Regi: Jon Watts

Manus: Jon Watts & Christopher D. Ford

Medverkande: Kevin Bacon, James Freedson-Jackson, Hays Wellford mfl.

Produktionsbolag: Audax Films/Dark Arts Film/End Cue mfl.

År: 2015

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3813310/

Travis och Harrison är två tioåriga pojkar som rymt hemifrån någonstans i den amerikanska mellanvästern. Efter att ha gått en bra bit råkar de snubbla över en till synes övergiven polisbil på en grusväg. Det ena leder till det andra och med två tioåringars logik anser de att detta nu är deras polisbil. Givetvis är inte bilen övergiven. Den tillhör en riktigt förbannad sheriff... som inte drar sig för att transportera lik i bagageluckan.

Ibland behövs det inte så stora gester för att en film ska fungera. Cop Car är en riktigt tät thriller med americana-vibbar över det karga landskapet som den utspelar sig i. Under knappt en och en halv timme lyckas Jon Watts berätta en sammanhållen historia som bygger på lika delar isbergsteknik som att hitta det stora i det lilla.

Kevin Bacon gör en riktigt bra roll som den obehaglige sheriff Kretzer, men det här är framförallt de två barnskådespelarnas film. Jag gillar verkligen hur Watts har skrivit deras karaktärer. Watts låter "Harrison" och "Travis" vara unga och dumma. De kanske kan lista ut hur man kör bil och använder sig av polisradion, men samtidigt har de ingen aning om hur man sätter på bilens lyse eller vem de egentligen kan lita på. De är helt enkelt så pass dåliga karaktärsbedömare som tioåringar hade varit i verkligheten. James Freedson-Jackson och Hays Wellford gör båda mycket bra insatser i rollerna som pojkarna.

Jon Watts & Christopher D. Ford har verkligen börjat sina karriärer som långfilmsmakare på rätt sätt. Från deras debutfilm, Clown (2014), är det här ytterligare ett snäpp bättre. Det är inte bara jag som märkt av Watts talang för berättande. Härnäst ska han regissera nästa film om Spider-Man (2017). Jag hoppas dock att Watts inte glömmer bort de mindre produktion som Clown och Cop Car utgör. Han är en mycket intressant filmberättare som förhoppningsvis bara kommer växa.

Betyg: 4 förbannade sheriffer av 5 möjliga

Regi: Christian Cantamessa

Manus: Christian Cantamessa & Chris Pasetto

Medverkande: Norman Reedus, Djimon Hounsou, Sandrine Holt mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Circle of Confusion/Skybound Entertainment

År: 2015

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2091478/

I en nära framtid har luften blivit så dålig att världens regeringar bestämmer sig för att lägga ett antal människor i kryogenisk sömn tills dess att atmosfären repat sig. I en av dessa anläggningar vaknar teknikerna Bauer och Cartwright två timmar per halvår för att utföra nödvändiga reparationer. Under en av dessa perioder går dock en av kryosängarna sönder och de båda vännernas lojalitet mot varandra och uppdraget testas.

Robert Kirkman som producent? Norman Reedus och dubbelt Oscarsnominerade Djimon Hounsou i ett science fiction-kammarspel? Sign me up! Synd bara att filmen kan vara det största slöseri av talang och idé jag sett den här sidan nyår. Den här gången är det enkelt att peka finger. Det är Christian Cantamessas fel.

Air är Cantamessas första långfilm som både regissör och manusförfattare. Tidigare har han skrivit tv-spel och det märks. Tv-spel och film är två totalt skilda berättarmedier, men när Cantamessa inte kan falla tillbaka på de immersion som det förstnämnda har som största fördel framför det sistnämnda blir hans berättande väldigt platt och träigt. Hounsou och Reedus gör vad de kan med den obefintliga karaktärsutvecklingen, men efter de ganska lovande inledande 30 minuterna tappade jag snabbt intresset.

Här finns saker som är bra, men tyvärr tar Cantamessa aldrig chansen att utveckla dem. Jag vill veta mer om världen där detta utspelar sig, vad som gick fel, vem dessa karaktärer verkligen är, vem som räddades och varför. Inget av detta utvecklas och istället får vi en trött paranoiathriller i mörka korridorer. Air är en menlös film som inte är vedervärdig, men långt ifrån bra eller sevärd. Det är en film jag kommer ha glömt nästa månad och det är inget gott betyg. Fina uppslag, dåligt genomförande.

Betyg: 2- och det mest uppenbara av slut är så förbaskat drygt av 5 möjliga

Regi: Peyton Reed

Manus: Edgar Wright/Joe Cornish/Adam McKay/Paul Rudd (baserat på Stan Lees/Larry Liebers/Jack Kirbys serie)

Medverkande: Paul Rudd, Michael Douglas, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2015

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0478970/

Scott Lang har precis muckat från fängelset där han suttit inne för att ha blåst ett korrupt företag på pengar de var skyldiga sina anställda. Trots sina goda intentioner har han avtjänat ett antal år på San Quentin och när han kommer ut är det ingen som vill anställa honom. Hans före detta cellkamrat låter honom bo hos honom och trots att Scott kämpar med skitjobb dras han slutligen in i kriminaliteten igen när han inte kan betala underhåll för sin dotter. Valet faller på att göra inbrott hos den tillbakadragne miljardären Hank Pym. När det enda Scott hittar är en märklig dräkt tror han att hans otur håller i sig. Det ska dock visa sig bli början på ett äventyr han inte kunnat föreställa sig...

Det borde inte gå. Det borde inte gå att ta Ant-Man av alla superhjältar och göra inte bara en bra film utan Marvels bästa film för året. Samtidigt är jag inte så förvånad. Anledningen stavas Edgar Wright. Som drivande kreativ kraft bakom de tre filmerna i den fantastiskt roliga Three Flavours Cornetto Trilogy fångade han alla som gillade brittisk humor och nördiga referenser och med Ant-Man lyckas han igen. Förvisso hoppas Wright av projektet förra året, men merparten av hans manus har använts och det märks definitivt. Ant-Man har väldigt rolig dialog och lyckas perfekt med sitt tempo.

Skådespelarmässigt är det kul att se Michael Douglas i något bra igen. Det var ett tag sedan. Paul Rudd gör huvudrollen väldigt bra och klarar av att balansera mellan de mer känslomässiga scenerna och de mer komiska. En fin prestation av Evangeline Lilly bevisar återigen att hon är den enda som kom av den där ön med skådespelarkarriären intakt. Även de mindre birollerna, i synnerhet Michael Peña, är även dessa bra. 

Det enda lilla jag vänder mig lite emot är hur manuset väljer att ignorera en hel del av Hank Pyms karaktär. I serieförlagan är han ofta både en djupt tragisk figur samtidigt som han kan vara ett riktigt as. Framförallt hans komplicerade förhållande till sin fru är en viktig del i det som gör Hank Pym till Hank Pym. Detta hade inte behövt vara ett huvudtema, men det förtjänar ändå att nämnas och utvecklas någorlunda istället för den totala förändring i Pyms familjedynamik som råder här.

Jag har hört många icke-Marvel-fans ondgöra sig över den här filmen. Om du inte gillar Ant-Man ser du inte den här typen av film av samma anledning som jag gör. Jag förväntar mig att bli underhållen och jag blev kungligt underhållen av Ant-Man.

Betyg: 4+ perfekt använda låtar av The Cure av 5 möjliga

Regi: Simon Curtis

Manus: Alexi Kaye Campbell

Medverkande: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl mfl.

Produktionsbolag: Origin Pictures & BBC Films

År: 2015

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2404425/

Maria Altmann tillhörde en förmögen judisk familj i Wien när nazisterna tillskansade sig landet genom Anschluss 1938. Maria, hennes make och syster lyckas fly till USA, men familjens tidigare förmögenhet beslagtas av nazisterna. Bland dessa skatter finns en hel del tavlor av Klint, däribland den berömda "Kvinna i guld" - ett porträtt av Marias faster. När Österrike utlyser den första omgången av tillbakalämnande av nazisternas stölder av konst och pengar har de inte en tanke på att den nu nationalikoniska tavlan ska lämna landet. Maria tar dock stöd av en tämligen oerfaren advokat för att ta upp striden.

Historien om familjen Altmanns konstsamling visade sig vara ett otroligt viktigt mål för de familjer som fått sina tillgångar stulna av Nazi-Tyskland. Än idag finns det cirka 100 000 kända tavlor som inte har återbördats. Filmen som baseras på Altmanns kamp är intressant på flera olika plan. Reparation för gångna oförätter är ett ämne som återkommer gång på gång, kanske bland de mest kända är den ständigt infekterade stämningen mellan Storbritannien och Grekland över de konstskatter från Parthenon som brittiska trupper tog med sig därifrån. I Sverige har vi fallet med den tjeckiska Silverbibeln som exempel.

Helen Mirren gör en fantastisk roll som Maria Altmann och borde få ytterligare en Oscarsnominering på sitt CV för den. Mirren spelar rollen med ett allvar punkterat av väldigt torr humor och klassisk "mödrafixering" gällande sin prövade advokat, Randy (Ryan Reynolds). Reynolds har börjat återhämta sig efter karriärdödaren som var Green Lantern (2011) och fungerar som bra motspelare mot Mirren. Det är också kul att se att Daniel Brühl verkar ha karvat sig en liten plats i Hollywood. Bra där.

Manuset fungerar också det förhållandevis väl, med flashbacks till andra världskrigets förspel i kontrast med de styvnackade juridiska förhandlingarna i modern tid. Tempot kan dock diskuteras. Personligen hade jag valt att lägga krutet på den slutgiltiga rättegången i Österrike och inte så stort fokus på vägen dit. Det är här som saker och ting avgörs och det är en process som förtjänar att beskrivas bättre. Med Mirrens fina skådespel och Simon Curtis fina regi blir Woman In Gold ändå en mycket sevärd film.

Betyg: 4 guldplätterade fastrar av 5 möjliga

Regi: Levan Gabriadze

Manus: Nelson Greaves

Medverkande: Shelley Hennig, Moses Storm, Renee Olstead mfl.

Produktionsbolag: Bazelevs Production & Blumhouse Productions

År: 2014

Längd: 83 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3713166/

Ett år efter high school-eleven Laura Barns tragiska självmord börjar hennes vänner och bekanta uppleva att konstiga saker händer med deras datorer. Under ett Skype-samtal nästlar sig en okänd användare in i konversationen och börjar avslöja vännernas mörkaste hemligheter. Men kan det verkligen vara, som användaren påstår, att det är Laura som överlevt?

Unfriended har ett fantastiskt koncept. Hela filmen utspelar sig på en och samma datorskärm. Under hela filmens speltid får vi aldrig se en utzoomning eller etableringsbild. Allt sker i realtid på en skärm och en konversation mellan en grupp vänner. Det är också uppfriskande att se att karaktärerna i filmen använder sig av riktiga program som folk faktiskt använder sig av i verkligheten. De googlar, sitter på Facebook och hela konversationen sköts via Skype. Bra där! Dessvärre faller en intressant och smått obehaglig uppbyggnad samman som ett korthus under filmens sista tredjedel.

Manuset tar en lika väntad som tråkig vändning i och med att vi får reda på mer och mer om den anonyme användaren. Jag fattade tyvärr vad som var på väg redan en kvart in i filmen och om de bara hade undvikit denna fallgrop och lagt ut den som ett falskt spår hade Unfriended kunnat bli riktigt njutbar. Nu blir det en särdeles dum upplösning som egentligen känns som att den kommer för att folk förväntar sig att filmer av detta slag ska sluta på det sättet.

Konceptet är som sagt bra, användandet av musik är väl avvägt och invävt i handlingen och skådespelarna är om inte direkt lysande så i alla fall adekvata. Manuset skulle behöva både en och två genomläsningar och bearbetningar till dock. Nu blir det en typisk "fruktansvärda-människor-gör-fruktansvärda-saker-film" och slutar exakt som jag befarade att den skulle göra. Synd.

Betyg: 2 digitala puckon av 5 möjliga

Regi: Gilles Paquet-Brenner

Manus: Gilles Paquet-Brenner (baserat på Gillian Flynns roman med samma namn)

Medverkande: Charlize Theron, Nicholas Hoult, Christina Hendricks mfl.

Produktionsbolag: Exclusive Media Group/Mandalay Vision/Cuatro Plus Films mfl.

År: 2015

Längd: 113 min

Land: USA/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2402101/

Libby Day var bara sju år gammal när hennes familj brutalt mördades av hennes storebror, Ben. Drygt 30 år har gått sedan Libby kom undan med blotta förskräckelsen och livet har inte artat sig särskilt väl för henne. Efter att ha försörjt sig på bidrag för välgörare börjar finanserna sina och Libby ser sig tvungen att möta upp med en man som lovar henne 500 dollar för att höra hennes historia. Det visar sig att mannen, Lyle, är medlem i en grupp som granskar brottsfall där man misstänker att allt inte gått rätt till... som beslutet att döma Ben för morden på sin familj.

Gillian Flynn låg bakom manuset till en av förra årets bästa filmen, Gone Girl (2014), baserat på hennes egen bok med samma namn. Nu när nästa film baserad på en bok av Flynn kommer har hon tagit ett steg tillbaka och låtit Gilles Paquet-Brenner adpatera och även ersätta David Fincher i regissörsstolen. Det var ett misstag. Gilles Paquet-Brenner besitter tyvärr varken Flynns fingertoppskänsla för att översätta bok till film eller Finchers egenskaper som regissör.

Man kan inte klaga på skådespelarna i Dark Places. Charlize Theron gör en mycket bra roll som den vuxna Libby Day och en av mina personliga favoriter, Nicholas Hoult spelar fin andrafiol som Lyle. Även birollsinnehavarna bjuder på imponerande casting med alla från Christina Hendricks till Chloë Grace Moretz. Historien som sådan är intressant, men Paquet-Brenner klarar inte av att överföra den till vita duken utan att ta en rad lata utvägar. Exempelvis är jag allergisk mot att använda inre monologer om man inte vet exakt hur man ska få dessa till att förhöja filmens berättande. I Dark Places får stilgreppet en såpoperaliknande framtoning som jag helst av allt hade sluppit. Beslutet att grunda historien i skandalerna runt SRA (Satanic Ritual Abuse) är intressant, men här blir det något motsägelsefullt när man betraktar vissa av filmens scener.

Även om jag klagar på mycket angående Dark Places är den en bra bit över medel för thrillers. De sista 25 minuters må kännas förhastade och jag skulle valt en annan regissör, men till syvende och sist är det en sevärd rulle. En ny Gone Girl är det dock inte och det är det som är den största besvikelsen av dem alla.

Betyg: 3+ moralpaniker av 5 möjliga

Regi: Robert A. Endelson

Manus: Straw Weisman

Medverkande: Robert Judd, William Sanderson, Catherine Peppers mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 1977

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd efter totalförbudet, per default 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0076023/

När tre våldsamma fångar rymmer under en fångtransport tar de familjen Turner som gisslan. Efter att till en början ha försäkrat familjen om att de inte kommer skada dem om de samarbetar börjar fångarnas rasistiska idéer snart utgöra ett verkligt hot. Frågan är om polisen kommer hinna i tid för att rädda dem?

I motsats till de flesta filmer på Video Nasties-listan hade jag inte ens hört talas om den här rullen. Det finns en hel del anledningar till detta faktum. Det är en av få filmer som efter att den svenska censuren förlorade stora delar av sin makt inte granskats på nytt. För en gångs skull förstår jag dem. Fight For Your Life är inte bara en dålig film rent tekniskt utan i alla aspekter av sitt genomförande.

Den som läser bloggen vet att jag käkar bloddrypande hemskheter till frukost, men det här är något annat. Inom censuren finns ett begrepp som kallas för "tematisk grymhet". Det är ett mycket bra sätt att beskriva Fight For Your Life på. Filmen genomsyras av en så pass utstuderad grymhet utan poäng att jag i princip blev förbannad som tittare. Jämför med andra kontroversiella filmer som exempelvis I Spit On Your Grave (1978) eller Cannibal Holocaust (1980) så hittar vi i dessa samhällskommentarer mitt i allt äckelskap. Till och med slashergenren kan sägas ha ett bakomliggande budskap om exempelvis kommersialim eller sex- och drogpolitik. Inget av detta finns i Fight For Your Life. Det är en uselt skriven, uselt spelad och allmänt vidrig film som är vidrig av fel anledningar. Den djupt rotade rasismen (från alla håll!) i filmens manus gör att jag inte ens kan rekommendera den som hjärndöd underhållning. Undvik.

Betyg: 0 rasistisk smörja av 5 möjliga

Chockerande idag?:  I viss mån, men av fel anledningar. En uppvisning i dålig smak, och inte på ett roligt eller informativt sätt.

Förbjuden i:  Kanada, Tyskland, Norge, Singapore, Sverige, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Kanada (vissa delstater), Tyskland, Singapore, Storbritannien