Ulf är sjuk, Linda har sett fel film och Matti äter cigarrer och dricker rom. Det är som vanligt par for the course med Film till fikat-gänget. När Gustaf får ses som välanpassad i gänget anar ni vilket kaos som stundar. Vitt skilda saker som granatsex, bajsskämt och Jungs teorier om djurarketyper hos människor avhandlas. One of these things is not like the others! Linda må vilja ha en bil som ser ut som en terrorödla, men frågan är vad hon skulle gjort med den? Kört över Matti om han berättar hur David Carradine dog innan hon får göra det? Jag antar att så är fallet! Blitzkrieg bop!

Regi: Joshua Zeman

Manus: Joshua Zeman (baserat på Maury Terrys bok The Ultimate Evil)

Medverkande: Paul Gimatti, Maury Terry, David Berkowitz mfl.

Produktionsbolag: RadicalMedia/Outpost Digital/Elastic mfl.

År: 2021

Längd: 239 min (4 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13156316/

Mellan 1976 - 1977 rådde det en allmän skräck i New York för den så kallade "Son of Sam" - en mördare som till synes utan motiv sköt unga par i deras bilar. När 24-årige David Berkowitz greps och fälldes för dåden andades de flesta ut, men journalisten Maury Terry var övertygad om att polisen inte fått fram hela sanningen. Det blev starten på Terrys besatthet med fallet som skulle följa honom livet ut.

I Netflix ambition att göra miniserier om i princip alla profilstarka seriemördare under 1900-talet (i alla fall känns det så) har turen nu kommit till Son of Sam. De fyra timmeslånga avsnitten känns således ganska bekanta till en början, men något händer ungefär i seriens mittpunkt. Istället för att fokusera på Berkowitz och/eller polisutredningen tar regissör och manusförfattare Joshua Zeman greppet att i huvudsak skildra Terry istället. Det är här det blir riktigt intressant.

Terry framstår som en mycket säregen typ som å ena sidan hade lite problem med saker som intervjuteknik och att värdera källor, men å andra sidan också besvisligen hade rätt om många saker han föreslog. Inte minst i och med publikationen av hans bok om fallet, Ultimate Evil (1987), gick det stora drevet igång och Terry blev en tacksam gäst att ha med i pratprogram där han ofta framstod i ganska dålig dager.

Boken var en stark drivkraft i ett ämne som intresserat mig ett bra tag, SRA (Satanic Ritual Abuse)-syndromet, som var ett ofta förekommande narrativ under 80-talets mer spekulativa stunder. I Sverige blev det kanske mest känt i debatten Siewert Öholm ville dra igång kring heavy metal.  Skillnaden mellan denna och tidigare moralpanikstormar var att SRA-teorin infiltrerade många legitima forskningsområden inom exempelvis psykologi. Resultatet är väldigt skrämmande och intressant att se. Jag hade önskat att Zeman hade tryckt lite mer på det här i sin dokumentär!

The Sons Of Sam driver tesen att det skulle vara fler som låg bakom de mord som Berkowitz dömdes för och att dessa personer var kopplade till allsköns kulter. Det intressanta med både Terrys och Zemans utforskande är att det antagligen ligger ett korn av sanning där någonstans, men inte alls på den nivå som den förre ville framställa det som. Det gör att tittaren själv får utröna vilken sanningen är på ett sätt som man inte brukar få i dokumentärer av det här slaget. Därför tycker jag också att den är snäppet bättre än de flesta jag sett producerade av Netflix - om inget annat för att den "mörkrets resa" som undertiteln nämner inte är så mycket Berkowitz som Terrys.

Betyg: 4 seasons of the witch av 5 möjliga

Regi: Joe Wright

Manus: Tracy Letts (baserat på A.J Finns bok)

Medverkande: Amy Adams, Gary Oldman, Anthony Mackie mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Scott Rudin Productions/TSG Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6111574/

Barnpsykologen Anna Fox bor sedan ett år tillbaka mer eller mindre inspärrad i sitt lägenhetshus i New York. Efter att ha utvecklat allvarlig torgskräck och ångestssyndrom är hennes umgänge ytterst begränsat och hon håller således stenkoll på grannarna för att ha något att göra. När familjen Russell flyttar in i huset över gatan inser Anna att allt inte står rätt till. Men är det med den nyinflyttade familjen eller med henne som problemet ligger?

Någon gång måste jag sammanställa en lista på alla varianter på Rear Window (1954) som spelats in. Jag gillar dock verkligen konceptet med brott och jäkelskap på gatan utanför kontra isolationen i att inte kunna lämna sitt hem. I och med läget i världen det senaste året känns det också som rätt tid för en nyinspelning. När det kommer till The Woman In The Window landar den någonstans i mellandivisionen av adaptioner. Det kanske mest överraskande är hur man lyckats få både Amy Adams och Gary Oldman till den här ganska lågmälda thrillern.

Det var också på grund av detta som jag såg den. Oldman är lika bra som alltid och det samma gäller för Adams. I mindre biroller skymtar även Julianne Moore och Jennifer Jason Leigh förbi. Det är en cast som förpliktigar! Dessvärre lyckas manuset inte riktigt ta tillvara på de många goda infallen och sin begåvade ensemble. Det här är verkligen exakt vad du tror att det är. Det behöver inte vara dåligt för den sakens skull, men manusets "twists" är så uppenbara att de nästan blir antitwists. Framförallt påminner den extremt mycket om den typen av thrillers jag såg på 90-talet när min förkärlek till mordhistorier på film grundades. Det är så mycket 90-tal det kan bli utan att vara producerat på 90-talet!

Det är också därför som jag trots allt gillar den här filmen. Den har en air av en svunnen tid när var och varannan thriller hade en psykolog med problem (tm) som protagonist. Det är mörkt och så regnar det, som Peter Kvist skulle sagt. Inget att skriva hem om och jag lär ha glömt den om några månader, men fungerande underhållning för stunden!

Betyg: 3 defintionen av mysthriller av 5 möjliga

Matti is missing! Rädda Matti - död eller levande! Nej, riktigt så allvarligt är det inte, även om Ulf saknar honom. Linda och Gustaf är ju som de är och skulle kanske göra lika obeskrivliga saker med honom som Jake Gyllenhaal gör med pressetiken i veckans film. Hårt, mörkt och lagom psykopatiskt. Precis som vi alltså! Lite bättre på att fejka sociala förmågor är vi nog kanske, så länge folk inte står mellan oss och vårt kaffe. Det ryktas dock om att Matti är med nästa vecka. Tur det, så någon kan skydda oss ifrån Matilda The Hun!

Regi: Adam Wingard

Manus: Eric Pearson & Max Borenstein

Medverkande: Alexander Skarsgård, Millie Bobby Brown, Rebecca Hall mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Warner Bros.

År: 2021

Längd: 113 min

Land: USA/Australien/Kanada/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5034838/

Efter fem år utan monsterattacker bryter Godzilla den bräckliga vapenvilan med mänskligheten och attackerar en forskningsanläggning. Samtidigt anlitas forskaren Nathan Lind av forskningsbolagets chef för att leda en expedition in i jordens inre. Man har nämligen lyckats fastställa att det finns en hel "värld i världen" där en viss gigantisk apa kommer ifrån. Då är det ju tur att man har en hemsjuk primat på 100 meter till sitt förfogande.

Warners "monsterverse" är det delade cinematiska universumet som ganska få tänker på att det existerar. Med allsköns kaijus från Tohos bakkatalog och den kanske störste amerikanska motsvarigheten i King Kong har man börjat bygga samma sina universum. Det är förvisso inget nytt. Redan 1963 möttes Godzilla och King Kong på vita duken i King Kong vs. Godzilla.

Det är lite annan nivå på slagsmålen idag givetvis. Istället för dräkter i latex och skumgummi är det mer eller mindre själlös CG som gäller. Eller, där var jag orättvis - Kong är filmens stora stjärna både som karaktär och som CG-skapelse. Ju mindre vi pratar om resten desto bättre. Det här borde alltså inte vara så svårt att göra. Två filmiska ikoner som går en rematch, saker som exploderar och rädda asiater? Låt apan och ödlan slåss!

... men inte riktigt än. Först ska vi ha en story som är så påklistrat usel att jag förvånas över att det krävdes två personer att skriva den. Istället för att fokusera på high stakes ("Åh nej, Godzilla krossar staden! Vem kan hjälpa oss nu?!" Enter Kong!) och låta monstren stå i förgrunden får vi en soppa av konspirationsteorier, legender om superintelligenta apor (!) , en trött Alexander Skarsgård som mest undrar var han är och en Millie Bobby Brown som måste ta ett seriöst snack med sin agent.

Det ska dock sägas att fightingscenerna (när de väl kommer) är helt okej och slutstriden (guess who's coming to dinner?!) är episk på det sätt som kaijufilmer ska vara episka. Lite kudos ska filmskaparna också ha för att för en gångs skull ha gjort ett tydligt ställningstagande om vilket monster som är "the good guy" i en versus-film. Uppfriskande!

Godzilla vs. Kong skulle aldrig bli ett mästerverk, men jag hade ändå förväntat mig bra mycket mer än så här. Det är filmvärldens motsvarighet till en Jackson Pollock - vi kastar allt vi har och ser vad som fastnar. I stort behov av mer humor, mer monsterfighter och mindre dryga konspirationshandlingar. Det lovade ganska gott efter Kong: Skull Island (2017). Dessvärre saknar den stora versusfilmen samma tempo och humor.

Betyg: 2+ billighetspopcorn som smakar lite ludd... eller damm av 5 möjliga

Regi: Simon McQuoid

Manus: Greg Russo & Dave Callaham

Medverkande: Lewis Tan, Jessica McNamee, Josh Lawson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Atomic Monster/Broken Road Productions

År: 2021

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0293429/

Cole Young är en avdankad MMA-fighter som mest fungerar som kanonmat åt nya talanger. En dag dras dock han och hans familj in i en dödlig strid, inte bara om sin egen utan hela jordens säkerhet. Tillsammans med agenterna Sonya och Jax åker Cole till ett uråldrigt tempel där han och de övriga utvalda ska tränas inför den stundande turneringen i Mortal Kombat. Samtidigt smider deras fiender planer för att se till att turneringen inte blir av alls.

Är Mortal Kombat tidernas bästa fightingspelserie? Knappast. Är det den jag spelat absolut mest? Utan tvekan. Det finns få fightingspel som är så pass tillfredsställande att spela mot polare. De senare inkarnationerna i serien tillhör bland de mest våldsamma spelen på marknaden och det är precis så jag vill att min Moral Kombat ska vara - hårtslående, ofta på gränsen till illamåendeframkallande om det inte vore för den märkliga galghumor skaparna har kultiverat sedan det begav sig på 90-talet.

På tal om 90-talet var det givetvis också då man försökte filmatisera spelet första gången... eller gångerna. Resultaten blev kitschguld om inget annat. Och det är lite det jag letar efter här - gör antingen en Mortal Kombat-film från 2021 kitschig så in i helsike eller så bloddrypande att Hem & Skola startar en kampanj i ren förskräckelse. Nu blev det... lite av varje och inget av allt.

Skådespelarna varierar från acceptabla till usla, men det är knappast för skådespelarinsatserna man ser Mortal Kombat. När man nu hade en chans att göra fightingscener med en bra mycket större budget än i tidigare versioner hade man också chansen att få dem att kännas som spelet. Alltså att med bra redigering, ljuddesign och koreografi få mig som tittare att känna varenda brusten mjälte och blodstänk. Istället är Mortal Kombat oftast riktigt tafflig i fightingen. Det känns som den har lika stor tyngd som valfri version av spelet på skiva och de två skådespelare som uppenbarligen kan slåss, Hiroyuki Sanada (Scorpion) och Joe Taslim (Sub-Zero), får alldeles för lite speltid.

I grund och botten är Mortal Kombat bara dålig fan service. Den får ett knappt godkänt betyg tack vare Sanada och Taslims fighting och Josh Lawsons porträtt av Kano. En förvisso väldigt  tacksam roll att spela, men ändå kul. Resten är för lite av allt. Med en biografmarknad som inte är på fötterna efter pandemin än hade ni alla möjligheter att göra den här rullen NC-17 och inte R-rated. Missad chans där.

Betyg: 2- och om man använder temat måste man för fan skrika MORTAL KOMBAT! av 5 möjliga

Ulf är över hårspraysmolnet med en av sina favoritfilmer den här veckan. Gustaf berättar om prinsesstårtans historia eftersom någon tyckte vi var en fejkpodd för att vi inte fikade tillräckligt mycket. Den så unga Linda kämpar med referensramarna trots sitt rockintresse (hon är för evigt 29 år för övrigt!) och något så spännande som olika måttenheter avhandlas. Hur lång är egentligen en tum? Men kan Ulf fortfarande vara vän med Linda om hon tycker den här filmen är sådär? Det är ett mysterie lika stort som Stonehenge, druiderna och vad de gjorde där egentligen? Mycket rockhistoria blir det! Cameo från Siewert Öholm!

I veckans avsnitt får vi följa med när Kurt-Thomas bråkar med länsman i en avlägsen socken! Nej, vänta, Kurt Thomas heter han visst. Fan, det hade förhöjt filmen ytterligare om den var på pilsnerfilmssvenska! Gustaf, Ulf och Matti får lära sig betydelsen av "double blackmail" och motvilliga hockeyfrillor. Varför man anlitar en olympisk gymnast för att bli hemlig agent? Vem kan annars volta som Kurt-Thomas? Han må inte vara den skarpaste gymnasten i lådan - mer av en sked - men han ser jävligt spännig ut i tights! Det är allt som räknas. Yakmala!