FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel, Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

Regi: Scott Buck(show runner)

Manus: Scott Buck/Gil Kane/Roy Thomas (head writers)

Medverkande: Finn Jones/Jessica Henwick/Jessica Stroup mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322310/

Danny Rand har med sitt löfte till Matt Murdock blivit stadens och framförallt Chinatowns beskyddare. Det är ett till synes lyckligt och enkelt liv som Danny skaffat sig tillsammans med sin fickvän Colleen, men säg den lycka som varar. Danny har problem med att kontrollera sina krafter och när ett blossande krig mellan tiraderna håller på att antändas dyker någon från Dannys förlutna upp, fast besluten att hämnas en oförrätt.

Första säsongen av Iron Fist hade sina stunder, men det var den klart svagaste Marvel-serien på Netflix. Den hittade aldrig rätt ton och bestod till stor del av dåligt koreograferade fightingscener blandat med snack i styrelserum. Jag verkar vara bland de få som gillade castingen av Finn Jones i huvudrollen, men vad jag inte kunde förlika mig mig med var hur gnällig hans karaktär var skriven. Dessutom märktes det med all tydlighet att Jones inte hade någon kampsportsbakgrund överhuvudtaget, vilket gör det svårt att ta sig igenom avancerade rörelsemönster utan att det ser krystat ut. Säsong 2 är en gruvlig revansch på allt det där.

Finn Jones har uppenbart hårdtränat den mix av wushu och vilka kampsystem som ser coola ut i kombination med detta. Det märks framförallt i hans scener tillsammans med Jessica Henwick (Colleen) som är en klassiskt skolad wushuutövare. Berättandet är mycket tajtare och Netflix har äntligen dragit ner säsongen till tio avsnitt istället för de sedvanliga 13. Resultatet blir en säsong som inte innehåller de många och långa transportsträckor som den första hade. Säsongen har också en tydligt definierad bad guy och vad Danny har för koppling till denna. Överhuvudtaget funkar allt bättre helt enkelt.

Den andra säsongen av killen med järnnäven är en riktigt stor överraskning. För er (liksom jag) som funderade på att låta serien vara efter den träiga första säsongen - ge den en ny chans. Iron Fist toppar för övrigt Rotten Tomatoes lista på serier som gjort störst förbättring mellan säsong ett och två. Jag är beredd att hålla med.

Betyg: 4 glödande nävar av 5 möjliga

Regi: Ali Abbasi

Manus: Ali Abbasi/Isabella Eklöf/John Ajvide Lindqvist (efter Lindqvists novell)

Medverkande: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom mfl.

Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5501104/

Tullarbetaren Tina har en märklig förmåga att till synes kunna lukta sig till vem som gör sig skyldig till smuggling av både det ena och det andra. Med sitt säregna utseende, som hon fått förklarat för sig beror på ett kromosomfel, lever hon annars ett tillbakadraget och ensamt liv ute i skogen med sin inneboende odugling till pojkvän, Roland. När Tina träffar på någon som ser likadan ut som henne, Vero, ändras allt. Men Vero vet mer om vad både han och Tina egentligen är...

Om man nämner John Ajvide Lindqvist för mig är det som att sätta igång en kran. Jag vill veta allt om vad folk tyckte om än den ena och än den andra boken. Till sist brukar folk tröttna, men jag vidhåller att Lindqvist är en av våra främsta författare nu verkande. Precis som en annan skräckfavorit, Stephen King, lyckas Lindqvist alltid fånga det lilla samhället och/eller det lilla i samhället. Fantastiska saker sätts mot en vardagslunk vilket gör hans berättelser till lika skickliga gällande vardagsrealism som de mer fantasieggande elementen. Kombinationen gör att allting känns mer och det är något av det finaste en författare kan göra.

Med filmatiseringen av Gräns (publicerad i den ypperliga novellsamlingen Pappersväggar, 2015) har kombinationen mellan Lindqvists berättelse och regissören Ali Abbasis nu utvecklade öga för detaljer blivit något riktigt speciellt. Jag har tidigare recenserat Abbasis Shelley (2016) och var inte särskilt imponerad. Abbasi har dock kommit riktigt långt från sin pastisch på Rosemary's Baby (1968) och har tillsammans med Ajvide och Isabella Eklöf skapat en lika delar vacker som hemsk filmupplevelse.

Styrkan i Gräns är att den gör det mesta riktigt bra. Fotot av de svenska urskogarna är riktigt snyggt, men det som säljer hela filmen är skådespelarinsatserna från Eva Melander och Eero Milonoff. Framförallt Milonoff framstår som nästan som ett väsen i sin roll. Hans naturliga brytning (?) gör också att han låter tillräckligt annorlunda för att ge rollen ytterligare en dimension. Med tanke på att makeup från svenska produktioner gått bra på Oscarsgalorna de senaste åren är det inte heller helt omöjligt att teamet här kniper en nominering för de fantastiska proteserna. De är, precis som Milonoffs brytning, tillräckligt annorlunda för att signalera någonting "annat" samtidigt som de inte går till överdrift.

Gräns är en mycket bra svensk film och något jag rekommenderar för alla som gillar svensk folktro och Lindqvists texter. Det enda lilla jag har att invända mot den är att man gärna kunde kortat den cirka tio minuter för att få ett bättre flyt. Det är dock ingen anledning till att inte se den här filmen.

Betyg: 4+ sexscener som får tanter att skruva på sig i biostolen av 5 möjliga

Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande: Evan Peters, Barry Keoghan, Blake Jenner mfl.

Produktionsbolag: Film4/New Amsterdam Film Company/RAW

År: 2018

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6212478/

Transylvania University, Kentucky, har ett säkert rum där de förvarar några av världens mest värdefulla böcker. Spencer, uttråkad konststudent, träffar Warren, allmän screw-up, och börjar på skoj planera en stöt mot biblioteket. Det stora priset är originalet av The Birds Of America, värderad till lite drygt 200 miljoner dollar. Leken blir dock plötsligt allvar när de inser att de kanske faktiskt kan utföra sin plan. Det ska snart visa sig att allt inte är riktigt lika enkelt som på film...

Jag hade ett vagt minne av den här historien, men hade förpassat den till något dammigt vrå i huvudet. Bart Layton berättar den (mestadels) sanna historien om kuppen som hade kunnat bli en av de mesta legendariska stölderna i amerikansk historia. Han gör det genom att från början konstatera att detta inte är baserat på en sann historia utan att det är en sann historia. Det är i sig ett genidrag då han fått med de riktiga personerna involverade i fallet i kortare intervjusegment där de ofta inte är riktigt säkra på hur saker och ting faktiskt gick till. Det kastar skugga över vissa händelser i filmen, samtidigt som det ger tittaren ett ställningstagande att göra - vem är den pålitlige berättaren om han ens finns?

Det bästa med manuset är dock hur vanliga alla är. Det rör sig om uttråkade collegeungdomar och inte härdade brottslingar och deras reaktioner blir därefter. Exempelvis är en av de stora problemen de upplever med planen hur de ska se till att ta hand om bibliotekarien utan att skada henne. Filmen får en helt annan realistisk ton än de flesta andra heistfilmer i och med att vi vet att det här kommer gå åt helvete från bildruta ett och de inblandade är närvarande för att på ett öppet sätt prata om vad som verkligen skedde.

American Animals är Laytons debut som spelfilmsregissör, men det märks verkligen inte. Det här är en ytterst välregisserad och tajt berättad historia med superbt användande av både klippning och musik. Han har hjälp av en mycket bra (och porträttlik!) ensemble där Barry Keoghan är den som lyser starkast i rollen som Warren. Keoghan har haft roller i en del uppmärksammade filmer de senaste åren och är absolut ett namn att lägga på minnet.

Om ni vill se en riktigt bra heistfilm med en mycket mer realistisk berättelse än merparten av filmerna i genren är American Animals filmen för er. Det är den typen av film som kommer få en hel massa nomineringar när nästa års galasäsong drar igång, men som inte kommer vinna så många kategorier. Ni vet, de där filmerna som brukar vara bättre än de som verkligen vinner.

Betyg: 4+ amerikanska fåglar av 5 möjliga

Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Filmen

Regi: Nicholas Gyeney

Manus: Nicholas Gyeney & André Kirkman

Medverkande: Manu Bennett, Larenz Tate, Linden Ashby mfl.

Produktionsbolag: Mirror Images LTD

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4244162/

Spelföretaget Sentinel ska lansera en produkt som ryktas revolutionera spelvärlden. Mot företagets karismatiske VD, Kincaid, står den före detta delägaren Creed. När Creed ska opponera sig blir han och hans fru attackerade av beväpnade män. Samtidigt, på annan adress i Seattle, nås betatestaren Max av ett paket från Sentinel innehållandes det revolutionerande spelet...

Ibland behöver man gräva djupt för att hitta guldkornen. Längst ner i science fiction-sektionen hos Netflix hittade jag den här dolda klimpen. Är den bra rent objektivt? Nej. Har den bra produktionsvärden? Knappast. Är den bara en kul jäkla film? Ja! Beta Test är så långt över gränsen när det gäller återhållsamhet eller djuplodande karaktärsporträtt att den känns som en borttappad film från 80-talets dammiga videohyllor. Med andra ord, det är för den här typen av filmer som jag en gång i tiden skapade bloggen.

Som betatestare av ett antal titlar skulle jag gärna haft de förmåner och lön som Max har. I verkligheten innebär betatesting att spela halvfärdiga spel i underkläderna på en skakig server klockan kvart över galenskap. Det är lite av det som är charmen med Beta Test - den gör allt over the top. Samtidigt har den en hel del bra idéer som gör att intresset hålls vid liv. Fylld med action och kitschiga one-liners gör att om jag kisar kan jag nästan se Arnold i rollen som Creed. Med skådespelare som varierar från godtagbara till den lokala amatörteatern har Beta Test en märklig charm som pengar inte kan köpa. Den andas entusiasm och skaparglädje och rekommenderas till alla som saknar VHS-eran.

Betyg: 4- avatarer av 5 möjliga

Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Medverkande: Toni Collette, Alex Wolff, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: PalmStar Media

År: 2018

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt7784604/

Annies mor var alltid en väldigt egen och privat kvinna som hon ville skydda sina barn ifrån. När modern dör tvingas Annie brottas med skulden över att inte ha varit världens bästa dotter samtidigt som märkliga saker börjar hända hennes familj - i synnerhet hennes tonårsdotter Charlie. En tragisk olycka lägger sten på börda och Annie måste kämpa med insikten att vad som händer bara är i hennes huvud... eller är det?

Jag gick in till Hereditary förväntandes en ganska generisk skräckrulle som fick mig bort från den tryckande hettan (det blir ingen tredje Cruel Summer eftersom jag fick fly dagens första film på grund av trasig AC), men fick något helt annat. Det närmsta jag kan likna filmen vid är att 70-talets långsamt uppbyggda skräckfilmer med långt mer djupgående psykologi än mainstreamskräcken sett sedan dess.

Toni Collette är fantastisk i huvudrollen som Annie och får spela ut hela känsloregistret. Hon påminner mig inte så lite om Frances McDormand i den här rollen, vilket är ett väldigt högt betyg. Med Oscarsakademins lite mer moderniserade syn på skräck de senaste åren skulle jag inte bli förvånad om hon kniper en nominering. Collettes samspel med framförallt Milly Shapiro (Charlie) tillhör filmens höjdpunkter.

Ari Aster, både manus och regi, långfilmsdebuterar med Hereditary och har helt uppenbart redan hittat sin unika röst. Asters manus låter filmen ta sin tid, vilket gör de tämligen få reella skräckscenerna desto mer effektiva. Hans öga för att skapa obehaglig stämning är också väldigt bra och filmen får nästan en slags mardrömsliknande kvalitet där det ologiska verkar fullkomligt logiskt inom sin kontext. Aster är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.

Hereditary har ett slut som kommer dela folk. Eftersom jag personligen är intresserad av vad slutet visar hade jag förkunskap om vad som händer och tycker därför också att slutet är väldigt passande. Gå in med ett öppet sinne eller ännu hellre - se den här filmen hemma, själv i ett nedsläckt rum. Jag önskar nästan att jag hade gjort det.

Betyg: 4+ klickljud av 5 möjliga

Regi: Laurent Herbiet

Manus: Laurent Herbiet/Hamid Hlioua/Bernard Minier (baserat på Bernard Miniers roman)

Medverkande: Charles Berling, Julia Piaton, Pascal Greggory mfl.

Produktionsbolag: Gaumont Television

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5736758/

Poliskapten Martin Servaz kallas till den lilla bergsbyn Saint-Martin för ett lika märkligt som bestialiskt brott. Industrimannen Lombards favorithäst har blivit halshuggen och kadavret har lämnats på en bergstopp. Fallet tar dock snabbt en ännu märkligare vändning när hår tillhörande seriemördaren och tillika Martins gamle partner Julian Hirtmann hittas på hästen. Är det en slump att Martin fått fallet och att Hirtmann sitter på rättspsyk på samma ort? Knappast...

Äsch, jag fastnade i Frankrike och deras polisserier trots allt. En serie som utspelar sig i de snöiga Pyrenéerna gick liksom inte riktigt att motstå i sommarhettan. Framförallt inte eftersom det är en välskriven och väldigt välspelad serie med riktigt schyssta produktionsvärden.

Det hade enkelt kunnat bli platt fall. Premissen med en seriemördare som kanske drar i trådarna utanför sin cell, kanske inte, känns ganska gjord vid det här laget. Tack och lov har man lyckats både casta och skriva Hirtmann väldigt väl. Hirtmann, mycket obehagligt spelad av Pascal Greggory, är inte de stora gesternas karaktär utan är precis så kall och kalkylerande som jag föreställer mig att en sådan personlighet hade varit i verkligheten. Han är fullkomligt övertygad om att han inte begått något fel, men samtidigt bortförklarar han inte de brott han är anklagad för. Mycket bra!

Även Charles Berling är bra i huvudrollen som Martin och hans partner Iréne, spelad av Julia Piaton, klarar sig också väldigt väl. Intressant nog ser hon ut att kunna vara Meryl Streeps lillasyster. Framförallt gillar jag hur manuset tidigt duckar den kanske största klyschan i serier med en manlig polis med kvinnlig partner - att de ska bli kära. Nope, hon är lesbisk. Så, avklarat, vilket är jäkligt skönt.

Manuset matchar de fina skådespelarinsatserna till allra största del, även om man har vissa problem med övergångarna hur fallet utvecklar sig. Jag är tämligen säker på att Miniers roman gjorde detta smidigare. Serien hade tjänat på att vara två avsnitt längre och låta saker ta sin tid helt enkelt. Även om man kan se serien som avslutad lämnar den tillräckligt många lösa trådar som gör att jag skulle välkomna en andra säsong. Om inget annat ska jag undersöka om Minier skrivit en fortsättning i bokform.

Glacé har ett bra manus och fina skådespelarinsatser vilket gör att jag absolut rekommenderar den. Med snyggt foto och en isande upplösning (hehe) förstår jag att den fick stor uppmärksamhet i hemlandet. Nu ska jag försöka ta mig ifrån Frankrike. Jag kan dock inte lova något.

Betyg: 4 snöbollsfantasier av 5 möjliga