utspelar sig innan film nummer ett. Det är klart att man vill suga ut så mycket man kan av en lågbudgetserie som drar in mycket pengar, men att slänga in annan film än vad fansen väntat sig efter två års tystnad är lite väl kalkylerande. Mina invädningar om hur man gått tillväga till trots visade sig del tre i serien vara ett steg i rätt riktning.

Framförallt beror det på manus och foto. Manuset är knappast originellt, men ger oss en välsammanhållen historia som fungerar under filmens knappa hundra minuter. Här finns tyvärr en del logiska luckor mot slutet, däribland uppföljningen av filmens kanske bästa scen, men tempot är gott och tekniken i övrigt likaså. Fotot förhöjer som sagt berättandet. För diggare av filmteori blir det ganska övertydligt på sina ställen med färgkoder och dylikt, men lika ofta är det subtila små vinkar och framförallt en komposition som man oftast inte ser i gemene skräckrulle.

Lin Shaye gör sin paradroll som mediet Elisie Rainier lika bra som hon gjort i föregående delar. Däremot är filmens huvudsakliga protagonist, Quinn, kan vara en av de mest irriterande skrivna tonårskaraktärerna jag sett på länge. Varje gång hon börjar gnälla ville jag se ett förbannat spöke plåga henne i några minuter. Det är inte Stefanie Scotts, skådespelerskan bakom Quinn, fel utan troligen manusförfattaren Leigh Whannells totala oförståelse för tonåringar som gör det.

Insidious: Chapter 3 levererar vad som förväntas av den och kanske till och med lite mer. Det är ingen lysande skräckrulle på något vis, men för dem som gillade de tidigare delarna och skräckfans i allmänhet finns det bra mycket sämre alternativ att tillgå.

Betyg: 3- knakande ben av 5 möjliga