Alla inlägg under april 2015

Av Ulf - 13 april 2015 20:00

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2015

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

Matt Murdock och Foggy Nelson är två nyutexaminerade advokater som sätter upp en advokatbyrå i Hell's Kitchen, New York, för att hjälpa dem som de stora firmorna ratar. Den idealistiske Matt har dock en dubbelidentitet - trots att han är blind sedan en olycka bekämpar han om nätterna brottslingar som han inte kan nå i rättssalen. Samtidigt försöker filantropen Wilson Fisk ge Hell's Kitchen en ansiktslyftning och bygga bort slummen. Frågan är om han är så pass godhjärtad som hans offentliga image vill göra sken av?

 

Jag erkänner, jag var orolig. Daredevil har tillsammans med Spider-Man varit min absoluta favorit inom Marvels pantheon sedan barnsben. Det fanns något mörkare, mer vuxet, med Daredevil som drog mig till serien från det att jag läste Frank Millers tolkning av honom. Trots det hade jag bara en sak i tankarna - bara den inte blir som filmen från 2003. Denna tågolycka till film (även om director's cuten är bättre) körde karaktären Daredevil i botten. Ingen ville ta i honom med tång längre efter Ben Afflecks träiga prestation i huvudrollen och en film som skrek så mycket tidigt 2000-tal som den bara kunde. Därför säger jag nu tack! Tack till ABC Studios, DeKnight Productions, Marvel Entertainment, Walt Disney och Netflix för att ni har gjort Daredevil-serien jag alltid velat se.

 

Från första avsnittet fram till säsongsavslutande nummer 13 är Daredevil årgång 2015 en fröjd på så många plan. Charlie Cox, troligen mest känd för sin roll i Boardwalk Empire (2010 - 2014), är allt som Affleck inte var i huvudrollen. Han är mycket mer av Millers moraliskt balanserande karaktär och framförallt så verkar han tro på rollen han spelar. DeKnight har i en intervju dragit paralleller till den version de ville skapa om den som i ett av Millers sista nummer släpper skurken Bullseye till sin död. Eller som han uttryckte det: "We all thought, this is a hero who is one bad day away from permanently crossing a line." Och ja, det känns! Cox balanserar hela tiden på randen som han trots allt inte kliver över. Tematiken med katolicismens syndbegrepp och symbolik (som var så påklistrad i filmversionen att man ville skrika) är mycket bra och tämligen subtil trots de diskussioner som Murdock har med sin präst. Daredevil vore dock inte mycket till karaktär utan sin ärkefiende, Wilson "Kingpin" Fisk, och jäklar vad de har hittat rätt här!

 

Fisk spelas av en skallig Vincent D'Onofrio som antingen har den bästa fat suit jag sett eller lagt på sig ordentligt med kilon inför rollen. Det som filmen helt missade med Fisks karaktär är hur han själv ser sig som godhjärtad och, som han förklarar i ett avsnitt, som den barmhärtige samariten (än mer biblisk symbolik). Det är det som gör honom till en så pass effektiv skurk. Han är inte rädd att visa känslor och blir därför inte en karikatyr av "den onde maffiabossen" utan mer levande och fascinerande. Kontrastera denna känsliga ton med ögonblick av total våldsam galenskap och D'Onofrio har skapat en av de bästa Marvelskurkarna någonsin i en filmatisering. Han verkar ha så pass många lager (no pun intended) att jag, trots att jag är mer än bekant med källmaterialet, hela tiden gissar vad han ska hitta på härnäst. Totalt oberäknelig och fantastiskt underhållande!

 

Bland övriga skådespelare bör Deborah Ann Woll och Elden Henson nämnas. De är båda väldigt väl valda castingalternativ till Karen Page och Foggy Nelson, som tillsammans med Matt driver den lilla advokatbyrå. Även Rosario Dawson har en roll som blir allt mindre ju längre säsongen går.

 

Bra skådespelare till trots hade inte den här inkarnationen heller blivit något att skriva hem om såvida inte manuset hade varit på den nivå det är. D'Onofrio har i en intervju sagt att det här inte var som att spela in en vanlig tv-serie utan snarare som en 13 timmar lång film. Manuset är nästan perfekt avvägt, med vissa mindre störningsmoment runt avsnitt 1.10 och 1.11 Dessa små svackor är dock inte något som serien tappar nämnvärt av utan får egentligen bara säsongens två avslutande avsnittet att bli så mycket starkare. Här finns en karaktärs öde som jag inte riktigt kan förlika mig med, även om jag förstår vad de ville ha sagt med det. Annat än det slår kontinuiteten, dialogen och trogenheten till källmaterialet det mesta i genren.

 

Daredevil är i princip en perfekt superhjältesaga med en mer realistisk ton än det mesta som kommer från Marvel Studios/Entertainment. Det är klart att man mer än sneglat på Gotham (2014), men efter besvikelsen som var Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var det här precis vad Marvel behövde i sin tv-division. Jag kan knappt bärga mig efter nästa säsong! Ett varningens ord dock. Trots att det här är en superhjälteserie är den allt annat än familjevänlig. Sätt inte ungarna framför den helt enkelt.

 

Betyg: 5 trikåer av 5 möjliga

Av Ulf - 8 april 2015 22:39

 


Twin Peaks återvänder: Hoppet är det sista...


... som överger fansen. Så här på seriens 25-årsdag vädjar ett antal skådespelare från serien till David Lynch att tänka över sitt beslut en gång till i en video:



Min favoritliknelse måste vara den första, yttrad av Sheryl Lee: "Twin Peaks without David Lynch is like a girl without a secret." Dra ditt lilla strå till stacken och skriv under uppropet som video kommer ifrån. Nu när stora delar av skådespelarensemblen står bakom uppropet kan det faktiskt spela roll! Eller, för den delen, posta din egen video på Twitter eller Instagram med hashtagen #savetwinpeaks/@savetwinpeaks.

Av Ulf - 8 april 2015 17:16

 


Regi: Alex Gibney

Manus: Alex Gibney (baserat på Lawrence Wrights bok med samma namn)

Medverkande: Lawrence Wright, Mike Rinder, Marty Rathbun mfl.

Produktionsbolag: HBO Documentary Films/Jigsaw Productions/Sky Atlantic

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4257858/

 

Alex Gibney, Oscarsvinnare för 2007 års dokumentär Taxi To The Dark Side, försöker sig på en sammanställning om vad scientologi egentligen är. Alla har hört en del här och en del där om deras filosofi och trossystem, men Gibney vill teckna en allomfattande bild av religionen, dess lära och hur den kom till från skrifterna av en science fiction-författare.

 

Vi har nog alla sett dem. I Lund brukar scientologerna stå på Clemenstorget några gånger om året och erbjuda information och en gratis "audit" - det vill säga att med en modifierad lögndetektor försöka jaga ut rymdvarelsernas själar ur din kropp. Det sista är inte något de säger rakt ut. Fram tills för kanske 25 år sedan var det inte allmän kunskap att scientologerna tror att alla människor har "thetans" - själar från döda rymdvarelser som skickats ner till Jorden av den grymme intergalaxtiske diktatorn Xenu för 75 miljoner år sedan. Låter knäppt? Ja, det fanns en anledning till att man från början inte avslöjade detta förrän du var så djupt insyltad och hjärntvättad att du inte längre hade något kritiskt tänkande.

 

Gibneys dokumentär är djupt skrämmande och visar i all önskvärd tydlighet hur scientologin är uppbyggd för att invagga dig i trygghet för att senare öka och öka kontrollen över ditt liv. En före detta medlem i scientologikyrkan uttrycker det väldigt väl genom att säga att medans utövare av exempelvis de abrahamitiska religionerna i regel kan redogöra för huvuddragen i sin tro på kanske två - tre minuter står scientologin för hemlighetsmakeri och kontroll.

 

Gibneys intervjuer med avhoppade medlemmar är riktigt intressanta och han ger även en gedigen historisk bakgrund till sektens historik, med Messiasgestalten L. Ron Hubbard i centrum. Gibneys ganska illa dolda slutsats är att scientologikyrkan är ett sinnrikt konstruerat företag. Hubbard själv ska ha sagt att om man vill tjäna riktiga pengar så måste man starta en religion. Några år senare gjorde han just det. Medlemmarna betalar hutlösa summor för att komma till "nästa nivå", med målet att till sist bli "clear" - fri från alla invaderande thetans som ligger och stör.

 

Även scientologikyrkans koppling till Hollywood i allmänhet och John Travolta och Tom Cruise i synnerhet utforskas. Travolta verkar inte vara alltför indoktrinerad i de intervjuer (ej exklusiva för filmen) som visas, men Cruise är en helt annan femma. Jag känner efter att jag har en större förståelse för Cruises offentliga person efter att ha sett Going Clear, men frågan är om jag verkligen hade velat ha det?

 

Det är tydligt att Gibney balanserar på en knivsudd med den här filmen. Ett snedsteg och scientologikyrkans advokatarmé hade varit på honom. Det här är organisationen som lyckades besegra IRS i rätten. Dem muckar man inte med i en rättegång i onödan. Jag väntar på mitt cease and desist-brev för den här recensionen i lugn och ro.

 

Betyg: 4 viktiga samhällsinformativa historier av 5 möjliga

Av Ulf - 6 april 2015 11:14

 


Twin Peaks återvänder: David Lynch hoppar av


Den kommande fortsättningen av Twin Peaks har stött på sitt största hinder än så länge och kanske det som får planerna att gå i stöpet överhuvudtaget. Seriens medskapare och utan tvekan största inspirationskälla, David Lynch, meddelade igår följande på sin Twitter:

 

"Dear Twitter Friends, Showtime did not pull the plug on Twin Peaks. After 1 year and 4 months of negotiations, I left because not enough money was offered to do the script the way I felt it needed to be done. This weekend I started to call actors to let them know I would not be directing. Twin Peaks may still be very much alive at Showtime. I love the world of Twin Peaks and wish things could have worked out differently."

 

Några timmar senare svarade Showtime följande:

 

"We were saddened to read David Lynch’s statement today since we believed we were working towards solutions with David and his reps on the few remaining deal points. SHOWTIME also loves the world of Twin Peaks and we continue to hold out hope that we can bring it back in all its glory with both of its extraordinary creators, David Lynch and Mark Frost, at its helm."

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg tror jag att serien fortfarande blir av, med eller utan Lynch. Showtime har helt enkelt investerat för mycket tid och pengar för att backa nu. I och med att manusen är klara, skrivna av både Lynch och Mark Frost, och det faktum att Lynch trots allt "bara" regisserade fem avsnitt av originalserien får mig att tro att Showtime knappast kommer lägga serien i malpåse. Kommer den bli lika bra? Knappast. Lynch är en unik röst och Twin Peaks genomsyras av allt som gör hans produktioner speciella. Den som lever får se. 

Av Ulf - 4 april 2015 19:13

 

 

Regi: Toa Fraser

Manus: Glenn Standring

Medverkande: James RollestonLawrence Makoare, Te Kohe Tuhaka mfl.

Produktionsbolag: General Film Corporation

År: 2014

Längd: 107 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399916/

 

Hövdingasonen Hongi blir vittne till hur alla i hans by blir brutalt mördade av Wirepa, en krigare från en närliggande stam, och hans män. Med bara sina 15 år under bältet inser Hongi att han behöver hjälp i sin hämnd. Han reser till de så kallade Dead Lands - ett förbjudet landområde som sägs vara hemsökt av ett monster. Kanske han kan rekrytera monstret att slåss på hans sida?

 

The Dead Lands är en av alla filmer jag tyckt verkar bra, skrivit ner på en lista och sen glömt bort. Jag menar, hur ofta ser man en film på maori, med maoriskådespelare om traditionell maorikultur? Inte särskilt ofta. När filmen dessutom var Nya Zeelands Oscarsbidrag förra året och lanseringen av den var som en unik actionfilm baserad på mao rakau (maorifolkets traditionell kampkonst) kunde jag inte hålla mig borta. Och ja, actionscenerna är grymt häftiga och brutala. Användandet av de klassiska maorivapnen är innovativt och spännande och filmen skyggar inte för att visa upp den kanske mest svårsmälta (pun intended) aspekten av maorikultur - kannibalism. Efter en halvtimme av filmen kom jag dock ihåg varför jag inte sett den innan. Jag läste en recension för några månader sedan som var mitt i prick: kanske 25 minuters action och resterande 85 minuter av hur olika män går runt och pratar om sin förlorade ära utan att något händer.

 

Jag förstår att hederskulturen är jätteviktig i många samhällen i världen, på gott och ont, men om jag jämför den här rullen med exempelvis liknande historier gjorda i Japan är den stora skillnaden att det här finns någon slags fatalism som snabbt blir väldigt dryg. Jobbigt att förlora din heder? Okej, gör något åt det istället för att gnälla i det oändliga. Nu tror jag inte att det här hedersbegreppet är i verkligheten som det skildras på film (lika lite som en skymfad japan hugger huvudet av folk med en katana), men faktum kvarstår - det blir en väldigt upprepande film att titta på. Bra action, resten skulle behövas göras om med råge. Synd.

 

Betyg: 2+ missade chanser av 5 möjliga

Av Ulf - 2 april 2015 11:06

 


Regi: Jon Wright

Manus: Jon Wright & Mark Stay

Medverkande: Gillian Anderson, Ben Kingsley, Callan McAuliffe mfl.

Produktionsbolag: Pinewood Studios/British Film Company/British Film Institute (BFI) mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2145829/


Tre år efter att en ras utomjordiska robotar invaderat Jorden lever återstoden av mänskligheten under husarrest, kontrollerade av chip som alltid håller koll på vart de befinner sig. Tonårige Sean bor tillsammans med sin mor och flera andra barn från familjer där båda föräldrarna antingen "försvunnit" eller är bekräftat döda. Sean är dock säker på att hans egen far lever och letar ständigt efter sätt att få information om honom. En dag, när ungarna försöker laga en gammal Playstation 2, inträffar dock det ofattbara - en elektrisk stöt från maskinen sätter temporärt chipen ur spel...

 

Kom igen, hur kan jag inte se en film med titeln Robot Overlords? Trots Ben Kingsleys vana att bara medverka i skräp var jag tvungen att ge filmen en chans bara på grund av just namnet. Robot Overlords lyckas vara precis vad jag hade hoppats på - ett kul matinéäventyr för hela familjen. Ibland behövs det inte mer än robotar och en lagom engagerande historia. Och mer robotar. Robot.

 

Jon Wright drar inspiration från klassisk Spielberg när han sätter upp sin premiss. Ett utomstående hot, en familj som inte bara hålls samman av blodsband utan även av altruistiska skäl, utomjordingar och så vidare. Skillnaden mellan Wright och Spielberg är framförallt skalan. Wright har en 90-minutersfilm att arbeta med medan Spielberg ibland haft dubbla längden att förhålla sig på. Det märks. Karaktärerna får inte tillräckligt med tid att utvecklas, robotarna förblir ett yttre hot utan egentlig anledning annat än vad de säger rakt ut och överhuvudtaget känns det som filmen skulle behöva lite mer kött på benen. Jag skulle gärna sett Robot Overlords som en tv-serie istället, med all den tid detta medium ger för karaktärsutveckling.

 

Min kritik till trots är Robot Overlords en kul stund framför skärmen. Den är inte något jag lär komma ihåg om några månader, men den duger gott och väl för vad den är - ett kort matinéäventyr där dessutom den alltid undersköna Gillian Anderson förgyller skärmen. Gott så.

 

Betyg: 3 I for one welcome our robot overlords av 5 möjliga

Av Ulf - 1 april 2015 15:39

 

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Sandra PeabodyLucy Grantham, David Hess mfl.

Produktionsbolag: Lobster Enterprises/Sean S. Cunningham Films/The Night Co.

År: 1972

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0068833/

 

Mari och kompisen Phyllis åker på den förras 17-årsdag till New York för att fira med ett konsertbesök. På vägen tänker de köpa med sig något att röka på kvällen och finner sig snart i en lägenhet med fyra förrymda brottslingar. Tvingade att göra vad de tre männen och deras kvinnliga kumpan säger åt dem inser Mari att hennes enda chans är att fly hemåt, hem till sista huset på vänster sida vägen.

 

Alla måste vi börja någonstans och det var med The Last House On The Left som skräckfilmslegendaren Wes Craven tog sina första steg. Tillsammans med mannen som senare skulle skapa Friday The 13th-franchisen, Sean S. Cunningham, gjorde han med den här filmen en av de första så kallade "rape-revenge-filmerna" - en subgenre inom skräck- och thrillervärlden som handlar precis om vad det låter som. En kvinnlig protagonist blir brutaliserad av män och tar en gruvlig hämnd antingen för egen hand eller genom sin familj. Genren inom filmens värld kan spåras tillbaka till Bergmans Jungfrukällan (1960), vilket också är en film som Craven nämnt som inspirationskälla till sin regidebut. Jag är knappast någon dyrkare av Bergman, men Jungfrukällan är en av hans absolut bästa filmer i min mening. Att se den "uppdaterad" av en manusförfattare och regissör som knappt har plockat av stödhjulen än är... intressant, om vi ska vara snälla.

 

Det stora problemet med The Last House On The Left är det ojämna utförandet. Vissa scener är extremt effektiva och skräckinjagande, för att sen följas av scener som innehåller, I shit you not, dratta-på-ändan-komik till ett soundtrack av kazoos. Många av Cravens kännetecken är synliga redan här med starka kvinnliga protagonister, inkompetenta poliser och hur förorten invaderas av ett utomstående hot. Det som stör mig med Cravens kvinnliga karaktärer här är dock hur illa de står upp i jämförelse dels med regissörens senare verk och dels till andra filmer i samma subgenre, exempelvis den rättfärdiga vigilanten Jennifer i 1978 års Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave). Kort sagt lyckas Craven inte bygga upp samma dramaturgiska struktur som senare tillskott i genren uttrycker. The Last House On The Left har alla kännetecken av ett förstlingsverk från en sedermera duktig regissör - lovande, men inte riktigt där än.

 

 

Betyg: 2+ skrik i skogen av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Här finns några scener som jag tror skulle chockera gemene man än idag, så ryktet som en sann "video nasty" är befogat. Det är dock fortfarande ingenting mot de grövre filmerna på listan.

 

Förbjuden i: Argentina, Australien, Finland, Island, Tyskland (endast klippt version tillgänglig), Storbritannien, Irland, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Singapore, Sverige, USA.


Fortfarande förbjuden i: Island, Malaysia, Singapore

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards