Saxat från 6/1 - 2014

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

Sammanfattning, Carrie:

1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

Regi: Ali Abbasi

Manus: Ali Abbasi/Isabella Eklöf/John Ajvide Lindqvist (efter Lindqvists novell)

Medverkande: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom mfl.

Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5501104/

Tullarbetaren Tina har en märklig förmåga att till synes kunna lukta sig till vem som gör sig skyldig till smuggling av både det ena och det andra. Med sitt säregna utseende, som hon fått förklarat för sig beror på ett kromosomfel, lever hon annars ett tillbakadraget och ensamt liv ute i skogen med sin inneboende odugling till pojkvän, Roland. När Tina träffar på någon som ser likadan ut som henne, Vero, ändras allt. Men Vero vet mer om vad både han och Tina egentligen är...

Om man nämner John Ajvide Lindqvist för mig är det som att sätta igång en kran. Jag vill veta allt om vad folk tyckte om än den ena och än den andra boken. Till sist brukar folk tröttna, men jag vidhåller att Lindqvist är en av våra främsta författare nu verkande. Precis som en annan skräckfavorit, Stephen King, lyckas Lindqvist alltid fånga det lilla samhället och/eller det lilla i samhället. Fantastiska saker sätts mot en vardagslunk vilket gör hans berättelser till lika skickliga gällande vardagsrealism som de mer fantasieggande elementen. Kombinationen gör att allting känns mer och det är något av det finaste en författare kan göra.

Med filmatiseringen av Gräns (publicerad i den ypperliga novellsamlingen Pappersväggar, 2015) har kombinationen mellan Lindqvists berättelse och regissören Ali Abbasis nu utvecklade öga för detaljer blivit något riktigt speciellt. Jag har tidigare recenserat Abbasis Shelley (2016) och var inte särskilt imponerad. Abbasi har dock kommit riktigt långt från sin pastisch på Rosemary's Baby (1968) och har tillsammans med Ajvide och Isabella Eklöf skapat en lika delar vacker som hemsk filmupplevelse.

Styrkan i Gräns är att den gör det mesta riktigt bra. Fotot av de svenska urskogarna är riktigt snyggt, men det som säljer hela filmen är skådespelarinsatserna från Eva Melander och Eero Milonoff. Framförallt Milonoff framstår som nästan som ett väsen i sin roll. Hans naturliga brytning (?) gör också att han låter tillräckligt annorlunda för att ge rollen ytterligare en dimension. Med tanke på att makeup från svenska produktioner gått bra på Oscarsgalorna de senaste åren är det inte heller helt omöjligt att teamet här kniper en nominering för de fantastiska proteserna. De är, precis som Milonoffs brytning, tillräckligt annorlunda för att signalera någonting "annat" samtidigt som de inte går till överdrift.

Gräns är en mycket bra svensk film och något jag rekommenderar för alla som gillar svensk folktro och Lindqvists texter. Det enda lilla jag har att invända mot den är att man gärna kunde kortat den cirka tio minuter för att få ett bättre flyt. Det är dock ingen anledning till att inte se den här filmen.

Betyg: 4+ sexscener som får tanter att skruva på sig i biostolen av 5 möjliga

Regi: Justin Daly

Manus: Justin Daly

Medverkande: James McCaffrey, Ebon Moss-Bachrach, Robert Forster mfl.

Produktionsbolag: Deerjen Films & Federal Pictures

År: 2018

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2619512/

Vic och Max drömmer om att göra karriär i Hollywood som manusförfattare/regissör och producent. Deras debutfilm, The Night Of The Fire, visar sig dock vara svår att hitta finansiärer till. När Vic träffar filmstjärnan Douglas Brown slutar mötet med att Brown är väldigt otrevlig. Vic spetsar hans drink med något och Brown rumlar in på absolut fel toalett vid absolut fel tidpunkt. Säkerhetskameran på klubben fångar något som kan förstöra Brown karriär... eller kanske fungera som utpressningsmaterial för två desperata filmmakare.

Justin Dalys förstlingsverk (skriv vad du känner till antar jag) visar på ett skarpt öga för skådespelarregi och scenuppbyggnad, men tyvärr också på betydande brister i manusskrivandet. Det uppstår snabbt en typ av genreförvirring där Daly lägger upp så uppenbara poänger för svart humor som han inte utnyttjar sig av. Som thriller är det här en högst medelmåttig film, men med bara några små tweaks här och där hade det kunnat bli en svart komedi som hade golvat mig.

The Big Take är full av bra idéer, men känns lite som två olika filmer. Runt timmesstrecket får en tidigare bikaraktär plötsligt en mycket viktigare roll och kastar om hela dynamiken. Om karaktären hade haft någon regelrätt motivation till agerandet hade jag varit helt okej med det, men det här skiftandet av fokus kommer verkligen från ingenstans alls.

Skådespelarmässigt lyckas Daly hålla ihop trupperna bra. Här finns kanske ingen som sticker ut med sin prestation, men allt som har Robert Forster i sig som surmulen snut är sevärt bara för den sakens skull. Med ett punk, ska och oi-soundtrack från genrernas guldera är även ljudspåret ett stort plus. Till syvende och sist lovar Daly mycket med sin debut och med rätt backup kan han säkert göra riktigt bra filmer. Den här är sisådär.

Betyg: 2+ ska-dansande ukrainskor av 5 möjliga

Regi: Owen Egerton

Manus: Owen Egerton

Medverkande: Robbie Kay, Seychelle Gabriel, Jacob Batalon mfl.

Produktionsbolag: Rooster Teeth Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7208564/

Dax flydde till skräckfilmens värld när hans mor mördades av en förrymd mentalpatient som dessutom var en av hans fars klienter. Nu tonåring, och mer besatt av skräckfilm än någonsin, ser Dax och hans vänner Krill och Sam fram emot det största skräckkonventet någonsin - Blood Fest. Vad varken de eller någon annan vet är att arrangörerna vill ta saker till en verkligare, mer bloddrypande nivå än till och med Comic Cons kösystem...

Blood Fest berättar egentligen allt du behöver veta med sin titel. Det här är ogenerad slasher med lika många tonåriga idioter som liter fejkblod. Med andra ord är det fantastiskt underhållande och påminner om en svunnen tid då slashern var bland de mest procentuellt sett mest inkomstbringande genrerna. Där Summer Of 84 (2018) mest kändes som en cynisk cash grab för att krama ur några dollar från vurmen för 80-talsnostalgi tar Blood Fest istället sitt avstamp i att försöka vara en slags Scream (1996) för 2010-talet. Den är inte lika välskriven, välspelad eller regisserad, men leker precis som sin inspirationskälla med genrekonventioner och regler. Gott så.

Skådespelarmässigt är det vad man kan förvänta sig. Blood Fest har trots allt lyckats få med ett gäng semi-kända skådespelare i exempelvis Seychelle Gabriel (Falling Skies) och Robbie Kay (Once Upon A Time) i huvudrollerna. Som förväntat är det dock inte djupare karaktärsporträtt det bjuds på utan karaktärerna är mer som spelpjäser för att flyttas till en ny slasherscen. Det är med andra ord precis som vanligt med genren!

Blood Fest är helt enkelt en ball rulle. Den hade gärna kunnat få spruta på lite mer rödfärg för min smak, men om ni vill ha hjärndöd underhållning som trots allt faktiskt underhåller kan ni välja betydligt sämre filmer än den här.

Betyg: 3+ not the clowns! av 5 möjliga