FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)

Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

FFF 2018 Dag 6: Olyckliga familjer och splittrade identiteter  

Leo Tolstoj öppnar sin Anna Karenina med att konstatera att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Det är en sentes jag skriver under på och inte minst när det kommer till filmens värld. Jag hade sett båda filmerna som visades under festivalens sjätte dag och ägnade tiden åt att se om valda delar av dessa. Båda filmerna, tysk-israeliska Family (2017) och amerikanska CAM (2018), visade prov på Tolstojs gamla devis, fast från helt olika utgångspunkter.

Family börjar med hur Lily knackar på mitt i natten hos sin psykolog eftersom hon är i akut behov av att prata. Psykologen är inte hemma, men hennes dotter Talia släpper motvilligt in henne. Lily börjar berätta en fruktansvärd historia om hur hon under kvällen haft ihjäl sin familj. Frågan är bara varför?

Veronica Kedar levererar ett rejält slag i magen med Family. Från start till slut får vi följa en från början till synes tämligen normal (om än komplicerad) familjedynamik som rasar samman totalt framför våra ögon. Det är enkelt att peka på vad konsekvenserna av deras problem är, men det är desto svårare att djuploda varifrån de kommer. Kedar rör sig skickligt med karaktärspsykologi och i sina bästa stunder påminner det här inte så lite om något som Ibsen hade kunnat skriva. Även om Family ibland kan ha ett bildspråk som kanske mer pekar på scenuppförande än film finns här också skicklig klippning och ett bra användande av både musik och ljud. Filmens kanske främsta förtjänst är dock Kadar själv i huvudrollen som Lily. Det här är ett riktigt tungt auteurverk som rör sig i det mänskliga psykets dunklaste vrår och ständigt överraskar. En fantastisk film. Betyg: 5 nervsammanbrott av 5 möjliga.

CAM handlar om den aspirerande cam-flickan (usch, hemskt ord, men var tvungen att översätta det) Alice. Alice är framgångsrik nog att kunna försörja sig på vad hon gör, men vill högre upp i hierarkin på den tjänst hon använder sig av. Konkurrensen är dock mördande och när Alices konto blir hackat är det början på en serie mycket märkliga händelser.

CAM lyckas ta en film som handlar om caming och i princip inte visa någon naken hud. Det är ganska exceptionellt i sig självt. Det är också det enda som jag riktigt stör mig på med den här filmen. Det märks att den är amerikansk med andra ord. Våld är okej, nakna bröst är farligt för moralen. Hur som helst, det handlar i mångt om mycket om moral och moraliserande i CAM. Alice porträtteras som en seriös och företagssam ung kvinna som insett att för att komma långt i vilken värld det än gäller så måste man också jobba för det. Hon äger sin sexualitet och lyckas försörja sig på vad hon gör. Gott så. Samtidigt ger CAM mer nyanserade porträtt av vad familjemedlemmarna tycker om vad Alice gör. Extra uppfriskande är att filmens twist inte heller tar moralismen som sin tillflykt utan handlar mer om vår identitet/identiteter på nätet. I mångt om mycket påmindes jag om animeklassikerna Perfect Blue (1997) gällande filmens lek med identiteter och kändisskap. Det är ingen dålig jämförelse.

Madeline Brewer är bra i huvudrollen och visar prov på hur hon kan spela olika versioner av en och samma karaktär. Vad jag hade önskat mig mer av skulle vara en mer extrem skillnad mellan karaktärer och beteende än den vi presenteras för. Som jag inledningsvis skrev spelar också bristen på nakenhet roll här. Det finns många olika sätt att använda sig av detta på, men eftersom Alice som karaktär är både utelämnad och utelämnande borde man ha använt sig av detta mer. Det kanske låter märkligt, men bristen på naken hud i en film med den här tematiken gör att jag bitvis inte riktigt kan ta den på allvar. Det känns som en version av arbetet som är mer klinisk och sanerad än vad den egentligen än. För en film som porträtterar sexarbetare som kraftfulla och driftiga individer har CAM  alltså ibland en viss irriterande puritansk ådra. Detta till trots är CAM en bra film som har många förtjänster. Det är bara irriterande att tänka på att man hade kunnat få upp den ytterligare ett snäpp om man hade vågat desto mer. Betyg: 4 egna värsta fiender av 5 möjliga.

Ikväll missar jag dessvärre The Wind klockan 21:00. Livet satte krokben. Jäkla liv.

FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018). Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2018

Längd: cirka 300 min (10 x cirka 30 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

Cobra Kai tar vid 34 år efter att Daniel LaRusso besegrat Johnny Lawrence i finalen av All Valley Karate Championship. Åren har inte varit vänliga mot Johnny. Efter att ha fått sparken från sitt jobb som reparatör är frågan om han ens kan behålla sin sunklägenhet eller hamna på gatan. Räddningen kommer oväntat i form av den nyinflyttade Miguel. När Johnny försvarar Miguel från ett gäng våldsamma high school-elever väcks tanken på att återvända till karaten - den här gången som sensei. Samtidigt, i en helt annan del av stan, lever Daniel LaRusso ett totalt motsatt liv med fru, två barn och framgångsrikt yrkesliv som ägare av ett expanderande bilförsäljningsföretag. Allt går bra för Daniel, tills hans vägar återigen korsas av en viss Johnny Lawrence.

The Karate Kid (1984) är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. På ytan är det en enkel coming-of-age-historia, men den kampsportsfilosofi som förs fram präglade mig. Det var en av anledningarna till att jag började träna kampsport själv, vilket är något som haft odelad positiv effekt på mitt liv. Det är också en av anledningarna till att filmen är tidlös. Ja, The Karate Kid, är estetiskt väldigt förankrad i 1980-talet, men tematiken om mod, ställningstaganden och respekt är ständigt aktuell. Cobra Kai visar detta mer än 30 års senare, fast från ett annat perspektiv.

Under rätt många år nu har konsensus varit bland "de coola kidsen" att Johnny var hjälten i originalet och att Daniel var mobbaren. Cobra Kai tar fasta på detta när den beskriver händelseförloppen från Johnnys synvinkel. Oavsett vilken uppfostran han fick eller inte fick är dock kontentan att Johnny var och förblir ett första klassens rövhål. Han är ingen hjälte någonstans - och därför passar karaktären också perfekt i en version producerad under 2010-talet. Antihjältens popularitet är ständigt varierande, men jag skulle säga att vi sedan slutet på 90-talet och framåt sett en rejäl storhetsperiod för arketypen. Johnny Lawrence har fastnat i tiden och är en bläcka från att kunna vara huvudperson i en countryballad.

På andra sidan staketet har vi Daniel LaRusso. I filmen från 1984 är han naiv och godhjärtad. I Cobra Kai har detta utvecklats till en fernissa av dryghet. När Daniel konfronteras med det faktum att Cobra Kai är tillbaka regresserar han snabbt tillbaka till den rädda tonåring han var när han först träffade på Lawrence. Skillnaden är att han nu har makt att göra livet surt för sin gamle antagonist. Resultatet blir att vi har två vuxna män som helst av allt skulle vilja banka skiten ur varandra för gammalt groll, men som inte kan göra detta på grund av att det helt enkelt inte är något som vuxna människor gör - åtminstone inte utanför en reglerad miljö. Konflikten dem emellan utkämpas istället snarare by proxy av deras elever. Jag ska inte gå vidare in på hur detta ter sig, utan lämnar det med att säga att det inte blir som någon tänkt sig.

Ralph Macchio och William Zabka spelar sina gamla paradroller till fulländning. Det här hade så enkelt kunnat bli ett själlöst försök till att bara tjäna pengar på en älskad franchise, men att se Macchio och Zabka verkligen gå all in i sina roller är bara det ett första tecken på att Cobra Kai är gjord med största respekt för originalet och fansen. Förvisso spelar man lite väl mycket på nostalgisträngarna ibland, men överlag är det en mycket välspelad uppdatering av samma tematik som i 1984 års film.

Det är dock inte bara Macchio och Zabka som skiner. De har god draghjälp av en ovanligt bra castad grupp ungdomar. Xolo Maridueña får sitt riktiga genombrott i rollen som Miguel och även Mary Mouser är i bra i rollen som Daniels dotter Samantha. Jag måste också nämna Gianni Decenzo som Dimitri, den mest sarkastiskt begåvad tonåring den här sidan Joss Whedon, och Jacob Bertrand som hans polare Eli. Båda har fantastisk komisk timing, men framförallt Bertrand får också visa upp att han behärskar även mer dramatiska scener.

Estetiken runt Cobra Kai grundar sig mycket på mötet (läs: kollisionen) mellan 80- och 10-talen. Som ett barn av 80-talet fullkomligen älskar jag varenda scen som är satt till pumpande 80-tals-metal och referenserna hamras ut som introt till en Twisted Sisters-låt. Kontrastera detta med 2010-talets kultur av mobiler och sociala medier och möjligheten för komiskt guld är mycket stort.

Cobra Kai hade lätt kunnat bli en one shot och sen var det bra med den saken. Det mottagande serien fått och den cliffhanger som presenteras i den sista scenen bådar dock gott för en fortsättning. Med så här bra skådespel, roligt manus och utvecklande av karaktärerna med åtminstone en fot fortfarande fast förankrad i skillnaden mellan två filosofier av kampsport kan jag knappt bärga mig. Det här är inte bra, det är inte mycket bra, det är fullkomligt jävla lysande!

Betyg: 5 crane vs. snake-moves av 5 möjliga

"...first the smiles, then the lies. Last comes gunfire.”

Författare: Stephen King

År: 2003 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 685

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017088-2

På sin vandring mot Tornet blir Roland och hans grupp kontaktad av några innevånare från landsortsbyn Calla. De boende i Calla lever i skräck för Vargarna - en grupp beridna och maskerade män som återkommer en gång per generation för att röva bort hälften av byns barn. Efter ett tag kommer barnen tillbaka, men med diverse mentala handikapp. Medan Roland bestämmer sig för om de ska erbjuda sin hjälp till de något motvilliga byborna tvingas Susannah acceptera att vad hon bär inom sig kanske inte är ett vanligt barn. Dessutom börjar gränsen mellan de olika världarna luckras upp allt mer, både till nytta och ren fasa...

Efter att inte ha varit så värt imponerad av fjärde delen i Kings episka saga visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig av nummer fem. Tack och lov visade det sig vara en av få böcker jag "pratat" med på ett bra tag. Med det menas att jag svär åt karaktärer och försöker prata dem tillrätta medan jag läser. Det är en kvarleva sedan barndomen som jag tycker är rätt charmig när jag återvänder till utan att jag märker det själv. Den här gången märkte jag det när en halv buss vände sig om när jag utbrast "for fuck's sake!" på en sömnig morgonpendel.

King gör ingen hemlighet att det här är hans version av den amerikanska västernberättelsen och skriver i efterordet att han dragit inspiration från både Sergio Leones (förvisso italienska) och Akira Kurosawas (förvisso japanska samurajfilmer) klassiska filmer. Det är den här säregna mixen som hitintills har varit seriens starkaste kort och den dras till sin spets i Wolves Of The Calla.

Det är också den första bok jag läst i serien där du verkligen bör ha förkunskap om Kings tidigare bibliografi för att uppskatta den fullt ut. Mer specifikt bör du ha läst Salem's Lot (1975) innan du läser den här boken. Det är knappast en av mina favoritböcker av King, men den presenterar en av huvudkaraktärerna i Wolves Of The Calla i den mer eller mindre fallne prästen Callahan. Callahan går från att ha varit en av de mest deprimerande och tragiska karaktärerna King skrev under sin tidiga produktion till att verkligen få en andra chans på frälsning här. Hela hans levnadsöde från efter händelserna i Salem's Lot är bland seriens höjdpunkter hitintills.

En annan mycket imponerande sak är hur King nu börjar utöka det inhemska språket i Rolands värld till den milda grad att viss dialog i boken i princip är skriven på det ganska newspeak-liknande tungomålet. För någon som är språkintresserad i ren allmänhet är det en riktigt kul detalj. Det blir aldrig överdrivet och King har under fyra tidigare böcker smugit in språket så att man inte tänkt på att man ibland saknar dessa uttryck i verkligheten. I motsats till Orwells newspeak har Kings obetitlade språk dock en klart positiv känsla. Om det inte finns sedan innan ska jag sätta samman en ordlista när jag är klar med serien.

Som ni märker är jag upp och öronen förälskad i den här installationen i Dark Tower-sagan. Den tangerar allt jag gillat i de tidigare böckerna och bygger ut världen och karaktärerna förtjänstfullt. För att verkligen sätta kronan på verket knockade de sista kapitlen mig fullständigt med sin beskrivning av hur världarna börjar blöda samman inte bara med simpla likheter utan även saker som kommer ha betydelse för handlingen. King själv gör en semi-cameo mot slutet som verkligen fick mitt huvud att göra ont... på ett bra sätt! Min vana trogen försökte jag läsa något annat mellan seriens delar, men så fort jag öppnade en icke-relaterad bok sökte sig tankarna tillbaka till Rolands värld. Det tog fem böcker, men nu är jag inhalad, uppdragen och har kapitulerat totalt!

Betyg: 5 skakiga prästerskap av 5 möjliga