Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Skådespelare: Cate Blanchett, Alec Baldwin, Sally Hawkins mfl.

Produktionsbolag: Perdido Pictures

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2334873/

Jasmine French förlorar allt när hennes väldigt rike man åker dit för ekonomisk brottslighet. Desperat efter ett ställe att bo tvingas Jasmine flytta till sin syster som hon inte haft någon kontakt med på många år. Tvingad att vänja sig vid ett nytt liv, den här gången som medelklass, påverkar Jasmine allt och alla som kommer i hennes väg.

Woody Allen har haft några bra år i följd, vilket är ovanligt för världens mest neurotiske filmskapare. Hans Midnight In Paris (2011) var en av det årets bästa filmer och även In Love With Rome (2012) var över Allens ganska brokiga standard. Om man gör så pass många filmer som Allen är det svårt att hålla en konsekvent kvalitet, men det är sällan som hans filmer är mindre än åtminstone sevärda. Blue Jasmine är en medelfilm för Allen, men den håller ändå högre standard än många andra filmer i samma genre.

Cate Blanchett gör en fantastisk roll som Jasmine och Allen har verkligen lyckats skriva en karaktär som känns levande. Det som gör karaktären så bra är hur Jasmine inte är den vanliga filmtropen av halvt om halvt galna kvinnor, utan känns mycket mer trovärdig i sitt uttryck. Hennes sätt att prata med sig själv och vara på gränsen till nervsammanbrott (pun intended) gör att Blanchett är en mycket stark kandidat till Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll. Även de andra skådespelarna i filmen är bra, men jag hade inte förväntat mig något annat. Om Allens manus är något varierande i kvalitet är hans regi nästan alltid fläckfri, och det gäller framförallt skådespelarregin. Sally Hawkins är jättebra i rollen som Jasmines syster, Ginger och även de manliga rollerna är välspelade.

Det som gör Blue Jasmine till lite av en parentes i Allens filmografi är istället det nämnda manuset. Allen vet hur man skriver karaktärer och få dem att verka trovärdiga, men i hans bästa filmer finns det alltid en underliggande poäng eller kritik av något. Blue Jasmine är egentligen mest fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker mot varandra och inte lär sig något från det. Det gör att filmen faller ganska platt i historieberättandet. Mycket gott hantverk, mycket välspelat, men inte en av Allens bästa.

Betyg: 3 kvinnor på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga