Regi: Edgar Wright

Manus: Edgar Wright

Medverkande: Ansel Elgort, Jon Bernthal, Jon Hamm mfl.

Produktionsbolag: Media Rights Capital (MRC)/Working Title Films/Double Negative mfl.

År: 2017

Längd:  112 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3890160/

Baby är troligen branschens bäste flyktchaffis och det han inte kan göra med en bil finns inte. Efter att som väldigt ung hamnat i skuld till gangsterbossen Doc har Baby tvingats arbeta av vad han är skyldig. En förutsättning för att han ska klara av sitt jobb är att han ständigt får lyssna på musik för att dränka ut den tinnitus han lider av. Det gör att Baby kanske inte är världens mest sociala person, men när han träffar den vackra Debora ändras detta. Frågan är bara om han verkligen kan lämna tvångstjänstgöringen hos Doc?

De första fem minuterna av Baby Driver kan vara det coolaste jag sett när det kommer till biljakter. Till ett pumpande soundtrack gör stuntförarna några helt magiska trick och med en i princip perfekt klippteknik är detta stor filmkonst. Även om filmen inte lyckas ta sig till riktigt samma höjder igen är och resterande dryga 100 minuter en fest för både öga och öra.

Baby Driver är en bra symbol för den typen av film som jag ger högsta betyg av en totalt annan anledning än varför jag exempelvis gav det sammma till The Square (2017). Det här väldigt, väldigt mycket yta och en tämligen simplistisk historia, men man måste göra skillnad på yta med eller utan attityd. Flertalet överdesignade filmer som folk hyllar för just sin yta kan jag mest rycka på axlarna åt. Det är för att designen må vara snygg, men det som skapar driv och kraft i filmen - attityden, klippningen, musiken, ljudet - finns inte att hitta någonstans. Baby Driver tangerar alla dessa punkter och då gör det inte så mycket att skådespelet ibland lämnar lite över att önska eller att manuset hade kunnat sammanfattas på en servett. Det är helt enkelt så jävla coolt!

Baby Driver är alltigenom, om ordvitsen ursäktas, Edgar Wrights baby. Wright har tidigare visat prov på samma fantastiska fingertoppskänsla i exempelvis The Cornetto Trilogy (2004 - 2013) och här har han dragit på allt till elva. I en perfekt värld hade den här filmen kammat hem åtminstone nomineringar till alla tekniska klasser vid nästa års prisgalor. När det kommer till skådespelet har den dock inte riktigt samma lyckoträffar. Huvudrollsinnehavarna, Ansel Elgort och Lily James, är okej men inte mer. De enda som utmärker sig någorlunda är Kevin Spacey som gangsterbossen Doc och Jamie Foxx som den halvgalne Bats.

Det är som sagt inte för skådespelet som man ser Baby Driver. Om du gillar action, biljakter och schysst musik från framförallt 70-talet är det här något du måste se. Det blir inte coolare än så här.

Betyg: 5 wheelies av 5 möjliga

Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Plattform Produktion/Arte France Cinéma/Coproduction Office mfl.

År: 2017

Längd: 145 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4995790/

På väg till visningen av Ruben Östlunds Cannes-vinnare The Square händer något. Vid Botulfsplatsen i Lund tappar en grönsakshandlare fyra lådor med sallad och tomater från en handkärra. Tomaterna rullar åt alla möjliga håll, salladen lägger sig snällt på kullerstenen. Jag och många andra blir vittne till vad som händer. Ett enkelt dilemma om att hjälpa eller ignorera uppstår. Det ska senare visa sig att det är en huvudkonflikterna i The Square som utspelar sig i mikroversion framför mig.

The Square låter oss följa Christian, konstnärlig ledare på ett museum för modern konst. Med sviktande besökarantal och en stor donation i fickorna vill Christian att hans nästa projekt, The Square, ska bli något alldeles speciellt. Projektet inriktar sig på altruism och ställer frågan om vi faktiskt kan sätta oss själva i andra rummet när någon uttryckligen ber oss om hjälp? Projektet spiller dock över i livet utanför jobbet för Christian när han blir bestulen. Kan han efterleva sin egen amibtion med The Square och för den sakens skull - hur kan ett konstprojekt ta sig genom dagens mediebrus?

Ruben Östlund är Sveriges just nu främste filmskapare. Guldpalmen åsido vet jag inte någon annan som kan göra så fruktansvärt jobbiga filmer som tvingar oss att ta ställning som samtidigt är så roliga. Mer än något annat av hans tidigare verk innehåller The Square en lång rad olika dilemman som spelar på allt ifrån sexualmoral till flockdjursmentalitet. Samtidigt är det en bitande satir över både media och kultursfären. Den eviga frågan om hur långt kan man gå i konstens namn väcks till liv på åtskilliga plan. För att ge filmen ytterligare en dimension finns konstverket The Square på riktigt. Originalet är uppfört i Värnamo och är, precis som i filmen, en fysisk ruta där du kan ställa dig varpå förbipasserande förväntas fråga om du behöver hjälp med något.

Som ni märker är The Square en film med väldigt många lager. Den klassiska dramatiska kurvan finns där endast i bakgrunden (med en fejkperipeti mot slutet som gör ont) och det är istället de etiska valen som spelar huvudrollen. Som så många andra av Östlunds alster är The Square både fysiskt och psykiskt påfrestande att se. Som en ondskefull Roy Andersson guidar Östlund oss på en resa genom Stockholms finkulturella landskap och pekar på det absurda i mycket av det. Här finns många scener som stannar hos dig, men kanske främst av alla är den där apimitatören Terry Notary löper amok under en galaöppning.

Det är en scen som vevats ett antal gånger i kulturprogram, men den går inte att göra rättvisa om man inte ser den i sin kontext. Scenen är bland de obehagligaste jag sett på länge då den verkligen sätter fingret på bystander-effekten . När går något tillräckligt långt för att vi ska bryta flockmentaliteten och agera? Mitt sällskap för kvällen, som haft diverse jobbiga händelser i livet de senaste åren, kände ett väldigt obehag då Östlunds människokännedom verkligen får oss som tittare att sätta oss in i karaktärernas situation. Som Östlund sa i det till visningen efterföljande samtalet vill han kunna identifera sig med alla karaktärerna i en scen. Det är först då han kan tro på den. Det märks verkligen då Östlunds skickligt navigerar förbi våra psykologiska spärrar och träffar rätt i både hjärta och reptilhjärna.

Vår individualitet utan hänsyn till flocken räddar dagen samtidigt som den i andra, mer vardagliga, sammanhang kanske fungerar tvärtom och får oss att inte vilja se eller agera. Östlund kontrasterar den extrema situation som Notarys karaktär Oleg målar upp med den mycket mer vardagliga situationen när vi blir ombedda om en krona eller två från en tiggare. Var ligger ansvaret här? Hos individen eller på samhällsnivå? Östlund ställer alla dessa frågor, men är sen en så pass god människokännare att han visar upp situationer där brist på agerande faktiskt ger positiv effekt (i alla fall i ett kort perspektiv) medan agerande bestraffas. Christians agerande när han blir bestulen är ett bra exempel på det sistnämnda. Genom att gripa in i en potentiellt farlig situation blir han istället för hyllad rånad.

Även rent filmiskt är The Square utsökt. Fotot är fantastiskt och kameraarbetet imponerande, i synnerhet gällande de Vertigo-inspirerade scenerna. Skådespelarna är samtliga mycket duktiga i sina roller.Claes Bang gör en bra huvudroll, men den som lyser ännu lite starkare är Elisabeth Moss som kulturreportern som Christian får på halsen. Sexscenen mellan dem är otroligt roligt jobbig att se.

Så hur gick det då med grönsakshandlaren? Ställde sig folk bara och tittade? Jag och två andra killar ryckte in. En liten gest av vänlighet räcker långt och belönar både dig själv och den du hjälper. Det kostar inget heller. Hjälp skiten ur varandra!

Betyg: 5 apor på amfetamin av 5 möjliga

"I am your number one fan."

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 352

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1519-0

Författaren Paul Sheldon verkar ha haft änglavakt. Efter att ha voltat med sin bil i ett snötäckt Colorado borde han egentligen dött. Istället vaknar han upp, med svåra plågor från sina i princip krossade ben, hemma hos den före detta sjuksköterskan Annie Wilkes. Annie kunde inte tro sina ögon när hon drog ut sin favoritförfattare ur bilvraket och är fast besluten att Paul ska tillfriskna. Hur ska han annars kunna skriva fler böcker om hennes favoritkaraktär, Misery? Det är bara två problem: Paul har tagit livet av karaktären i sin senaste bok och Annie är spritt språngandes galen. Gissa vad Annie håller på att läsa?

Det finns vissa karaktärer som man bara kan se på ett speciellt vis. Annie Wilkes är en sådan karaktär. Filmadaptionen från 1990 hade Kathy Bates i rollen som den galna beundrarinnan och hon vann välförtjänt en Oscar för sin prestation. När jag nu läst om Misery för jag vet inte vilken gång i ordningen var det fortfarande Bates ansikte jag såg framför mig. Annie Wilkes är och förblir en av de absolut främsta karaktärer King har skrivit och är ett blodisande porträtt av komplett galenskap utan att gå över gränsen. Wilkes pendlar mellan att vara sitt omhändertagande sjuksköterske-jag, truligt barn och våldsam vuxen utan några som helst spärrar. King vaggar in läsaren i falsk trygghet och lyckas gång på gång chockera med Annies förvandling. Det är inget annat än mästerligt.

King har gett flera olika förklaringar till hur Annie Wilkes och idén till boken kom till, men de han upprepat flest gånger är den besvikelse han kände med sina fans när de ratade hans The Eyes Of The Dragon (1987) med invändningen att den inte var i samma genre som han brukade skriva. Den andra förklaringen är att Annie Wilkes är en stand-in för Kings eget missbruk. Kokainet och spriten var hans "number one fans" och precis som Paul är fast hos Annie var King fast i missbruket. Som många andra King-böcker är protagonisten i Misery, Paul, en illa maskerad variant av honom själv. Paul framstår dock inte så mycket som en hjälte som en överlevare. Det finns inget nobelt i hans kamp när han skriker om smärtstillande och hans nästan Stockholms-syndromliknande förhållande till Annie är djupt störande.

Misery är en av Kings allra främsta böcker och en psykologisk thriller av allra högsta kvalitet. Fler har troligen sett filmen och även om de är lika lyckas inte denna förmedla samma desperation som boken kan. Dessutom innehåller boken en passage som så bloddrypande äcklig att studiohuvudena nog satte kaffet i halsen. Den gick inte att filma i en mainstream-film 1990 helt enkelt. Den får enorm genomslagskraft i sin framtoning i boken... En av få King-böcker som inte bara är spännande och smått obehaglig utan ren jävla terror!

Betyg: 5 kreativa födelsedagstårtor av 5 möjliga

Regi:  J.A Bayona

Manus: Patrick Ness (baserat på hans roman)

Medverkande: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Participant Media/Películas la Trini mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416532/

Conor har det inte lätt. Hans mor är döende i cancer och Conors framtid med boende och förmyndare är minst sagt oviss. Som om inte det vore nog blir han mobbad och slagen i skolan och förhållandet till hans andra släktingar är ansträngt. En natt händer dock något lika fantastiskt som skrämmande. Utanför fönstret, på kyrkogården, står en massiv idegran som plötsligt får liv. Granen vill berätta tre historier för Conor och kräver att Conor ska berätta en tillbaka när tiden är mogen...

Wow! Bara... wow! A Monster Calls har haft stora svårigheter med distributionen och har trots kända namn och källmaterial inte haft så lätt att hitta en publik. Det är riktigt, riktigt synd. Det här kan vara en av de främsta ungdomsfilmer jag sett de senaste 15 åren eller så.

Som så ofta när det handlar om ungdoms- och familjefilm som är bra har A Monster Calls det som jag uppskattar mest i sådana här historier - den väjer inte för svåra frågor bara för att filmen är riktad till yngre. Där filmer som handlar om föräldrars sjukdom genom ett barns ögon ofta förenklar och faller ner i en snyfthistoria är den här filmen finstämd och lyhörd. Den tacklar de inombords konflikter som så ofta uppkommer när det gäller sorg - lättnad över att lidandet är på väg att ta slut kontra skam och ilska för att man känner så. Allting porträtteras förtjänstfullt av en mycket duktig ensemble, där Lewis MacDougall uppvisar mognad i sitt skådespel långt utöver sin ringa ålder i rollen som Conor.

MacDougall har fin draghjälp av Felicity Jones och Sigourney Weaver som mor respektive mormor. Speciellt Weavers strama spel när hon samtidigt försöker hålla ihop fasaden är makalöst. När trädmonstret dessutom har en mullrande röst av Liam Neeson kan jag bara applådera.

A Monster Calls är en fantastisk film. Fotot är vackert, skådespelet som sagt av högsta klass och temat viktigt. Det är dock manusets alla små vinster och nickar till olika tolkningar som gör det här till en av mina favoritfilmer jag sett i år. A Monster Calls kan ses som en helt rak historia, men också som något mycket, mycket dystrare än det redan plågsamma temat. Det finns säkert fem andra tolkningar som går mig förbi efter en första titt, men jag kommer absolut se om den här filmen. För alla barn som är lite äldre är A Monster Calls ett guldkorn. Den är mörk som attan och passar kanske inte alla, men för alla barn och familjer som går igenom något liknande (minus trädmonster) kan den spela en viktig roll för att öppna upp till diskussion och utforska känslor. Det är då en film blir något mer än bara underhållning.

Betyg: 5 idegranar av 5 möjliga

Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

3.6. Spectre Of The Gun

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!

3.7 Day Of The Dove

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 Scotty hittar en gammal vän

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

3.9 The Tholian Web

Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...

Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

"Under the California desert and subsidized by the taxpayers' money, someone had finally invented a chain letter that really worked. A very lethal chain letter."

Författare: Stephen King

År: 1978 (svensk utgåva 1988/1995)

Sidor: 834 (min utgåva, utökad och oavkortad, 1176)

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda, min pocketutgåva från Natur & Kultur)

ISBN: 91-27-06363-1

När säkerhetsrutinerna på ett labb för biologisk krigsföring fallerar sprids en form av influensa över världen. Dubbad till "superinfluensan" eller Captain Trips slår sjukdomen ut mer än 99% av världens befolkning. Ett fåtal visar sig dock vara immuna mot farsoten. De överlevande börjar snart hemsökas av drömmar som verkar tala till dem. I drömmarna talar en gammal kvinna, mor Abigail, till dem och vill att de överlevande ska samlas hos henne i Hemingford Home, Nebraska. Samtidigt finns det en andra, mycket mörkare, kraft som vill att de överlevande ska dra österut och möta upp med honom i Las Vegas - en mörk kraft vid namn Randall Flagg...

The Stand är en av mina få böcker i bokhyllan som är så pass tummad att den håller på att falla samman i sina beståndsdelar. Jag har läst den åtskilliga gånger sedan jag som 15-åring valde ut den som tack för att jag praoat i byns bokhandel och jag återkommer ständigt till den. Versionen jag fick tag i är den oavkortade varianten. Ofta brukar sådana utgåvor lägga till ett eller två kapitel, men i Kings fall ville förlaget att han skulle skära bort cirka 400 sidor när boken först gavs ut 1978. Efter att han blivit det litterära fenomen han blev redigerade han in cirka 345 av dessa sidor igen och gav ut boken på nytt.

Det råder diskussion om vilken version som är den bästa. Personligen skulle jag inte vilja vara utan den mycket mer fördjupade karaktärsutvecklingen som King får plats med på sina tidigare försvunna sidor. Båda versionerna innehåller mindre logiska luckor som biprodukt av redigeringen, men dessa är mycket få i den oavkortade diton. Att få tag i den på svenska kan bli ett bekymmer eftersom en sökning på Bokbörsen visar att kopiorna nu går för cirka 5 - 600. Om du vill läsa den på originalspråk är det dock inga problem då många olika upplagor står att finna av denna.

Hur det än må vara med vilken version som är bäst så är The Stand tillsammans med IT (1986) den ultimata Stephen King-boken. Berättarlustan nästan hoppar av sidorna och persongalleriet är fantastiskt. Boken blev väldigt banbrytande i sin skildring av post-apokalyps och vi kan se hur den än idag influerar en rad olika böcker, filmer och tv-serier. Det som skiljer Kings variant från de flesta andra är dock de metafysiska och teologiska funderingarna.

Jag har i tidigare recensioner skrivit om Randall Flagg. The Stand är hans första framträdande hos King och redan här beskrivs många av hans återkommande drag. Om man ska sammanfatta Flagg med ett ord är det "ondska". Därmed inte sagt att The Stand är en simplistisk strid mellan ont och gott. Många karaktärer råkar mest hamna där de hamnar av olika anledningar och gör egentligen inte egna val. Det gör bokens narrativ intressant att tolka utifrån fri vilja kontra determinism. Eller, som mor Abigail uttrycker det:

"There’s always a choice. That’s God’s way, always will be. Your will is still free. Do as you will. There’s no set of leg-irons on you. But... this is what God wants of you."

Samtidigt är det inte så enkelt att det här är Guds trupper mot Satans hantlangare. Namnen i sig är tämligen utbytbara mot andra goda respektive onda krafter. Givetvis går den att läsa som en slags epilog till Uppenbarelseboken om man väldigt gärna vill. Kontentan är att The Stand kan läsas på en mängd olika sätt. 

Som så ofta annars är det den mänskliga godheten eller ondskan som styr, inte den metafysiska. Det blir sällan så tydligt som i fallet Harold Lauder. Harold är med sin extremt självhärligande idéer och sin besatthet av Fran Goldsmith, en av bokens ledande kvinnliga karaktärer, en lika delar obehaglig som patetisk karaktär. Lauder ges ett makalöst personporträtt där man som läsare pendlar mellan avsky och ömkan tills det väldigt passande slutet. Han är helt klart en av höjdpunkterna i en redan mycket bra bok.

The Stand är ett måste för skräckdiggaren såväl som personer som gillar ingående personporträtt. Det är en banbrytande bok som än idag influerar populärkulturen på bred basis. Om du bara sett tv-versionen, gör dig själv en tjänst och läs boken också. Det finns bra saker med tv-adaptionen, men den klarar inte av att förmedla den enorma skala som boken gör. Dessutom slipper du en väldigt svårsmält detalj mot slutet. Ni som sett serien vet säkert vad jag menar.

Betyg: 5 superinfluensor av 5 möjliga

Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga

Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!

Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...

Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?

Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!

Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.

Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.

Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.

Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.

Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga