Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Lyriq Bent, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2007

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0890870/

Att Jigsaw både är död och obducerad innebär inte att han inte kan fortsätta jävlas. Det blir SWAT-teamledaren Riggs medveten om när någon kidnappar honom på typiskt Jigsaw-manér. Riggs, besatt av att hitta den fortfarande saknade Eric Matthews, får 90 minuter på sig att rädda både sig själv och Matthews, samtidigt som han jagas av FBI som misstänkt för medhjälp i Jigsaws mord. Förvirrad än? Det blir värre.

Visserligen har jag feber när jag skriver det här, men det här måste vara ett av de mest förvirrade och splittrade manus jag sett inom skräckgenren. Element från alla de tidigare delarna blandas med nya karaktärer och en brist på logik som nästan är imponerande i sig själv. Det finns få saker som stör mig så mycket som en film som desperat försöker vara smart men misslyckas totalt. Saw IV är en sådan film. Här finns idéer som är riktigt äckliga och bra men sammanlagt är det här en total kraschlandning.

Vid det här laget verkar även regissören Darren Lynn Bousman ha gett upp. Kan man klandra honom? Hans partner från tidigare delar i serien, Leigh Whannell, var inte inblandad i produktionen längre och med Whannell försvann också den logiska karaktärsutvecklingen för Jigsaw. Det bör förresten nämnas; även om Jigsaw är död i början av den här filmen spelar Tobin Bells alter ego en stor roll i tillbakablickar under filmens gång. Nu verkar han mest som en rädd gammal man istället för ett diaboliskt geni. Snyggt sätt att devalvera franchisens huvudskurk på...

Som ni märker tycker jag riktigt illa om den här filmen. Om jag minns rätt har jag recenserat nästa del någonstans i bloggen. Jag får se om jag ändrar uppfattning om den efter jag sett om den. Annars repostar jag nog bara samma recension. Nåja, godnatt och goda feberdrömmar till mig.

Betyg: 1+ oj, får vi reda på historien bakom grismasken?! så... onödigt... av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Tobin Bell, Shawnee Smith, Bahar Soomekh mfl.

Produktionsbolag: Evolution Entertainment & Saw 2 Productions

År: 2006

Längd: 121 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0489270/

Jigsaw låter kidnappa en kirurg för att bokstavligen kunna lätta på trycket till sin cancersjuka hjärna. Samtidigt får Jeff, en man besatt av hämnd på det rättssystem som bara gav mannen som dödade hans son sex månaders fängelse, chansen att släppa taget om hämndtankar och kanske till och med rädda sig själv i processen.

Nu börjar det fria fallet för den här franchisen. Efter den överraskande bra del två faller allt som ett korthus. De tidigare delarnas fokus på överlevande till varje pris går nästan helt förlorat och ersätts med vad diverse recensenter kallat för "tortyrporr". Det finns faktiskt en viss sanning i det ordet. De tidigare delarna visade på vad jag i gårdagens recension kallade för "pervers logik". Denna logik gjorde nästan Jigsaw till en slags antihjälte - ingen helt oskyldig människa kom till skada även om tolkningsföreträdet ibland sträcktes till bristningsgränsen. I Saw III har detta tolkningsföreträde helt tappat balansen och ligger mest och sprattlar på golvet. En domare som dömer en kille till sex månader för att en unge sprang ut framför honom och blev påkörd? Jo, han förtjänar samma behandling som en förhärdad brottsling... 

Det enda som räddar den här filmen från totalt magplask är just hämndmotivet - att hämnd aldrig lönar sig eftersom du bara skadar dig själv i förlängningen. Visserligen undergräver det till viss mån handlingen i första filmen men på något sätt fungerar det ändå inom filmseriens kontext. Nåväl, en bra film är det i alla fall inte, men tyvärr nödvändig att se om du ska hänga med i svängarna i senare delar. Gör dock inte som mig och se den förlängda versionen. Det är den inte värd.

Betyg: 2- förvirrande regelsystem av 5 möjliga

Svensk titel: Majsens barn - och andra noveller (tidigare utgiven under titeln Dödsbädden)

Författare: Stephen King

År: 1978 (första svenska utgåva 1985)

Sidor: 221

Förlag: Doubleday (svenskt förlag B. Wahlströms Pocket)

ISBN: 91-32-43365-4

Okej, häng med nu för det här är förvirrande. Det här är en novellsamling av Stephen King, så långt är allt klart. I USA gavs den först ut under titeln Night Shift (1978). Boken delades i två delar vid en nytryckning några år senare. I Sverige kom däremot hela rasket ut under titeln Dödsbädden (1985). Vid en svensk nytryckning delades dock boken så som det amerikanska originalet gjordes. Nu har det förhoppningsvis blivit lite klarare.

I mitt projekt att läsa allt vad Stephen King har skrivit (ett av många projekt) fick jag jackpot förra veckan när jag hittade fem mer eller mindre obskyra Stephen King-böcker för sammanlagt 80 kronor på Erikshjälpen. Det mest intressanta med just den här samlingen (hädanefter kallad för Night Shift II) är att alla noveller i den har filmatiserats under årens lopp. Vissa har blivit större produktioner, såsom The Lawnmower Man (1992), blev mångmiljonprojekt medan andra åtminstone har filmats för nollbudget. Viktigt att poängtera är att The Lawnmower Man är så olik sitt källmaterial att King stämde filmmakarna för att få sitt namn borttaget från filmen. Hur som helst ger Night Shift en unik inblick i Kings tidiga författarskap. Dessa är bland hans tidigaste noveller som publicerades i allt från Hustler till Cosmopolitan. Varför jag började med del två? Tja, jag ville läsa titelnovellen.

Night Shift II innehåller en brokig skara noveller med allt från typiska Kingmotiv (Children Of The Corn, One For The Road), med ondskefulla barn och vampyrer som inte glittrar, till mer surrealistiska, Kafka-liknande, idénoveller (Quitters, Inc., The Lawnmower Man). Det mesta är ärligt talat sådär. Children Of The Corn (jag vägrar använda den svenska titeln mer än nödvändigt) och One For The Road är som sagt ganska typiska för King och just titelnovellen är riktigt bra. One For The Road är intressant, men något långdragen. För den King-intresserade kan den ses som en epilog till Salem's Lot (1975). Min favorit i samlingen, speciellt för mig som rökare, är Quitters, Inc. - en riktigt ångestladdad historia om ett företag som specialiserar sig på att motivera folk till att sluta röka. En behandling räcker...

Så långt om vad som är bra. Resterande noveller känns verkligen bara som det brödskrivande King sysslade med innan han slog igenom. Vissa historier, så som The Last Rung On The Ladder och The Ledge, har bra idéer men skulle behövt både en andra och en tredje bearbetning för att fungera fullt ut. Andra noveller, i synnerhet I Know What You Need, är riktiga sömnpiller.

Sammanfattningsvis är det här en extremt ojämn samling som är mest intressant för King-fans. Jag vet inte om det finns en samling med Kings bästa noveller, men om det finns är det nog bättre att skaffa den istället. Själv hoppas jag på en jämnare del 1.

Betyg: 2+ om någon skickar mig till Quitters, Inc. ska jag träna en kamphund för att attackera just denna någon av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell & Darren Lynn Bousman

Medverkande: Donnie Wahlberg, Tobin Bell, Erik Knudsen

Produktionsbolag: Twisted Pictures/Lion's Gate Pictures/Evolution Entertainment mfl.

År: 2005

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0432348/

Polisinspektör Eric Matthews har problem med det mesta i livet. Hans fru har lämnat honom, hans son har kleptomaniska tendenser och hans partner är hans före detta älskarinna. När Matthews kallas till en brottplats anar han föga att hans problem bara ska bli värre. Han har nämligen fastnat på Jigsaws radar...

Det finns en anledning till att Saw II fungerar så bra som den gör. När jag gjorde lite research för den här recensionen läste jag att regissören och medförfattaren till manuset, Darren Lynn Bousman, hade försökt pitcha det här manuset under ett annat namn i flera år innan han lyckades sälja det som uppföljaren till Saw (2004). Visserligen ändrades delar av manuset men kontentan av det hela är att det redan fanns 90 % till ett manus redan innan Saw hade haft premiär. Det gör också att Bousman och Whannell hade tid att bearbeta det trots den korta tiden mellan del ett och två i franchisen.

Precis som i del ett är alltså manuset det som sticker ut i Saw II. Skådespelarna är sisådär, förutom en riktigt bra Tobin Bell som den dödssjuke Jigsaw. Bell är riktigt jäkla obehaglig i sina scener, inte minst för att det han gör har en pervers logik. Det är enkelt att förstå motivationen bakom hans handlingar även om man aldrig skulle tänka sig att göra dem själv. Så skapas en bra bad guy. Erik Knudsen, skådespelaren som kunde vara tvillingbror till både Michael Cera och Jessie Eisenberg, gör också en ganska bra roll.

Liksom första delen skulle dock Saw II behöva haft dubbla inspelningstiden. Tre och en halv vecka är helt enkelt inte tillräckligt med tid för att göra en tekniskt komplicerad film rättvisa samtidigt som skådespelarregin ska sitta. Dessutom, även om jag berömt manuset, finns här några större logiska luckor som irriterar. Det som till syvende och sist gör filmen sämre än sin föregångare är att det inte alls blir samma täta samspel mellan de fångade karaktärerna när det rör sig om en grupp och inte bara ett par. Men, i motsats till många skräckuppföljare, är Saw II ändå sevärd - och då inte bara för genrefans.

Betyg: 3+ Tobin Bell har aldrig sett tröttare ut av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Leigh Whannell, Cary Elwes, Danny Glover mfl.

Produktionsbolag: Evolution Entertainment/Saw Productions Inc./Twisted Pictures

År: 2004

Längd: 103 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0387564/

Adam vaknar upp i ett badkar i ett övergivet badrum. Nåja, helt övergivet är det inte. På andra sidan rummet sitter Dr. Lawrence Gordon fastkedjad vid ett järnrör - något Adam också upptäcker att han är. Det visar sig snart att Adam och Lawrence är de senaste offren för en bestialisk "seriemördare", Jigsaw. För att komma ut från rummet och rädda sin familj får Lawrence reda på att han måste döda Adam innan klockan 18 samma kväll. Om han misslyckas kommer både han själv, Adam och hans familj dö. Spelet kan börja.

Det finns vissa filmer som knockar en första gången man ser dem, men har svårt att upprepa samma effekt vid en andra titt. Jag har sett den första filmen i Saw-franchisen (2004 - 2010) en massa gånger vid det här laget men slutscenen får mig ändå att rysa. Det är ett tecken på en bra film. Leigh Whannell har skrivit ett jäkligt tajt manus, späckat med blinkningar till framförallt Dario Argento, baserat på sin och James Wans egen kortfilm (2003) med samma namn. Det är lika delar skräck och thriller som kriminalhistoria och den säregna blandningen fungerar väldigt bra. Framförallt är Jigsaws roll i manuset, som den inte så subtila dockmakaren med sin egen moraluppfattning, väldigt intressant. Det är därför som jag satte ordet "seriemördare" inom citattecken. Jigsaw dödar nämligen aldrig någon - det valet överlåter han till sina offer. Parallellt med historien om Lawrence och Adam löper en polishistoria med den till synes nästan besatte detektiv Tapp, som gör allt i sin makt för att fånga Jigsaw. Det hade lätt kunnat bli rörigt, men berättarstilen ger oss en bra bakgrund och fakta om Adam och Lawrence utan att det känns påklistrat.

Manuset är det som bär den här filmen. Skådespelarna varierar sina prestationer från väldigt bra till ganska usla från scen till scen verkar det som. Det har troligen att göra med att filmen spelades in på mindre än tre veckor. Det känns som att man åtminstone skulle behövt dubbla tiden för att polera skådespelarregin. Mest märks det på Cary Elwes (Lawrence) som ibland hittar precis rätt tonläge och intensitet för att i nästa sekund spela över å det grövsta.

Jag är beredd att förlåta det ojämna skådespelet på grund av en enkel sak: fortfarande, efter ett tiotal genomtittar, ger den här filmen mig gåshud. Om du mot förmodan inte har sett den måste du se den. Försök att tänka dig in i en värld där resterande filmer i serien och dess konsekvent försämrade rykte för varje del inte finns. Då är det här fortfarande en av de mest spännande sakerna jag sett från 2000 -talet.

Betyg: 5 oh, I'm a lumberjack... fast med mer blod av 5 möjliga