Regi: Aaron Norris

Manus: Ron Swanson & Galen Thompson

Skådespelare: Chuck Norris, Terry Kiser, Megan Paul mfl.

Produktionsbolag: LOT Productions & Nu Image Films

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0116341/

John McKenna är en legend i en småstad som ligger mitt i det vidsträckta skogsområdet Tanglewood. Enligt legenden ska John ha räddats av skogens andar när hans försök att komma hem till sin fru i tid med hennes medicin ledde till hans död. Nu kan han, enligt stadens åldrige sagoberättare, förvandla sig till både en björn, en örn och en varg - krafter som kommer väl till pass när en ondskefull affärsmagnat vill hugga ner Tanglewood.

Vissa filmer måste man bara se när man hör storyn. Chuck Norris förvandlar sig till olika djur och slåss mot stereotypa miljöbovar? Det kan bara bli kitschguld. Tyvärr är Norris på sin höjd med i tio minuter i den här filmen. Resten handlar om en grupp ungdomar som dras in i konflikten om Tanglewood och deras inbördes vänskapsrelationer. Det är väldigt, väldigt mycket after school-special över Forest Warrior.

För att vara rättvis finns här guldkorn som fick mig att gapflabba. Exempelvis blockerar Norris en motorsåg med handen, vi får se en riktigt skämshemsk dansscen på den lokala baren och när ungdomarna hittar en björnunge som enligt alla darwinistiska lagar skulle ha dött några tusen gånger är det ibland riktigt kul. Ärligt talat, den där björnungen är värdelös på att vara en björn. Terry Kiser gör också en ganska rolig skurkroll med sin extremt teatraliska ondska.

Här finns som synes ganska många bra beståndsdelar, men dessa kan inte rädda rullen när den i långa stunder är mördande tråkig. Plus blir det dock för att låta Aaron Norris regissera sin bror igen. Jag tror ingen annan orkar.

Bäst: Chuck Norris är en björn. Kom igen, vad kan vara bättre?

Sämst: Behöver mer Chuck Norris

Betyg: 2 Walker forest rangers av 5 möjliga

Regi: Declan O'Brien

Manus: Mike MacLean

Skådespelare: Eric Roberts, Kerem Bursin, Sara Malakul Lane

Produktionsbolag: Star Entertainment

År: 2010

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619880/

En hybrid mellan en bläckfisk och en vithaj skapad av den amerikanska militären rymmer från sina skapare. Mexico få snart besök av både forskaren som skapade monstret och havets slåttermaskin själv.

Roger Corman är ett namn som kommer dyka upp ganska ofta i Kitschhimmeln. För den som inte känner till honom är han skräpfilmens okrönte konung, men har även vunnit en Oscar för sitt livsverk. Corman hade mycket väl kunnat vara Skitfinkulturs skyddshelgon med sin meritlista. Från hans respekterade (åtminstone i vissa fall) adaptioner av Edgar Allan Poes historier till filmer som Sharktopus har Corman en plats i filmhistorien som ingen kan ta ifrån honom. Sharktopus tillhör väl tyvärr inte hans bättre filmer.

Allt som Corman gjort sig känd för finns här: värdelösa skådespelare, billiga effekter och givetvis exploitation av alla de slag. Jag höll på att smälla av när en av huvudkaraktärerna dricker tequila i poolen... iförd sombrero. Ni vet, alla i Mexico gör sånt! Men ja, vad ska man säga om manuset? Det här borde inte kunna bli tråkigt. Kom igen, en mördarmaskin designad av en bläckfisk och en haj, hur kan man gå fel med det? Ändå känns den knappa en och en halv timmen dubbelt så lång. Här finns förvisso några riktigt roliga scener (exempelvis fiskaren som skriker "Oh God, not like this! efter att monstret fångar honom. Hade han verkligen övervägt möjligheten innan?) men överlag är det mest ganska trist.

Det finns bättre creature features, både av och inte av Corman. Se dem istället.

Bäst: Sharkopus morrar och kan vandra omkring på land!

Sämst: Allt annat

Betyg: 2- posters som är bättre än filmen av 5 möjliga

Det är farligt att botanisera bland IMDB:s användarlistor. Det är ännu farligare att göra det med en polare som är lika inne på kitschig nostalgi som du själv. Filmerna som kommer recenseras under epitetet "Kitschhimmeln" är filmer som aldrig kommer benämnas bland klassikerna, aldrig vinna några priser men som har ett potentiellt underhållningsvärde som går igenom taket. Det kan handla om barbarfilmer från 80-talet, exploitation från 70-talet eller för den sakens skull totalt oförklarliga filmer som släppts i obskyra dvd-utgåvor bara för att glömmas bort. Projektet kommer ligga vid sidan av allt det andra på bloggen och kommer med största sannolikhet aldrig bli klart. Det finns så otroligt mycket rolig kitschfilm. Först ut är The Barbarians.

Regi: Ruggero Deodato

Manus: James R. Silke

Skådespelare: Peter Paul, David Paul, Richard Lynch mfl.

Produktionsbolag: Cannon Films & Cannon Italia srl.

År: 1987

Längd: 87 min

Land: USA/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092615/

Tvillingbröderna Kutchek och Gore adopteras av en klan underhållare som av har fri lejd genom riket på grund av... något. Underhållarna leds av drottning Canary som även ansvarar för en magisk rubin som ger underhållarna makt över... något. Sång och skratt, men jag vet inte riktigt hur man använder det i en strid. En ond krigsherre överfaller underhållarna, trots bestämmelserna om fri lejd, och tar Canary och de båda pojkarna gisslan. Ett antal år senare flyr tvillingarna från sitt liv som slavar och vill nu hitta sin gamla klan.

David och Peter Paul, även kallade för "The Barbarian Brothers", gjorde en rad filmer under 80- och 90-talet som i princip går ut på att de visar musklerna och utforskar alla ordvitsar de kan komma att tänka på. The Barbarians är en produkt av den våg av fantasyfilmer som kom under 80-talet. De här filmerna producerades, inte olikt 60-talets westerns, ofta i Italien eller Spanien men med amerikanska pengar. Alla klyschor man kan tänka sig finns med och det är också det som gör den här rullen underhållande. En helt fantastisk scen (spoiler alert!) visar hur en av bröderna använder sina halsmuskler för att lossa en hängsnara. Det är bara riktiga män som klarar av något sådant.

Regissören, Ruggero Deodato, kommer vi säkert stöta på igen bland de här rullarna. Han är inte minst känd för Cannibal Holocaust (1980) - filmen som fick den luttrade italienska censuren att sätta i halsen och dra Deodato inför rätta innan han kunde bevisa att folk faktiskt inte dör på riktigt i rullen. Deodato kör sin klassiska registil här med få omtagningar och så snabb produktion som möjligt. Det är inte bra, men det är charmigt.

The Barbarians floppade totalt när den kom och drog bara in omkring tio procent av sin budget. För alla som vill se en rolig kitschrulle kan jag dock rekommendera den!

Bäst: Det italodoftande soundtracket, den extremt lökiga dialogen, produktionsdesignen

Sämst: Klippningen är riktigt, riktigt usel

Betyg: 3+ bröder som skrattar som brunstiga älgar av 5 möjliga