Regi: J.J . Abrams

Manus: J.J Abrams

Medverkande: Joel Courtney, Elle Fanning, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Amblin Entertainment/Bad Robot

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650062/

Efter att ha förlorat sin mor i en tragisk fabriksolycka består Joes enda riktiga glädjeämne av att göra en zombiefilm tillsammans med sina vänner. Efter att ha lyckats få med skolans snyggaste tjej i produktionen börjar saker och ting se allt ljusare ut. Men under en nattlig inspelning på en övergiven tågstation blir gänget vittne till hur skolans naturkunskapslärare får ett tåg att spåra ur och explodera. Plötsligt fylls den lilla staden av militärpersonal som till varje pris vill dölja vad som var ombord på tåget...

Efter sju sorger och åtta bedrövelser kom jag äntligen iväg för att se den här filmen. Kombinationen J.J Abrams och Steven Spielberg (producent) lät på pappret som en riktig höjdare och till en början är det också riktigt, riktigt bra. Det är helt uppenbart att det här är Abrams hyllning till Spielbergs filmer från sent 70-tal och tidigt 80-tal såsom Close Encounters Of The Third Kind (1977) och E.T (1982) med typiska Spielberg-inslag som barndomens övergång till tonåring och komplicerade familjeförhållanden. Abrams har även skrivit otroligt charmiga scener om kärleken till filmskapande - scener som alla som någonsin lekt regissör (va? var det bara jag som gjorde det?) känner igen sig i.

Dessvärre börjar filmen tappa fokus efter att ungefär hälften av speltiden har gått. Det är tydligt att Abrams har velat ha med så mycket som möjligt från Spielbergs katalog, men problemet är att det blir för mycket på för kort tid. Speciellt historien om "besökaren" blir ganska urvattnad om man jämför med exempelvis tidigare nämnda filmer av Spielberg. Regin är fortfarande bra men manuset skulle definitivt behöva tajtas till en aning.

En trevlig sak med amerikanska filmer är att barnskådespelarna ofta är av yppersta klass och så även här. Joel Courtney är väldigt bra i huvudrollen, men den som stjäl showen är Elle Fanning, syster till Dakota "I may be the devil" Fanning. Elle är en mycket bättre skådespelerska är sin storasyster och jag hoppas på fler roller i storfilmer i hennes framtid. De vuxna skådespelarna är också bra, men det här är barnens film rakt av. Jag måste även nämna Riley Griffiths som den väldigt entusiastiske regissören av zombiefilmen. Han har en komisk timing som är magisk - inte minst med tanke på att detta är hans första film.

Super 8 var dessvärre inte riktigt lika bra som jag hoppats på, men här finns guldkorn till scener. Regin och barnskådespelarna är väldigt bra och Abrams visar återigen att han är en kompetent manusförfattare - även om han här, som så många andra av hans projekt, blandar scener av guld med riktiga hafsverk. Inget mästerverk, men väl värd en regnig eftermiddag.

Betyg: 3+ produktionsvärden! av 5 möjliga

Regi: Greg Mottola

Manus: Simon Pegg & Nick Frost

Medverkande: Simon Pegg, Nick Frost, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2011

Längd: 104 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1092026/

Clive och Graeme är två brittiska serietidningsnördar som precis har uppfyllt sin livslånga dröm om att åka till USA för att gå på Comic Con. För att avrunda sin resa tänker vännerna åka till de mest kända platserna i södra USA där utomjordingar har "siktats". Utanför Area 51 får de dock sitt livs chock - en utomjording vid namn Paul behöver deras hjälp.

Simon Pegg och Nick Frost har gjort sig kända som nördkomikerna nummer ett i Storbritannien - inte minst genom sina filmer Shaun Of The Dead (2004) och Hot Fuzz (2007). Stilen i Paul är lik tidigare nämnda filmer, men dragen till sin spets. Tyvärr blir det heller inte lika roligt när referenser staplas ovanpå varandra in absurdum. Det blir lite som Family Guys parodi på Robot Chicken: "Haha, those shows existed!".

Pegg och Frost har som vanligt fantastisk kemi tillsammans och får mycket hjälp av Seth Rogen som röstskådespelare till Paul. Jag brukar vara allergisk mot Rogen men här lyckas han faktiskt över all förväntan. Problemet med karaktären Paul och filmen i stort är att man aldrig riktigt blir klok på vilken nivå Pegg och Frost vill lägga skämten i manuset. Vissa saker är riktigt roliga men lika ofta, om inte oftare, faller skämten bara platt och man sitter mest och skakar på huvudet. Greg Mottolas regi faller inom hans vanliga stil - referenser på referenser och filmiska citat - och även om det stundtals är charmigt blir det till slut ganska tröttsamt.

Paul är ingen dålig film, men efter filmografin som Pegg och Frost tidigare varit med i är det en besvikelse. Bättre kan ni.

Betyg: 3 varför inte göra en film om välanpassade sci-fi fans? av 5 möjliga

Titel: Paganinikontraktet

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 565

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-883-1

Carl Palmcrona, generaldirektör för svensk vapenexport, hittas hängd i sin lägenhet i Stockholm. Samtidigt, på en båt i Stockholms skärgård, attackeras den kända fredsaktivisten Penelope Fernandez, hennes pojkvän och syster av en främmande man. Det är två brott som till synes inte har någon koppling med varandra. Kriminalkommissarie Joona Linna börjar dock snart se ett samband mellan de två händelserna – ett samband som kan få internationella konsekvenser.

Andra boken om kriminalkommissarie Joona Linna är precis som sin föregångare (Hypnotisören, se nedan) en väldigt spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kommissarie Linnas envishet börjar dock gå mig på nerverna något vid det här laget. Den skulle inte gjort det om han någonsin hade fel och hans överordnade hade rätt i att säga till honom att släppa saker och ting, men tydligen är Linna ett deduktivt geni i klass med Sherlock Holmes. Dessutom är han närstridsexpert och kan en hel massa om klassisk musik. Han är helt enkelt lite för bra för att vara verklighetstrogen. Dessutom vänder jag mig mot Keplers (ja, jag vet att det är en pseudonym, men jag tänker fortsätta använda ”hans” namn) kvinnoporträtt som i princip består av ”den väna lilla älvan” som antingen kan vara stentuff eller ett offer och den vimsiga medelålders kvinnan som antingen kan vara lite påflugen eller insnöad i sin sociala klass. Det blir inte så mycket variation.

Paganinikontraktet har tack och lov kvalitéer som uppväger dessa brister. Språket är fortfarande väldigt bra för att vara en kriminalroman och som tidigare nämnt är det en riktig page turner. I min recension av Hypnositören klagade jag dessutom över att jag tyckte historien spretade lite väl mycket och att Kepler kastade ut uppenbara villospår som sedan bara mynnade ut i ingenting. Paganinikontraktet är en mycket mer sammanhållen och tät bok än sin föregångare även om de är nästan lika långa. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken gärna kunde varit 100 sidor kortare.

Paganinikontraktet är till syvende och sist tyvärr något sämre än förra boken i serien. Även om den är skickligare konstruerad och språket är lika bra som sist känner jag inte alls lika mycket med karaktärerna. Penelope Fernandez får exempelvis inte en särskilt bra karakterisering och förra bokens hjärta, Erik Maria Bark, lyser helt med sin frånvaro. Det är fortfarande spännande, bättre än de flesta svenska kriminalromaner på marknaden, men jag vet att Kepler kan bättre.

Betyg: 3+ böcker som helt klart kommer filmatiseras av 5 möjliga

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder & Steve Shibuya

Medverkande: Emily Browning, Jena Malone, Abbie Cornish mfl.

Produktionsbolag: Lennox House Films

År: 2011

Längd: 110 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0978764/

Baby Doll blir inspärrad på ett mentalsjukhus för kriminella för ett brott hon inte begått. Hon får reda på att hon har fem dagar att hitta ett sätt att rymma innan hon ska genomgå en lobotomering. Sjukhuset visar sig dock vara en front för något helt annat och Baby Doll är inte vilken tjej som helst...

Ja, jisses, var ska jag börja? Att Zack Snyder har varit tongivande för 00-talet med sin stil i exempelvis 300 (2006) är ingen överdrift. Även om jag personligen avskydde stuket på nämnda film måste jag ändå applådera nytänkande gällande modern teknik när jag ser det. Sucker Punch är filmen som får 300 att verka lågmäld och subtil. Och jag måste, hur mycket det än tar emot, säga att jag gillade den här filmen. Sucker Punch är inte lika mycket en film som det är en visuell åktur. Jag tror aldrig jag har sett något som liknar en serietidning lika mycket på vita duken. Ironiskt nog tar inte ens Snyders adaption av Watchmen (2009) lika mycket inspiration från serietidningarnas värld. Jag tror inte Snyder kan komma mycket längre än så här med sin estetik.

Anledningen till jag ovan beklagade mig för att jag blir tvungen att erkänna att jag gillar den här filmen är att ingenting med den är särskilt bra vid närmre granskning. Manuset är dåligt, med vissa få ljusglimtar, skådespelet duger men inte så mycket mer och någon riktig dramaturgisk kurva finns inte att uppbringa. Men sen drar Snyder igång med att brassa på allt han tycker är häftigt och sätter det till helt okej covers av klassiska rocklåtar (även om jag skulle föredragit originalversionerna). En film där snygga tjejer slåss mot steampunktyskar i förstavärldskrigsmundering till Jefferson Airplanes White Rabbit för att i nästa sekund slåss mot en drake till Iggy Pops Search & Destroy är helt okej i min bok.

Jag känner dock att jag måste ge en brasklapp till - Snyder är mer än påtagligt gubbsjuk. Jag brukar inte reagera på om en film tar sig friheter med tveksamma vinklar, kameraarbete etc, men när det som här rör sig om tjejer som ska vara i övre tonåren/tidiga 20-årsåldern får jag lite dålig smak i munnen ibland. Men vad fan, jag kan släppa det för adrenalinrushen som actionscenerna ger. CGI används för en gångs skull för att skapa miljöer man troligen aldrig skulle kunna skapa med modeller. Bara det ska premieras.

Betyg: 3+ riktigt kluvna recensenter av 5 möjliga

Titel: Radhusdisco

Författare: Morgan Larsson

År: 2010

Sidor: 435

Förlag: Pocketförlaget (hårdpärm av Piratförlaget)

ISBN: 978-91-86675-32-5

Morris växer upp i Trollhättan med omnejd under sent 1970-tal och in i 80-talets värld av videovåld, hårdrock, pastellfärg och axelvaddar. Den ständigt grubblande Morris värld och uppväxt skildras från skolstarten till grundskolans slut och de första stapplande stegen in i vuxenlivet.

Morgan Larsson, främst känd som radiopratare innan den här boken, har skrivit en väldigt personlig historia som enligt honom själv hämtar merparten av inspirationen från hans egen uppväxt. Morris är en karaktär det är lätt att tycka om - inte minst eftersom Larsson lyckas fånga alla de där små detaljerna och orosmomenten man upplevde som liten. Morris ofelbara barnlogik är väldigt underhållande att följa och igenkänningsfaktorn, även om jag främst växte upp under 90-talet, är väldigt hög. Det är troligen det som gör Larssons bok allmängiltig för de flesta generationer - de här sakerna går alltid igen.

Men även om igenkänningsfaktorn och humorn finns där blir avsaknaden av en riktig konflikt det som tyvärr gör den här boken tämligen lättförglömlig. Jag förstår poängen med att skildra en uppväxt från ett Svenssonperspektiv utan några större konflikter, men det gör tyvärr inte att historien i sig blir särskilt intressant. Det blir snarare lösryckta, om än väldigt underhållande, anekdoter som staplas på hög.

Jag är väldigt kluven till Radhusdisco - å ena sidan är det en väldigt bra skriven bok (Larsson har redan nu ett fantastiskt språk) men å andra sidan flyter den mest på och ger inget större tuggmotstånd. Trevlig sommarläsning men kanske inget jag kommer komma tillbaka till.

Betyg: 3 pissestånd av 5 möjliga

Regi: D.J Caruso

Manus: Alfred Gough, Miles Millar & Marti Noxon (baserat på "Pittacus Lores" bok med samma namn)

Medverkande: Alex Pettyfer, Timothy Olyphant, Dianna Agron mfl.

Produktionsbolag: Bay Films

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1464540/

David tillhör en utomjordisk ras som förlorat ett förödande krig mot ett folkslag som inte bara tar över planeter - de förgör dem fullständigt. Som en sista utväg skickas ett antal barn till Jorden för att tillsammans med sina beskyddare någon gång kunna slå tillbaka mot sin fiende. När David inser att tre av hans "syskon" mördats vet han att han står på tur...

Jag har en term för Michael Bay-producerade filmer - söndagseftermiddagsmähä. I de flesta fall fungerar Bays filmer som hjärndöd underhållning vid baksmälla eller att somna till. De är inga filmiska mästerverk precis, vissa är till och med så usla att jag börjar tvivla på mänsklighetens kulturella uttryck, men saker exploderar och manusen är så lättuggade att man orkar följa med i dem hur trött man än är. I Am Number Four lyckades, trots denna bakgrund, fånga mitt intresse ganska väl.

Jag kan komma på fyra anledningar till detta ganska förvånande faktum: D.J Caruso, de två huvudrollsinnehavarna och manuset. Caruso, som bland annat gjorde mysthrillern Disturbia (2007), visar återigen att han kan få fram det bästa av unga skådespelare utan att för den sakens skull få dem att låta som lillgamla cyniker. Framförallt har han lyckats göra Alex Pettyfers huvudkaraktär lätt att tycka om - vilket inte är det lättaste med en blonderad surfarsnubbe. Men, den som äger den här filmen i varenda scen hon är med i är Dianna Agron, troligen mest känd från Glee. Agron är inte världens bästa skådespelerska - än - men hon har något som man inte kan lära med tiden - star quality. En skådis att hålla ögonen på med andra ord. Slutligen är manuset, trots vissa dalar, inte alls så illa som jag befarat. Det enda som jag inte riktigt kunde komma över var hur fruktansvärt löjliga skurkarna var. Jag kände aldrig ett hot ifrån dem genom hela filmen. Intressant nog lyckades dialogen prata upp dem hela tiden så att jag tänkte "tja, så illa är de väl inte?" tills jag såg en scen med dem igen. De är riktigt usla.

I Am Number Four är trots de usla skurkarna, lite märklig karakterisering och ett soundtrack som gjorde att jag ville slita av mig öronen, en helt okej film. Det är inte stor filmkonst, men underhållande för stunden. För en film som jag förväntade mig skulle vara ett söndagseftermiddagsmähä är det gott nog.

Betyg: 3 transmuterade beagles av 5 möjliga

Titel: Blodläge

Författare: Johan Theorin

År: 2010

Sidor: 415

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7001-855-8

Per Mörner flyttar till en gammal stuga på Öland med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Det öländska landskapet lockar fram minnen, inte bara hos Per utan även hos hans granne, Vendela, som efter många års frånvaro återvänder till ön med sin man Max. Pers tillvaro skulle vara direkt idyllisk om inte hans dotter lidit av en mystisk sjukdom och om han inte blivit kontaktad av sin förvirrade far som han knappt talat med på flera år. Det visar sig att Pers far, Jerry, har ett ännu mörkare förflutet än han befarat...

Jag har tidigare på bloggen recenserat Theorins Nattfåk och beklagat mig över ett splittrat intryck och mer än lite sneglande på John Ajvide Lindqvist (skriv snabbare, John! Jag vill ha mer!). Det gläder mig att Theorin verkar ha hittat en egen röst nu. Det här drar mer mot kriminalromanshållet än tidigare nämnda bok och de övernaturliga elementen är nedtonade och öppna för mycket mer tolkning än tidigare. Det fungerar mycket bättre helt enkelt. Theorin har dessutom putsat sin prosa och språket flyter väldigt bra. Framförallt är det här en spännande historia som höll mig intresserad rakt igenom.

Vad jag vänder mig lite emot är den gammeldags moral kring viss typ av sexualitet som skymtar här och där. Jag är av den kanske lite märkliga uppfattningen att man inte kan generalisera om en yrkeskår och säga att person x troligen är så och så för att han eller hon jobbar med y. Det uppstår en viss offermentalitet hos vissa av karaktärerna som helt enkelt inte känns särskilt genomarbetad utan förklaras utifrån väldigt trubbiga definitioner.

Till syvende och sist hade jag en trevlig lässtund med Blodläge även om det inte är en helt fantastisk bok som jag kommer bära med mig genom hela livet. Men, som underhållning är det gott nog.

Betyg: 3 älvstenar av 5 möjliga

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo & Vince Gilligan

Medverkande: Will Smith, Charlize Theron, Jason Bateman mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media/Blue Light/Weed Road Pictures mfl.

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448157/

John Hancock, alkoholiserad superhjälte med en benägenhet att ha i sönder mer saker än en stenkross, är troligen Los Angeles mest hatade man. När han räddar pr-konsulten Ray från att bli påkörd av ett tåg inleder Ray en kampanj för att få den råbarkade och försupne Hancock till folkets hjälte.

Hancock var en film som gick mig helt förbi när den kom. Jag avfärdade den snabbt som bara ännu en dum sommarblockbuster som jag inväntar på dvd och sen glömmer bort. Men Hancock försvann ur mitt sinne även efter dvd-utgåvan kom, och ärligt talat; med troligen världens mest intetsägande filmposter var det inte så konstigt. När dessutom trailersen främst visar slapstickkomedi förpassade jag filmen i skräphögen. Tre år senare, aprilkväll, inget att göra, Hancock på tv - äh, vad fan, vi kör.

Will Smith har gång på gång visat att han kan bära en storfilm på egen hand. Jag tror inte någon annan skådespelare i Hollywood kan spela killen man skulle vilja vara polare med lika bra. I Hancock får han dels göra sin vanlige hjälteroll men även vara en riktig skitstövel. Smith lyckas återigen med sin roll. De övriga skådespelarna, inklusive Charlize Theron, är ganska anonyma och gör ärligt talat inte så mycket väsen av sig.

Det som gör Hancock till en helt okej superhjätefilm är manuset. Vi har alla sett dussintalet superhjältefilmer som i princip följer samma mall - hjälte skapas, hjälte presenterar sig för samhället, hjälte får stryk av skurk/och eller gör något som får honom/henne hatad, hjälte räddar dagen och får nytt självförtroende. Hancock är intressant då filmen saknar en central skurk utan fokuserar mer på vad det egentligen innebär att vara en hjälte. Det finns en "slutstrid" men denna är mer ett sätt att illustrera karaktärsutveckling på än det klassiska "rädda-hela-världen-köret".

Missförstå mig inte, jag älskar superhjältar (jag skrev till och med min mastersuppsats om dem) men ibland kan jag bli lite trött på att de personliga problem som hjältarna måste övervinna är så... banala. Det finns vissa undantag (exempelvis Batmans trauma över sina föräldrars död eller Iron Mans alkoholism och hjärtproblem) men ofta känns det som att problemen i Marvels eller DC:s universum löses enkelt med en käftsmäll. I Hancock är hjälten inte så mycket en antihjälte som han är ett komplett arsle och det är ärligt talat uppfriskande.

Dessvärre är det även manuset som stjälper filmen något. Filmen är förhållandevis kort och den skulle behöva vara ungefär en halvtimme längre. Speciellt tydligt blir detta i filmens andra halva som skulle behövt mer karaktärsutveckling för att hålla ihop den väldigt goda starten bättre. Dessutom finns det några större logiska luckor i historien som irriterar. Regin är oftast helt okej, men det finns några scener här och där som skulle behöva mer arbete.

Hur som helst är Hancock en helt okej film med vissa scener gjorda av komiskt guld. En film som fick mig att skratta så magen krampade två gånger måste jag ändå rekommendera.

Betyg: 3+ innovativa sätt att lösa fängelsebråk på av 5 möjliga