Regi: Alice Lowe

Manus: Alice Lowe

Medverkande: Gemma Whelan, Kate Dickie, Alice Lowe mfl.

Produktionsbolag: Gennaker/Western Edge Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5154288/

Som om det inte vore stressigt nog att vänta sitt första barn måste Ruth göra det ensam när hennes man omkommer i en klättringsolycka. Ruth är däremot säker på att skulden ligger hos makens klättringskompisar och det är hon inte ensam om. Någon är ute efter hämnd på klättrarna, någon som inte ens är född ännu.

Jag är 35 år och har inga barn. Det kommer troligen inte ändras. Jag sörjer inte. Alla i min bekantskapskrets skaffar barn och klagar på hur trötta de är, hur lite tid de har och hur dyrt det är. Det är deras val och to each their own, men jag har aldrig förstått tjusningen. Prevenge gör ingenting för att ändra på den saken.

Alice Lowe har en späckad karriär som skådespelerska bakom sig, men gör sin långfilmsdebut som regissör med Prevenge. Om hennes insatser här är något att gå efter borde hon slagit sig in på den banan för länge sedan. Prevenge kanske låter som en slapstick- och gorefest, men Lowe har lyckats med konststycket att både berätta en förbaskat rolig mörk komedi som något som slår ner på olika företeelser i det moderna samhället med bitande satir. Det finns mer bakom den något kitschiga premissen och Lowes manus och regi ger exempel på en unik röst som jag vill höra mer från. Lowe lyckas skapa osäkerhet med sitt manus och framförallt mot slutet blir publiken dragna vid näsan. Det är inte vad du tror, helt enkelt.

Lowe spelar också huvudrollen och birollskaraktärerna får egentligen inte särskilt mycket att göra. Det här är först och främst en one woman show och Lowe fullständigt krossar det. Det enda lilla jag har att invända emot är att hon ibland inte riktigt hittar rätt ton mellan de olika scenerna och berättandet kan då och då bli något splittrat. För er som vill se en smart svart komedi med både hjärta och hjärna. Visa den inte för eventuella gravida partners bara!

Betyg: 4 murder bumps av 5 möjliga

Regi: Amanda Kernell

Manus: Amanda Kernell

Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production Sverige AB/Bautafilm

År: 2016

Längd: 110 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5287168/

14-åriga Elle-Maja växer upp i en renskötarfamilj i Lappland på 1930-talet. Som samiskt barn går hon på en internatskola för just samer där hon fascineras av livet bortom fjället. Ett besök av rasbiologiforskare från Uppsala blir startskottet för att drömmen om ett liv söderut ska sätta igång för Elle-Maja på allvar. Samer får dock inte studera vidare och Elle-Maja funderar på en radikal lösning.

Behandlingen av samerna är ett av Sveriges mörkaste kapitel. Systematisk rasism och nedvärderande av ett lands urinnevånare är något vi sett exempel på i en mängd filmer, men jag kan inte minnas att jag sett det lika bra från mitt eget hemland förr. Bara det gör Sameblod till en nyttig historielektion som borde ses av alla. Det hjälper ju dessutom till att det är en mycket bra film också.

Amanda Kernells regi fullkomligen lyser och hon visar med sin långfilmsdebut att hon absolut är ett namn att räkna med. Framförallt imponerar skådespelarregin och ögat för det svenska landskapet som vi ofta inte ser hur vackert det egentligen är. Manuset lyckas koka ner en väldigt omfattande historia till en personlig berättelse som väcker känslor samtidigt som den sätter fingret på samernas situation under 30-talet. Stort plus att många scener är på samiska, vilket man inte hör talas tillräckligt ofta i media.

Lene Cecilia Sparrok är den stora stjärnan i ensemblen. Förvisso har hon enligt biografin på Wikipedia erfarenhet av teater sedan innan, men att detta är hennes första filmroll är inget annat än fantastiskt. Sparrok lyckas förmedla väldigt mycket med väldigt lite dialog. Istället är det mimik och kroppspråk som är hennes stora uttrycksmedel och Kernell fångar detta perfekt. Det är helt enkelt ett jäkla bra team det där, Kernell och Sparrok.

Sameblod väcker hopp om svensk film. De senaste åren har, utöver diverse alltför marginaliserade independentfilmer, varit ganska fattiga på bra svensk film och våra nordiska grannar, i synnherhet Danmark, har sprungit cirklar kring oss. Med Sameblod har Amanda Kernell skapat en drabbande historia med ett viktigt budskap. Se den.

Betyg: 4+ jojkar av 5 möjliga

Regi: André Øvredal

Manus: Ian B. Goldberg & Richard Naing

Medverkande: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond mfl.

Produktionsbolag: 42/IM Global/Impostor Pictures

År: 2016

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3289956/

Tommy och Austin är ett fader-son-team sin driver en anrik rättsläkarpraktik i källaren under sitt hus. En kväll får de in kroppen av en oidentifierad kvinna. Obduktionen måste göras omedelbart då kvinnan hittats i ett hus med tre andra döda kroppar och både polisen och media vill ha svar så fort som möjligt. Det visar sig snart att obduktionen är den märkligaste de någonsin utfört...

Kroppen är full av äckliga saker som vi helst inte vill ska gå sönder. Det är också därför vi fascineras av kriminalare och gore. Mekanismerna är de samma genrerna emellan - vad har hänt, vem gjorde det och hur? Det finns en hel del bra inom läkarsubgenren inom skräckfacket, men minst lika mycket dåligt. The Autopsy Of Jane Doe lägger sig någonstans i mitten.

Det börjar riktigt bra. Brian Cox är en underanvänd skådespelare som alltid är bra i vad han är med i och hans kemi med Emile Hirsch som sonen Austin fungerar väldigt väl. Framförallt är det dock avsaknaden av bullshit som tilltalar mig i filmens första del. Det är osentimentalt om obducentyrket, men inte lättsamt. Om du har svag mage är inte det här filmen för dig. Det är närgångna bilder på obduktionen och klarar du inte av att titta på operationsscenerna i gemene sjukhusserie bör du inte se den här filmen. För oss som är intresserade av vad som faktiskt händer i yrket är det dock intressant. Sen går det tyvärr utför.

Istället för att fortsätta hålla sig på den subtila sidan brassar Jane Doe på med allt vad den kan. Det spökar stenhårt, med andra ord och många väldigt uttjatade troper används utan egentligen twist eller uppdatering. Som sådan är det här en halvt sevärd film. Se den om du gillar genren i stort, men om du bara ser skräck då och då finns det bättre val. Synd på bra upptakt. Jag väntade mig lite mer av norske regissören André Øvredal i hans Hollywood-debut, men det är absolut ingen katastrof. Han behöver bara ett jämnare manus.

Betyg: 3 not quite dead yet av 5 möjliga

Regi: Brian Knappenberger

Manus: Brian Knappenberger

Medverkande: Nick Denton, Hulk Hogan, Donald J. Trump mfl.

Produktionsbolag: Luminant Media/Submarine

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

När sajten Gawker publicerade ett kortare utdrag ur en sexvideo där Terry Bollea (mer känd som Hulk Hogan) fastnat på bild började ett märkligt och viktigt rättsmål. Hur värderas personlig integritet kontra journalistisk frihet? Det är en rättegång som är intressant i sig, men när Gawker började gräva lite mer hittade de andra, mer affärsmässigt drivna, krafter bakom rättegången.

Vår samtids fascination med mer eller mindre kända personer som har sex på grynig kamera har sedan diverse känd-för-att-vara-känd-personligheters alster byggt hela karriärer på hemgjord porr. Hulk Hogan var en av många kändisar som följde efter och troligen skulle det här blåst över om det inte vore för att Hogan absolut inte ville att videons andra del skulle komma ut - den där han hasplar ur sig grovt rasistiska och homofobiska uttalanden. Brian Knappenberger visar i sin dokumentär på hur denna vilja att dölja det som till sist blev Hogans spark ut ur WWE faktiskt bara gjorde situationen värre.

Det blir dock inte riktigt intressant förrän anklagelserna om att starka affärsintressen från bland annat Silicon Valley hade ett finger med i spelet, helt enkelt för att de ville sätta dit Gawker. Gawker är en problematisk publikation. Hälften skvallerpress, hälften seriös journalistik har sajten lyckats göra några iögonfallande avslöjanden, samtidigt som man ofta legat på gränsen till ärekränkning i andra reportage. Säga vad man vill om Gawker, men det är en så här pass viktig fråga om var pressfrihetens gräns ska (om) dras att den måste utforskas.

Knappenberger kopplar samman rättegången med synen på "fake news" och hur rika intressen influerar medier. Det är tyvärr också här som Nobody Speak blir lite splittrad. Man spelar också mediehetsarna rakt i händerna genom att inte låta båda sidor komma till tals. Som så är Nobody Speak en halv dokumentär. Mycket intressant, men med vissa problem att försvara sin egen tes när man inte får höra andra sidan.

Betyg: 3 dokumentärer som borde varit bättre av 5 möjliga

Regi: Philippe Falardeau

Manus: Jeff Feuerzeig/Jerry Stahl/Liev Schreiber/Michael Cristofer

Medverkande: Liev Schreiber, Elisabeth Moss, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Campbell Grobman Films/Jeff Rice Films/Mike Tollin Productions

År: 2016

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

Efter att Muhammad Ali hade besegrat George Foreman i den klassiska matchen "The Rumble In The Jungle" ville hans promotor, Don King, spela på svart mot vit-tematiken han upplevde skulle generera ännu större intresse i Alis nästa match. Den ende vite boxaren som var rankad på topp 10-listan var Chuck "The Bleeder" Wepner, en kille vars största kännetecken var att han kunde ta emot kopiösa mängder stryk men ändå vinna matcher. Alla trodde att matchen skulle vara över innan den började, men Chuck hade andra planer...

Jag har ofta undrat varför det inte kommit någon ordentligt gjord film om Chuck Wepner. Föga förvånande var det Wepner som var Sylvester Stallones inspirationskälla när han skrev Rocky (1976). Han försökte till och med få med Wepner i uppföljaren, men det är där som Wepners liv verkligen blev som Rockys - bara värre.

Wepners historia är en klassisk fall from grace-saga, där en man går på myten om sig själv och sätter krokben för alla sina chanser. Liev Schreiber gör en jättebra huvudroll där han inte bara lagt sig till med dialekt utan även förvandlat sig fysiskt så att jag inte kände igen honom först. Han pendlar hela tiden mellan att vara totalt övertygad om sin egen storhet för att i nästa sekund tvivla på sig själv. Det är ett mycket drabbande porträtt av en man som fått smaka på vad finrummet kan erbjuda för att sedan bli utestängd från det samma.  Schreiber har också god draghjälp av flertalet riktigt duktiga skådespelare, exempelvis Naomi Watts och Ron Pearlman. 

The Bleeder (omdöpt till Chuck på vissa marknader) är en film för alla som gillar boxning, men fungerar även som en fin karaktärsstudie av Wepners uppgång och fall. Det är tråkigt att den försvunnit lite i distributionen. Så värst många bra boxningsfilmer kommer det inte och framförallt inte biografier om riktiga boxare med mycket dramatiska levnadsöden. Om jag säger att filmen börjar med Wepner i ringen mot en björn (ja...) förstår ni hur lågt han hade sjunkit till sist. Mycket välspelat och sevärt.

Betyg: 4 riktiga Rockys av 5 möjliga