Titel: My Sister, My Love

Svensk titel: Älskade syster

Författare: Joyce Carol Oates

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 650

Förlag: Ecco Press (svenskt förlag Bonniers...ja, jag vet)

ISBN: 978-91-7429-126-1

Den mycket lovande skridskoåkerskan Bliss Rampike, 6, hittas mördad i familjens källare. Mediedrevet som följer är utan dess like. Hur har någon kunnat så brutalt slå ihjäl en oskyldig sexårig flicka? Ett decennium senare börjar Bliss bror, Skyler, på allvar söka efter svar på vad som hände hans syster i sina förvirrade minnesanteckningar. Hade hans mamma rätt när hon anklagade honom för Bliss död eller var det något helt annorlunda som hände i den välmående amerikanska förorten?

Joyce Carol Oates har en imponerande stor produktion och det mesta jag läst av henne har varit åtminstone bra. My Sister, My Love baseras på en verklig händelse. Hela USA chockades av mordet på barnskönhetsdrottningen JonBenét Ramsey 1996 - ett mord som aldrig klarats upp. Efter att ha läst en del om det verkliga fallet verkar det som att Oates lånat mer än lovligt från den infekterade historien. Det ligger farligt nära gränsen till det obehagliga, men eftersom Oates hela tiden lyckas hålla sig på rätt sida linjen antar jag att det inte finns någon större fara med texten. Särskilt inte eftersom båda Ramseys föräldrar var döda när den här boken kom ut.

My Sister, My Love bjuder på en av de vidrigaste karaktärerna jag någonsin stött på i Bliss och Skylers mor, Betsey. Betseys högsta önskan är att passa in i det fina bostadsområde familjen flyttat in i och gör verkligen allt för att bli vän med hemmafruar med kända efternamn. Det här hade mest gjort Betsey till en tragisk karaktär, men när hon dessutom styr sin dotters liv med järnhand (och totalt ignorerar sin son) är det svårt att inte låta känslan av tragik gå över till förakt. Även barnens far, Bix, är ett svin, men hans karaktarisering är mer traditionell i sin machobullshit.

Skyler fungerar som bokens berättare, ibland i första person men först och främst i tredje person, och guidar oss igenom alla de institutioner och sjukdomsdiagnoser han utsätts för efter sin systers död. Han är en uppenbart intelligent men väldigt emotionellt omogen ung man som jag snabbt fick sympati för samtidigt som denna sympati inte slog över till det sötsliskiga. Skyler är ingen perfekt lidande tonåring utan har ordentliga brister som inte skönmålas. Samtidigt kan man som läsare inte låta bli att undra om han skulle ha utvecklats till en "välanpassad-ung-man" om han inte hade fått den uppväxt han hade. Skyler är bokens verkligt tragiska figur.

Oates utforskar flera stora tematiska områden i texten, men det mest genomgående borde vara förljugenheten i den perfekta förortsfasaden. Allt som inte passar inte ska beläggas med en diagnos och i ett ytterst komiskt kapitel tävlar Skyler och en vän om vem som diagnosticerats med flest bokstavkombinationer. Här är några exempel:

TUS - tvångsmässigt upprepningssymptom

BBS  - begåvade barn-syndromet

FA -   frisk anorektiker (om en nioårig flicka)

APM - akut prematur melankoli

Samtidigt utforskas skillnaden mellan kommersiell religiositet och sann tro på ett väldigt vackert sätt i bokens sista delar. Även kärnfamiljen får sig en känga och speciellt sättet som äktenskapets band tycks rättfärdiga att stanna kvar i förhållande man uppenbarligen inte mår alls bra av. Slutligen är kritiken av mediernas häxjakt på nästa nya scoop ständigt återkommande.

Det känns som jag alltid hyllar Oates när jag läst något av henne. Det är en sanning med modifikation eftersom jag lyckats undvika de flesta av hennes mindre lyckade böcker på grund av den stora uppmärksamhet hon får från litteraturälskare. My Sister, My Love är en otroligt bra Oates-bok som jag rekommenderar varmt. Den är djupt melankolisk, otroligt sorglig och tragisk samtidigt som den har partier som fick mig att gapskratta i all sin absurditet och galghumor. Oates när hon är som bäst helt enkelt.

Betyg: 5 eländes, eländes, elände men med en lite silverkant av 5 möjliga

Titel: IT

Svensk titel: DET

Författare: Stephen King

År: 1986 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 1340

Förlag: Viking (svenskt förlag Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-834-2

Derry, Maine 1958. Sju barn i elvaårsåldern upptäcker att de bestialiska mord som skett i deras hemstad är ett uttryck för något ännu mörkare än en vanlig mördare. Under en sommar lär de sig lita på varandra, bildar vänskapsband starkare än någonting de tidigare eller senare upplevt och ställs öga mot öga mot deras värsta mardröm - DET. Gänget ingår en pakt - om de inte lyckades döda DET den här gången, om DET bidar sin tid, ska de återvända för att slutföra sitt arbete. Närmre 30 år senare har kompisgänget spridits vind för våg. De har inget minne av vad som hände dem som barn. Men plötsligt får sex av dem ett telefonsamtal från vännen som stannade kvar i Derry. DET är tillbaka...

Ärligt talat förstår jag inte riktigt varför Stephen King får så mycket skit som han får från mer "seriösa" vänner av litteratur. Han är ojämn, det är sant, men det är exempelvis också Joyce Carol Oates. Han har skrivit rent skräp, såsom Christine (1983) men också pärlor som The Body (1982) och den tidigare på bloggen recenserade Rage (1977). Hans språk är något snackigt, men samtidigt har han en så god människokännedom att hans personbeskrivningar ofta är en fröjd att läsa.  Det finns också vissa böcker i Kings författarskap som aldrig lämnar en. Jag tänker först och främst på mastodonteposen The Stand (1978) och IT.

För den som har läst en del King är tematiken i IT ganska bekant. Den idylliska barndomen invaderas av saker och ting vi gärna glömmer bort också var en del av vår uppväxt. Det är mobbare, vuxenvärldens likgiltighet och tron på monster. IT lyckas bättre än de flesta av Kings (eller någon annans) barndomsskildringar av det enkla faktum att King ser barnen som individer. De är inte bara där för att föra handlingen framåt - de formar en enhetlig grupp med säregna personligheter som aldrig blir till stereotypa arketyper. King väver en imponerande komplexitet i sin historia som är få förunnat att lyckas med.

I motsats till filmatiseringen (som trots allt är helt okej) är det barnen som är huvudpersonerna här - inte monstret. Monstret, ofta uppträdande i sin clownhamn Pennywise, är mycket värre och mer manipulerande i boken. Inte ens Tim Curry skulle kunna göra honom charmig. Dessvärre har de flestas bild av DET formats av filmatiseringen och den ökända avslutningen. Glöm bort den och läs boken istället. Här får vi en, om inte klar så åtminstone skrämmande och mer nyanserad bild av DET. De avslutande kapitlen ger också svaret på frågan varför man inte gjorde filmens slut mer likt bokens. Det skulle helt enkelt inte ha gått att göra på ett tillfredsställande sätt 1990. Förhoppningsvis kommer den planerade nyversionen rätta till det här. Se där, ett bra användningsområde för CGI.

IT rekommenderas till alla som någonsin har trott på ett monster, alla som har varit mörkrädda och alla som någonsin haft en vänskap som var starkare än någonting annat i ens liv. Låt inte sidantalet avskräcka dig - boken är klart värd din tid. Men gör inte samma misstag som jag gjorde. De flesta översättningar av King brukar vara helt okej. Det är inte den här. Den är på sina ställen riktigt usel och jag önskade fler än en gång att jag hade letat upp en utgåva på engelska istället.

Betyg: 5 killer clowns from outer space av 5 möjliga 

Titel: Ja, jag bor fortfarande i Lund

Författare: Eskil Fagerström

År: 2010 (samlade krönikor 2007 - 2010)

Sidor: 197

Förlag: Sekel Bokförlag

ISBN: 978-91-85767-56-4

Ja, jag bor fortfarande i Lund samlar 66 krönikor av Sydsvenskan-journalisten Eskil Fagerström. Inriktningen ligger inte särskilt förvånande på staden Lund och allt som händer (eller inte händer) i den. Det blir nedslag i Lunds tynande kulturliv, reportage om cykelmarodörer och muserande över studentkulturen.

I mitt arbete som skribent och medieanalytiker läser jag en faslig mängd krönikor. De allra flesta är intetsägande, några är förbluffande usla och ytterligen en liten, liten handfull är otroligt läsvärda, informativa och roliga. Jag fastnade för Fagerströms krönikor när han skrev om det planerade studentboendet på Smörlyckan i Lund och sedan dess pryder både den krönikan och den om Smörlyckeborna ("Lunds siouxindianer") städskåpet i lägenheten. Fagerström skriver rappt, vetgirigt och förbannat roligt. För alla som har bott i Lund, arbetat i Lund, studerat i Lund, älskar eller hatar Lund så är den här boken oumbärlig.

Antologier av kortare texter har ofta en benägenhet att "mätta" en rätt fort. För att undvika detta använde jag Fagerströms bok som sällskap när jag tog en cigarett. Efter ett tag märkte jag att jag av någon underlig anledning började röka mer och mer. Eskil, om jag får lungcancer är det helt och håller ditt fel. Jag avsäger mig allt personligt ansvar och fri vilja, okej? Skämt och sido, eftersom jag inte vill öka på min cigarettkonsumtion började jag ha boken som tågbok men lovade mig själv att bara läsa den på hemvägen (då jag vanligtvis ändå somnar efter ett tag). Nej, det gick inte det heller. Istället missade jag hållplatsen och landade på Köpenhamns skabbigaste hållplats en morgon (Østerport för den som vill veta). Då kastade jag upp armarna i vädret och sträckläste krönikorna när jag kom hem. Jag tror nu att jag snubblat över Sveriges främste krönikör. Eskil (vi är på förstanamnsbasis nu, bara så du vet), jag har hört att du bor i centrala Lund. Jag med! Ska vi leka?

Betyg: 5 siouxindianer av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jospeh Gordon-Levitt, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2010

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

I en framtid/alternativ verklighet där mänskligheten har lärt sig att dela sina drömmar leder Cobb en grupp personer som anlitas av mäktiga affärsmän för att stjäla hemligheter från konkurrenterna. Cobb har dock ett allvarligt problem. På grund av misstankarna om att han mördade sin fru kan han inte återvända hem till sina barn. När han kontaktas av en japansk affärsman som vill ha hjälp att plantera en idé i en konkurrents hjärna istället för att stjäla information får han dock chansen att få den stående arresteringsordern nedlagd. Men att plantera en idé är mycket svårt, så gott som omöjligt och det blir inte lättare av att Cobbs undermedvetna bild av sin fru försöker göra allt för att sabotera för honom...

Jag är förstummad. Jag var tvungen att vänta en kväll tills jag recenserade den här filmen för jag ville inte falla i fällan av att skriva en entusiastisk hyllning av något som jag dagen efter skulle ifrågasätta. Nu har det gått omkring 20 timmar sedan jag lämnade biosalongen och jag är säker - Inception är årets bästa film. Det kan till och med vara den bästa filmen på flera år.

Christopher Nolan har tidigare vunnit beundran hos både älskare av smarta thrillers med Memento (2000) och hos actionfansen med The Dark Knight (2008). Det är bra filmer båda två men det här är verkligen hans mästarprov. Nolan har skrivit en historia som är ofantligt komplex men ändå enkel att följa med i. Vid filmens klimax återges inte mindre än fem parallellhandlingar med olika varianter av samma karaktärer samtidigt och otroligt nog är det ändå enkelt att hänga med. Att Nolan kan det här med action har han visat i tidigare nämnda Batman-film och i Inception tar han det ett steg längre. Det här kan vara en av de smartaste sci-fi/thriller/actionfilmerna jag sett. Jämförelsen med The Matrix (1999) är enkel att göra men där The Matrix kanaliserade filosofiska spörsmål på ungefär samma djup som en "Filosofi för dummies-bok" studerar Inception på högskolenivå. Detaljrikedomen i manuset är utsökt och Nolans regi helt utan skavanker.

Nolan har också lyckats knyta en fantastisk ensamble till filmen. Inte mindre än två Oscarsvinnare (Michael Caine och Marion Cotillard) och fem Oscarsnominerade (Leonardo DiCaprio, Tom Berenger, Pete Postletwaite, Ellen Page och Ken Watanabe) medverkar och Nolan lyckas få ut det mesta av dem. DiCaprio är bra i huvudrollen, men vad som verkligen slog mig var hur duktig Tom Berenger, mest känd för dumaction, kan vara med rätt manus. Även Ellen Page förtjänar ett extraomnämnande. Page är enligt mig den främsta skådespelerskan i Hollywoods yngre division och här visar hon återigen varför.

Som ni förstår av min hyllning ovan är Inception något alldeles extra. Det är en frisk fläkt för ett filmår som varit riktigt torftigt. Extra glad blir jag över att se att en film som Michael Bay inte varit inblandad i på något sätt lägger sig överst på biolistorna världen över. Inception gör dig en smula smartare och får dig att tänka till - något som är få filmer, inte bara sommarsäsongens stora spektakel, förunnat. Gå och se!

Betyg: 5 om-inte-den-här-filmen-får-Oscars-ska-jag-äta-upp-min-nya-hatt av 5 möjliga

Titel: Mockingbird

Författare: Walter Tevis

År: 1980 (ej översatt till svenska?)

Sidor: 278

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-0-57507-915-1

I en avlägsen framtid lever den till synes perfekta roboten Spofforth en meningslös existens i New York. Litteratur, konst och annan kulturell verksamhet av mer komplicerad karaktär är sedan länge förbjuden och de fåtal människor som fortfarande finns kvar drar genom livet i en evig drogdimma. Med ingen att tjäna eller säga åt honom vad han ska göra börjar Spofforth bli ytterst deprimerad. När läraren Bentley hittar en gammal gömma med stumfilmer förslår han för Spofforth att han ska katalogisera dem. Bentley har nämligen en hemlighet - han är en av få, kanske den ende, människan som kan läsa.

Den här boken, nummer 70 i Orion Books serie SF Masterworks, hade stått i min bokhylla i några månader innan jag tog tag i den. Jag borde gjort det förr snarare än senare. Det här är nämligen en helt fantastisk bok. Som en kombination mellan tre av de stora dystopiskildringarna, 1984, Brave New World samt Fahrenheit 451, lyckas den stå på egna ben och förmedla en sällsam och sorglig historia som samtidigt är fylld med hopp om framtiden bortom den den beskriver. Vad som särskiljer den från böckerna ovan (med möjligt undantag i Brave New World) är dock den bitska kritik den riktar mot individualism och inte mot kollektivism. Tevis beskriver en värld där okontrollerad individualism har tagit död på allt från kärlek mellan människor till att böcker inte längre skrivs - för vem vill ta del av någon annans sanning när ens egen är det enda högsta? Ett annat ytterst intressant tema är hur Bentley lever tillsammans med en grupp människor som har anammat en mycket märklig version av kristendom trots att de inte kan läsa Bibeln. Hela det avsnittet ställer viktiga frågor om hur prästerskap genom historien har gett sig själva tolkningsföreträden när det kommer till det gudomliga.

Tevis har ett vackert språk och eftersom läsande och litteratur är ett av bokens huvudtema hämtar han ofta inspiration från allt från klassiker till stumfilmernas textrutor. Karaktärerna i Mockingbird är även de välutvecklade, med Bentleys uppvaknande från den icke-produktiva drogdimman som främsta ögonblick. Den enda egentliga kritik jag kan rikta mot Tevis bok är att slutet känns lite väl abrupt. Men när vägen dit är så här underhållande och tankvärd känns det som en väldigt liten sak att anmärka på. Science Fiction när den är som bäst.

Betyg: 5 heliga Sears-butiker av 5 möjliga

Titel: The Boys Volume 1: The Name Of The Game

Författare/tecknare: Garth Ennis/Darick Robertson

År: 2007

Sidor: 152

Förlag: Titan Books

ISBN: 1-84576-494-3

Vad skulle egentligen hända i en värld där allt fler människor får superkrafter? Skulle uppdelningen mellan goda och onda vara lika tydlig som i de flesta serietidningar eller skulle moraliska tvetydigheter och övermänniskoideal frodas? I Garth Ennis andliga efterföljare till den briljanta Preacher ställs vi inför de frågorna. I Glasgow blir Hughie vittne till hur hans flickvän bokstavligen pulveriseras framför honom av en "god" superhjälte som springer rakt igenom henne. Några dagar senare kontaktats han av Butcher, en agent från CIA som undrar om Hughie är intresserad av hämnd...

Garth Ennis är min favoritserieskapare, hands down. Hans tidigare nämnda Preacher knockade mig av stolen fullständigt och The Boys är mer av samma stuk. Den här volymen samlar de sex första numren av serien som fortfarande publiceras. Det är våldsamt, ganska motbjudande på sina ställen men framförallt förbannat roligt. Jag känner inte till någon annan författare, serietidningsförfattare eller traditionell bokförfattare, som på ett så fantastiskt sätt lyckas fånga saker som man egentligen inte borde skratta åt men inte kan låta bli. Skrattet fastnar i halsen gång på gång men till sist kan man inte hålla sig. Det här är svart komik på absolut högsta nivå. Den enda jag kan likna Ennis vid är Bill Hicks under hans glansdagar.

Tecknarmässigt är det en nyans mörkare än Preacher och färgsättningen är inte lika talande och dessvärre inte lika bra. Vad jag däremot gillar med Robertsons stil är hans genomgående realistiska ansiktsuttryck även för de mer utflippade karaktärerna. Ennis inflytande är riktigt starkt även på tecknarstilen vilket man också kan läsa om i volymens avslutande skisskapitel. För någon som inte kan dra en rak linje på ett papper är detta otroligt intressant läsning och jag är fortfarande bitter för att jag inte kan teckna om mitt liv så hängde på det.

Jag kan verkligen rekommendera The Boys. Du bör dock inte ha några skrupler om vad du kan skratta åt och ska helst inte vara lättäcklad heller. Vi som står över sådan vett och etikett har en skitkul stund framför oss.

Betyg: 5 kåta bulldogs av 5 möjliga

Regi: Sergio Leone

Manus: Sergio Leone/Luciano Vincenzoni mfl.

Skådespelare: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach mfl.

Produktionsbolag: Constantin Film Produktion

År: 1966

Längd: 179 min

Land: Italien/Spanien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

Blondie, Tuco och Angel Eyes är tre män på mer eller mindre fel sida om lagen. De två förstnämnda blåser småstadsbor genom att bygga upp Tucos rykte som gangster och sen överlämna honom till lagen varpå Blondie sen räddar honom. Samtidigt arbetar Angel Eyes som prisjägare och hitman. På olika sätt får de reda på att en stor guldskatt ska ligga begravd någonstans i västern. Det finns bara några små problem. Tuco vet vilken plats de ska till, Blondie var de ska gräva och Angel Eyes är fast besluten att ta reda på vart de ska.

Det finns klassiker och sen finns det klassiker. Efter att ha förfasats över att min sambo inte hade sett den kanske mest kända westernfilmen någonsin beslöt jag mig för att vi var tvugna att se den. Jag vet inte vilken gång i ordningen det var jag såg den och jag slogs av samma tanke som jag alltid gör när det gått en tid mellan gångerna jag sett den - är den verkligen så bra som jag vill komma ihåg den som? Det kan du sätta din sista böna i tomatsås att den är!

Skådespelet från de tre huvudrollsinnehavarna är utsökt. Det finns inget annat ord för det. Eastwoods kallt stoiska "hjälte" möter Cleefs genomruttna persona och ljuv filmkonst uppstår. Säga vad man vill om de två westernlegenderna, men det här är dock Eli Wallachs film rakt igenom. I rollen som Tuco (The Ugly) lyckas han skapa en karaktär som man egentligen har all anledning att hata men inte kan låta bli tycka är förbaskat charmig. Han har helt klart filmens bästa repliker också och Sergio Leone låter honom leverera dem med full finess och klass.

Regimässigt är detta Leones magnum opus. Jag tror att han varken förr eller senare kom upp i samma klass som här. De spanska vidderna har aldrig sett mer vindpinade ut och Leone vet exakt hur han ska använda dem till bästa effekt. Det här är också filmen där Leones och kompositören Ennio Morricones fungerar som allra bäst. Från det stilbildande introt till duellen väver Morricone helt fantastisk musik av de mest märkliga ljud.

Manuset är även det intressant. På ytan tycks det handla mest om en skattjakt, men när man ser tillbaka på filmen börjar fler bottnar framträda. Quentin Tarantino ska ha sagt att det mest fantastiska med Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo är hur karaktärerna går igenom helvetet och tillbaka och egentligen inte lär sig någonting. Det ger en cynisk med samtidigt märkligt tillfredsställande twist av filmens budskap - lita på dig själv och håll ögonen på priset. Om det sen är applicerbart i verkliga livet eller inte spelar inte så mycket roll - det här är en karaktärsstudie i ren girighet. Girighet och coolhet.

Att inte ge den här filmen högsta betyg vore tjänstefel. Vissa så kallade klassiker håller inte för en andra, för att inte säga femtonde, genomtittning och förefaller väldigt passé. Den här filmen är ett av de få undantagen som ger något nytt varje gång man ser den. En av världens bästa filmer genom tiderna.

Betyg: 5 ai-ai-aa-wa-wa-wa av 5 möjliga

Titel: The Sirens Of Titan

Svensk titel: Sirenerna på Titan

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1959 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 224

Förlag: Orion Books

ISBN: 978-1-85798-884-0

Winston Niles Rumfoord må vara omvandlad till ren energi efter en olycka i sitt privata rymdskepp, men det finns vissa positiva aspekter med att kunna färdas fritt i tidsrymden. Exempelvis har man fullständig kännedom om allt som har hänt och allt som kommer hända i universum. Var 59:e dag sammanstålar alla energisignaturer som utgör Winston i hans gamla hem på Jorden. Där mottas hans profetior med största intresse även om han väldigt sällan ger dem. Han träffar överhuvudtaget aldrig någon alls under sina sejourer på Jorden annat än sin väldigt kyliga hustru. Men plötsligt vill Winston träffa någon. Han vill träffa Malachi Constant - världens rikaste man och ett av världens största as. Han vill berätta för Malachi att hans liv kommer ta en dramatisk vändning...

Det här var en av de få böckerna av Vonnegut som jag sparat till en regnig dag. Inte för att jag på något vis trodde den skulle vara dålig, tvärtom, utan för att jag ville avnjuta den under rätt förhållanden. Inte vet jag om jag lyckades, men som bokens sent presenterade protagonister/antagonister (beror på hur man ser det) skulle säga: "Vem bryr sig?"

Vonnegut presenterar sin djupt cyniska men samtidigt humanistiska prosa på samma sätt som han gör i sina andra böcker. Infall och förklaringar som egentligen inte för historien vidare men som berikar världen den utspelar sig i återkommer ständigt och jag älskar det. Det märks att Vonnegut verkligen älskade att berätta historier konstruera, tankar och teorier med fler bottnar än man först kan ana. Språket varierar men blir aldrig sämre än mycket bra. Vissa idéer jag funnit tryckta på några hundra sidor i dammiga filosofiböcker lyckas Vonnegut kondensera ner till ett fåtal rader och få med samma andemening. Jag är djupt imponerad.

Historiemässigt kommer den här boken säkerligen följa mig ett tag. Den pendlar mellan djupaste sadistiska infall med simpel hämnd som motiv till förbaskat rolig och underfundig. Det enda jag kan komma på som ligger boken lite till last är de väldigt långa kapiteln, vilket inte gör att man kan lägga boken ifrån sig hur som helst. Men, det skulle jag å andra sidan inte vilja göra heller.

Betyg: 5 mindfucks utöver det vanliga av 5 möjliga