Svensk titel: Eldfödd

Författare: Stephen King

År: 1980 (svensk utgåva 1981)

Sidor: 440

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 91-0-050526-9

"No one likes to see a government folder with his name on it."

Charlie McGee är inte som andra flickor. Hon är pyrokinetiker – det vill säga att hon kan tända eldar bara genom att tänka på saken. Jagad av den hemlighetsfulla Firman tvingas Charlie och hennes far, Andy, dra sig undan från omvärlden. Men Firman släpper aldrig sitt byte…

Firestarter blev en smärre succé när den släpptes 1980, men har i viss mån fallit i glömska sedan dess. Det är sällan den nämns bland Kings mer klassiska verk, men kan i min mening vara en av de mest prototypiska böcker han skrivit. Från 1980 och framåt har King ofta skrivit om förälder/barn-tematiken och om hur världen utanför på något sätt stör ett tidigare sunt förhållande. I The Shining, som publicerades 1977 och alltså innan Firestarter, kommer det störande momentet (läs: ondskan) istället inifrån. Firman blir symbolen för hur omvärlden vill kontrollera och lägga sig i privata angelägenheter. Som förstlingsverk med just det här temat är det också väldigt drabbande.

King skriver relationen far-dotter väldigt väl och språket flyter fint. Samtidigt riktar boken kritik mot de högst verkliga experiment som gjordes på intet ont anande militärpersonal och/eller studenter under 60-talet (Charlie är på sitt sätt en produkt av ett sådant experiment) och väcker även forskningsetiska frågor. Sen har King lyckats med en av sina mest underskattade skurkar i Firestarter – John Rainbird.

Rainbird, cherokeeindian och Vietnamveteran, är en ganska ovanlig skurk för King. Han är inte galen i den traditionella meningen och har inga religiösa eller direkt sadistiska undertoner. Det som driver Rainbird är istället en mystisk föreställning om hur en person ser ut i sitt dödsögonblick. När han sätts att fånga in Charlie och Andy, samt i ett senare skede att vinna flickans förtroende, blir det början på en mycket spännande katt- och råttalek.

Charlie McGee är en väldigt intressant karaktär även hon. King har skrivit henne som mycket intelligent, men samtidigt med hög emotionell intelligens. Hon skulle blivit ganska outhärdlig om det inte vore för den dimension som läggs till med uppfostringspsykologi och hur Andy byggt en desperat mental mur för att kontrollera sin dotters krafter. Denna ytterligare dimension blir både karaktärens räddning rent uppbyggnadsmässigt sätt (hon vore för perfekt annars) och en viktig poäng i historien.

Firestarter rekommenderas till alla fans av King och fans till övernaturlig skräck/science fiction rent generellt. Det är en av Kings mest vetenskapsbetonade böcker, vilket gör att även den renodlade science fiction-läsaren kan hitta mycket här. Avslutningen är något kort och texten skulle behöva en lite bättre disposition, men det här är ännu en anledning till varför King cementerade sig som skräckberättaren nummer ett under 1980-talet.

Betyg: 4 eldfängda små damer av 5 möjliga

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Matthew Robbins

Medverkande: Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2554274/

Sedan hennes mor dog har Edith kunnat se hennes spöke. Spöket kommer med varningar om något som kallas för Crimson Peak. Fjorton år senare har Edith inte sett några spöken på många år. När den glamoröse Thomas Sharpe kommer in i hennes liv börjar dock spökena göra sig till känna igen - inte minst när hon flyttar med Thomas till England och hans gamla fallfärdiga kråkslott... som bara råkar kallas Crimson Peak...

Hör upp, fanboys - Guillermo del Toro är inte nu och har aldrig varit en bra regissör. Hans filmer är yta utan substans och alla som dyrkar Pan's Labyrinth (2006) har usel smak. Så, har jag gjort er tillräckligt sura nu? Crimson Peak är nämligen mer av samma sak. Det är design som visserligen är snygg men som är så mycket av allt att den nästan blir en parodi på sig själv. Gotisk arkitektur, femarmade ljusstakar, lite steampunk och att allt ser så där "charmigt" slitet ut. Var och en hade dessa saker fungerat bra, men tillsammans blir det ungefär som att slänga ihop en prinsesstårta med en hamburgare - en jävla röra av enskilt goda saker.

Likaså, del Toro kan inte regissera skådespelare. Huvudtrion med Wasikowska, Hiddleston och Chastain är vanligtvis duktiga skådespelare, men det ständiga överspelet i Crimson Peak skadar dem alla. Speciellt Wasikowska har någon slags dumbass-in-distress-kvalitet här som jag inte sett i någon annan roll hon gjort. Hiddleston kommer undan med hedern i behåll, men Chastain har även hon ett överspel som tar mig helt ut ur filmen.

Nåja, även om manuset telegraferar i princip allt som ska komma att hända är det i alla fall trevligt att här finns kopplingar till litterära klassiker som inte används särskilt ofta (vilka får ni klura ut själv!) och även hyllningar till bra mycket bättre verk i filmhistorien. Det är väl också det snällaste jag kan säga om den här sentimentala och förutsägbara smörjan. Replikskiften som: 

"You lied to me!"
"I did."
"You poisoned me!"

"I did"

"You said you loved me!"
"I do."

... blir spiken i kistan på det här skräpet. Kan vi sluta låtsas som del Toro är duktig på det han gör nu?

Betyg: 1+ vi slapp ögonfetischen i alla fall av 5 möjliga

Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala & Veronika Franz

Medverkande: Susanne Wuest, Lukas Schwarz, Elias Schwarz mfl.

Produktionsbolag: Ulrich Seidl Film Produktion GmbH

År: 2014

Längd: 99 min

Land: Österrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3086442/

Tvillingpojkarna Lukas och Elias spenderar en sorglös sommar tillsammans på familjens lantställe. När deras mor kommer hem från en längre sjukhusvistelse börjar pojkarna dock ifrågasätta om det verkligen är mamma som kommit hem eller om det är en bedragare under bandagen. En plan utformas för att ta reda på sanningen...

Ich seh, Ich seh har gjort en bejublad turné runt festivalerna i Europa och vann till sist Méliès d’or-priset för bästa film på kontinentens samlade Fantastiska filmfestivaler. Med ett sådant track record var jag väldigt spänd på den utlovade mörka österrikiska sagan. Och som den levererar!

Severin Fiala & Veronika Franz har skrivit och regisserat en historia som i mångt om mycket bygger på suspens och uppbyggnad. Lukas och Elias Schwarz (ja, de har samma förnamn som sina rollkaraktärer) är fantastiskt bra i rollerna som tvillingpojkarna som agerar med barns logik som många inte vill erkänna både kan vara kall och grym. Samtidigt är Susanne Wuest väldigt duktig i rollen som den bandagerade mamman. Att förmedla känslor i sitt skådespel när man egentligen bara har sina ögon att arbeta med är väldigt svårt, men Wuest lyckas mycket bra. Det är mycket Fialas och Franz förtjänst i och med den väldigt tajta regin. Huset som historien utspelar sig i är avskalat och saknar i princip personlighet. Det är det perfekta huset för en "ansiktslös" kvinna. Fiala och Franz har även öga för foto och filmens senare scener med pojkarna och mamman är fruktansvärda i all sin ondskefulla prakt.

Det är svårt att skriva särskilt mycket mer om Ich seh, Ich seh utan att förstöra en rad överraskningar. Mitt råd är att du ser den själv, hemma i decembermörkret och låter dig själv bli drabbad. En djupt obehaglig film som andas proto-Haneke. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna för mer från det här paret!

Betyg: 5 österrikiska skräcksagor av 5 möjliga

Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: We Find Ourselves

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-15-5

Situationen i Alexandria börjar bli ohållbar. Carl ligger medvetslös med ett öga och Ricks ledarskap står i allvarlig förtroendekris - en kris som hotar att spräcka den bräckliga fernissa av fred som präglar den lilla staden. Samtidigt börjar förhållanden spira och andra kan komma att spricka när de överlevande till sist har kunnat andas ut under en längre tid.

Något av det bästa med Aparts utgivning av The Walking Dead på svenska brukar vara de förord av mer eller mindre kända skribenter som sätter fingret på olika områden i seriens värld. För volym 15 har man lyckats skaffa en riktig tungviktare i Jonas Gardell. Som stort fan av Gardell är det en alltid en högtidsstund att läsa något nytt han skrivit och det här förordet är inget undantag. Jag vet ingen annan nutida svensk författare som kan väva en mening som: "Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allt för sent." från sin parafrasering av Dagerman till att betyda något ännu större.

Det är det som The Walking Dead handlar om i sina bästa stunder - att komma för sent och hur vi hanterar den förödelse det bär med sig. Det kan handla om att komma för sent för att rädda en familjemedlem, så som händer Rick, eller i stor skala på samhällsnivå. Gardell skriver i sitt förord om både den privata och den allmänna apokalypsen. Det handlar både om den rädsla han och andra levde med under tidigt 80-tal för "bögpesten" och om det ständigt övervakande kärnvapenhotet som bara var en knapptryckning ifrån att förgöra oss alla.

Volym 15 av The Walking Dead tar det som är seriens absoluta styrka, de "personliga apokalypserna", och sätter dem i kontrast med de större, samhälleliga, frågorna. Det är denna dualism som Kirkman gör så bra. Som läsare har vi följt Rick och hans vänner i 15 volymer nu och en sämre författare än Kirkman hade vid det här laget slagit av på karaktärsutvecklingen och låtit måla sin värld i svartvitt. Det faktum att vi faktiskt känner även för Ricks meningsmotståndare och förstår hur de kommit fram till sina beslut är inte bara stort, det finns ingen annan serie idag som är lika konsekvent välskriven som The Walking Dead.

Betyg: 5 personliga apokalypser av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: I Peccatori di Hellborn

Författare: Tito Faraci

Tecknare: Corrado Roi

År: 2001 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 242

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-01-0

Dylan Dog kontaktas för att undersöka de mystiska dödsfall som plågat fängelseön Hellborn. Väl på plats får han inte särskilt mycket hjälp av fängelsedirektören och än värre blir det när Dylan, utan rättegång, hamnar bakom lås och bom. Det är helt klart något som inte står rätt till på Hellborn, men frågan är om det "bara" är vanlig korruption eller om något ännu mörkare ligger bakom?

De två tidigare albumen om Dylan Dog utgivna på svenska av Ades Media delade samma problem - de var för korta. Lovande historier fick inte tid att utvecklas och berättartempot blev lidande. Nummer tre i den svenska utgivningen, Hellborn, rättar till nämnda problem. På drygt 240 sidor är det ett av de maffigaste albumen jag har på svenska i min bokhylla. Manusförfattaren Tito Faraci använder tack och lov också detta utrymme till att berätta den bästa historia jag läst med och om Dylan Dog än så länge. Berättelsen känns intressant nog som den mest italienska av de historier jag läst hitintills. Inspiration från landets genrefilmer från framförallt 70-talet blöder igenom här och var. Jag tror exempelvis att Lucio Fulci inte hade varit helt främmande för den här historien.

Tecknaren Corrado Roi håller här mycket jämnare stil än han gjorde i Dylan Dog: Reinkarnation och som resultat är det här också det absolut snyggaste albumet i serien. Miljödesignen, framförallt på det gotiskt inspirerade fängelset som gett albumet sin titel, är på topp och de tidigare proportionsproblemen Roi uppvisat finns inte här. Jag måste också ge en eloge till Ades Media vars konsekventa och minimalistiska design av albumens ryggar gör att min bokylla inte ser ut som ett dåligt färgkoordinerat lapptäcke.

Hellborn kommer snubblande nära full pott, men faller på målsnöret. Anledningen är att historien inte känns lika tajt berättad de avslutande 30 sidorna som den gjort tidigare, men på det hela taget är det här ett album du inte bör missa. Mitt råd är att du börjar med Reinkarnation för att få en bra karaktärsbakgrund och sen ger dig på Hellborn. Julklappstips till seriediggaren.

Betyg: 4+ slemmiga fängelsehålor av 5 möjliga

Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga (baserat på Uzodinma Iwealas bok)

Medverkande: Abraham Attah, Idris Elba, Emmanuel Nii Adom Quaye mfl.

Produktionsbolag: Red Crown Productions/Participant Media/Come What May Productions mfl.

År: 2015

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1365050/

Agu förlorar sin familj när regeringsstyrkor attackerar hans hemby. För att undkomma samma öde flyr han ut i djungeln och rakt i armarna på en rebelledare som bara kallas vid sin titel, Kommendanten. Kommendanten tar Agu i beskydd som en av sina närmsta, men livet som barnsoldat pressar Agu och hans jämnåriga till att helt tappat sin empati för andra än gruppen. Agus planer att nå sin mor i huvudstaden förbyts efter ett tag mot en enda önskan - att tjäna Kommendanten. 

Beasts Of No Nation visar en av filmindustrins mest småaktiga sidor. I och med att Netflix fick distributionsrättigheterna till filmen förvägras den biografvisning på bred front i USA då flera av de stora kedjorna bojkottar den. Det är ett tidstecken när en gammal industri inte hänger med de nya uppkomlingarna och istället straffar tittarna och enskilda filmer. Hur som helst är det synd eftersom Beasts Of No Nation som följd inte kommer få lika mycket uppmärksamhet i prisutdelningarna  nästa år. Här finns nämligen flera kandidater att ha i åtanke, inte allra minst Idris Elba.

Elba har varit en av Hollywoods favoriter när de behöver en kraftfull svart man i en roll. De senaste åren har han spelat alla från Nelson Mandela till guden Heimdall i Marvels filmer. Frågan är dock om han någonsin varit bättre än i rollen som den väldigt obehaglige krigsherren Kommendanten? Elba pendlar mellan faderligt omhändertagande och fasansfull grymhet på ett väldigt lätt och ledigt vis. Hans karaktär, baserad på en rad verkliga krigsherrar, är väldigt manipulativ och samtidigt en så pass stark figur i pojkarnas liv att han blir deras surrogatfar. Det är riktigt skickligt uppbyggt och skrämmande.

Abraham Attah är även han fantastiskt bra i rollen som Agu. Eftersom flertalet av barnskådespelarna är föredetta barnsoldater var jag tvungen att kolla upp om även Attah var det. Jag kunde inte hitta något om att han skulle vara det, vilket gör hans prestation nästan ännu mer imponerande - han lyckas smälta in perfekt med de som verkligen har varit med om de här sakerna.

Cary Joji Fukunaga lämnade sin roll som producent för serien Tru Detective (2014) för att göra den här filmen. Fukunaga är liksom tidigare i sin karriär en duktig regissör, men jag har vissa problem med manuset. Jag förstår varför man förlagt handlingen till ett icke-namngivet land i Västafrika, men konflikten blir ofta så pass luddig att det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa har argumenterat för att den förvirring som kan uppstå bara understryker den förvirring som Agu känner, men jag håller inte med. En tydligare definierad konflikt hade underbyggt exempelvis Kommendantens roll samtidigt som den skulle gett oss större förståelse för regionen ifråga.

Beasts Of No Nation är en bra film. Märk väl, "bra", men inte "fantastisk". Fukunaga missar en del i manusarbetet och utforskandet av karaktärspsykolgin blir ibland lidande. Den är dock fortfarande mycket sevärd.

Betyg: 4 djungelkrigare av 5 möjliga

Regi: Asif Kapadia

Manus: N/A

Medverkande: Amy Winehouse, Mark Ronson, Mitch Winehouse mfl.

Produktionsbolag: On The Corner Films/Universal Music

År: 2015

Längd: 128 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870648/

Asif Kapadia ger ett porträtt av den fantastiska jazzsångerskan Amy Winehouse. Med tidigare ovisat material från Amys uppväxt fram till hennes alldeles för tidiga död vid 27 års ålder är det en historia om talang, beroende och alla som ville ha en bit av den finansiella succé som hennes musik utgjorde.

Amy Winehouse blev den senaste (och förhoppningsvis sista) medlemmen i Klubb 27 - den ålder då en rad talangfulla musiker har dött av missbruk och hårt leverne. Tyvärr är det historia som upprepar sig om man så heter Amy Winehouse, Jim Morrison eller Kurt Cobain. Tidiga trauman, allvarliga eller inte, fungerar som en katalysator som tillsammans med musikernas starka personligheter och bildar en perfekt storm. I Winehouse fall var traumat när hennes redan frånvarande far lämnade familjen för en annan kvinna. Kapadia visar med all önskvärd tydlighet i sin film hur detta formade Winehouse privatliv med hennes benägenhet att falla för män som till största del var svin som drog henne djupare ner i det självdestruktiva hål hon redan befann sig i.

Amys styrka ligger i att den visar allt det här utan att skriva tittaren på näsan. Den går att se som en rak dokumentär om Amy Winehouse karriär, men även som ett gripande personporträtt. Vi har alla känt eller känner en "Amy" i våra liv och igenkänningsfaktorn är således hög. Winehouses texter får nytt liv när de sätts i kontext av vad som hände i hennes liv och flera historier är riktigt hjärtskärande. I bakgrunden finns också hennes far, som lägligt dök upp i bilden igen när hans dotter blev känd.

Filmen visar också på ett väldigt tydligt sätt hur kändisjournalistiken kan undergräva en person som försöker ställa sig upp. Det finns en massa filmer som skildrar detta, men sällan har det känts så påträngande som i Amy. Kapadia sätter tittaren i Winehouse skor och varje gång hon lämnar en byggnad nästan bländar kamerablixtarna oss. Det är ett väldigt effektivt stilgrepp.

Om du gillar bra röster, tragiska levnadsöden och musik får Amy inte missas.

Betyg: 4 gudabenådade röster av 5 möjliga