Regi: Jan Komasa

Manus: Mateusz Pacewicz

Medverkande: Bartosz Bielenia, Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel mfl.

Produktionsbolag: Aurum Film/WFS Walter Film Studio/Canal+ Polska mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Polen/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8649186/

Daniel har avtjänat ett straff på ungdomsvårdsanstalt och skulle helst av allt skriva in sig vid seminariet för att bli präst. Anstaltens präst säger att de aldrig kommer ta emot någon som Daniel, men att han har skaffat ett jobb till honom på ett sågverk ute på den polska landsbygden. Det dröjer dock inte länge förrän Daniel, på mer eller mindre genomtänkta vis, skapat sig en ny tillvaro som byns vikarierande präst. Allt är dock inte som det verkar under ytan i det lilla samhället och Daniel måste navigera både sin egen hemlighet och de konflikter som finns i bygden.

Jag har vid ett eller annat tillfälle nämnt att de flesta polska filmer som får internationell spridning antingen handlar om kyrkan eller tyskarnas ockupation under kriget. Corpus Christi gör ingenting för att slå hål på den uppfattningen. Vad den däremot gör som ingen annan av de ovannämnda filmerna gör är att vara alltigenom mänsklig.

Ofta blir det så predikande om antingen hur god eller hur ond kyrkan är. Det finns inget mellanting och det mänskliga går förlorat i kritiken eller hyllandet av en institution. Corpus Christi varken hyllar eller kritiserar utan utforskar. Vad säger dogman och vad säger verkligheten om hur en övertygad kristen bör agera? Är det rätt eller fel det som Daniel gör när han faktiskt visar sig vara väldigt bra på det och hjälper människor?

Corpus Christi innehåller djuplodande moraliska frågor, men blir för den delen inte överdrivet tung. Här finns svart humor och karaktärsutveckling, kärlek och spänning. Att den dessutom baseras på sanna händelser gör att den får ytterligare en dimension. Så är ofta inte fallet, men i Corpus Christis fall förhöjs filmen av att jag verkligen kan se hur händelserna kan ha utspelat sig på riktigt.

Det händer kanske en gång vart femte år eller så att jag hittar en film där jag inte har något alls att anmärka på. Bartosz Bielenia gör en fantastisk prestation i rollen som Daniel och allt ifrån foto till soundtrack är av yppersta klass. Det är dock i manus- och regidelarna som Corpus Christi skiner som mest. Precis som jag skrev om The White Tiger (2021) förra veckan så är manuset så pass mångbottnat att man kan se filmen på så många olika sätt. Du behöver egentligen inte alls tänka på att den handlar om kyrka och botgöring, lika lite som du behöver tänka att den handlar om andra chanser och att hitta sin plats i livet. Manuset omfattar så mycket och är ändå enkelt att följa med i i ett perfekt avvägt tempo.

Corpus Christi knockade mig fullständigt. Det är en av de bästa filmer jag sett på år och ett måste om du har något som helst intresse av filmkonst än annat än som "bara" underhållning och eskapism.

Betyg: 5 polska bikter av 5 möjliga

Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på romanen av Aravind Adiga)

Medverkande: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra mfl.

Produktionsbolag: Lava Media/ARRAY Filmworks/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 125 min

Land: Indien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6571548/

Den unge Balram drömmer om något större för sitt liv än att ta ett jobb på den lokala teserveringen med sin bror. Genom att lyckas bli chaufför till yngste sonen i familjen som äger det mesta i hans hemby tror han att han tagit det första steget mot en bättre tillvaro. Balram får dock snart lära sig att det gamla sociala arvet är starkt även i stadsmiljö och att han är på väg att råka riktigt illa ut.

Maken till missvisande poster får man leta efter. Den verkar vilja skildra någon slags söt liten rags-to-riches-historia i stil med Slumdog Millionaire (2008) med att "skapa sitt eget öde". Den stora skillnaden mellan Balrams resa och den som Jamal gör i nämnda film är att Balram är en mycket mer komplex karaktär... och jag älskar honom för det!

The White Tiger är en riktig tour de force för huvudrollsinnehavaren Adarsh Gourav som får spela ut allt ifrån lismande inställsamhet till explosioner av brutalt våld. Han har en förmåga att vara totalt närvarande i varje ögonblick som gör att jag inte kan slita mig ifrån hans rolltolkning. Filmen är fylld med fina rollprestationer, men det är framförallt Gouravs samspel med Rajkummar Rao som hans arbetsgivare Ashok som är filmens riktigt stora behållning. Även Priyanka Chopra (även producent) bör nämnas som Ashoks fru, Pinky.

Det som gör The White Tiger så väldigt lyckad är dock manuset. Sättet som Ramin Bahrani (även manus) skildrar kontrasten mellan den lilla bergsbyn där Balram växer upp och städerna han kommer till är djupt fascinerande. Samtidigt är samhällskritiken bitande, med allt ifrån kvarvarande kastsystem till extremt korrumperade politiker som får sig en jabb här och där. Samtidigt har filmen en svart humor som gör att den är enkel att ta till sig. Ja, den skildrar misär, död, våld och förtryck, men även det absurda i hela situationen. Där det känns som allra mest är när Balram märker att trots alla fina ord om hur duktig han är så kommer de rika slänga honom under bussen om de behöver det. Den uppenbarelsen är brutal.

The White Tiger är både en rags-to-riches-historia och en karaktärsstudie i hur det är att få sina illusioner krossade, bli förbannad och ta den för situationen bästa hämnden man kan... och viktigast av allt - inte upprepa samma misstag själv. Filmens avslutning är ett starkt och hotande långfinger till systemet. Det symboliserar också den bästa typen av filmer - de man kan se från olika perspektiv. Du kan se filmen som en rags-to-riches-historia och lämna socialkritiken vid sidan. The White Tiger är en film som tål att ses från olika perspektiv och är något ni bör se.

Betyg: 5 moderna klasskamper av 5 möjliga

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie mfl.

Produktionsbolag: Zentropa Entertainments/Film i Väst/Topkapi Films mfl.

År: 2020

Längd: 117 min

Land: Danmark/Sverige/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10288566

Martin jobbar som gymnasielärare i historia men vantrivs med det mesta i livet. Han verkar helt enkelt ha gått in i ett tillstånd av att inte bry sig nämnvärt. När han och några arbetskamrater ska fira en kollegas 40-årsdag berättar denne om en psykologiteori om att människan i allmänhet mår bättre om hon håller en konstant låg nivå av berusning. Martin och hans tre kollegor tänker testa teorin, men det där med att vara konstant småberusad har sina tydliga baksidor också.

Thomas Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag. Med sin knivskarpa syn på samhällets mörkare sidor och den inneboende absurditeten i dessa lyckas han gång efter en annan med att sätta fingret på det västerländska samhället i stort och det skandinaviska i synnerhet. Another Round är inget undantag. Vinterberg har arbetat med Mads Mikkelsen tidigare, bland annat i den ypperliga Jakten(2012), men fråga värt om han någonsin varit bättre än här? Om Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag tror jag inte någon annan nordisk skådespelare kan slå Mikkelsen på fingrarna. Han är helt enkelt enastående! Det måste dock sägas att Mikkelsen har god draghjälp av resten av ensemblen, med bland andra återkommande Vinterberg-skådisen Thomas Bo Larsen i spetsen.

Det fina skådespelet hade inte varit mycket värt utan det manus som Vinterberg skrivit tillsammans med en annan av dansk films storheter, Tobias Lindholm. Historien är lika underhållande som den är plågsam. Att se dessa 40+-män gå all in i sitt experiment som vi vet kommer sluta illa är en slags meditation över den kommande katastrofen. Samtidigt är inte berättelsen svartvit. Ja, den är djupt kritisk till den danska dryckeskulturen, men samtidigt väljer Vinterberg och Lindholm att problematisera genom att visa på de positiva aspekterna av lätt fylla. För om vi ska vara ärliga är det givetvis så att det finns positiva effekter med ett alkoholrus också. Annars skulle vi inte fortsätta ägna oss åt det. Manuset visar på både korttids- som långtidseffekter och lämnar tittaren med flertalet öppna frågor om hur det egentligen kommer gå för karaktärerna.

Som ni märker tycker jag det här är fantastiskt bra! Vinterberg har slagit till igen och under det här skitåret kan vi behöva filmer som presenterar sanningar, med så väl vårtor som glorior. Se den. Det bästa som gjorts i vår del av världen i år.

Betyg: 5 etiskt tveksamma experiment av 5 möjliga

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

“...what is the mother of carelessness if not assumption?”

Författare: Stephen King

År: 2019 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 664

Förlag: Scribner (svensk förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-018472-8

Luke Ellis vet att han alltid varit ganska mycket smartare än de flesta. När han vid tolv års ålder gör antagningsprov till några av USA:s främsta universitet spås han en lysande framtid. Det som istället händer är att Lukes föräldrar mördas och Luke blir kidnappad. Han vaknar på det så kallade "Institutet" - en plats där han och andra barn utsätts för experiment för att förstärka deras psykiska talanger, som har allt annat än med intelligens att göra. Luke vet bara en sak - han måste rymma.

Om läsning hade gett ljud ifrån sig skulle The Institute låtit "slurp" för mig. Jag formligen slukade den här boken och det tillhör inte vanligheterna att jag läser dryga 650 sidor på lite över ett dygn. Så bra är den. The Institute pekar tillbaks på en del av Kings tidigare verk, inte minst Firestarter (1980), och mycket av tematiken är välbekant, men King visar hur han behärskar karaktärsbyggande som få andra författare. Det gäller framförallt hans protagonister, barnen.

King har ofta haft barn som huvudkaraktärer i sina böcker och på något vis lyckas han alltid fånga en slags naivitet blandat med att han aldrig någonsin underskattar dem på grund av deras ålder. Luke Ellis hade i en sämre författares händer kunnat bli en riktigt jobbig typ med sin extrema intelligens, men King ger honom också ett stort mått av emotionell intelligens vilket gör honom till en väldigt bra protagonist. Han lyckades även lura mig fullständigt med en av sina andra karaktärers motivation, vilket sällan brukar vara fallet. Lysande!

Även skurkgalleriet är bra, med den känslokalla chefen för institutet, Mrs. Sigsby, som främsta höjdpunkt. Hon är väldigt, väldigt lätt att hata och den katarsis som uppstår av hennes slutgiltiga öde är som balsam för såren hon orsakat. För The Institute berättar en fruktansvärd historia om tortyr och oetiska experiment och Mrs. Sigsby är den byråkratiska hondjävul som möjliggör dessa.

Strukturellt bjuder The Institute på en intressant uppbyggnad. Den börjar med en berättelse på omkring 50 sidor som inte verkar ha något med resterande handling att göra innan den knyter an till huvudhandlingen nästan 500 sidor senare. Eftersom King med detta egendomliga grepp redan planterat karaktärerna i den inledande berättelsen hos oss kan tempot i bokens avslutande tredjedel hela tiden bibehållas utan att behöva saktas ner för nya introduktioner. Även avslutningen ställer intressanta frågor om fatalism kontra fri vilja och jag kommer läsa vidare om några av påståendena som görs i de avslutande kapitlen. Så pass noga som King är med sin research har jag dock en känsla av att de stämmer.

The Institute sällar sig till Kings absoluta toppböcker och att han fortfarande kan leverera historier av den här kalibern är imponerande. Rekommenderas varmt. Om den inte blir en tv-serie eller film inom några år är det dags att käka hatt igen.

Betyg: 5 djupa skogar i Maine av 5 möjliga

Regi: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Manus: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Skådespelare: Bárbara Colen, Thomas Aquino, Udo Kier mfl.

Produktionsbolag: Ancine/Arte France Cinéma/Globo Filmes mfl.

År: 2019

Längd: 131 min

Land: Brasilien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2762506/

Teresa återvänder till sin lilla hemby på den brasilianska landsbygden för att gå på sin farmors begravning. Snart börjar dock märkliga saker hända för innevånarna i Bacurau. Deras mobiltelefoner slutar fungera, byn tycks inte längre finnas på några kartor online och när en hel familj boendes lite utanför byn blir mördad är paniken nära. Bacurau står inför ett eldprov med korrumperade politiker, skjutgalna amerikaner och, varför inte, ett UFO.

Jag vet ärligt talat inte om Bacurau går att platsa in i någon enskild kategori. Till en början verkar det socialrealistiskt drama med vissa komiska förtecken och filmen ångar på utan större överraskningar. Sen kommer ett UFO. Det borde det göra i alla filmer. Sen exploderar filmen i brutalt underhållningsvåld för att återanknyta till sina dramatiska rötter. Vi slänger in lite science fiction och western också när vi ändå är på gång. Det är knäppt, kul och förbaskat annorlunda!

Det märkliga är att alla de här historierna kopplas samman på ett väldigt tydligt sätt. Den långsamma starten gör att vi lär känna karaktärerna i byn, vilka alla mer eller mindre verkar vara kriminella, vilket gör att vi också kan börja bry oss om dem. Vår ingång till historien, Teresa, får snart ta en baksätesplats för en Pacote (Thomas Aquino), en Robin Hood-liknande hitman, och antagonisten Michael, spelad av en alltid lika sevärd Udo Kier.

Bakom allt det här finns också ett tydligt budskap om hur illa exploatering av naturresurser och urinnevånare kan gå - för alla inblandade. Att lyckas med det här samhälleliga patosen i en film som ständigt byter infallsvinklar och ton är imponerande. Bacurau är en film jag sent kommer glömma. I och med att den var med och tävlade i Cannes förra året har även vi europeer relativt lätt för att hitta den. Det rekommenderar jag att du gör om du vill se något väldigt annorlunda, men samtidigt märkligt välbekant. John Carpenter är en klar inspirationskälla för Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho och alla som hämtar inspiration ifrån honom är A OK i min bok! Tänk en ohelig allians mellan Carpenter och en Fellini mot slutet av sin karriär och du kommer ganska nära Bacurau.

Betyg: 5 märkliga skrönor av 5 möjliga

Animated Double Feature: Klaus & I Lost My Body

Så här mindre än en vecka innan Oscarsgalan brukar det alltid bli att jag får göra lite double feature-inlägg. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt med timmar för att varje film ska få ett enskilt inlägg. Igår blev det två filmer från kategorin för animerad långfilm, den spansk-brittiska Klaus (2019) och franska I Lost My Body (2019).

Klaus handlar om den väldigt bortskämde och priviligerade Jesper som har försakat alla chanser hans rike far gett honom. När han försöker bli kuggad från brevbärarskolan för att kunna återvända till ett liv i lyx har pappan dock andra planer. Han skickar Jesper till den avlägsna ön Smeerenburg med uppdraget att få igång postväsendet där. Det är bara det att Smeerenburg är den mest kaotiska staden i hela landet och som om detta inte vore nog bor en gigantisk, mystisk och säkert farlig främling i skogen.

Netflix gjorde den här filmen en otjänst genom att inte använda den officiella filmpostern utan istället ha en ytterst ful thumbnail som länk. Presentation spelar roll. Därför hade jag inte heller särskilt stora förhoppningar på Klaus, men det är glädjande nog en liten dold pärla i årets Oscars-utbud. En söt historia om hur vänlighet skapar mer vänlighet och välvilja är något som inte är jättevanligt i dessa "edgy" tider. Föga förvånande är Klaus en julfilm, men den är tack och lov inte särskilt sliskigt sentimental utan de känslor den beskriver gör den med fingertoppskänsla och finkänslighet. Med flertalet bra röstskådespelare och en uppdaterad klassisk look (handritade bilder men CG-ljussättning) är Klaus en välkommen tillbakablick till svunna tiders animerade långfilmer som rekommenderas varmt. Jag kanske fällde en tår i slutet också. Kanske. Betyg: 4 släktfejder av 5 möjliga

Franska I Lost My Body är en annan typ av animation och väldigt... fransk - på ett bra sätt! Naofelle växer upp tillsammans med avlägsna släktingar sedan hans föräldrar omkommit i en bilolycka. En ständig drömmare och missnöjd med sitt jobb som pizzabud korsas hans vägar med den vackra Gabrielle som han också faller pladask för. Samtidigt, i en annan del av Paris, är en avhuggen hand ute på egen... hand (heh...) och tycks leta efter något...

Om Klaus var en positiv överraskning är I Lost My Body en total käftsmäll. Naofelles leverne och öde går rakt in i hjärtat och även om han oftast menar väl blir det så fel. Eller blir det det? Det är en resa som lämnar mycket upp till tittaren vad den egentligen mynnar ut i, vilket brukar känneteckna filmer som jag verkligen gillar. Jag är inte ensam om det här tydligen. Det är den första animerade långfilm som vunnit kritikerpriset i Cannes och den imponerar stort både med sin berättarteknik och animation. Tecknarstilen påminner mestadels om en mix mellan traditionell europeeisk stil och japansk anime och jag får nästan lite vibbar av Studio Ghibli. I Lost My Body är ett typexempel på hur man använder sig av animerad film för att berätta historier som skulle vara mycket svåra att berätta i konventionell spelfilmsform. Jag tvivlar på att jag kommer se något bättre animerat i år. Dessvärre lär den vara för "svår och djup" för att ta hem Oscarn, men missa för Guds skull inte den här filmen! Det är bland det bästa du kan se från 2019. Betyg: 5 händer på vift av 5 möjliga

Regi: Hanelle M. Culpepper

Manus: Akiva Goldsman & James Duff

Skådespelare: Patrick Stewart, Isa Briones, Brent Spiner mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Roddenberry Entertaiment/Secret Hideout mfl.

År: 2020

Längd: 44 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9381924/

OBS! Den här recension innehåller spoilers! OBS!

Fjorton år efter att ha gått i pension dras amiral Jean-Luc Picard in i hetluften igen när han kontaktas av en mystisk ung kvinna, Dahj, som har haft någon form av uppvaknande efter att ett gäng försökt kidnappa henne. Det enda hon kommer ihåg är att hon är säker hos Picard. Samtidigt är Picard själv bitter på Starfleet för hur de hanterade evakueringen av Romulus och det förbud de infört mot syntetiska livsformer efter att sådana attackerat och ödelagt Federationens koloni på Mars.

Jag ska inte dra hela min historia om vad Star Trek har betytt för mig en gång till. Det räcker med att säga att under hela min uppväxt i allmänhet och en period i tonåren i synnerhet har franchisen varit en stor del av mitt liv. Utan att gå in på detaljer hade jag ärligt talat inte varit den jag är idag utan Star Trek. Därför var besvikelsen nästan smärtsam när J.J Abrams skapade den så kallade Kelvin-tidslinjen 2009. Istället för att återvända till det universum som betytt så mycket för mig fick jag istället en nystart som effektivt undanröjde all form av utopiskt tänkande och samhällskritik. Jag kommer aldrig förlåta Abrams för det.

Det är klart att en tv-serie måste utvecklas med sin tid, men det får inte vara på avkall av vad som en gång gjorde den bra. Flertalet av de involverade i Abrams monster till filmuniversum har gått vidare att jobba med andra produkter i franchisen. Det är inte minst fallet för Akiva Goldsman som var i hög grad medverkande till att Star Trek: Discovery (2017) lyckades få tillbaka en hel del besvikna fans (däribland undertecknad) i fållan. Med Discovery täppte Goldsman & co igen ett hål franchisens kanon, men det var ändå något irriterande att storyn som sådan inte gick framåt. När Picard nu gör entré i tablån är det 17 år (!) sedan vi såg en vidareutveckling av den enda sanna tidslinjen. Och det är så in i helvete bra!

För att knyta samman Kelvin-tidslinjen med denna har man beslutat sig för att låta den katalysator som satte igång den förra (förstörelsen av Romulus) vara. I Picard får den dock en djupare innebörd. Picard har sagt upp sig i protest över att Federationen inte gjorde mer för att hjälpa de dryga 900 miljoner boende på Romulus. Han övergav inte Federationen, menar han - Federationen övergav sina principer. Det är lätt att dra paralleller till vår värld, vilket franchisen alltid har gjort. Vi har alla sett hur flyktingkrisen har präglat stora delar av världspolitiken de senaste åren. Det råder ingen tvekan om var Picard skulle ställa sig i den frågan. Enligt Federationens (gamla) principer hjälper man folk i nöd. Punkt. Att ställa Picard som vakt om de här idealen är en perfekt öppning till serien som är fullständigt i linje med hur hans karaktär utvecklats genom åren.

Patrick Stewart är inte bara en av anledningarna till att den här serien existerar (det blir svårt att göra serien utan... Picard) utan även en gudabenådad skådespelare. De som bara sett honom i Star Trek bör kolla upp några av hans Shakespeare-tolkningar. Stewart bär den här serien och gör det med bravur. Även Brent Spiner repriserar sin roll som Data (hur det hänger ihop får ni se eftersom karaktären ska vara väldigt död) och vi har även bland andra fått se William Riker (Jonathan Frakes) och Seven Of Nine/Annika (Jeri Ryan) i de trailers som släppts. Överhuvudtaget känns Picard levande och inkluderande på ett mycket trevligt sätt. Det finns en kontinuitet här som tas på allvar.

Pilotens andra stora plot point handlar om förbudet av syntetiska livsformer. Som bekant tillhör Data en av dessa och Picard har inget ont att säga om honom. Det är en strid mot generaliseringar som säger att bara för att några få personer som råkar tillhöra en folkgrupp gör något fruktansvärt kan vi inte dra alla över en kam. Att serien offrar Federationens koloni på Mars för detta är också ett bra drag. Mars har alltid varit närvarande i franchisen, ofta omnämnd som mänsklighetens första koloni, men aldrig haft en för storyn oumbärlig plats. Det är inte som när J.J sprängde Vulcan precis...

Båda de här huvudteman kopplas samman med Dahj, som jag direkt föll för. Internetpuckon har gnällt om att hon är "ännu en stark kvinna som tycks kunna göra allt" i en modern tv-serie. Jag trodde vi var förbi det här, men varje gång en kvinnlig karaktär kan sparka röv kryper råttorna ur sina hål och jämrar sig. Misogyni har ingen plats i Star Trek.

Pilotavsnittet av Star Trek: Picard, passande nog betitlat Remembrance, gör precis vad det ska göra. Det återintroducerar en älskad karaktär, bygger vidare på hans historia och har ena foten i det gamla (tonen, moraliska frågeställningar) och en i det nya (spektakulära actionscener, filmisk kvalitet). Jag är fruktansvärt nöjd och ser fram emot varje nytt avsnitt som en Vulcan i Pon Farr.

Betyg: 5 skalliga män att älska av 5 möjliga