Regi: Romano Scavolini

Manus: Romano Scavolini

Medverkande: Baird Stafford, Sharon Smith, C.J Cooke mfl.

Produktionsbolag: Goldmine Productions

År: 1981

Längd: 97 min

Land: USA/Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082818/

George Tatum har spenderat stor del av sitt vuxna liv under tvångspsykiatrisk vård. Fruktansvärda mardrömmar får honom att återuppleva ett barndomstrauma natt efter natt. Trots detta bedöms han som botad av sina läkare och släpps ut på villkorlig frigång. Snart struntar George i att dyka upp hos sin psykolog och styr kosan söderut. Allt medans ångesten blir värre börjar George stalka en familj vars son påminner honom om honom själv som liten.

Titeln. Bara titeln. Den är lika delar underbar, lika delar störtlöjlig. Känd som enbart Nightmare i delar av världen är detta en av de mer lyckade amerikansk-italienska samproduktionerna det går tio på dussinet av under sent 70- och tidigt 80-tal. Romano Scavolini har flertalet intressanta grepp i både manus och regi. Det är ganska tydligt att han sneglat på Maniac (1980), men Nightmare är mer förankrad i amerikansk förort, med allt vad det innebär, än storstad. Mysteriet vad som hände George under barndomen blir tydligt efter ungefär hälften av speltiden och det är intressant att se hur karaktären kämpar med sig själv för att båda undertrycka och leva ut sina fantasier. 

Nightmare hade dock inte funkat om det inte vore för familjen som George terroriserar. Förvisso är det mestadels den ensamstående mamman och hennes son, CJ, som porträtteras, men Georges strykande kring husknuten och i kvarteret gör att filmen får ett tydligt ankare. Således rör den sig inte in i slashergenren utan håller sig i utkanterna av psykologisk thriller/skräck.

Det som sänker filmens betyg är hantverket i sig. Skådespelarna är av mycket varierande kaliber och saker som kontinuitetsklippning och berättartempo är ibland under all kritik. Trots det måste jag säga att Nightmare verkligen var en överraskning. En liten bortglömd pulppärla.

Betyg: 3+ barndomstrauman av 5 möjliga

Chockerande idag?:  På gränsen. Är du känslig så absolut. Är du härdad skräckfilmsfantast som undertecknad skulle jag inte säga det. Vissa tematiska val är det som är mest chockerande, inte gore-scenerna i sig.

Förbjuden i: Kanada, Finland, Storbritannien, Tyskland

Fortfarande förbjuden i: Kanada, Tyskland

Regi: Charles Kaufman

Manus: Charles Kaufman & Warren Leight

Medverkande: Nancy Hendrickson, Deborah Luce, Tiana Pierce mfl.

Produktionsbolag: Duty Productions/Saga Films/Troma Entertainment

År: 1980

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0081186/

Abbey, Jackie och Trina gjorde sitt college osäkert under tidigt 70-tal och har varit vänner sedan dess. Varje år samlas de för att prata gamla minnen och åka på en äventyrsweekend. Det här året ska det bli camping i ett avlägset strövområde. Som väntat är de dock inte ensamma. Två män kidnappar kvinnorna och för med dem hem till sin bindgalna mor... som vill ha underhållning.

Skräckdiggare är välbekanta med Troma Entertainment, lågbudgetbolaget som fick sitt stora genombrott under 1980-talet med filmer som gick emot allt vad god smak heter. Vissa av deras produktioner är fruktansvärt roliga i all sin absurditet och denna galghumor kan man också hitta i deras relativt tidiga verk, Mother's Day. Gjord under den stora slasherboomen som inleddes i början av 80-talet bjuder filmen på överraskande många positiva aspekter.

Vad Charlie Kaufman, bror till Troma-bossen Lloyd Kaufman, har lyckats med konststycket att få mig att bry mig om karaktärerna i en lågbudgetslasher. Som läsare av bloggen vet så gillar jag slashergenren i allmänhet, men inte ens som det fan jag är kan jag försvara karaktärsporträtten i de flesta av dem. De är inte direkt lysande i Mother's Day heller, men Kaufman tar sig tid att bygga upp karaktärerna och ge dem personligheter, styrkor och svagheter... nästan som en "riktig" film.

Skämt och sido så fungerar Mother's Day över förväntan. Den har en tidlös lågbudgetcharm, bra skurkar och är förvånansvärt kompetent regisserad. Det jag i viss mån vänder mig mot är den ojämna tonen. Vissa scener är på tok för brutala för att fungera ihop med de mer parodiska avsnitten av filmen. Nåväl, slutet fick mig att gapskratta i alla fall. Gott så.

Betyg: 3- mommy issues av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjäaoa? Det finns en scen ungefär i mitten av filmen som jag tror de flesta skulle reagera på. Det är också en av huvudanledningarna till att trean i betyg har ett minus efter sig. I generell ton skulle jag dock säga nej.

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland, Australien

Fortfarande förbjuden i: Australien

Regi: Charles McCrann

Manus: Charles McCrann

Medverkande: Charles McCrann, Beverly Shapiro, Dennis Helfend mfl.

Produktionsbolag: CM Productions

År: 1980

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080448/

När regeringen bestämmer sig för att bekämpa marijuanaodling i ett avlägset skogsområde med ett nytt och oprövat bekämpningsmedel går det mesta fel. Förvisso lyckas de förstöra drogodlingen, men även infektera människorna i området med en zombieliknande sjukdom. Skogsvakten Tom är på väg till en fisketur i området tillsammans med sin fru och sin bror och hamnar mitt i händelsernas centrum.

Vissa av filmerna på video nasties-listan är inte utgivna på något annat än riktigt grynig VHS. Detta är också fallet för Toxic Zombies. Efter att ha sett en rippad VHS-kopia på YouTube förstår jag varför. Det finns egentligen inget kontroversiellt med Toxic Zombies och när kvaliteten på själva filmen är så usel som den är i det här fallet finns det ingen anledning att släppa den på ett senare format. Regisserad, producerad, skriven och spelad av Charles McCrann är det här en film som ingen vettig person skulle vilja ha sitt namn på.

Min enda slutsats är att Charles McCrann inte hade någon aning om vad han gjorde. Toxic Zombies (eller Bloodeaters som filmens originaltitel var på bio) var också det enda som Charles McCrann, jurist till vardags, gjorde i filmväg innan han omkom i 9/11-attackerna. Filmen innehåller allt man kan förvänta sig av en lågbudgetproduktion från den här eran i form av usla skådespelare, skrattretande dialog och obefintligt manus. Det enda som fungerar någorlunda är musiken av den enkla anledningen att den lånar lite väl mycket av John Carpenter. För det mesta trist, långsam och meningslös bjuder Toxic Zombies dock på ett par skratt med tanke på den mycket låga tekniska kompetensen filmen är gjord med och den totala okunskap av zombiegenren i stort som den utstrålar.

Betyg: 1 ologiskt logiska zombies av 5 möjliga

Chockerande idag?: Korta svaret: Nej. Långa svaret: I helsike nej.

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland

Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Sandra Peabody, Lucy Grantham, David Hess mfl.

Produktionsbolag: Lobster Enterprises/Sean S. Cunningham Films/The Night Co.

År: 1972

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Mari och kompisen Phyllis åker på den förras 17-årsdag till New York för att fira med ett konsertbesök. På vägen tänker de köpa med sig något att röka på kvällen och finner sig snart i en lägenhet med fyra förrymda brottslingar. Tvingade att göra vad de tre männen och deras kvinnliga kumpan säger åt dem inser Mari att hennes enda chans är att fly hemåt, hem till sista huset på vänster sida vägen.

Alla måste vi börja någonstans och det var med The Last House On The Left som skräckfilmslegendaren Wes Craven tog sina första steg. Tillsammans med mannen som senare skulle skapa Friday The 13th-franchisen, Sean S. Cunningham, gjorde han med den här filmen en av de första så kallade "rape-revenge-filmerna" - en subgenre inom skräck- och thrillervärlden som handlar precis om vad det låter som. En kvinnlig protagonist blir brutaliserad av män och tar en gruvlig hämnd antingen för egen hand eller genom sin familj. Genren inom filmens värld kan spåras tillbaka till Bergmans Jungfrukällan (1960), vilket också är en film som Craven nämnt som inspirationskälla till sin regidebut. Jag är knappast någon dyrkare av Bergman, men Jungfrukällan är en av hans absolut bästa filmer i min mening. Att se den "uppdaterad" av en manusförfattare och regissör som knappt har plockat av stödhjulen än är... intressant, om vi ska vara snälla.

Det stora problemet med The Last House On The Left är det ojämna utförandet. Vissa scener är extremt effektiva och skräckinjagande, för att sen följas av scener som innehåller, I shit you not, dratta-på-ändan-komik till ett soundtrack av kazoos. Många av Cravens kännetecken är synliga redan här med starka kvinnliga protagonister, inkompetenta poliser och hur förorten invaderas av ett utomstående hot. Det som stör mig med Cravens kvinnliga karaktärer här är dock hur illa de står upp i jämförelse dels med regissörens senare verk och dels till andra filmer i samma subgenre, exempelvis den rättfärdiga vigilanten Jennifer i 1978 års Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave). Kort sagt lyckas Craven inte bygga upp samma dramaturgiska struktur som senare tillskott i genren uttrycker. The Last House On The Left har alla kännetecken av ett förstlingsverk från en sedermera duktig regissör - lovande, men inte riktigt där än.

Betyg: 2+ skrik i skogen av 5 möjliga

Chockerande idag?: Här finns några scener som jag tror skulle chockera gemene man än idag, så ryktet som en sann "video nasty" är befogat. Det är dock fortfarande ingenting mot de grövre filmerna på listan.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Finland, Island, Tyskland (endast klippt version tillgänglig), Storbritannien, Irland, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Singapore, Sverige, USA.

Fortfarande förbjuden i: Island, Malaysia, Singapore

Regi: Jesús Franco

Manus: Jesús Franco & Julián Esteban

Medverkande: Ursula Buchfellner, Al Cliver, Antonio Mayans mfl.

Produktionsbolag: Eurociné/J.E. Films (Julian Esteban Films)/Lisa-Film

År: 1980

Längd: 102 min

Land: Spanien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080486/

Skådespelerskan och modellen Laura Crawford kidnappas i samband med en publicitetsturné i ett icke namngivet Syd- eller Mellanamerikanskt land. Kidnapparna kräver en rejäl lösensumma för henne och hennes agent skickar iväg Peter Weston, känd för att kunna lösa situationer som denna. Vad ingen har räknat med är att ön som kidnapparna håller till på är hem för en kannibalstam...

Jesús Franco var mannen som filmstudios gick till när de försökte casha in på vad som var populärt inom skräckgenren för tillfället. Notoriskt usel hantverkare och manusförfattare som han var lyckades Franco trycka ut över 200 filmer som regissör innan sin död. Devil Hunter (originaltitel: El Caníbal) är en av dessa rullar. Som vanligt när det gäller Franco följer det också samma mönster: hitta vilken subgenre inom skräck som fått mycket uppmärksamhet på sistone (kannibalfilm, inte minst med Deodatos ypperliga Cannibal Holocaust, 1980) och gör en billig kopia med betoning på "billig". Multiplicera antalet nakna bröst med tio och du har en Franco-film.

Devil Hunter är slarvig från början till slut. Skådespelet är obefintligt, manuset likaså och den vill aldrig ta slut! När Franco inte vet vad han ska göra för att förlänga filmens speltid faller han tillbaka på antingen långa, svepande panoramashots utan mening eller en sexscen. Det var inte ovanligt att Francos filmer marknadsfördes och klassificerades som porr i USA och Devil Hunter är inget undantag. När varken splatterscenerna eller något annat kan leva upp till genrestandard blir det dock mest en gäspning.

Det måste dock sägas att den är ofrivilligt underhållande då och då. Exempelvis kunde de inte hitta tillräckligt med mörkhyade personer att spela kannibaler så mitt i denna stam i okänd djungel finns det spanska män i porrfilmsmustasch och glasögon. Likaså var den engelska dubben jag fick tag i (efter att först fått tag i en på grekiska, en på italienska och en på vad jag tror var bulgariska) gjord av en och samme kille. Då och då verkade det som han inte orkade/glömde dubba en scen så originalljudspåret låg kvar. Det är den kvalitetsnivån vi talar om.

Betyg: 1 fis i filmhistorien av 5 möjliga

Chockerande idag?: Såvida du inte tycker nakenhet är skamligt så knappast. Det finns scener som ämnar till att vara chockerande och som säkert hade varit det om de vore välgjorda, men nej, när the big bad guy har halva pingisbollar som ögon (faktiskt!) förstår ni att ni kan se värre saker på tv vilken kväll i veckan som helst. 

Förbjuden i: Island, Tyskland, Argentina, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Argentina, Island, Tyskland

Regi: Lucio Fulci

Manus: Elisa Briganti

Medverkande: Tisa Farrow, Ian McCulloch, Richard Johnson mfl.

Produktionsbolag: Variety Film Production

År: 1979

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080057/

En till synes övergiven segelbåt driver in i New Yorks hamnområde. När hamnpolisen undersöker båten närmre blir de attackerade av vad som tycks vara en man som redan borde vara död. Båten visar sig tillhöra en känd vetenskapsman som senast hördes från på den karibiska ön Matul Island. Journalisten Peter West åker tillsammans med vetenskapsmannens dotter, Ann, för att undersöka vad som hänt med hennes far.

Jag har ett speciellt förhållande till Zombie Flesh Eaters då den var den första filmen i den italienska zombievågen jag såg när det begav sig. Innan jag introducerats till Fulcis värld var min enda kontakt med zombies från Romeros Night Of The Living Dead (1968). Gissa om Fulci chockade brallorna av mig med sina extremt närgångna effekter och sitt nästan besatta intresse för ögon! Nu, cirka 20 år senare, har Zombie Flesh Eaters fortfarande en del scener som får mig att rysa till lite. I sina bästa stunder är Fulci svår att slå på fingrarna när det kommer till splatter.

Dessvärre är också Zombie Flesh Eaters en mycket ojämn film. Framförallt är det manusets fel som målar upp karaktärerna som riktiga idioter - och inte på ett roligt sätt. De verkar aldrig förstå, trots att de sett det gång på gång med egna ögon, att för att döda en zombie så måste huvudet förstöras på ett eller annat sätt. Långa sjok av filmen går ut på att karaktärerna är förbluffade över varför zombierna fortfarande kutar omkring (nåja, släpar omkring). Det gör att för varje scen av cineastiskt guld, som zombiernas uppvaknande från den gamla kyrkogården, finns det en seg dialogscen som inte för handlingen framåt.

Trots min kritik måste jag ändå rekommendera Zombie Flesh Eaters till alla diggare av genren. Idag, med serier som The Walking Dead, känns den kanske på vissa sätt förlegad, men den har det där speciella stuket som bara galna italienare kunde få till på 70-talet. Bitvis underhållande, alltid kitschigt och en personlig favorit om än inte en fantastisk film.

Betyg: 3+ zombie walks av 5 möjliga

Chockerande idag?: Till viss mån. Här finns en eller två scener som fortfarande är lite magkittlande, men på det hela taget skulle jag ge den ett "nja".

Förbjuden i: Tyskland, Norge, Storbritannien, USA

Fortfarande förbjuden i: -

Regi: Lucio Fulci

Manus: Vincenzo Mannino & Dardano Sacchetti

Medverkande: Jack Hedley, Almanta Suska, Howard Ross mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1982

Längd: 91 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084719/

Polisen Jack Headly är på väg att gå i väggen. Det blir inte bättre av att han sätts att lösa de brutala kvinnomord som hemsökt New York. Headlys jakt på mördaren går inte obemärkt förbi. Snart får han motta telefonsamtal från gärningsmannen själv och inser att han måste ha hjälp för att få fast mördaren innan han slår till igen.

Lucio Fulcis hyllning till den under det tidiga 80-talet allt mer sällsynta giallogenren är också ett bra avsked till den. Det är extremt våldsam thrillerspänning med sexuella förtecken rakt igenom. Naket i var och varannan scen, konstblod färgat så rött att det nästan sticker i ögonen och smart arbete med färgskala, kamera och musik. Trots att den tangerar alla klassiska gialloelement sågades The New York Ripper av både kritiker och genreentusiaster när den kom. Jag förstår ärligt talat inte varför. Det här är nämligen en av de bättre filmerna på Video Nasties-listan.

Det är klart, som den mesta annan film inom genren med engelsk dubb är skådespelet inte på topp och det finns vissa problem med manusets tempo. Den klassiska 70-talscharmen (trots att den är gjord 1982) väger dock upp det. Speciellt italosoundtracket och den gryniga filmkvaliteten transporterar tittaren tillbaka till en tid med v-jeans och blå ögonskugga.

Som de flesta andra filmer på listan lämpar sig inte The New York Ripper för den lättstötte. Eftersom det är en thriller- och eller skräckfilm producerad av en italienare under den här tidsperioden är det både väldigt mycket sex och väldigt mycket våld - ofta i kombination. Om du gillar genren är det här ett bra val.

Betyg: 4 amerikanskitalienska mordhistorier av 5 möjliga

Chockerande idag?: Faktiskt ja. Om du inte är van vid den här typen av filmer skulle jag tänka en eller två gånger innan jag såg den här rullen.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Kanada, Finland, Tyskland, Norge, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Storbritannien (klippt version tillåten i båda länderna)

Regi: James Bryan

Manus: Garth Eliassen

Medverkande: Jack McClelland, Mary Gail Artz, James P. Hayden mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1981

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0182996/

Craig, Peter, Ingrid och Joanie ska ut och campa i skogen ovetandes om alla människor som försvunnit i nämnda skogsområde på sistone. Snart får de veta varför.

Jag tror i princip alla filmtokar jag känner en eller annan gång planerat att spela in en skräckfilm. Det är inte så konstigt eftersom skräck troligen är den genre där produktionsvärdena varierar mest - från högbudget med etablerade skådespelare till saken du och dina polare filmade i trädgården. Skillnaden mellan vad kompisgänget gjorde och personerna bakom Don't Go In The Woods... Alone är att de på något vis fick ge ut sin film på video. Rent tekniskt och talangmässigt är nog mitt eget tonårsalster Blod, blod, blod del 7 något vassare. Men (och det är ett stort "men" här) den här filmen är också bland det mest ofrivilligt roliga jag sett.

Skådespelet, om man kan kalla det så, är under gränsen för uselt. Det är nästan talangfullt i sig att kunna leverera enkla repliker med en sådan här brist på känsla i både kroppsliga och ljudmässiga uttryck. På tal om ljudet är det en historia för sig självt. Min gamla kopia på dvd är mycket riktigt remastrad så långt man nu kunde remastra det som redan var uselt i original. Faktum kvarstår att ljudet troligen spelades in på en sound stage och ljudansvariges jobb var att synka det i nivå med vad som hände på skärmen. Det gick... sådär... och är fruktansvärt kul i all sin klumpighet.

Filmens skurk är en icke-namngiven man i någon slags hemgjord rustning av trä. Jag kunde nästan hålla mig för skratt tills han började skrika. Och som han skriker! Han skriker gutturala vrål kombinerade med pipiga rösttoppar som jag måste utmana vänner och bekanta att försöka härma.

Don't Go Into The Woods... Alone är tekniskt sett en av de sämsta filmer jag sett. Den är dock så pass usel att jag måste ge den en trea för rent underhållningsvärde. Det här är kitschguld!

Betyg: 3 sovande ljudtekniker av 5 möjliga

Chockerande idag?: Inte ens chockerande då.

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland