Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: Winona Ryder, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment

År: 2016

Längd: cirka 8 x 50 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4574334/

Mike, Dustin, Lucas och Will tillhör knappast skolans tuffaste gäng. Istället spenderar de merparten av sin tid med att spela rollspel tillsammans. Efter en spelkväll försvinner Will spårlöst. När vännerna är ute och letar efter honom stöter de på den märkliga flickan Eleven. Iklädd sjukhuskläder och med rakad skalle verkar hon vara på flykt från någon. Samtidigt försöker även Wills familj med allt de kan tänka på för att hitta honom. Spåren pekar snart mot en forskningsanläggning som skyddas av militären...

Jag tror alla barn av 80-talet har sett E.T the Extra-Terrestrial (1982) någon gång. Många har prisat olika delar av filmen med allt ifrån manus till den klassiska musiken som utgångspunkter. Det som alltid slog mig när jag såg filmen var dock scenen nästan precis i början när vi kommer in i en spelomgång av Dungeons & Dragons. Nog för att jag gillar rollspel i sig, men det var inte det som fångade mig. Istället var det den känsla och stämning som Spielberg kunde bygga upp i något så vardagligt som ett gäng ungar som sitter runt ett bord och spelar spel. När jag var liten kunde jag aldrig sätta fingret på exakt vad det var och har därför helt enkelt kommit att kalla det för "Spielberg-stämningen" - det vill säga förmågan att hitta en genuin känsla i det enkla. Varför hela den här utläggningen av Spielbergs mer än 30 år gamla rulle? För att Stranger Things ger mig den här känslan mest hela tiden.

Stranger Things utspelar sig under tidigt 80-tal av ett flertal anledningar. Avsaknaden av mobiltelefoner och internet gör att historien känns desto mer trovärdig. Det är många situationer i serien där ett mobiltelefonsamtal eller efterforskningar på nätet skulle kunna lösa problem. Jag tror inte vi är riktigt medvetna om hur stor del av berättartekniken som faktiskt förändrats med framväxten av kommunikationsnäten. Hur du än skriver din historia måste du åtminstone förhålla dig till modern teknik. Eller gör man som The Duffer Brothers - backar bandet och eliminerar tekniken överhuvudtaget.

Nu är det inte främst tekniken som står som huvudanledning till att förlägga serien till 80-tal. Den mest uppenbara anledningen är att det var under denna period som Spielberg regisserade och/eller producerade sina främsta filmer med ovan nämnda stämning. Hela serien är ett kärleksbrev till Spielberg, men det finns även andra tunga influenser. Stephen King har varit väldigt positiv till serien och prisat den i intervjuer och på sociala medier. Det är inte så konstigt. Tematiken känns väldigt kopplad till King och framförallt hans böcker från 80-talet. Det mest talande exemplet är IT (1986) - en historia om en grupp barn som inte är särskilt populära socialt ställs mot obeskrivlig ondska. Det finns även andra, tekniska aspekter, till seriens kronologiska förankring. Musiken består i princip enbart av hits från 80-talet som kanske låg lite utom de mest populära topplistorna och när The Duffer Brothers till och med använder sig av pålagt VHS-brus (i HD-kvalitet, ironiskt nog) och typsnitt som för tankarna till Stephen King är det svårt för en skräckdiggare i min generation att värja sig. Soundtracket som inte är hämtat från diverse artister är skrivet av medlemmarna i gruppen SURVIVE - en grupp som jag upptäckte i och med en annan 80-talsdoftande produktion, The Guest (2014). Tänk en synthmatta signerad Carpenter och du vet vad du har att vänta dig.

All teknisk briljans och referenser åsido vore inte Stranger Things något att skriva hem om såvida den inte hade haft de rollprestationer och manus den bjuder på. Winona Ryder gör en mycket bra roll som Wills desperata mor, Joyce. Det var länge sedan jag såg Ryder i något överhuvudtaget och ännu längre sedan jag såg henne i något bra. I vissa stunder spelar hon över något, men jag tar hellre det än underspel. 

Ryder må vara bra, men Stranger Things är barnskådespelarnas serie. Samtliga är otroligt bra, men de två som verkligen sticker ut är Gaten Matarazzo som Dustin och Millie Bobby Brown i rollen som Eleven. Brown har flertalet känslomässiga scener som hon spelar med en inlevelse långt bortom hennes ringa ålder. Matarazzo fungerar som gängets comic relief, men hans porträtt av en ung kille med ett handikapp (en bensjukdom som gör att hans tänder inte kommit ut som de ska) har samtidigt en svärta under ytan. Stort plus får även Natalia Dyer i rollen som Mikes storasyster Nancy.

Utöver den smittande stämningen bjuder manuset på en spännande historia om vänskap, övernaturligheter och coming-of-age. På sina ställen är den ganska mörk och skrämmande, så jag vet inte riktigt om jag håller med om att det skulle vara den familjeserie den i mångt om mycket lanserats som. Det här är ett lysande exempel på varför vi i Sverige utöver 11-årsgränsen skulle haft en PG-13. Men framförallt följer Stranger Things i samma tradition som Netflix andra serier - den är i princip omöjlig att sluta titta på! När Netflix dessutom sin vana trogen släpper en hel säsong åt gången är lyckan gjord. Med tajt regi, karaktärsutveckling som heter duga och en berättarglädje jag sällan sett maken till är Stranger Things en serie du inte får missa. Det är det bästa som gått på TV (nåja, nät-tv) i år och om inget fantastiskt händer fram tills nyår lär det förbli så också.

Betyg: 5 konstiga men underbara saker av 5 möjliga

Regi:  Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou

Medverkande: Colin Farrell, Rachel Weisz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: Film4/Irish Film Board/Eurimages mfl.

År: 2015

Längd: 119 min

Land: Grekland/Frankrike/Irland/Nederländerna/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3464902/

I en nära framtid är det lag på att ha en partner. De som blivit lämnade, är singel eller på något annat sätt ensamma sätts i stora "hotell" där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. Om de inte lyckas måste de genomgå en transformation till ett valfritt djur. David har lämnat ett tolvårigt förhållande bakom sig och sätts omgående på ett av hotellen. Nu måste han hitta en partner, eller förvandlas till ett djur - i Davids fall en hummer.

Omkring det att jag fyllde 30 insåg jag att jag kunde fortsätta att göra samma misstag som jag gjort i traditionella tvåsamhetsförhållanden sedan jag var 14 eller verkligen ta mig tid att tänka och fundera över hur saker och ting faktiskt hängde ihop. Det grundade sig i en trötthet. En trötthet av förväntningar på mig själv, på andra och från min omgivning. Jag har väl knappast kommit fram till något svar, men lärt mig desto mer om mig själv och andra på vägen. Yorgos Lanthimos The Lobster tar upp samma tankar om än på samma absurda och surrealistiska sätt som vi kommit att vänta oss av den grekiske regissören.

Dystopin som Lanthimos bygger upp är genial i och med att den är tudelad. Inte nog med att det övergripande samhällsystemet är förtryckande i sin påtvingade tvåsamhet och artificiella passion, komplett med smäktande 60-talsballader. Nej, även "motståndsrörelsen", de så kallade "loners", är i lika stor mån förtryckare i närmast fanatiska strävan efter individualism även om det paradoxalt nog innebär begränsande av den samma. Lanthimos samhälle blir fyllt med svart komik med lösningar såsom att ge bråkande par ett barn att ta hand om. Det brukar lugna ner saker och ting, menar hotellförestånderskan. I kontrast till detta ställs undvikandet av konflikter hos "the loners". Utan personliga relationer, känslomässiga som sexuella, så uppstår inte konflikter, menar gruppens ledare. Lanthimos väcker både många frågor runt mänskligt beteende som påtvingade samhällsnormer. Det är djupt fascinerande att se.

Även skådespelarmässigt är The Lobster en riktigt höjdare. Colin Farrell gör sin bästa roll hitintills i karriären och med den alltid lika undersköna Rachel Weisz i den kvinnliga huvudrollen kan man inte gå fel. Samtliga skådespelare anammar en säregen skådespelarteknik där de helst av allt inte visar äkta känslor när de lotsas runt i hotellet eller i skogarna där "the loners" bor. De äkta känslorna är förbehållna scenerna där skådespelarna är själva eller de fåtal tillfällen där de är på tu man hand med någon annan utan en riktig agenda.

The Lobster är inte en film för alla. Har du inte genomgått ett antal förhållanden eller har viss livserfarenhet skulle jag gissa på att du ser det här som rent skräp. För oss som gått på pumpen några gånger och varit tvungna att omvärdera oss själva är det dock en film där det finns otroligt mycket att hämta. En absurd studie i mänskliga relationer som inte skriver tittaren på näsan. Imponerande.

Betyg: 5 påtvingade passionsförhållanden av 5 möjliga

FFF 2016: Dag 3: Green Room

Den lilla varianten av FFF på vårkvisten är över för den här gången och jag kunde inte drömt om ett bättre avslut än så här. Igår fick jag nämligen se Jeremy Saulnier ta revansch på sig själv för den historia han slarvade bort i sin förra film, Blue Ruin (2013). Green Room (2015) var allt jag hade önskat mig och lite till. När en film har en scen som till och med en luttrad skräckfilmsräv som undertecknad högt exklamerar "åååååååååhuuuuurrrreeee!" till i biofåtöljen då har man lyckats.

Filmen låter oss följa ett kämpande punkband som turnerar nordvästra USA med sin fallfärdiga van. Det går inget vidare och när de dessutom blivit snuvade på ordentlig betalning är goda råd dyra. Mot bättre vetande tar bandet en spelning i ett kommunfritt område ökänt för att kontrolleras av en nynazistisk organisation. Spelningen går så bra som den hade kunnat gå tills bandet blir vittnen till ett mord. Frågan är nu om de kommer kunna lämna klubben i ett stycke?

Jag har sett fram emot den här filmen sedan jag hörde att Patrick Stewart skulle spela nynazist. Stewart, för evigt ihopkopplad med sina roll som Jean-Luc Picard och Professor X, är en av mina favoritskådespelare och att se honom göra en sådan helomvändning i karaktär var värt att se Green Room för bara det. Jeremy Saulniers manusarbete är också mycket bättre än i tidigare nämnda Blue Ruin. Karaktärerna är mycket mer trovärdiga och framförallt så är tempot uppskruvat till tio.

Det skulle dock inte blivit den fantastiska film det är om det inte vore för den totala kompromisslöshet Saulnier visar i sitt bildspråk. Green Room är våldsam. Nej, det räcker inte. Green Room är helt jävla brutal! Den gör riktigt ont att se, vilket inte är vanligt med film nuförtiden. Det närgångna och mycket explicita våldet blandas upp med en riktigt spännande flykthistoria. Som en liten extra bonus fick jag se min egen huvudkampsport, jujutsu, användas korrekt i en film för en gångs skull.

Ibland säger jag att en film inte är för alla och sällan har det varit mer befogat att säga så än här. Om du vet med dig att du har svårt att se grovt våld på film, se inte den här filmen. Du kommer bara må dåligt. Om du däremot är luttrad, gillar punk och spännande thrillers med skräckinslag är Green Room en av årets bästa filmer. Och Patrick Stewart är fan så mycket läskigare som nynazist än han någonsin var som borg. 5 bands on the run av 5 möjliga

Med det avslutas FFF - Spring Edition. Fortsättning följer i oktober. Då i Lund. Återigen tack till FFF och till Johan Barrander som låter mig se och recensera de här filmerna under pressackreditering.

FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation

Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.

Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

Regi:  Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Entertainment/Marvel Studios/Studio Babelsberg

År: 2016

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3498820/

Efter ett misslyckat uppdrag i Nigeria tvingas The Avengers till ett val - skriv under ett kontrakt som gör gruppen ställd under FN-mandat eller sluta som grupp överhuvudtaget. Förslaget splittrar gruppen i två där Steve Rogers (Captain America) står på ena sidan och Tony Stark (Iron Man) står på den andra. När fördraget ska undertecknas inträffar dock en terroristattack som kan kopplas tillbaka till Captain Americas gamle vän, Bucky. Med Buckys liv i vågskålen väljer Captain America att lämna gruppen och scenen är satt för en konflikt mellan tidigare vänner.

Civil War kan vara den Marvel-story jag är mest bekant med av dem alla. Fattas bara annat eftersom den låg till grund för min mastersuppsats i litteraturvetenskap. Att säga att det här är en filmatisering av storyn som den presenterades i serietidningarna är helt enkelt inte sant. Förutom grundkonflikten mellan Captain America och Iron Man är det ytterst lite som är kvar från källmaterialet. Än idag, när vi är vana vid stora team-ups även på film, skulle jag dock bedöma källmaterialet som ofilmbart. Det är så pass komplext och innehåller så pass många karaktärer och bihistorier att det skulle behövas världens mest påkostade tv-serie för att ens göra storyn rättvisa. Christopher Markus & Stephen McFeely har lyckats ta nämnda grundkonflikt och låta den spelas ut i mindre skala på ett mycket imponerande sätt.

Franchisens två bästa skådespelare, Chris Evans och Robert Downey Jr., får av naturliga skäl mycket tid tillsammans och det lyfter filmen rejält. Resterande ensemble är bra, tro inget annat, men kemin mellan Evans och Downey Jr. är i grund och botten det som gör de många (och långa!) dialogpartierna i princip lika intensiva som actionscenerna. Ett stort plus i katen blir det också för Daniel Brühl som den mystiske Zemo. Det är kul att Brühl får allt fler roller i stora filmer då han verkligen gjort sig förtjänt av det.

Internet exploderade i princip när trailern som visade att Spider-Man var med i filmen hade premiär. Tom Holland är den tredje nätsvingaren vi fått se på vita duken sedan 2000-talets början och även om han inte har en särskilt stor roll i Civil War använder han sin tid bra. Det är lite för tidigt att uttala sig om hans tolkning av Peter Parker, men det känns som att man äntligen fått rätt på Spider-Man i actionscenerna. Det är så här Spidde ska vara! Lite nördig, torr humor och ett evigt tjattrande medan han slåss.

På tal om actionscenerna är Civil War ännu ett exempel på en av de saker som gör Marvels filmatiseringar vida överlägsna andra superhjälterullar - de ser ut att göra ont. Istället för att kasta byggnader på varandra, som exempelvis DC i princip låter Superman göra, känns Marvels slagsmål på film mer grundade och som om de skulle ha vissa begränsningar. Begränsningarna är det som gör actionscener intressanta. Vi vill inte se en flipperkula som inte kan skada sig kuta runt i ett CG-landskap och låta alla explosioner någonsin kanta hans väg. Det går inte att relatera till. När Spider-Man snubblar till lite i landningen eller Iron Mans kraftkälla (och tillika hjärtstartare) krånglar känns Marvels hjältar som imperfekta även på film. Jag är full av beundran för hur man löst detta. En superhjälte utan begränsningar är ingen intressant superhjälte. Basta.

2016 är året då Marvel befäster sin position som det seriebolag som går vinnande ur striden mellan dem och konkurrenten DC. Eller, fråga värt om det var en strid till att börja med? Se Civil War. Börja sen tagga inför nästa installation i Avengers-franchisen. Själv är jag absolut med på banan igen efter att Phase 2 i viss mån var en besvikelse när det gällde hjältegruppen. Avengers Assemble!

Betyg: 5 i princip perfekta superhjältefilmer av 5 möjliga

Regi:  Joshua Oppenheimer

Manus: N/A

Medverkande: Adi Rukun, M.Y Basrun, Amir Hasan mfl.

Produktionsbolag: Final Cut for Real/Anonymous/Piraya Film A/S mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Danmark/Indonesien/Storbitannien/USA mfl.

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521134/

Joshua Oppenheimer återvänder till Indonesien för att gräva vidare i historien om ett folkmord som det inte talas särskilt mycket om. Som Oppenheimer visade i sin The Act Of Killing (2012) är männen som utförde mellan 500 000 - 2 500 000 avrättningar på kommunister eller misstänkta sympatisörer under 1965 - 1966 fortfarande vid makten. I The Look Of Silence får vi följa Adi, bror till en av de mördade, i hans jakt på sanningen.

The Act Of Killing kan vara en av de bästa dokumentärer jag sett. Att återvända till Indonesien för ytterligare en omgång av totalt mänskligt mörker är en bedrift bara i sig. När Oppenheimer följer Adi, under täckmantel som optiker, för att träffa många av de forna kommendörerna för dödspatrullerna sitter man med hjärtat i halsgropen. Det här är mycket, mycket farliga män med på tok för stor makt. Adi pressar dock flera av de gamla bödlarna hårt och lyckas provocera dem till den milda grad att han blir hotad om reprissalier för sina frågor.

Oppenheimer visar med all önskvärd tydlighet ännu en gång hur genomkorrumperat Indonesien är och hur många än idag lever i skräck för männen som ledde dödspatrullerna på 60-talet, och fattas bara annat. Deras historier är lika vidriga som de var i The Act Of Killing, men med ytterligare en twist på det hela. Inte nog med dödandet och tortyren som de berättar om som det vore vad för något som helst, nej, i The Look Of Silence framkommer det även att det rådde utbredd kannibalism hos dödstrupperna. Om de inte drack sina offers blod ansåg de att de skulle bli galna. Det låter som en plot point ur en dålig skräckfilm, men flertalet kommendörer bekräftar vad de gjorde med en axelryckning.

För några veckor sedan läste jag en bok av Ann Heberlein om ondska. Hon menar på att för att en person ska kunna betraktas som ondskefull (och inte "bara" någon som gör onda handlingar) så måste det finnas en njutning av det onda med i spelet. De gamla soldaterna säger att de bara gjorde vad som var nödvändigt, men den lust med vilken de berättar om sina illgärningar talar sitt tydliga språk - det här är så nära ondska man kan komma. Ett land rensat på oliktänkande av män utan skrupler (och med USA:s goda minne) som fortfarande är under kontroll av våldsverkarna själva. Det är svindlande att tänka och flertalet gånger under filmen mådde jag riktigt dåligt.

Denna, och andra historier om folkmord, är historier som behöver berättas. Oppenheimer gör det med ett vant öga och ryggar inte från några av hemskheterna. Det här är vad som hände. Nu får vi se till att det inte händer igen.

Betyg: 5 onda män av 5 möjliga

Regi:  Tim Miller

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Ryan Reynolds, Ed Skrein, Morena Baccarin mfl.

Produktionsbolag: The Donners' Company/Kinberg Genre/Marvel Enterprises mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1431045/

Vad gör man när den framtida modern till ens barn blir kidnappad samtidigt som man själv återhämtar sig från att mirakulöst blivit botad från cancer och fått superkrafter på kuppen? Om man kan få tag i en röd läderdräkt snitsig nog sätter man av efter skurkarna, räddar dagen med stil och försöker vinna tillbaka sin flickvän förstås! Det är vad Deadpool gör i alla fall. Med maximum effort.

Jag begär inte särskilt mycket av mina Marvel-filmer. Jag hoppas på att de inte fuckar upp källmaterialet alldeles för mycket, har bra actionscener och lite fanboy-ögonblick för oss som inte bara tittar på filmatiseringarna utan har alldeles för många kilo serier i bokhyllorna. Allt som oftast blir jag åtminstone underhållen av Marvels eskapader på vita duken. Sen ibland, ytterst sällan, kommer det en film som är så klockren som adaption att tiden står still och mitt trycksvärteälskande hjärta nästan vill slå ur bröstet. Deadpool är en sådan film.

Ryan Reynolds hade inte särskilt bra erfarenheter av superhjältegenren sedan innan i och med den i princip universellt hatade Green Lantern (2011). Visst, han hade spelat Deadpool innan, men det var i den lättförglömeliga X-Men Origins: Wolverine (2009) där han inte direkt var den karaktär seriediggare har kommit att älska. Reynolds kan stryka tidigare besvikelser nu för bättre val till Deadpool kan jag inte tänka mig. Det är exakt så här jag föreställde mig en live action-film med karaktären och det är mycket Reynolds förtjänst. För att göra det extra kul gör Reynolds till och med en referens till den förstnämnda filmen i ett av Deadpools karakteristiska fjärde väggen-skämt: "Please, don't make it [the costume] green! Or animated!"

Reynolds är som sagt sin karaktär ut i fingerspetsarna och det är lite av en enmansshow. Den som lämnar mest intryck annars är den undersköna Morena Baccarin i rollen som Meghan, Deadpools kidnappade baby mama. Baccarin har en historia av att landa roller i filmer och tv-serier som har ett kultfölje och Deadpool är ytterligare en skalp att lägga till samlingen. 

En Deadpool-film är dock inte starkare än sitt manus. Och ja, det här är ganska formelmässig superhjältefilm till handlingen sett, men Rhett Reese & Paul Wernick har fångat karaktärerna så jäkla bra att det faktiskt inte gör ett enda dugg. Eftersom jag knappast har varit imponerad av herrarnas tidigare filmer måste jag ta av hatten och gratulera. Det här det första riktigt bra jag sett av dem och det bådar mycket gott inför uppföljaren (klart det kommer en uppföljare!) som de båda är kontrakterade att skriva. Med på uppföljartåget kommer även regissören, Tim Miller. Deadpool är Millers långfilmsdebut som regissör och man kan ju lugnt säga att han kunde börjat sämre! Det är hattlyftningar laget runt!

Som ni förstår älskar jag den här filmen. Det är ett sällsynt exempel på hur man lyckats göra helt rätt i en serieadaption och med Reynolds fantastiska komiska timing är Deadpool en av årets bästa filmer. Ja, det är bara februari, men jag lovar att den här kommer finnas med på min topplista vid årsslutet. Om ni inte läst serien, gör det. Om ni inte sett filmen, är ni dumma i huvudet? Gå! Nu!

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

Regi: Adam McKay

Manus: Charles Randolph & Adam McKay (baserat på Michael Lewis bok)

Medverkande: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment & Regency Enterprises

År: 2015

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1596363/

Michael Burry, förvaltare av en större hedge fund, upptäcker en lika fantastisk som oroande sak på sitt kontor år 2005. När han analyserar siffrorna för den amerikanska bostadsmarknaden får han dem inte till att gå ihop. Vad han upptäcker är ett system som är dömt att kollapsa. Problemet är att ingen tror på honom. När han till sist får tag i någon som lyssnar på honom blir det starten för ett moraliskt spel om man ska tjäna pengar på bankernas dumhet eller inte samtidigt som man vet att miljontals världen över snart kommer stå inför ekonomisk kris.

Jag lovar, jag är inte så här frikostig med betygen vanligtvis, men hitintills har jag inte sett en enda film som tippas bli nominerad till årets Oscarsgala som varit dålig. Det har nog aldrig hänt förr. Klart att det lär bli några slamkrypare i de tekniska klasserna, men hitintills håller storfilmerna verkligen stilen. Det gäller också för The Big Short.

Finanskrisen är ett vanskligt ämne att behandla på film. Det är inte direkt högoktanig action vi pratar om, utan snarare Exceldokument och fruktansvärt många gamla män i kostym. 2011 gjordes en väldigt bra insats till att skildra vad som gick fel i och med Margin Call (2011), men den här filmen är ännu ett strå vassare i sin analys. Charles Randolph & Adam McKay har adapterat Michael Lewis bok så att den känns i maggropen. När jag stängde av filmen efter eftertexterna mådde jag uppriktigt illa. Det här är kapitalismens absoluta avgrundshåla och Randolph & McKay skildrar väldigt skickligt hur giriga män och kvinnor kan göra vad fanken som helst när de ser människor som siffror och inget annat. Randolph & McKay guidar oss som inte pratar Nasdaq till frukost lätt och ledigt genom vad de komplicerade ekonomiska termerna egentligen innebär och visar dem för vad de är - fina ord på pyramidspel.

Skådespelarmässigt är The Big Short utsökt med kvartetten Christian Bale, Ryan Gosling, Brad Pitt och Steve Carrell i de största rollerna. Speciellt Bale och Carrell är fantastiskt bra. Bale är bra i allt han är med i, men Carrell går från klarhet till klarhet nu när han verkar ha fokuserat på filmer utanför dumkomedigenren. Först spelade han skjortan av de flesta i Foxcatcher (2014) och här får han göra en komplex roll där han slits mellan vad som är rätt och fel, samtidigt som han hela tiden säger exakt vad han tycker och tänker. Det är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om och om det finns någon "hjälte" i den här soppan är det just Carrells roll.

Men det är just det, det är svårt att hitta någon hjälte i The Big Short. Slutscenen cementerar detta. Vem skulle tacka nej till en miljard dollar om man vet att det inte finns något man kan göra åt vad som kommer hända ändå? Det är det som gör den här filmen så pass bra - det är en mänsklig studie i moral och girighet samtidigt som det är en mycket viktig nutidshistorisk lektion som alla borde ta del av. För det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Det gäller bara att inte bli fångad med brallorna nere, för som mina husgudar Led Zeppelin sjunger till eftertexterna: "If it keeps on rainin', levee's goin' to break"

Betyg: 5 man kan dricka sig stupfull för mindre av 5 möjliga