Författare: Stephen King (under pseudonym Richard Bachman)

År: 1981 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 272

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra spänning)

ISBN: N/A

“You can’t always understand something just because you did it.”

Barton "Bart" George Dawes håller på att förlora allt och det är den jävla motorvägens fel. Staden vill bygga en motorväg som inte bara kommer skära rakt igenom Barts arbetsplats på det lokala tvätteriet, utan också kommer tvinga honom och hans fru, Mary, att flytta. Bart tänker inte finna sig i att bli bortforslad i framstegens namn utan vill slå tillbaka. Det är en plan som för alltid kommer förändra livet för honom själv och hans närstående.

Roadwork var den sista av de äldre Bachman-romanerna jag hade kvar att recensera och det finns en anledning till att jag dröjt. Trots att det är en för King förhållandevis kort bok har jag försökt ta mig igenom den två gånger innan bara för att sluta efter något kapitel. Det finns en kvalitet i Roadwork som gör att den känns tung från första början. Det är inte så konstigt i sig då King skrev den om sin sorg efter att hans mor hade dött. Och ja, bokens underliggande tema är absolut sorg och sorgehantering. Det står snart klart för läsaren att Bart gått in i en djup depression efter att hans son gått bort i cancer. Den avtrubbning som Bart ger uttryck för är alldeles för bekant. Alla som förlorat någon viktig person i sitt liv känner igen den. Det är lugnet mellan den första chocken och förståelse. 

Tyvärr är det också anledningen till att Roadwork inte fungerar fullt ut. Den känns för personlig och Bart blir en väldigt sluten proxy för King. Det är intressant i sig då han skrev boken som Bachman och inte under sitt riktiga namn. Kanske kände han att han kunde ta ut svängarna lite mer? Det är en genomgående tematik i Bachman-böckerna - King skriver med ilska och nästan desperation och låter sina karaktärer ta beslut han ofta håller sig ifrån i sina andra böcker. Exempelvis är kvinnoporträtten sällan särskilt bra och nyanserade i Bachman-böckerna, och inte heller här. Mary, förnuftig som hon är, får inte särskilt stort utrymme och den andra stora kvinnliga rollen, 19-åriga Olivia, blir lika delar gubbfantasi som ett uttryck för rotlöshet i kontrast med Bart.

Till syvende och sist är Roadwork en godkänd bok, men den ligger absolut på Kings sämre halva och är inte något jag skulle rekommendera till gemene läsare. Det finns mycket bättre böcker av både King och hans alter ego Bachman.

Betyg: 2 jävligt arga män av 5 möjliga

Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Ruth Negga, Joel Edgerton, Will Dalton mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films & Big Beach Films

År: 2016

Längd: 123 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4669986/

Att gifta sig utanför sin "ras" var inte det lättaste man kunde göra i Virginia på 1950-talet. Richard Loving gifter sig därför med sin Mildred i angränsande stat. De blir snart varse om att även om äktenskapet gäller där de gifte sig så bryter de mot Virginias segregationslagar. Vad som tar vid är en tio år lång kamp för att få bo tillsammans på det ställe de själva valt.

Loving är ett bra exempel på en viktig historia som behöver berättas bättre. Det tillhör det mest ojämna jag sett på sistone och det gör inte filmen några tjänster direkt. Ruth Negga är väldigt bra i den kvinnliga huvudrollen som Mildred. Hon spelar med små medel men lyckas förmedla stora känslor. Hon har mycket riktigt också vunnit flertalet "mest lovande nykomling-priser" för den här rollen, vilket hon förtjänar. Än mer imponerande blir hennes prestation när man betänker att hon får spela mot en levande vägg - Joel Edgerton.

Det finns underspel, medvetslöshet, koma och sen kommer Edgerton i Loving. Jag brukar gillar Edgerton (eller i alla fall tycka att han är klart över medel), men jag vet inte riktigt vad han håller på med här. Det är klart att det är vanskligt att porträttera en verklig person som något annat än hen var, men jag skulle tro att även om den riktige Richard Loving kanske var stoisk så måste han ändå uttryckt något med mimik eller tonläge i rösten. Edgerton reagerar inte på något. Han brusar aldrig upp eller höjer ens rösten åt orättvisorna han och hans fru utsätts för. Trillade han ner i valiumgrytan när han var liten?

Hur som helst skulle jag tro att Edgertons träbock till karaktär i mångt om mycket är regissör/manusförfattare Jeff Nichols skapelse. Hans tidigare filmografi har tydligt visat att han är ett stort fan av minimalism. Problemet är att minimalism inte funkar under 123 minuter i en berättelse som handlar om känslor och diskriminering. Loving är en tekniskt kompetent film på övriga plan, men med en Negga som förgäves försöker väcka liv i sin motspelare blir det här bara godkänt. Det finns en riktigt bra story här, men den berättas tyvärr ganska dåligt.

Betyg: 2+ valiumkapslar åt Edgerton av 5 möjliga

Regi: Adam Nimoy

Manus: Adam Nimoy

Medverkande: Leonard Nimoy, Adam Nimoy, William Shatner mfl.

Produktionsbolag: 455 Films & For The Love Of Spock Productions

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572820/

När Leonard Nimoy dog 2015 hade han och sonen Adam redan påbörjat en dokumentär om den förstnämndes ikoniske karaktär. Adam fortsatte arbetet, men inkorpererade även ett retrospekt över sin far som gick utanför Star Trek. Det här är historien om hur en skådespelarbiten ung man tog sig från Boston till Los Angeles och kämpade sig upp för att till sist bli en av världens mest igenkännbara karaktärer.

Jag har flera gånger tidigare skrivit vad Leonard Nimoys Spock har betytt för mig personligen. Kort sagt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte hade tittat på Star Trek och fått lära mig ett annat sätt att tänka från Spock. Därför har jag också sett fram emot den här filmen som länge svävade i ovisshet om den skulle släppas eller inte efter Nimoy den äldres död. Efter mycket omklippning kom den då till sist... och det är en halv film.

Det kan inte vara enkelt att göra en film om sin far när han nyligen gått bort. Med det sagt borde Adam Nimoy haft någon annan att fokusera på delen om karaktären. Helst av allt skulle jag vilja se två kortare dokumentärer - varför inte döpta efter Leonard Nimoys två självbiografiska böcker, I Am Not Spock samt I Am Spock, där den förstnämnda fokuserade på Nimoy som person och den andra på karaktären?

Adam lägger förståeligt nog mest krut på delen om sin far som person och det är också denna del som är den absolut bästa. Samtidigt vågar han inte gå på djupet med det problematiska förhållande han och Leonard hade periodvis. Det hintas lite här och var, men exakt vad det var som var så hemskt utforskas egentligen aldrig. Vi kan sluta oss till att det handlade om missbruk med alkohol från Leonards sida och droger från Adams. Det personliga anslaget finns dock inte där fullt ut och om man inte ska utforska en del som nämns tre - fyra gånger bör man helt enkelt hålla tyst om den.

Delen om Spock blir också lidande i och med dokumentärens ambition att berätta två saker samtidigt. Den följer Spock fram till och med Nimoys regi av Star Trek IV: The Voyage Home (1986), men utelämnar allt mellan film nummer fem och J.J Abrams reboot. För Nimoy kanske det inte hände jättemycket under den perioden, men för karaktären Spock gjorde det definitivt det. Bilden blir helt enkelt inte komplett och jag hade hellre sett mer fokus på kronologin än på Abrams missfoster.

Hur mycket jag än älskar Spock och Leonard Nimoy måste jag erkänna att For The Love Of Spock inte är en särskilt bra dokumentär. Den splittrade tonen och oförmågan att fokusera skulle Spock själv nog tycka var väldigt ologisk.

Betyg: 2 men det nya materialet med Nimoy är guld av 5 möjliga

Regi: Harold Ramis

Manus: Richard Russo & Robert Benton (baserat på Scott Phillips roman)

Medverkande: John Cusack, Billy Bob Thornton, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Focus Features & Bona Fide Productions

År: 2005

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0400525/

Charlie Arglist är en brännvinsadvokat för maffian och på väg att göra antingen sitt livs största misstag eller lägga grunden till ett nytt och bättre liv. Tillsammans med strippklubbs- och porrmagnaten Vic Cavanaugh bestämmer sig Charlie för att förskringra drygt två miljoner dollar från sin chef. Problemet, förutom det uppenbara med att ha maffian i hälarna, är bara hur de båda ska lyckas lämna landet med pengarna.

The Ice Harvest var en film jag blev rekommenderad när jag eftersökte alternativa julfilmer på ett forum. Den uppfyller i alla fall julkriteriet i och med att hela filmen utspelar sig på julafton. Vad den inte uppfyller är särskilt mycket när det gäller underhållning. Trots bra skådespelare som John Cusack och Billy Bob Thornton samt regi av Harold Ramis lyckas den här filmen inte lyfta nämnvärt. Det är i mångt om mycket manusets fel.

Jag har inte läst källmaterialet, men det känns som att Richard Russo och Robert Benton glömt en del av karaktärsutvecklingen. Jag hade väldigt dåligt grepp om Charlies karaktär (eller brist därav) tills ganska långt in i filmen. Är han en antihjälte? En idiot? En bra kille som hamnat snett? Istället blir manuset en rad händelser som flyter samman utan egentlig koppling annat än att Charlie och Vic jagas av en torped samtidigt som de konsumerar tillräckligt mycket alkohol för att lägga in ett mindre husdjur i burk.

The Ice Harvest har dock sina stunder ibland. Cusack är fortfarande en av mina favoritskådespelare när det kommer till porträttera hur man flippar ut. Dessutom är Connie Nielsen sevärd i rollen som filmens femme fatale, Renata. Det finns också en och annan scen som är riktigt kul. Problemet är att man inte kunnat bestämma sig för vilken ton filmen ska ha. Den försöker vara galghumoristisk, men blir oftast mest brutal utan egentligen poäng eller underhållning. Jag älskar galghumor, men det här var mest trist. Inte värdelöst, men ganska trist. Inget att skriva till tomten om.

Betyg: 2 och vad är det med John Cusack och regn? av 5 möjliga

Regi: Bob Clark

Manus: Jean Shepherd, Leigh Brown, Bob Clark (baserat på Shepherd roman In God We Trust, All Others Pay Cash)

Medverkande: Melinda Dillon, Darren McGavin, Peter Billingsley mfl.

Produktionsbolag: MGM & Christmas Tree Films

År: 1983

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085334/

Unge Ralph har bara en önskan till jul - ett Red Ryder-luftgevär. Nu måste han bara lyckas övertyga sin familj, sin lärare eller tomten själv om att ett luftgevär är den ultimata julklappen och att han inte, under några som helst omständigheter, kommer skjuta ut ögat på sig själv. 

A Christmas Story är en av de där filmerna som fått kultstatus i en del av världen (läs:USA), men som inte lyckats riktigt lika bra i andra. Förklaringen är i det här fallet tämligen enkel. A Christmas Story är den amerikanska julen så som den såg ut genom författarens ögon under den omedelbara efterkrigstiden. Som sådan är den väldigt nostalgiskt laddad för de som växtre upp direkt efter kriget, medan det för ett barn av 80-tal som jag blir ganska slätstruket många gånger. Därmed inte sagt att allt med filmen är dåligt. När den är rolig är den ofta förbaskat rolig och har en mörk, galghumoristisk, ådra som jag verkligen gillar. 

Kanske mest känd har filmen blivit för scenen där Ralphs skolkamrat fastnar med tungan på en smällkall och isig lyktstolpe. Den har parodierats och refererats till åtskilliga gånger och ja, den är fortfarande kul. Det som verkligen irriterar är dock berättarrösten från den "vuxne Ralph". Manusförfattaren och tillika källtextens upphovsman, Jean Shepherd, står för rösten och det nästan kryper i mig varje gång han börjar läsa innantill med sin fantastiskt teatraliska röst.

Bob Clark står för en väldigt ojämn regi, så som han alltid gjorde i sina filmer. De scener som funkar fungerar väldigt bra, men likaså är det transportsträckor utan någon större vinning en betydande del av tiden. Till syvende och sist är A Christmas Story en medioker film med vissa scener som är så fantastiskt roliga att det höjer betyget. Dock ingen modern julklassiker, vad än din amerikanske polare säger. 

Betyg: 2+ frusna tungor av 5 möjliga

Regi: Renny Harlin

Manus: Steven E. de Souza & Doug Richardson (baserat på Walter Wagers roman 58 Minutes)

Medverkande: Bruce Willis, William Sadler, Bonnie Bedelia mfl.

Produktionsbolag: Gordon Company/Silver Pictures

År: 1990

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099423/

John McClane har ett komplicerat förhållande till julen. Efter att ha räddat en skyskrapa full med gisslan från terrorister ett år tidigare ser han fram emot ett lugnt och skönt julfirande. Han ska bara hämta sin fru på flygplatsen i Washington D.C Vad kan gå fel? Terroristmagneten McClane blir snart varse om att julefriden inte infinner sig i år heller.

Varför Die Hard 2 och inte Die Hard (1988) som alternativ julfilm? Tja, den springande punkten är just "alternativ". Första filmen i serien om mannen som julen hatar har med åren blivit något av en klassiker runt decemberhögtiden. Vad många glömmer är att tvåan också utspelar sig runt juletid. Vad jag hade glömt är hur mycket jag avskyr Renny Harlins regi.

Harlin kan, i min mening, vara den mest talanglöse storfilmsregissör som verkat i Hollywood de senaste 30 åren. Jag har orerat om detta faktum i ett flertal tidigare inlägg på bloggen, så jag låter det stanna vid att återigen fråga mig vem han låg med för att få sina jobb? Som alla andra Harlin-filmer är Die Hard 2 en extremt ojämn soppa av för långa tagningar, dialog som slår över från att vara kitschunderhållande till att bara bli tafflig och bara mycket konstiga val. Jag blev inte förvånad när jag läste att idén med att presentera filmens skurk görandes en nakenkata kom från just Harlin... och att han tyckte det var bra!

Jag såg hälften av den här filmen hemma hos en polare igår, men höll på att somna. Idag tog jag mig i kragen och kollade på den andra timmen. Där har vi ett problem - en actionfilm på över två timmar som håller på att söva mig är ingen bra actionfilm. Det som räddar filmen upp till godkänt är att Bruce Willis trots allt alltid är Bruce Willis - surmulen, konstant förbannad och missförstådd av alla som råkar ha en polisuniform på sig. Men, ja, godkänt är inte tillräckligt för en Die Hard-film. Det dröjer nog ett tiotal år till innan jag ser den igen och undrar varför jag tyckte den var så seg. Och går på samma mina igen. Se ettan igen.

Betyg: 2 nakenkator av 5 möjliga

Regi: Bryan Bertino

Manus: Bryan Bertino

Medverkande: Zoe Kazan, Ella Ballentine, Scott Speedman mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/Unbroken Pictures

År: 2016

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3976144/

Kathy håller på att förlora vårdnaden om sin dotter, Lizzy. Gravt alkoholiserad gör hon ett sista försök att återknyta med sin dotter under en bilfärd till hennes far. När de tvingas väja för en varg och kör av vägen finner de sig ensamma i en mörk skog... och de är inte ensamma.

The Monster är indiefilm 1A. Det kunde ha varit riktigt bra, men någonstans mellan manusidé och produktion gick något på tok när man skulle fylla en hel film. Missförstå mig inte, indiefilm kan var bland de bästa filmupplevelser du kan ha just för att de inte följer en typisk Hollywood-struktur till punkt och pricka. De kan också vara ett desperat försök att fylla ut en historia som hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm med material som egentligen känns som det hör hemma i en annan film. Det är just det - The Monster är inte en utan två filmer.

Å ena sidan har vi den tämligen ordinära, men ganska välberättade, skräckhistorien om monstret i skogen. Å andra sidan har vi ett relationsdrama mellan mor och dotter. Båda delar är bra, men tillsammans bildar de en ytterst splittrad upplevelse. Det värsta är att när Bertino börjat bygga upp suspensen rejält i skräckscenerna punkterar han effektivt den samma genom att klippa in en flashback från parallellhandlingen. Det blir ganska tröttsamt efter ett tag.

Skådespelarna sköter sina respektive jobb, men jag hade svårt att bli engagerad i och med att både mor och dotter är ganska vedervärdiga karaktärer. Mamman är en karikatyr av en filmalkoholist och dottern är en inkonsekvent lipsill till karaktär som jag hade svårt att ens känna sympati för.

Tekniskt sett är The Monster helt okej. Det är bara synd att Bertino glömde bort att berätta en bra historia.

Betyg: 2- monster bakom träden av 5 möjliga

Regi: Jesús Franco

Manus: Erich Tomek

Medverkande: Olivia Pascal, Christoph Moosbrugger, Nadja Gerganoff mfl.

Produktionsbolag: Lisa-Film/Metro Film/Rapid Film

År: 1981

Längd: 90 min

Land: Tyskland/Spanien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083156/

Angela ska spendera sommaren på en språkskola i Spanien. Vad hon och de andra eleverna inte vet är att området blivit jaktmarker för Miguel - en mentalsjuk man som på något sätt blivit frisläppt från tvångsvården. Miguel spiller ingen tid utan fortsätter där han slutade, fem år tidigare. Samtidigt pågår någon form av rättstvist mellan skolans ägare och hennes systerdotter. Kan skeendena vara sammankopplade?

Schlockkungen Jesús Franco har redan figurerat en gång på den här listan och han kommer säkert "förgylla" min skärm ytterligare någon gång innan det här projektet är slut. Som vanligt när det gäller Franco är det exploitation som gäller, denna gång i slasherform. Jag gillar slashers rent generellt och det här är bra mycket bättre än hans kannibalfilm som tidigare recenserats här. En rolig sak är hur Franco helt ogenerat lyfter scener och idéer från andra, mer namnkunniga, filmer till sina projekt och så även här. Han försöker efterlikna de vid tiden ytterst populära slasherfilmerna och blandar upp det med inspiration från Italien. Resultatet blir faktiskt ganska underhållande. Absolut inget speciellt, men underhållande trots allt. Vissa scener är till och med riktigt bra och suspensfulla - om han nu inte lyft dem från något jag missat. Även manuset kommer undan med hedern i behåll, inklusive en ganska oväntad plot twist.

Sedan är det tyvärr den tråkiga delen. Rent tekniskt är det här en usel film, framförallt när det gäller klippningen. Jag tror inte den här filmen har en enda mjuk övergång utan någon har gått igång med klippsaxen som en koffeinstinn katt i en garnaffär. Jag dubbelkollade så att jag inte hade fått tag i en censurerad version, men nej, det här kan mycket möjligt vara den sämst klippta film jag sett. Det säger inte lite. Skådespelarna klarar sig inte heller särskilt bra och agerar som att det som händer inte är något värre än att skrapa knäet eller något.

Bloody Moon må vara en tekniskt usel bagatell, men den har ändå en viss charm. Det är ingen bra film, men klarar sig från den fruktade ettan. Kan vara värd att kolla in om du är fan av sunkig skräck från när det begav sig.

Betyg: 2 hur säger man 'nej, skär inte så djupt!' på spanska? av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Meh... I och med specialeffekternas uselhet blir den fina uppbyggnaden till skräckscenerna lidande.

Förbjuden i:  Argentina, Tyskland, Italien, Storbritannien, Spanien

Fortfarande förbjuden i: Ej inlämnad för återgranskning och därmed fortfarande tekniskt sett förbjuden i alla ovanstående länder.