Regi: André Øvredal

Manus: Dan Hageman/Kevin Hageman/Guillermo Del Toro

Medverkande: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush mfl.

Produktionsbolag: 1212 Entertaiment/Entertainment One/CBS Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3387520/

Det är Halloween 1968 när de tre tonåringarna Stella, Auggie och Chuck tänker ta med deras nya bekantskap (och räddare från det lokala mobbargänget) Ramón till ortens hemsökta hus. Enligt legenden bodde det en flicka som hade ihjäl några av bygdens barn med sina spökhistorier innan hon själv hängde sig. Bara en legend, eller hur? När gänget hittar en bok som sägs ha tillhört flickan börjar dock märkliga saker ske. Boken tycks skriva sig självt... med ungdomarna som huvudpersoner.

Alvin Schwartz bokserie Scary Stories To Tell In The Dark (1981 - 1991) är klassiker inom skräckgenren för ungdomar. De var alltid utlånade på det lokala biblioteket och jag kan ha befriat dem från ett skolbibliotek och glömt lämna tillbaka dem en gång i tiden. Starkt influerade av vandringssägner och moderna myter är Schwartz berörde Schwartz historier tidsandan samtidigt som de var tidlösa. Hur fungerar då den efterlängtade filmatiseringen? Faktiskt över all förväntan!

André Øvredal slog igenom med Trolljägaren (2010) och blev Norges främsta genrefilmsexport på köpet. Øvredal är som alltid en mycket skicklig regissör som producenterna tycks ha gett ganska fria händer. Det här är nämligen ganska magstarka historier för att vara riktade till ungdomar. I USA går filmen upp med en åldersgräns på 13 år, men det finns inte en suck att den svenska censuren skulle sträcka sig till 11 här. Øvredals storhet ligger framförallt i uppbyggnad och suggestion. Filmen har en väl tilltagen speltid för en skräckfilm inom ungdomsfacket och Øvredal använder denna till att bygga upp karaktärer men framförallt att låta skräckscenerna ta den tid de behöver.

Skådespelarna sköter sig, men ingen sticker direkt ut, möjligen med undantag för Zoe Margaret Colletti i huvudrollen Stella. Några mer eller mindre kända birollskådespelare skymtar förbi här och där, men framförallt handlar Scary Stories To Tell In The Dark om manus och regi. Øvredal är som sagt i toppform och Guillermo Del Toro håller tack och lov låg profil i den här produktionen. Man kan se hans influenser i vissa delar av monsterdesignen, men annars låter han Øvredal köra sitt eget race och tack för det.

Jag hade riktigt kul med Scary Stories To Tell In The Dark och hoppas på att den uppföljare som slutet lämnar öppet för kommer förr snarare än senare. En antologifilm som inte är en antologifilm. Rekommenderas!

Betyg: 4 gåshudsknoppar av 5 möjliga

Regi: David Yarovesky

Manus: Brian & Mark Gunn

Medverkande: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures/The H Collective/Troll Court Entertainment

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7752126/

När det ofrivilligt barnlösa paret Breyer hittar ett spädbarn i en kapsel som kraschlandat i skogen bestämmer de sig för adoptera pojken. Visserligen förstår de från första början att han inte är från Kansas direkt, men med en kärleksfull uppfostran ska det väl inte vara några problem? Pojken, Brandon, lever ett ganska normalt liv tills det puberteten kickar in. Det blir värre än hår på nya ställen och målbrott om vi säger så...

Det finns något väldigt tilltalande med grundidén bakom att ta ursprungshistorien från en superhjälte och inte bara ändra om detaljer utan helt och hållet vrida den på huvudet. För er som inte levt under en sten de senaste hundra åren är detta givetvis en variant på Supermans ursprung, ända ner till en familjegård i Kansas. Där tar dock likheterna stopp. Brightburn gör vår "superhjälte" till en superskurk i vardande och även om det är lite hit or miss är det mestadels det förstnämnda.

Den som läser bloggen vet att jag har allvarliga problem med Elizabeth Banks som skådis. I Brightburn är hon hör och häpna helt okej, troligen för att hon får spela något annat än "den roliga tjejen som inte riktigt klarar av att vara rolig och bara blir pinsam". I övrigt är filmen ganska okej skådespelad, men inte något att skriva hem om i det avseendet. Bäst är unge Jackson A. Dunn i rollen som Brandon, men det är inte för skådespelet man ser Brightburn.

Det är framförallt i ett avseende som filmen höjer sig flera snäpp över flertalet action/skräckfilmer - specialeffekterna. Brandons bärsärkargång skildras med varje bloddrypande detalj och vem som än står bakom effekterna har gjort ett fantastiskt jäkla jobb med att få saker att se äckliga ut. Här finns flertalet effekter som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare, utförda med en utsökt blandning mellan CG och traditionella praktiska bravader.

Jag brukar klaga på att filmer i regel är för långa, men jag hade gärna sett att Brightburn hade varit 25 minuter längre och gett Brandon mer karaktärsdjup. Det blir lite för lite av den varan innan hans "förändring", vilket gör filmen en otjänst. Trots detta är Brightburn en glad och bloddrypande överraskning för dig som vill se en lite annan take på alla superhjältefilmer som översvämmar marknaden. Good show!

Betyg: 4- piercade ögonglober av 5 möjliga

Regi: Karim Amer & Jehane Noujaim

Manus: Karim Amer & Jehane Noujaim

Medverkande: Brittany Kaiser, David Carroll, Paul-Olivier Dehaye mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt9358204/

En titt på hur Cambridge Analytica-skandalen, där miljontals Facebook-användare fick sin data stulen och använd till riktad politisk reklam, utspelade sig. David Carroll, professor vid Parsons School of Design, bestämmer sig för att kräva företaget på all information de samlat in om honom. Det blir lättare sagt än gjort.

Just nu, i skrivande stund, finns det två riktade annonser längst upp i min Facebook-feed. Den första handlar om ett datorspel och den andra vill få mig att söka en tjänst som fastighetsförvaltare i Kristianstad. Det är inget tillfällighet. Jag spelar mycket datorspel och har spenderat ganska mycket tid med jobbannonser i sommar. Från detta kan eventuella köpare av min information utläsa en hel del som jag inte tänker gå närmre in på. Det är priset vi betalar för sociala nätverk.

Så länge det håller sig på den här nivån tror jag de flesta accepterar det. Det spelar inte så stor roll för mig om folk får reda på att jag spelar mycket datorspel eller kollar runt på annonssajter. Det är dock det vi inte ser som är skrämmande. När vår information används för att påverka vårt sätt att tänka om saker och ting. Falsk information och falska nyheter trängs i flödet och merparten tar sig inte tid att analysera vad de ser. Jag vågar påstå att jag är bättre än genomsnittet på just detta, om inte annat för att jag arbetat med medieanalys. Ändå är jag knappast ofelbar när det gäller att falla för fake news och frågan är om någon är det?

Karim Amer & Jehane Noujaim visar detta med all tydlighet i The Great Hack. De visar hur sociala medier missbrukas av makthavare och presumptiva diton för att få oss dit de vill. Jag visste inte hur djupt det här gick innan jag såg den här dokumentären och för det är jag väldigt tacksam. Det gäller inte bara att influera några väljare utan att styra hela länders och ibland regioners politiska framtid. Amer och Noujaim presenterar sin fakta och gör det på ett lättförståeligt och pedagogiskt vis. Dessvärre fallerar deras film också lite på en punkt - bristen på indignation.

Jag vet att man som dokumentärskapare helst ska hålla sig neutral till sitt studieobjekt just för att "dokumentera" det utan påverkan. Det finns dock ställen i den här filmen som skulle behövt en eller tio frågor ställda till de som medverkar. Allra tydligast är det i fallet Brittany Kaiser. Kaiser, självutnämnd visselblåsare, var ett av de högsta hönsen i Cambridge Analytica och är en komplex personlighet som det är mycket svårt att ens sympatisera med. Det ligger något bakom hennes agerande, annat än ren girighet och vilja att skydda sin rygg, som The Great Hack aldrig riktigt tar upp.

Från att ha utmålat henne som narrativets (för det är ett narrativ, hur vi än vrider och vänder på det) protagonist blir hon på sin höjd en tolererbar person, men oftare än inte en total moralisk slaskhög som hela tiden försöker vrida och vända på saker till sin fördel utan att ta ansvar. Det kanske mest talande exemplet är när hon vittnar inför en kommitté där hon slår sig själv för bröstet när hon menar att CA aldrig tog uppdrag från exempelvis Marie Le Pen. Utfrågaren noterar dock att de tagit uppdrag för UKIP, varpå Kaiser tvingas pudla. Några uppföljningsfrågor från Carroll lyser dock med sin frånvaro.

The Great Hack är en mycket viktig film ur ett rent samhällsmässigt perspektiv. Om du finns på sociala medier och/eller om du har nått rösträttsålder bör du se den. Som dokumentär är den knappast perfekt, men ändå ett mycket fascinerande tidsdokument.

Betyg: 4- jag är fullt medveten om ironin i att dela det här inlägget på Facebook av 5 möjliga

Regi:  Mairzee Almas/Allan Arkush/Sheree Folkson mfl.

Manus: Aaron Martin (creator/head writer)

Medverkande: Katee Sackhoff, Samuel Anderson, Justin Chatwin mfl.

Produktionsbolag: Halfire Entertainment

År: 2019

Längd: cirka 430 min (cirka 10 x 43 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8369840/

Jorden, någon generation efter klimatkatastrofen. En utomjordisk artefakt liknande ett gigantiskt prisma landar och besvarar till sist frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Alla försök att kommunicera med artefakten misslyckas dock, men när man lyckas spåra dess ursprung till Pi Canis Majoris (cirka 96,5 ljusår från jorden) skickas hyperrymdskeppet Salvare ut för att ta kontakt med utomjordingarna. Under ledning av den hårdföra kapten Niko går dock inte allt som planerat...

Ibland, inte ofta men ibland, händer saker i recensionsvärlden som är för mig helt obegripliga. Another Life har totalsågats av både kritiker och tittare och den här säsongen är troligen både den första och sista. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vanligtvis brukar jag åtminstone kunna förstå hur recensenter och tittare tänker även om jag inte delar deras åsikter. Så inte här. Många av recensionerna handlar om hur klichéfylld serien är. Ja, det är inte världens mest originella story, men presentationen gör den grymt sevärd i mina ögon. När puckon börjar prata om SJW-troper stänger jag dock av den delen av internet och suckar mest om priviligierade barnrumpor.

Själv tycker jag att Another Life levererar där det verkligen gäller. Det är en spännande premiss, den har en egen karaktär som inte pumpas ut i förgrunden utan som kommer lite då och då och framförallt har den ett flyt i berättelsen som gör att man fastnar. Skådespelarmässigt är det lite sisådär av och till, måste jag erkänna. Katee Sackhoff gör en bra huvudroll med Niko och likaså Samuel Anderson (som Salvares AI, William) och Justin Chatwin (som Nikos man, Erik) gör bra ifrån sig. Det samma kan tyvärr inte sägas för de flesta andra kvinnliga skådespelare i serien som regisseras antingen som överdrivet karriärsdrivna eller som argbiggor. Lite mer nyansering hittar vi bland de manliga karaktärerna, men karaktärsporträtten är helt klart seriens svaga kort.

Det starkaste kortet är det tidigare nämnda berättartempot. Ibland går det lite för fort och man skulle behöva belägga vissa saker bättre i manuset, men på det hela taget måste jag säga att det är uppfriskande att se en serie som inte tar sju svår år på sig att etablera premiss och konflikt. Man har mycket att berätta och det sprudlar av berättarglädje på ett sätt som inte är vanligt med många andra science fiction-serier.

Jag rekommenderar verkligen Another Life till genrefans och ni andra kan säkert ha riktigt kul också! Enjoy it while it lasts!

Betyg: 4 artefakter av 5 möjliga

“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna

Medverkande: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Marvel Studios/Pascal Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6320628/

Drygt åtta månader efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) försöker Peter Parker återvända till någon form av normalt liv. Som ett steg till detta tänker han lämna dräkt och ansvar hemma när han åker på klassresa till Europa. Nu blir det ju inte riktigt så enkelt. Nick Fury försöker desperat att nå honom och när klassen har kommit till Venedig kommer anledningen ifatt Parker...

Det måste vara svårt att ställa om efter Endgame - en film som mer eller mindre hade varit in the making sedan MCU bildades. Nu måste nya tag tas och även om jag inte var jätteimponerad över hur man avslutade hela rasket är det spännande att gå in i ett nytt kapitel med Marvels blockbusters. Far From Home är väldigt rotad i vad som hände i slutet av Endgame och det är svårt att argumentera emot. Halva planetens befolkning har förlorat fem år då deras vänner och familj har åldrats och när dessutom Tony "Iron Man" Stark offrade sig för att föra alla tillbaka ligger Iron Mans skugga tung över både Parker och filmen.

Trots denna kanske något deppiga tematik är Far From Home allt annat än deppig. Det är en av MCU:s mest lättsamma filmer, men är samtidigt så pass smart skriven på sina ställen att den aldrig slår över. Jag borde som gammal Marvel-fan ha sett twisten komma från fem mils håll, men Chris McKenna grundlurade mig med sitt manus. Jag gillar när film lyckas med det.

Tom Holland växer mer och mer in i rollen som Peter Parker och jag hoppas innerligt (och tror!) att detta är den sista rolländringen vi kommer få se gällande nätsvingaren på ett bra tag. Även Jake Gyllenhaal gör en mycket bra roll som Mysterio. Gyllenhaal är alltid sevärd och så även här. Lite trivia är att han var redo att ta över rollen som just Spider-Man redan 2004 när Tobey Maguire hade en svårläkt skada, men så blev aldrig fallet. Nu får han åtminstone spela en annan klassisk karaktär från Spider-Mans persongalleri och gör det väldigt bra.

Spider-Man: Far From Home är en väldigt underhållande curtain raiser för vad som komma skall. Ett stort obs är att den klassiska eftertextscenen den här gången är av det mest dramatiska i hela filmen. Lämna alltså inte fåtöljen i förtid. Det är en riktigt jäkla bra cliffhanger de får till!

Betyg: 4 elementarer av 5 möjliga

Regi: Mark Lester

Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland

Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl.

Produktionsbolag: Guerilla High Productions

År: 1982

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0083739/

I en epidemi av våld på amerikanska high schools är Lincoln High den kanske mest ökända av dem alla. Hit kommer den naive musikläraren Andrew Norris. Redan första dagen stöter han sig med skolans värsta gäng - en konflikt som kommer få ödesdigra konsekvenser.

En av de första filmer jag köpte en kopia av för egna pengar var en ex-rental av den balls to the wall-galna Class Of 1999 (1990) där de värsta skolorna i USA i hemlighet har fått androidlärare med en benägenhet att mörda istället för att ge kvarsittning. Jag älskade den filmen. Okej, jag var kanske tio år gammal och den hade våld, bröst och biljakter - hur kunde jag inte älska den? Många år senare fick jag tag i den här filmen av samma team. Den har lite eller inget att göra med Class Of 1999, men kan vara en av 80-talets främsta exploitationrullar som det talas väldigt lite om idag.

Mark Lester skrev och regisserade den här filmen, vilket gjorde att han bara några år senare fick ta över en väldigt högprofilerad Schwarzenegger-film i Commando (1985). Jag undrar lite hur Mark Lester mådde under den här tiden i sitt liv. Båda filmerna handlar om auktoritetsfigurer som måste hämnas oförrätter på de mest spektakulära sätt de kan... och som de gör det! De sista 20 minuterna av Class Of 1984 är varje lärares dagdröm när man haft en riktigt jobbig klass. Ja, den är definitivt over-the-top och har lite eller inget att göra med verkligheten, men det är en eskapistfantasi som heter duga.

Mycket är tack vare produktionen. Lester visar att han med mycket små medel kan göra film som ser ut som gemene actionblockbuster från 80-talet. När han dessutom fått med riktigt namnkunniga skådespelare i form av Perry King, Roddy McDowall och en ung Michael J. Fox är det bara att gratulera. Den som spelar skjortan av dem alla är dock Timothy Van Patten som gängledaren Stegman. Han är en skurk som man bara älskar att hata med ett av de mest punchable ansikten jag sett. Van Patten är idag en flitigt anlitad tv-regissör med allt från Game Of Thrones till The Sopranos på sitt CV. Slutligen har Lester fått med årets hedersoscarsvinnare Lalo Schifrin som kompositör och Alice Cooper (!) att sjunga ledmotivet.

Class Of 1984 har fått mig att börja se mig om efter fler schlockrullar med high school-tema innan jag återvänder till jobbet efter semestern. Det är rätt bra betyg det.

Mest schlockiga scenen: Gänget presenterar sig på någon hemmagjord hybrid av tyska och engelska och slentrianheilar i musiksalen. Jag, som studerat tyska i sju år, förstod inte ett ord av vad de sa.

Schlock Summer: Night Of The Comet

"Schlock", från jiddisch "shlak", något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med "b-film". Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa. Först ut är Night Of The Comet (1984).

Regi: Thom Eberhardt

Manus: Thom Eberhardt

Medverkande: Catherine Mary Stewart, Kelli Maroney, Robert Beltran mfl.

Produktionsbolag: Coleman/Roseblatt Productions & Film Development Fund

År: 1984

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0087799/

Los Angeles laddar för jul, men som en tidig julklapp kommer en komet bjuda på ett fantastiskt ljusskådespel över världen. I princip alla är ute på gatorna för att bevittna fenomenet och... förvandlas till damm. Om de bara har blivit en smula utsatta för kometens strålning blir de zombies. För Regina och Samantha Belmont, två av de få överlevande, blir den här julen en kamp för överlevnad.

Jag älskar Night Of The Comet. Gjord på en kafferastbudget av två independentbolag är det en av de mest neonsprakande 80-talsfilmerna som finns. Alla troper du kan tänka dig är med här - pudelhår, axelvaddar, new wave-musik och slemmiga snubbar i bandanas avlöser varandra. Även om den är gjord som delvis komedi finns här också en total oförståelse för hur daterad den här filmen skulle komma att bli, vilket gör den ännu roligare. Det vore enkelt att avfärda Night Of The Comet som bara en skräckkomedi i högen, men den har något som är få genrefilmer från 80-talet förunnat - starka kvinnliga karaktärer.

Det är inte för intet som Joss Whedon anger den här filmen som en av de största inspirationskällorna han hade till karaktären Buffy Summers. Systrarna Belmont är lite av proto-Buffys med sin å ena sidan valley girl-attityd men sin å andra sidan förmåga att slåss och skjuta maskingevär. Kontrasten funkar väldigt bra och Catherine Mary Stewart är helt rätt för rollen som den äldre systern, tillika huvudkaraktären, Regina. Tillsammans med framförallt Kelli Maroney (Samantha) och en väldigt ung Robert Beltran (känd för trekkies som Chakotay) bildar hon en osannolik hjältetrio.

Sen är det det där med schlockvärdet. Nej, Night Of The Comet är absolut ingen "bra" film i ordets klassiska mening. Här finns logiska luckor stora för kometen själv att ta sig igenom och karaktärsutvecklingen är minst sagt ryckig. Är den underhållande dock? Absolut!

Mest schlockiga scenen: Systrarna Belmont "shoppar" loss i en tom galleria i ett montage till Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun.