Jag har en riktigt svag punkt för humoristiska musikaler som ändå berättar en historia mitt i all galenskap. En av mina absoluta favoritfilmer är den briljanta The Rocky Horror Picture Show (1975) och scenen från dagens film är lika galen som Frank-N-Furter någonsin var. Little Shop Of Horrors (1986) baseras på Roger Cormans film med samma titel från 1960. Om ni inte hört talas om den ger postern en väldigt bra fingervisning om vad den handlar om: "A singing plant, a daring hero, a sweet girl, a demented dentist". Allt satt till lysande 50-talsrock i musikaltappning. Om ni vill se hur allt det här kopplas samman - se filmen! Nedan följer ett smakprov på hur Steve Martins (!) sadistiske tandläkare introduceras. Inget för folk med tandläkarskräck! 

Scen: "SAY AAAAAAAAAAH!"

Eftersom jag skadat min arm i en tragisk cykelolycka (tragisk eftersom det inte fanns någon som kunde se min väldigt spektakulära vurpa) kan det hända att uppdateringarna blir något lidande i en vecka eller så. Men, men, det blir värre ska ni se.

Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) blev mycket välförtjänt en succé som blåste nytt liv i franchisen. Efter en ganska ojämn öppningssäsong blev serien prisad och rosad av både kritiker och fans. Vad serien däremot inte hade var särskilt intressanta kvinnoroller. Främre raden i bilden ovan visar de två kvinnliga karaktärerna som var med i merparten av seriens avsnitt. Till vänster ser vi Deanna Troi (Marina Sirtis) och till höger Dr. Beverly Crusher (Gates McFadden). Inget ont om Sirtis skådespelartalanger (hon har spelat en hel del uppmärksammad teater på bland annat Broadway) men hennes karaktär är i princip en ursäkt att ha med en kvinna i tajt kroppsstrumpa. Gates McFaddens karaktär är både genomtråkig och uselt spelad. Det är dessutom talande att båda kvinnorna har vårdyrken (rådgivare/terapeut samt läkare) och att de inte får uppleva särskilt många spännande äventyr på skeppet.

Men i den bakre raden ser vi Tasha Yar (Denise Crosby); stenhård säkerhetschef, cool som fanken och med en intressant back story. När Crosby av olika anledningar inte ville förnya sitt kontrakt efter första säsongen belönade manusförfattarna henne med att bli dödad av ett skitmonster. Ja... det är det enda jag kan beskriva det som. För mig är scenen nedan fortfarande fog för fanboyilska. Crosby fick sedermera komma tillbaka i en alternativ tidslinje och spelar även sin egen dotter i serien (don't ask), men jag kommer tyvärr alltid komma ihåg henne för sin väl oceremoniella död:

Scen: "We won't hurt you, but we have to help them... ZAAAP!"

Regi: Jackie Chan & Li Zhang

Manus: Wang Xingdong & Chen Baoguang

Medverkande: Jackie Chan, Bingbing Li, Winston Chao mfl.

Produktionsbolag: Beijing Alnair Culture & Media/Media Asia Films/Hebei Film Studio mfl.

År: 2011

Längd: 99 min

Land: Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772230/

Sun Yat-sen lever i exil i USA där han försöker samla ihop finansiering för att stödja ett uppror mot den i Kina härskande Qingdynastin. Medan Sun kuskar världen runt för att stoppa utländsk finansiering till dynastin bryter revolten ut - något som blir startskottet för fallet av en 2000-årig monarki.

Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen av flera anledningar. Som Jackie Chans 100:e (bekräftade!) film var jag mycket spänd på vilket historiskt epos jag skulle bjudas på. Dessvärre är det här en nästan äckligt nationalistisk film, helt i klass med sina mest förenklande kusiner från Hollywood. Manuset är paradoxalt nog tungrott och ytligt på samma gång. Mängder av historisk fakta flimrar förbi på skärmen i form av så pass utförlig text att jag flera gånger fick pausa filmen för att hinna läsa klart. Det är klart och tydligt att manusförfattarna ville ge filmen en rejäl historisk förankring, men det efterlämnar en ganska unken smak i munnen att höra Sun Yat-sen prata om demokrati och republik när man vet vad det till sist ledde till.

Medan manuset är under all kritik kan jag inte helt såga den här filmen. Rent tekniskt är den superb med strålande scenografi och innovativ klippning. Även skådespelarna gör bra ifrån sig, speciellt Chan i en av sina mer seriösa roller. Jag önskar bara att någon hade pushat för att Chan inte skulle göra en kung fu-scen. Missförstå mig inte, jag älskar Chans kung fu-färdigheter på film, men de kanske inte riktigt passade sig här.

Sammanfattningsvis var 1911 Revolution en stor besvikelse - inte minst när man jämför den med den andra storfilmen från Kina förra året, 金陵十三釵 (The Flowers Of War, 2011). Se den istället.

Betyg: 2 blodröda fanor av 5 möjliga

Nummer två på listan över de mest inkomstbringande skräckfranchiserna de senaste 30 åren består av en utmärkt film, en helt okej och fem dåliga eller plågsamt dåliga delar. John Kramer, eller Jigsaw som media kallar honom, blir ökänd som seriemördaren som inte mördar. Istället låser han fast sina offer i diaboliskt konstruerade fällor som en person med tillräcklig viljestyrka att överleva kan ta sig ur. Fällorna kan röra sig från allt till att tvingas såga av sin egen fot till att göra ett val mellan sig själv och ett medoffer. I grund och botten ger Jigsaw alltid sina offer en chans att klara sig. Eller så var det nog tänkt från början.

Första filmen i serien är fortfarande spännande som fan och ligger högt upp på min lista över bästa hybrid mellan thriller och skräck. Även del nummer två är sevärd och spännande även om den inte är i samma klass som första filmen. Sen går det tyvärr utför. Efter att ha varit en väldigt smart skriven serie som håller för omtittar blir franchisen i och med film tre dumsmart - det vill säga filmer som gärna vill verka smartare än de är. Det gör, paradoxalt nog, att de senare filmerna i serien också blir sämre än många standard-slashers.

En slasher modell 1A har vissa fasta regler och du vet vad du får. Det kan låtas förutsägbart och tråkigt, men som jag varit inne på i en annan sammanfattning blir det nästan något katharsisliknande över att se Jason eller Michael Myers hacka sig igenom ännu en film. Vad Saw gör är att ta bort det intelligenta manuset från originalfilmen och inte ersätta det med något annat. I samtliga delar finns en del scener som är riktigt bra och som påminner om originalets styrka, men som helhet kommer serien aldrig upp ens till halva nivån efter del två.   

Det största problemet är dock att poängen med originalet - självuppoffring för överlevnad - går alltmer förlorad i och med att Jigsaw försvinner ur serien annat än i flashbacks. Jigsaw var en perfekt skurk. Totalt bindgalen men med knivskarp logik. Dessutom var han mästerligt spelad av Tobin Bell. I och med film fyra ersattes tyvärr Jigsaws roll av hans adepter och framförallt av Cosats Mandylors karaktär Hoffman. Hoffman är inte bara tråkig som karaktär, han frångår seriens tema att man alltid ska kunna rädda sig själv och blir till den mördare som Jigsaw rent tekniskt inte var. Dessutom är Mandylor en väldigt, väldigt usel skådespelare. Det blir mycket tydligt när man ställer honom mot Tobin Bell. Bell kan bära en film, Mandylor kan inte ens bära upp en kostym trovärdigt.

Sammanfattningsvis består den här franchisen alltså av en magisk film, en du gott och väl kan se och fem som du kan skippa. Nästa franchise: The Texas Chainsaw Massacre.

Recenserade filmer i serien:

Saw (2004) - 5 oh, I'm a lumberjack... fast med mer blod av 5 möjliga

Saw II (2005) - 3+ Tobin Bell har aldrig sett tröttare ut av 5 möjliga

Saw III (2006) - 2- förvirrande regelsystem av 5 möjliga

Saw IV (2007) - 1+ oj, får vi reda på historien bakom grismasken?! så... onödigt... av 5 möjliga

Saw V (2008) - 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga

Saw VI (2009) - 2 hämndlystna cancerpatienter from beyond the grave av 5 möjliga

Saw VII (2010) - 1 såga mig baklänges av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,1

Klara franchises:

1. The Omen - 2,6

2. Friday The 13th - 2,3

3. Saw - 2,1

Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Costas Mandylor, Betsy Russell, Sean Patrick Flanery mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Serendipity Productions

År: 2010

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1477076/

Poliskommisarie Matt Gibson är på jakt efter Jigsaws efterträdare, Hoffman. Han får oväntad hjälp av Jigsaws änka, Jill, som sitter på bevis för att Hoffman är skyldig. Samtidigt försöker en överlevare från en av Jigsaws fällor slå sig på en karriär som motivationstalare - något han kommer få ångra.

Sista filmen (?) i serien och tack och lov för det! Filmerna i den här franchisen gjorde ett inte så graciöst svanhopp redan efter del två och till sist kom den här dynghögen och kloggade igen röret en gång för alla. Manusförfattarna Melton och Dunstan visar återigen att de inte har någon aning om vad som gjorde de första två filmerna så bra - ett utforskande av hur långt man kan pusha sig själv för att överleva. Under seriens lopp har den här tematiken blivit svagare och svagare för att i Saw VII ha något mumbo-jumbo om att man inte ska vara en hycklare för då hamnar man i en fälla... eller nåt.

Tobin Bell, seriens ende skådespelare som gjort bra ifrån sig, har en scen på ungefär en minut. Resten är mer eller mindre talanglösa nollor, med Costas Mandylor som skämskuddeaktigt dålig. Att filmen dessutom gjordes i 3D (jag såg den tack och lov på dvd utan plastglasögon) gör mig bara så trött. Lite saker flyger mot skärmen, jippie... det känns som jag verkligen är mitt i filmen! Jag blir också imponerad av att solen går upp varje morgon och att man kan köpa mjölk i affären...

Det här var en riktig brunnot att sluta en serie på. Undvik, snälla, undvik.

Betyg: 1 såga mig baklänges av 5 möjliga

Författare: Daniel Goldberg & Linus Larsson

År: 2011

Sidor: 297

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-303964-0

Daniel Goldberg och Linus Larsson gör en djupdykning i den svenska hackerkulturen och försöker först och främst besvara frågan vad det är som driver dessa människor. Vidare utforskar Goldberg och Larsson de ideologiska drivkrafterna bakom intresset - att information och teknik ska vara fri att använda som man vill.

När jag växte upp var ordet "hacker" synonymt med "hjälte" för mig. Det har en enkel förklaring i filmen WarGames (1983). I WarGames framstår Matthew Brodericks hjälte som den som (visserligen av misstag, men ändå) sätter fingret på det totalt galna förfarandet och användandet av tekniken i rent destruktiva syften. I grund och botten var det en tonåring som skolade militären, och jag älskade det. Goldberg och Larssons bok ger mig samma sköna känsla - att hur mycket vissa "legitima" verksamheter vill gömma undan känslig information finns det alltid folk som kan få fram den.

Min bild av hackerkulturen har med åren blivit något mer diversifierad än att se alla medlemmar av den som hjältar. Goldberg och Larsson visar också mycket riktigt på hur ideologiska ställningstagande och spänningssökande blandas med rent destruktiva element. Språkligt är det enkelt att följa med i resonemangen och det blir aldrig för tekniskt. Och innan någon frågar - nej, jag är definitivt ingen hacker. Den banan slutade lika fort som den började med en felkonstruerad black box någon gång under det glada 90-talet.

Det mest intressanta elementet i boken är samspelet mellan hackers och myndigheter. Intervjupersonerna har många intressanta historier att berätta och framförallt med mötet med etablissemanget. Här blandas personer på officiella positioner med djupt tekniskt kunnande med rena klåpare. Det mest skrämmande är hur mycket känslig information det finns att få tag i bara man vet hur. Nu snackar jag inte om att tömma någons bankkonto utan uppgifter i regeringsnivå och industrispionage.

Svenska hackare är en väldigt intressant och välresearchad bok som jag hade svårt att lägga ner. Det enda jag har att anmärka på är formen. Kapitlen känns onödigt långa och läsningen skulle både bli mer behaglig och än mer beroendeframkallande om redigeringen suttit lite tajtare. Det är dock en bok jag varmt rekommenderar till alla som ens är lite intresserade av modern teknik.

Betyg: 4 Guy Fawkes-masker av 5 möjliga

Regi: Kevin Greutert

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Mark Rolston mfl.

Produktionsbolag: A Bigger Boat & Saw VI Productions

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1233227/

Även för den här installationen i franchisen hade jag en tidigare recension. Jag såg om filmen igår och min åsikt har inte förändrats nämnvärt. Just den här recensionen är en repost från 24/11/2009. Något redigerad precis som min repost av recensionen till Saw V (2008). Nästa del, den sista i franchisen, blir dock en ny recension. Jag har inte vågat se den än med tanke på att den är i 3D... bara det faktumet är mer skrämmande än det mesta.

Hoffman står ensam som Jigsaws lärljunge efter händelserna i förra filmen. Han har dock inte räknat med att varken polisen eller FBI är idioter så Hoffman riskerar att åka dit en gång för alla. Samtidigt sätter han igång ännu ett spel designat av sin läromästare.

Den som läste min recension av föregående film vet att jag inte gillade Costas Mandylor nämnvärt i rollen som Hoffman. Om jag inte minns helt fel så klagade jag över att han inte ens var trovärdig som människa. Mandylor fortsätter sitt slaktande av skådespelaryrket här men Tobin Bell återvänder tack och lov i en rad flashbacks och ger filmens skådespel åtminstone lite klass emellanåt. I övrigt är det samma gamla trötta skådespelare som i förra filmen. Inget riktigt uselt men inte något bra heller.

Manuset är dock en rejäl förbättring från föregående film. Här finns åtminstone en symbolik bakom "spelet" och fällorna som saknades nästan helt i femman. Det känns också som att spelets syfte faktiskt har bäring på något annat än huvudpersonens ego och är särskilt intressant i våra tider av ekonomisk kris. Samtidigt så är premissen väldigt amerikansk och bygger i stort på det amerikanska sjukvårdssystemets ruttenhet.

Det här är ingen superb film på något sätt. Den är ganska dum och förutsägbar, men den har den där speciella Saw-känslan som saknades i förra filmen. Det gör den åtminstone intressant för stunden och lagom hjärndöd en tråkig eftermiddag eller kväll.

Betyg: 2 hämndlystna cancerpatienter from beyond the grave av 5 möjliga

Regi: David Hackl

Manus: Patrick Melton & Marcus Dunstan

Medverkande: Tobin Bell, Costas Mandylor, Scott Patterson mfl.

Produktionsbolag: Twisted Pictures

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1132626/

Som jag skrev i gårdagens recension har jag redan recenserat den här filmen på bloggen. Efter att ha sett om den ikväll finner jag ingen anledning att skriva en ny recension då min åsikt inte har ändrats. Detta är alltså en repost från 19/11/2009, något redigerad för Franchise Hells syften.

Efter händelserna i föregående film  är Jigsaw till slut död.  Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.

Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.

Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på Robert Patrick från Terminator II: Judgement Day (1991) när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls (2000 - 2007). Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.

Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!

Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Man hade önskat att detta var sista spiken i kistan...

Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga