Regi: David R. Ellis

Manus: Eric Bress

Skådespelare: Bobby Campo, Shantel VanSanten, Haley Webb mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Practical Pictures

År: 2009

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

[noterat: det blev fel poster till Iron Man 2 igår.]

Nick och Lori är tillsammans med sina vänner Janet och Hunt på en biltävling där Nick plötsligt får något som bara kan beskrivas som en vision. Han ser hur stora delar av publiken dör i en fruktansvärd olycka. Skärrad lyckas han få sina vänner att lämna läktaren och mycket riktigt sker en fruktansvärd olycka sekunderna senare. Fast det är inte riskfritt med visioner som räddar en ifrån döden. Döden har en benägenhet att ta sådant personligt...

De två första filmerna i den här franchisen var förvånansvärt bra och smart skrivna. Den tredje orkade jag mig aldrig igenom av ren besvikelse. Jag var således mer än lite tveksam till att se den här "rebooten" eller vad man ska kalla den. Titeln är mer än lovligt förvirrande och jag var inte säker på om det var en re-make (dumt) av den första filmen eller en reboot (dummare). Efter att ha sett den tror jag inte det är något av det. Jag tror helt enkelt att bolaget inte vill ha siffran "4" i titeln.

Förvirringen till trots så börjar den här filmen helt okej för att efter ungefär 20 minuter falla ihop som ett korthus. Som jag sa var de första filmerna i serien välskrivna. Så är inte fallet här. Manuset, författat av Eric Bress, lider av total brist på originalitet. Bress är väl inte en av Hollywoods storheter men när han ändå har den helt okej The Butterfly Effect (2004) och den beroendeframkallande tv-serien Kyle XY (2006-2009) på sin meritlista hade jag hoppats på lite mer än det här. I sin iver att försöka få till vändningar i historien blir Bress manus bara dumt och förutsägbart. Inte blir det bättre av att han antagligen blivit tillsagd att skriva in en massa saker i manuset som man i post-production kunde göra till 3D-effekter. Ja...det här är en sån film.

Karaktärerna är även dem otroligt platta och det är imponerande att just karaktärerna skapades av en annan kille är Bress. Någon fick betalt för att skriva ner några schablonfigurer. Jag vill ha det jobbet! Skådespelarna är väl varken bra eller dåliga. De är mest där och läser sina dumma repliker. Den enda som är värd att titta lite extra på (i alla fall för den manliga/lesbiska publiken) är den undersköna Shantel VanSanten. Hon är inte bättre eller sämre än någon annan i filmen, men hon ser i alla fall ut som en stjärna.

Det här är ingen bra film. Samtidigt kan jag inte låta bli att i viss mån uppskatta den för de spektakulära dödsscenerna. Det blir dem som räddar en annars riktigt usel film ifrån bottenbetyg. Se del 1 och 2 istället.

Betyg: 2- Döden är fruktansvärt lättirriterad för att vara en eterisk varelse av 5 möjliga