Regi: Brea Grant

Manus: Brea Grant

Medverkande: Angela Bettis, Chloe Farnworth, David Arquette mfl.

Produktionsbolag: HCT Media

År: 2020

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10309552/

Mandy jobbar som sjuksköterska på ett mindre sjukhus där vardagen mest består av att kunna smita undan för att sniffa väl valda preparat ur lagret. Eller ja, det skulle vara så pass trist om Mandy och hennes närmsta chef inte hade försökt sälja organ från avlidna patienter. När en leverans går så fel den kan göra, tack vare Mandys "kusin" Regina, måste de försöka få tag på en njure inom en timme.

Svart komedi, löften om äckligheter och Mick Foley i en liten roll borde vara något som jag absolut hade älskat. Brea Grants film är tyvärr inget att skriva hem om. Grant, mest känd för sina skådespelarinsatser i diverse tv-serier, har en kul idé men klarar inte riktigt av att ro den i hamn. Framförallt måste hon ta ut svängarna mer. Det här är en helt galen historia, låt då karaktärerna också vara sjukt over-the-top och/eller handlingen vara riktigt screwball. Nu blir det tyvärr lite mittemellan.

Angela Bettis gör en bra huvudroll, men den som äger sina scener helt är Chloe Farnworth som den extremt blåsta Regina. Regina känns som den enda riktigt passande karaktären i och med hennes nästan ofattbara dumhet. Farnworth kan helt enkelt spela riktigt korkad väldigt bra! Lägg därtill totalt jäkla psykotisk och hon blir en typ av Harley Quinn utan doktorsgrad men med samma moraliska kompass.

12 Hour Shift har potential men slösar tyvärr bort den genom att vara halvhjärtad. Här behövs mer av allt för att det ska bli riktigt lyckat. Mer blod, mer gore, mer sjuk humor och ett tajtare manus. Synd.

Betyg: 2+ njurar på vift av 5 möjliga

Regi: Harry Bradbeer

Manus: Jack Thorne (baserat på Nancy Springers bok The Case of the Missing Marquess: An Enola Holmes Mystery)

Medverkande: Millie Bobby Brown, Henry Cavill, Sam Claflin mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Legendary Entertainment/PCMA Productions

År: 2020

Längd: 123 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7846844/

Enola Holmes, lillasyster till den lite mer namnkunnige Sherlock, växer upp isolerat på landsbygden tillsammans med sin mor, Eudoria. På hennes 16-årsdag försvinner dock henens mor spårlöst. Detta får hennes bröder, Sherlock och Mycroft, att återvända hem. Innehavare av den berömda Holmes-genen för äventyr och mysterier vägrar Enola foga sig efter brödernas vilja att hon ska skrivas in på internat. Att leta upp mamman verkar mycket roligare.

När jag hörde talas om den här adaptionen av Nancy Springers bok kunde jag inte undgå att himla med ögonen. Inte för att det skulle vara en dålig story utan för att jag visste exakt hur det här skulle bli. En film med en Stark Ung Kvinnlig Hjältinna (tm) som istället för att bli en egen person måste förhålla sig till kvinnokampen. Tänk chockade män med skruvade mustascher som häpet uttrycker: "But you're just a girl!".

Okej, riktigt så illa är det inte, men Enola Holmes är en extremt tillrättalagd äventyrsfilm. Millie Bobby Brown gör bra ifrån sig i huvudrollen och både Henry Cavill (Sherlock) och Helena Bonham Carter (Eudoria) hjälper till i fina biroller. Framförallt Bonham Carter gör det bästa hon gjort på länge och är något nedtonad från sin vanliga Burtonska galenskap. Filmen är dessutom väl välgjord och puttrar på fint i berättartakten.

Vad jag däremot måste ge minus för är det ständiga brytandet av fjärde väggen. Bobby Brown har inte riktigt den komiska timingen för att få detta att fungera än och det gäller inte en scen utan var och varannan minut. Manuset blir också lite väl repetativt efter ett tag.

Jag skulle vilja gilla den här filmen mer än vad jag gör, för gudarna vet att vi behöver fler bra kvinnliga protagnositer i äventyrsgenren, men det hela känns lite för välbekant, lite för by the numbers för att jag ska bli riktigt engagerad. Jag kanske inte är rätt målgrupp heller och friar hellre än fäller dock.

Betyg: 3 holmska klädbyten av 5 möjliga

Regi: Jason William Lee

Manus: Jason William Lee

Medverkande: Valter Skarsgård, Khamisa Wilsher, Gigi Saul Guerrero mfl.

Produktionsbolag: Ti Bonny Productions/Sandcastle Pictures/Invention Films

År: 2019

Längd: 106 min

Land: Sverige/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6852534/

Åtta personer mest kända för att vara kända går med på att tävla i en realityserie med tydliga drag av Big Brother. Det är bara det att om du får minst röster här måste du klara av en utmaning eller dö...

Okej, okej, okej, låt mig inleda den här recensionen med att svara på frågan om jag var underhållen eller inte av Funhouse? Det var jag absolut! Är det en bra film? Nej, det här kan vara förra årets sämsta film alla kategorier. Det här är dock en kalkon som kommer klucka länge!

Valter Skarsgård, yngst i klanen Skarsgård som verkar vilja ta över världen genom skådespel, gör sin långfilmsdebut på engelska med den här filmen och där har vi felet - grabben kan inte prata ordentlig engelska. Om man jämför med brorsorna Alexander, Gustaf och Bill har tyvärr Valter inte riktigt samma språköra. Det blir ganska tragikomiskt i vissa scener. Det gör också att hans skådespel blir lidande. Skarsgård har sedan tidigare visat att han är en helt okej skådis, men han behöver uttalscoach till nästa rulle.

Skarsgård är inte på långa vägar den som är mest skämskuddemässig i Funhouse. Den äran tillfaller Gigi Saul Guerrero som den mest stereotypa latinan någonsin. Oförmögen att säga något utan att slänga in spanska uttryck här och där och överspelande varje sekund hon är framför kameran gör Guerrero ett spektakulärt magplask.

Ska vi vara rättvisa hade dock varken Guerrero, eller någon annan för den delen, något vidare att arbeta med. Jason William Lees manus är något av det i särklass mest klyschiga och lökiga som filmats de senaste åren. Lee försöker göra en "smart" film genom att rikta kritik mot användning av sociala medier och den kändiskultur som uppkommer av denna. Det blir dock aldrig särskilt fyndigt. Istället låter dialogen som något en frustrerad bloggare hostat upp på LiveJournal cirka 2002. Man brukar säga att saker är före sin tid, men det är sällan som något är så efter sin tid som Funhouse. Den försökta självironin klingar så falskt att kvarterets hundar börjar yla.

Jag kan dock rekommendera Funhouse av den anledning jag beskrev inledningsvis. Det här är en tågolycka till film, utan vare sig produktionsvärden, bra skådespel, manus eller regi, men det är den perfekta stormen av skit! Samla polarna och garva arslena av er!

Betyg: 2 perfekta skitstormar av 5 möjliga

Regi: Antonio Campos

Manus: Antonio Campos & Paulo Campos (baserat på Donald Ray Pollocks roman)

Medverkande: Robert Pattinson, Haley Bennett, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Nine Stories Productions

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7395114/

En "släktkrönika" av ett slag låter oss följa en samling människor i södra Ohio och västra West Virginia från andra världskrigets slut till 60-talets senare hälft. Personerna i de två småstäderna kopplas samman av en rad händelser som tycks leda fram till sanningen att onda gärningar endast föder fler onda gärningar. Även bland svavelosande predikanter och fromma kristna är Djävulen en ständig följeslagare, men kanske kan nästa generations innevånare, med den föräldrelöse Alvin i spetsen, bryta cirkeln?

Efter att ha sett den här filmen refereras till åtskilliga gånger på de filmforum jag hänger på de senaste veckorna kändes det som att jag var tvungen att se den. Det är en mäktig saga av till synes ganska slumpmässiga händelser som bröderna Campos har adapterat från Pollocks prisbelönta roman med samma namn. Just "slumpen" tycks vara det genomgående temat i filmen. Det kvittar hur många goda handlingar du gör - när du ställs inför ett val gällande liv eller död kommer du agera i egenintresse. Det är nästan lite tragikomiskt att den ende som väljer en altruistisk utgång i en sådan situation är en spritt språngande galning.

Med detta huvudtema kan man tycka att mörkret och det cyniska skulle bli övermäkigt, men Campos lyckas snarare fånga det absurdistiska i livets vägskäl. Det är alltid intressant och framförallt har det både en riktig pay-off och är välspelat som tusan. Med en cast med några av dagens mest omtalade unga (främst manliga) skådespelare är The Devil All The Time mycket möjligt en ensemblefilm vi kommer se tillbaka på om några år som en milstolpe i många av dessa skådisars karriärer.

Detta gäller framförallt Tom Holland som gör sin första stora dramaroll här. Han visar verkligen att han är ett framtidsnamn och kastar sig med huvudet före in i rollen som vår protagonist Alvin Russell. Han har väldigt bra draghjälp av Robert Pattinson som den ytterst slemmige predikanten Teagardin och Bill Skarsgård som Alvins far (det vill säga i filmens öppningakt som utspelar sig runt krigsslutet) Willard. Bland de kvinnliga skådespelarna märks framförallt Riley Keough som femme fatalen (bokstavligen talat!) Sandy.

The Devil All The Time hade gärna kunnat tajtats till lite för att fungera ännu bättre. Det behöver vara en lite längre film för att kunna göra sin poäng, men en kvart hade man kunnat skala bort för att få bättre flyt i berättandet. Vissa bihandlingar är också något utdragna utan att ge ordentlig utdelning, såsom den om seriemördarparet Sandy & Carl. Vi förstår vad de håller på med redan från första scenen de delar tillsammans, men det ska smygas och smusslas för en reveal som egentligen inte ger så mycket annat än att fungera som setup till filmens slutkläm. Slutklämmen är för övrigt smått briljant eftersom den inte skriver tittaren på näsan.

Det här är dock en väldigt bra film. Välspelad, välskriven och med den där americanadoften som jag uppskattar så mycket! Rekommenderas om ni har lite tid över!

Betyg: 4 slemmopredikanter av 5 möjliga

Film till fikat

Kort inlägg idag, men om ni läste inlägget om podd för några veckor sedan är det nu dags. Skitfinkultur medverkar i podden Film till fikat och kommer göra så lite då och då. Första avsnittet nedan!

Regi: Carles Torras

Manus: Carles Torras/David Desola/Hèctor Hernández Vicens

Medverkande: Mario Casas, Déborah François, Guillermo Pfening mfl.

Produktionsbolag: Babieka/Netflix/Zabriskie Films

År: 2020

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11127690/

Ángel arbetar som ambulanssjukvårdare och bor tillsammans med sin flickvän Vane. När han är inblandad i en bilolycka på jobbet blir han förlamad och snart krackelerar hans förhållande. Ángel beskyller Vane för att förhållandet tog slut och snart kommer han till insikten att han måste hämnas.

Spanien och thrillers brukar vara en bra kombination och jag har sett åtskilliga goda exempel på detta genom åren. The Paramedic håller sig tyvärr verkligen i mittfåran och klarar inte av att överraska. Mario Casas är bra i huvudrollen, men Ángel är en så pass fyrkantigt skriven karaktär att man undrar redan från första början varför Vane stannar kvar hos honom. Det finns ingen utveckling här. Han går mest från att vara ett svin som stjäl från dödsbon till att bli ett mordiskt ärkenöt. När jag tänker efter kanske det är en utveckling, men den är i sådana fall tämligen minimal.

The Paramedic lider av att den aldrig lyckas bygga ordentlig suspens. Vi vet exakt hur varje scen kommer utspela sig och den sympati jag tror att manusförfattarna ville att vi skulle känna för Ángel till en början funkar helt enkelt inte. Han är en mansbebis med allvarligt arkaiska värderingar, så nej, karaktär och manus faller platt.

Sen kan jag inte sticka under stol med att filmen i sig är ett habilt verk, men den är bara så pass ointressant att jag började fundera på om det rör sig om någon typ av pengatvätt i filmproduktionsform. Författarna själva kan inte alla tre ha skrivit det här, läst det och tänkt att yes, här har vi en hit! Väldigt lättförglömlig.

Betyg: 2- va, såg jag en film precis? av 5 möjliga

Regi: Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på Iain Reids bok)

Medverkande: Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Likely Story & Projective Testing Service

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7939766/

En ung kvinna åker för att träffa sin pojkväns föräldrar för första gången. Snart inser hon att allt i föräldrarnas hus inte är vad det verkar. Tiden tycks flytande och personer tycks åldras och föryngras till synes utan logisk förklaring.

Eh... ja. Charlie Kaufman... såatte. Kaufman är en gudabenådad filmskapare i sina bästa stunder. Från den totala dekonstruktionen av parförhållanden i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) till absurditeterna i Being John Malkovich (1999) har han gång på gång visat att han besitter ett alldeles särskilt sinne för de mest märkvärdiga filmhistorier. I denna, det som ryktas bli hans svanesång från filmvärlden, film är det mesta av hans tidigare observationsförmåga som bortblåst, och kanske är det ett medvetet val.

I'm Thinking About Ending Things börjar med en 17 minuter lång sekvens i en bil. Inre monologer och diskussioner om konstteori och poesi avslöser varandra i vad som verkar vara en evighet. Här stannade jag filmen för första gången. Något drog mig ändå tillbaka och in i besöket hos pojkvännen, Jakes, föräldrar. Här skymtar återigen den gamle Kaufman fram med en väldigt tät och obehaglig surrealistisk stämning.

Det är inte minst vare skådespelarna som alla är ypperliga. Jesse Plemons är den där skådisen som aldrig riktigt tycks slå igenom den sista lilla biten för att bli en storstjärna. Den här filmen kommer inte underlätta den saken, men han visar återigen vilken jäkla duktig skådespelare han är! Det samma gäller för Toni Collette i rollen som hans mor. Collette är aldrig mindre än sevärd och ytterst sällan mindre än enastående, så även här. Och allt mynnar ut i... 22 jävla minuter till i den jävla bilen!

Efter det är slutsekvensen redan körd, hur vackert filmad och klippt den än är. Jag förstår vad Kaufman ville ha sagt med den här filmen, men han målar in sig själv i ett hörn där han ibland slänger in lite självironiska pikar i dialogen, nästan som för att kunna peka på att "haha, jag är inte helt seriös trots allt!". Jo, det är du, Kaufman. Och det är synd och skam att så mycket lysande skådespel och sådan fin regi ska ödslas bort på ett sönderpratat manus där stunder av briljans inte lyckas bryta igenom den grå monotoni han målar upp. En film till, Kaufman. Det här är inget sätt att avsluta på.

Betyg: 2- låååååååångsamma meditationer av 5 möjliga