Regi: Robert Stromberg

Manus: Linda Woolverton

Medverkande: Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Walt Disney Pictures

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1587310/

För några år sedan kom en hel drös olika tolkningar av Snövit. Vissa var okej, andra var ett totalt slöseri med tid, vissa var totalt vedervärdiga. Mig veterligen är Maleficent den första filmen i en planerad rad ombearbetningar av Törnrosa - en historia som jag måste säga att jag föredrar framför Snövit. 

Jag förutsätter att alla känner till den klassiska sagan. Om ni inte gör det, seriöst, gå till ett bibliotek. Den här varianten fokuserar dock inte på Törnrosa utan först och främst på titelfiguren Maleficent, den onda fén i tidigare varianter av sagan. I Linda Wolvertoons tappning är Maleficent inte så mycket en ond fé som hon är en fé som blivit brutalt behandlad och sviken av människovärlden. Det ger henne en reell anledning till att kasta den berömda förbannelsen över kungens dotter. Överhuvudtaget är det det här som Maleficent gör bäst - ger motivation och täpper till logiska luckor i sagan... i alla fall ibland.

Det finns en stor anledning att se den här filmen och det är Angelina Jolie. Om någon passat till rollen som Maleficent är det hon. Utseende- och uttrycksmässigt är det verkligen att se en gammal Disneyfigur komma till liv. Jolie har inte gjort särskilt mycket bra de senaste åren och även om Maleficent inte är en fantastisk film spelar hon skjortan av resten av ensemblen här och visar vart skåpet ska stå. Förutom Jolie och i viss mån Sam Riley är det Maleficent dessvärre inte en särskilt välspelad film. Alla birollerna spelar över å det grövsta, inte minst en ständigt fånleende Elle Fanning som prinsessan Aurora.

Även produktionen är en blandning av högt och lågt. Fantastiska miljöer blandas med CG-effekter som får mig att vilja klösa ur ögonen. Framförallt är det väldigt inkonsekvent. Karaktärer ser extremt "glansiga" och lättviktiga ut medans miljöerna verkligen är sagolika.

Maleficent är trots mina reservationer en helt okej film. Den är bra mycket bättre än tidigare nämnda Snövit-adaptioner. Utan Angelina Jolie skulle det här dock vara riktigt tomt, vissa smarta manusknep till trots.

Betyg: 3- töntar till prinsar av 5 möjliga

Regi: Vincent Grashaw

Manus: Vincent Grashaw & Mark Penney

Medverkande: P.J Boudousqué, James C. Burns, Chris Petrovski mfl.

Produktionsbolag: Flying Pig Productions/Skipping Stone Entertainment/Gare Farrand Entertainment

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2198956/

Efter att ha varit inblandad i ett slagsmål som slutade med hans flickväns död skickas Brad till ett boot camp-liknande ungdomshem. Snabbt inser han att hemmet är mer av ett fångläger och att personalen kommer göra allt för att bryta ner honom. När en av hans kamrater förlorar sitt ben efter en svår misshandel på hemmet beslutar sig Brad för att han måste göra något - inte bara för sin egen skull utan för resten av ungdomarna också. I vägen står dock både personalen och lägrets chef, en pensionerad marinkårsöverste.

Coldwater fick väldigt fina recensioner när den kom, men verkade glömmas bort lika fort som turnén på de amerikanska filmfestivalerna var över. Det har tagit ett drygt år för filmen att hitta ut på dvd-marknaden, men när det slutligen damp ner i min Dropbox tänkte jag ta mig en titt. Ämnet är ett intressant sådant. Som filmen säger så har det inträffat dussintals dödsfall på läger av den här typen sedan mitten av 80-talet. Samtidigt finns det inga regelverk eller ordentlig tillsyn av verksamheterna. Det är en lång väg från LVU-hem om vi säger så.

P.J Boudousqué gör en bra prestation i huvudrollen och filmen är välspelad rakt igenom. James C. Burns är den i rollistan som troligen är mest namnkunnig och hans porträtt av den väldigt obehaglige överste Frank Reichert är tillsammans med Boudousqués roll filmens skådespelmässiga höjdpunkt. Trots ett intressant ämne och bra skådespelarinsatser finns det något som stör mig med Coldwater. Jag tror att det främst handlar om filmens tämligen "säkra" sätt att berätta historien på. Manuset går från A till B utan några större överraskningar eller för den sakens skull karaktärsutveckling. Vi vet redan från början att Brad hamnat snett på grund av diverse saker men att han egentligen inte är en särskilt dålig kille. Och i slutet vet vi... precis samma sak. Det finns ingen utveckling eller lärdom här. När Brads vän från hemmakvarteret kommer till lägret vet tittaren exakt vad som kommer hända i och med sättet hans karaktär presenterats på.

Coldwater är ingen dålig film precis, men den är inte tillräckligt tung för ämnet den vill behandla. Det jag tar med mig från rullen är att Boudousqué ser ut som en kopia av Ryan Gosling som ung och kan nog få en ljus framtid i branschen om han spelar sina kort rätt.

Betyg: 3 språngmarscher på brutet ben av 5 möjliga

Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely (baserat på Joe Simon och Jack Kirbys serieförlaga)

Medverkande: Chris Evans, Scarlett Johansson, Sebastian Stan mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Perception/Sony Pictures Imageworks

År: 2014

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1843866/

Steve Rogers försöker anpassa sig till livet i nutid samtidigt som han fortsätter sitt arbete för SHIELD. De inre slitningarna i organisationen visar sig dock vara mycket mer än bara kontorspolitik. När Nick Fury skjuts ihjäl av en mystisk agent endast känd som "The Winter Soldier" blir det upptakten till att Rogers blir högsta villebråd för sina förra kollegor. Med en sista kraftansträngning lyckas dock Fury lämna över ett datorminne till Rogers och informerar honom om att SHIELD blivit infiltrerat av fiendestyrkor...

Captain America: The First Avenger (2011) var en av de allra bästa filmerna i Marvels uppbyggnad till The Avengers (2012). Med sin mix av äventyrsfilm av den gamla skolan blandad med superhjältefilm var den kul, fartfylld och helt enkelt riktigt bra. Dessvärre är inte uppföljaren inte i samma klass.

Chris Evans är fortfarande bra i huvudrollen och actionscenerna känns i maggropen. Där föregående film lyckades berätta en historia genom sina actionscener klarar The Winter Soldier inte av att föra handlingen vidare något nämnvärt i nämnda scener. Istället känns det här som två olika filmer. Dialogpartierna drar ner tempot istället för att bygga suspens. Actionscenerna är riktigt spektakulära och dessa räddar också The Winter Soldier. Annat än Evans finns här inte så mycket att hurra för när det gäller skådespelarprestationerna heller. Samuel L. Jackson gör sin vanliga "angry black man", Scarlett Johansson får i princip ingenting att arbeta med och kan därför heller inte göra en särskilt bra roll och Robert Redford är... Robert Redford. Det känns mest som de flög in honom, satte på honom en kostym och fick honom att läsa repliker.

Det stora problemet med The Winter Soldier ligger på manusfronten. Ja, superhjältegenren är inte direkt nedlusad av filmer som genuint överraskar i sitt berättande, men en smart manusförfattare slänger in subtila skillnader och ändringar från källmaterialet. The Winter Soldier är förutsägbar från bildruta 1. Det finns verkligen ingenting som överraskar och det gör filmen till en seg historia bortsett från actionscenerna. Jag nämner dessa ofta, men det är för de är värda att nämnas. När det kommer till regelrätta fightingsekvenser slår The Winter Soldier de flesta av tidigare produktioner från Marvel på fingrarna. Det är hårt, brutalt och innovativt. Det är också därför som jag är så fruktansvärt kluven till den här filmen. Med en rejäl redigering av manuset hade det här kunnat komma upp i samma klass som första filmen. Nu blir det mest en Marvel-film i mittfåran. Inte så väldigt bra, inte så dålig.

Betyg: 3 jo, Nick Fury är död, vi loooovar av 5 möjliga

Regi: Marc Webb

Manus: Alex Kurtzman/Roberto Orci/Jeff Pinkner (baserat på Stan Lees och Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Enterprises/Avi Arad Productions/Matt Tolmach Productions

År: 2014

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1872181/

Peter Parker har allt man kan tänka sig vilja ha. Hans liv som Spider-Man flyter på, han har precis slutat high school och har en vacker och smart flickvän i Gwen Stacy. Ändå plågas han av skuldkänslor för att hans liv som superhjälte sätter Gwen i fara - det sista som hennes far bad honom inte göra innan han dog. Samtidigt återvänder en gammal vän till Peter, Harry Osborn, för att ta över multimiljardföretaget Oscorp efter sin far och som om detta inte vore nog finner sig Peter snart i strid med en till synes osårbar fiende.

Fansens dom har inte varit nådig mot den senaste installationen i nystarten av Spider-Man-filmerna. Jag måste erkänna att även om jag inte tycker det här är en särskilt bra superhjältefilm så har den sina stunder av briljans. Nästan samtliga dessa små korn av genialitet stavas Andrew Garfield. Garfield springer cirklar runt Tobey Maguire som Spider-Man. Han har en helt annan komisk tajming och ligger mycket närmre den version av seriehjälten som jag tog till mig som barn. Hans samspel tillsammans med Emma Stone (Gwen Stacy) fungerar också riktigt bra. Stacy är långt ifrån den extremt mjäkiga versionen av Mary-Jane Watson som vi såg i de gamla filmerna. Hon är smart, hon för storyn framåt, hon är rolig och framförallt har hon en egen vilja. Gwen Stacy i filmens värld (om vi bortser från den där filmen av Sam Raimi vi aldrig ska nämna...) är helt enkelt så mycket mer intressant än tidigare kärleksintressen för Peter. Med det sagt så är det filmens manus som är det riktigt stora problem.

Maken till splittrat manus får man leta efter. Bihandlingarna avlöser varandra utan att egentligen knytas ihop hälften av gångerna. Historien om Peters föräldrar? Onödig, då man i enkel scen hade kunnat få fram varför de agerade som de gjorde. Skurkarna är riktigt oinspirerade och tama. Jaime Foxx gör vad han kan med rollen som Max Dillon/Electro, men Electro var inte en särskilt intressant skurk till att börja med. Varför inte fokusera filmen runt Harry Osborn, klippa ner den 40 minuter och få en tajt berättad historia? Det finns få superhjältefilmer som behöver vara 142 minuter långa. Det finns ännu färre som faktiskt mår bra av att vara det.

Marc Webbs regi är fortfarande inte i samma klass som Raimis och framförallt märks det i actionscenerna. Där Raimis actionscener var fulla av kitschig charm känns Webbs mer som ett tv-spel av den sämre skolan. Det finns ingen nerv, inget som får dig att dra efter andan.

Nu låter det som jag hatar The Amazing Spider-Man 2, men de positiva aspekterna uppväger till viss del de negativa. Som Spider-Man-film är det dock en av de allra svagaste. Splittrat, ofokuserat och på tok för långt. Trean är ordentligt svajig och ges enbart för Garfield och Stone.

Betyg: 3- och när ska de få en bra design på Green Goblin?! av 5 möjliga

Regi: Ben Ketai

Manus: Patrick Doody & Chris Valenziano

Medverkande: Jeff Fahey, Ashway Lawver, Joey Kern mfl.

Produktionsbolag:  Elevative Entertainment & Revolver Picture Company

År: 2013

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2991296/

Shannon återvänder hem till den lilla gruvstaden hon växte upp i för att fira sin fars pensionering efter 35 års slit i kolgruvan. Som en del av ett vad går Shannon med på att följa med farsgubben på hans sista dag i gruvan. När grävmaskinen bryter igenom till en gammal tunnel händer det som inte får hända - en större kollaps fångar hela gruvlaget flera hundra meter under ytan. Och frågan är om de är ensamma i mörkret...

Det är varmt ute. Det är fruktansvärt, helvetiskt, varmt ute. Därför ser jag nu främst filmer som utspelar sig på kalla platser. Det ger mig en förhoppning om att det finns ett liv efter sommaren. Nåja, jag måste säga att jag gillar den här typen av isolationsskräck. Någon jämförde Beneath med en spökhusfilm. Den har förvisso samma uppbyggnad, men där det i den sistnämnda genren ofta handlar om karaktärernas envishet att inte lämna sitt hus är karaktärerna i Beneath fysiskt oförmögna att göra det. Det ger en extra dimension.

Beneath funkar riktigt bra de första 45 minuterna. En presentation av hur modern gruvindustri kan te sig som är förvånansvärt ingående för en skräckfilm och karaktärer som faktiskt känns som arbetskamrater gör att filmen känns mycket lovande. Likaså är manuset helt okej med en tvetydighet om huruvida de fångade är ensamma i mörkret eller inte. Som många liknande filmer vet Beneath dock inte när den ska sluta. Den tidigare tvetydigheten blir allt säkrare och en bihistoria som hade kunnat bli intressant används istället till övernaturligheter som inte riktigt hör hemma. Synd.

Trots detta är Beneath en helt okej skräckrulle, om inget annat för att den transporterade mig bort från värmeböljan till en kall gruva. Som ni kanske förstår är det därför som bloggen har varit dåligt uppdaterad. Jag orkar helt enkelt inte titta på film i 35-gradig stillastående luft. Hoppas ni har överseende med det och fortsätter följa Skitfinkultur!

Betyg: 3 nästa sommar åker jag till Svalbard av 5 möjliga

Regi: Kelly Dolen

Manus: Stephen M. Coates

Medverkande: Jaime Bamber, Daniel Lissing, Lachy Hulme mfl.

Produktionsbolag: Screen Corporation & Rapid Fire Entertainment

År: 2014

Längd: 93 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1418754/

Den ökände seriemördaren känd som John Doe ska efter flera månaders rättegång få sitt straff. Åtalad för att ha haft ihjäl 33 återfallsförbrytare är han en hjälte för somliga och skurk för andra. Journalisten Ken Rutherford får en sista intervju med John innan domen ska ges. Varför gjorde han vad han gjorde och kan man kalla vigilanterättvisa för rättvisa överhuvudtaget?

Jag har nog inte sett Jaime Bamber i någonting sedan Battlestar Galactica (2004 - 2009), men där var han troligen den av seriens större karaktärer som lämnade minst intryck på mig. Därför är jag heller inte särskilt förvånad över att Bamber inte är rätt val av skådespelare för att bära den här typen av film. Rollen som John Doe borde ha spelats av någon med mycket mer karisma. Bamber har förvisso en scen här och där som han gör riktigt bra, men helhetsintrycket är något splittrat. Det gäller tyvärr också manuset.

John Doe har poänger i sitt manus i och med att det tvingar oss att tänka och förhålla oss till karaktärernas, och då i synnerhet Joes, handlingar. Någon vidare analys av om vigilanterättvisa är rätt eller fel ger den oss däremot inte. Coates verkar nöjd med att påpeka att det nuvarande rättssystemet inte fungerar, men ger egentligen bara ett extremt alternativ på vad som skulle kunna göras åt det. Däremot problematiserar manuset rätt bra gällande medborgargarden och liknande samt vad som händer när folkvalda politiker inte längre har någon vidare koll på det folk de är valda att representera.

Som ni märker är jag ganska splittrad när det gäller John Doe. När den funkar trycker den på flera intressanta punkter, men lika ofta tappar filmen bort sig i svartvit retorik. Är det en bra film? Tja, stundtals. Är det en dålig film? Även där stundtals. Filmen ger ett väldigt ambivalent intryck, men är ändå ganska sevärd. Med lite manusbearbetning skulle den dock ha blivit mycket bättre.

Betyg: 3 rättskipare av 5 möjliga

Regi: Brian Spitz

Manus: N/A

Medverkande: Patrick Moote, Axel Braun, Jonah Falcon mfl.

Produktionsbolag: greenskyFILMS

År: 2013

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligtvis 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2708946/

Det finns sätt man inte vill bli känd på. Fråga bara komikern Patrick Moore som blev nätkändis efter en video där han friar till sin flickvän sågs över tio miljoner gånger på fyra dagar. Moore friade på en basketmatch med kameran till storbildskärmen inzoomad på honom och hans tilltänkta. Hon sa nej och sprang därifrån. En av anledningarna ska ha varit att hon tyckte att Moore hade på tok för liten penis. Unhung Hero är Moores försök att besvara denna fråga, dels för sin egen skull och dels för alla män som någon ställt sig den: spelar storleken roll?

Unhung Hero faller in i samma fack av dokumentärer som exempelvis Morgan Spurlock och Michael Moore sysslar med - underhållningsdokumentärer med budskap. Om man tar dem med en nypa salt kan de vara rätt underhållande och/eller rörande, men förhoppningsvis vet alla att de här produktionerna överdrivs, redigeras och skrivs om för att passa det egna narrativet. Det kan man i viss mån säga om all dokumentärfilm, men nämnda subgenre brukar dra det till sin spets. Därmed inte sagt att det inte finns något att hämta här.

Moore bjuder verkligen på sig själv under sin resa för att testa olika metoder för att förstora sin ädlare delar. Vi får följa med på allt från penistyngdlyftning (jepp...) till skumma "läkare" som vill injicera saker direkt i hans könsorgan. Med hela frierihistorien (och det faktum att han fick ett öknamn som syftade på hans lilla mandom i high school) är det inte så konstigt att Moore har börjat grubbla. Å andra sidan verkar det ibland som han är tämligen ovetande om saker som de flesta här i Sverige verkar ha full koll på. Är det bristen på amerikansk sexualupplysning som visar sig här, månne?

Vissa fördomar visar sig faktiskt vara sanna. Världens största kondomfabrik gör kondomer i olika mått för olika världsdelar. En "normal" i Europa är "large" i Asien exempelvis. Mest bisarrt blir det när Moore åker runt i norra Asiens "penisparker". Ja, parker helt dedikerade till skulpturer och statyer av det manliga könsorganet.

Unhung Hero är inte så mycket upplysande som den är underhållande. Vi får aldrig ett bra svar på frågan som ställs. Som tidigare aktiv sexualupplysare för en studentorganisaion fick jag själv den här frågan ganska ofta. Vad svarar man? Så länge man inte har vad som kallas för mikropenis (jepp, det är en vedertagen medicinskt term) kan du ge en kvinna orgasm - om du vet hur du ska göra. Det handlar mer om kunskap och teknik än storlek, men någon med stor penis behöver i regel inte vara lika "duktig" på sex. Case closed.

Betyg: 3 arga koreaner av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan & Jeff Howard (baserat på Flanagans och Jeff Seidmans kortfilmsmanus)

Medverkande: Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Blumhouse Productions/WWE Studios mfl.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388715/

Tim Russell släpps ut från tvångspsykiatrisk ungdomsvård strax efter sin tjugoförsta födelsedag. Fast besluten att lägga sitt gamla liv bakom sig kontaktas han omgående av sin två år äldre syster, Kaylie. Kaylie undrar om han glömt vad de lovade den där natten när deras föräldrar dog? Om vad som verkligen hände i föräldrahemmet för elva år sedan och vad de beslutade sig att göra dagen Tim släpptes. Tim, väldigt motsträvig att gräva i det förflutna, går med på att åka till sitt gamla hus och möts där av den mystiska spegel som syskonen var övertygad om hade något att göra med föräldrarnas död...

Oculus är en märklig film. Med ena foten stadigt planterad i klassika haunted house-genren (även om det främst råkar röra sig om en sak i huset och inte huset själv) och den andra i någon slags experimentiell skräckhybrid är den tämligen unik. Samtidigt känns det som Mike Flanagan och grabbarna inte riktigt vågar ta steget fullt ut utan förlitar sig ibland på ganska billiga skrämseleffekter. Likaså försöker manuset vara lite för smart för sitt eget bästa. Alla tidshopp, förlorade minuter och sekunder, blir till sist lite för mycket. De är i viss mån nödvändiga för historiens premiss, men Flanagan drar det till sin spets.

Jag måste dock säga att det är kul att se Katee Sackhoff i en bärande roll på vita duken. Jag har varit stort fan av Sackhoff sedan hon spelade Kara 'Starbuck' Thrace i nyversionen av Battlestar Galactica (2004 - 2009), men sedan dess har hon mest haft småroller i andra, inte lika bra, tv-serier. I Oculus får Sackhoff spänna skådespelarmusklerna igen och är den klart bästa i ensemblen. Det finns egentligen ingen i gänget som verkligen sticker ut dock utan Flanagan satsar på att manuset ska dra det stora lasset. Och ja, som konstaterat, försöker manuset vara lite för smart ibland och snubblar på sig själv. Därmed inte sagt att det inte finns att hämta något från Oculus. Här finns en del scener som är riktigt jäkla creepy och överraskande. För dig som gillar genren finns här alltså en hel del att hämta. Jag har sett både bättre och sämre spökerier, men ändå klart över medel.

Betyg: 3+ om man krossar en besatt spegel, fortfarande sju års olycka? av 5 möjliga