Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga