Regi: Marc Webb

Manus: James Vanderbilt/Alvin Sargent/Steve Kloves (baserad på Stan Lees & Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans mfl.

Produktionsbolag: Laura Ziskin Productions/Marvel Enterprises/Marvel Studios

År: 2012

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0948470/

För er som inte levt under en sten hela era liv: När Peter Parker blir biten av en genmodifierad (radioaktivtet är så ute) spindel börjar han utveckla superkrafter. Efter att ha grälat med sin farbror försöker denne leta upp honom på stadens gator, men blir offer i ett rånmord. Peter, förkrossad över vad som hänt, bestämmer sig för att använda sina nyvunna krafter för att leta upp mannen som dödade hans farbror. Samtidigt börjar Peter gräva i sina föräldrars mystiska död och upptäcker att hans far arbetade med något potentiellt världsomstörtande och potentiellt livsfarligt...

Spider-Man är tillsammans med Batman mina två favoritsuperhjältar. Inte särskilt originellt, men det finns en anledning till att dessa två alltid dyker upp i nya inkarnationer. Jag ska bespara er den psykologiska analysen tills jag publicerar min nästa uppsats, en nätt liten sak som handlar om den amerikanske superhjältens utveckling. Hur som helst har jag läst enorma mängder Spider-Man och däribland också de nummer som den här filmen löst baseras på. Ovanstående gör att den här recensionen kommer bli väldigt, väldigt nördig. Stå ut.

Det var sannerligen inte lätt att hitta någon som ville se den här filmen med mig på bio. Jag förstår dem. Det är bara tio år sen Sam Raimis Spider-Man (2002) kom ut på biograferna och när The Amazing Spider-Man (TASM) är en reboot av samma historia blir man mer än lite trött. Kort sagt är det rättighetsbråk mellan diverse bolag som gjort att TASM blev en reboot. Tråkigt, men sant. Till sist gick jag på en matiné och såg filmen själv. Jag blev minst sagt förvånad. Sam Raimis Spider-Man är bra, men det här är faktiskt snäppet vassare!

Anledningarna till detta faktum varierar från stort till smått, men om vi börjar med de större delarna stavas de tempo, personkemi och trogenhet till originalhistorien. Tempot i Webbs inkarnation av nätslingaren är mycket tajtare och de 136 minuterna känns om något kanske lite för korta. Vidare har Garfields tolkning av Spider-Man bättre kemi med sitt kärleksintresse (Emma Stone) än vad Toby Maguire och Kirsten Dunst hade. Att Peter Parkers kärleksintresse i den här filmen är Gwen Stacey och inte Mary Jane Watson gör också sitt till. Jag irriterade mig på det i Raimis version och jag har alltid tyckt bättre om Stacey som karaktär. Det gör också att kopplingen mellan Spider-Man och stadens polis också blir mer naturlig och dynamisk. 

För fans av serien finns här många små godsaker att titta på. Framförallt rör sig Spider-Man mer som han gör på seriesidorna än vad han gjorde i Raimis film. Vissa bildrutor är lyfta direkt från serietidningarna och man kan se nickar både till Steve Ditkos som Todd McFarlanes teckningar.

Willem Dafoe gjorde en väldigt bra Green Goblin i Raimis film och Goblin är Spider-Mans nemesis. I TASM är det istället Lizard som är skurken. Lizard är mycket av en sidokaraktär i serierna och brukar inte ställa till med så väldigt mycket problem för Spider-Man. I TASM har specialeffektsmakarna lyckats ta en ganska tråkig karaktär och gjort honom genuint hotfull. Lika löjlig som designen på Green Goblins dräkt i Raimis film var, lika cool är designen på Lizard i TASM. Lizards mänskliga alter ego, Curt Connors, spelas väldigt förtjänstfullt av Rhys Ifans som fortsätter spindelfilmernas tradition med bra karaktärsskådespelare i skurkrollerna. Okej... Topher Grace var värdelös som Venom i Spider-Man 3 (2007), men ju mindre vi nämner den filmen desto bättre.

Men TASM är inte bara klang och jubel. Marc Webbs (passande namn för övrigt) regi kommer inte upp i samma klass som Sam Raimis, Danny Elfmans fantastiska musik saknas verkligen (ersatt med James Horner... yay...) och manuset har, trots sitt goda tempo, en del brister. Exempelvis vänder jag mig mot att Spider-Man ska ta av sig masken/avslöja sin identitet i tid och otid. Den hemliga identiteten behandlas alldeles för lättvindligt. I serieförlagan är det en riktigt stor grej när någon, icke-supervarelse, får reda på att det är Peter Parker bakom masken. På tal om masken är den förresten jäkligt fult designad jämfört med Raimis. En positiv detalj är dock att man gått tillbaka till att Spider-Man ska ha nätskjutare och inte spruta nät ur handlederna. Gott så.

Som ni märker hade jag kunnat skriva om den här filmen ett bra tag till. Det tänker jag också göra, men i en annan kontext. När jag är klar med mitt projekt Franchise Hell blir nämligen nästa projekt alla filmer som baseras på serier från Marvel Comics. Det ni. Men gör dig själv en tjänst och se TASM. Det är en jäkligt bra superhjältefilm och en jäkligt bra film överhuvudtaget. Nu hoppas jag på att Christopher Nolan inte fegar ut med bakgrundshistorien till The Dark Knight Rises (2012). Om ni tyckte The Dark Knight (2008) var mörk är det inget mot vad källmaterialet till den nya filmen är. Det är vackert att vara seriefreak i sommar!

Betyg: 4+ reboots som funkar av 5 möjliga