Damn fine cup of coffee: Innan filmen

Så vad inspirerar en man som ofta kallas för den märkligaste regissör som slagit på bred front i Hollywood? Var kommer han ifrån? Vad påverkade honom? Det finns olika teorier om hur mycket man ska tillskriva en författares/regissörs/skådespelares etc. uppväxt och miljö när det kommer till dennes arbete. Vissa menar att arbetet ska stå för sig själv, medan andra menar att ovanstående är av yttersta vikt. Personligen lutar jag åt den sistnämnda åsikten. Det är, i alla fall för mig, svårt att göra en djupare analys av något om man inte tänker på vem som gjort ett verk och vad som influerat honom eller henne.

David Keith Lynch föddes 20:e januari 1946 i Missoula, Montana. Hans uppväxtår präglades av flertalet flyttar över hela USA, då hans far, Donald, arbetade för Jordbruksdepartementet. Hans mor, Edwina, hade en relativt traditionell hemmafruroll även om hon även gav privatlektioner i engelska från familjens olika hem. Trots alla byten av skola och umgänge hade David lätt för att skaffa nya vänner och tyckte om att röra sig mellan olika delar av landet. Vad han däremot inte gillade var skolan i sig:

"I found the world completely and totally fantastic as a child. Of course, I had the usual fears, like going to school… For me, back then, school was a crime against young people. It destroyed the seeds of liberty. The teachers didn't encourage knowledge or a positive attitude."

Även om David ofta uttryckt att han hade en lycklig barndom är det två händelser som ständigt återkommer i artiklar och intervjuer. Efter att ha sett filmen Wait Til The Sun Shines, Nellie (1952) som sexåring utvecklade David en allvarlig torgskräck som har följt honom från och till under livet. Det är intressant när man tänker på att Lynchs filmer oftast utspelar sig i små, avgränsade utrymmen så som hus eller lägenheter, eller alternativt stora vidder. Det finns oftast inget mellanting i hans bildspråk, vilket kan vara nyttigt att ha i åtanke när ni läser om bildspråk i de olika filmerna jag tänkte ta upp.

Den andra händelsen är djupt sammankopplad med bilden Lynch ger av småstäder och livet i allmänhet:

"[my youth] was a dream world, those droning airplanes, blue skies, picket fences, green grass, cherry trees. Middle America as it was supposed to be. But then on the cherry tree would be this pitch oozing out, some of it black, some of it yellow, and there were millions and millions of red ants racing all over the sticky pitch, all over the tree. So you see, there's this beautiful world and you just look a little bit closer and it's all red ants."

Även om ni aldrig sett något av David Lynch kommer det här bli väldigt tydligt om ni fortsätter läsa inläggen i det här projektet - det mörka och äckliga under en polerad, drömlik yta. Samma tolkning av verkligheten understöddes något senare i livet när David och hans flickvän, Peggy Reavy, bodde i ett av Philadelphias värsta slumområden medan David försökte slå igenom som konstnär.

"I saw so many things in Philadelphia I couldn't believe ... I saw a grown woman grab her breasts and speak like a baby, complaining her nipples hurt. This kind of thing will set you back"

Davids konstintresse började redan i tidig ålder, inspirerat av målare han bodde i samma områden som när familjen flyttade runt. Trots att Lynch inte trodde att han skulle kunna försörja sig på sitt målande påbörjade han en konstutbildning på School of the Museum of Fine Arts i Boston efter high school. Det tog dock inte många månader innan han hoppade av sin utbildning - inte minst för att hans mentor använde hans rum för att träffa sin älskarinna. Konstdrömmarna fanns fortfarande där och David for till Österrike för att tillsammans med en vän studera under expressionisten Oskar Kokoschka. När de båda kom till Kokoschkas hem fick de reda på att han lämnat staden och inte kunde hittas. Efter en rundresa i Europa åkte Lynch tillbaka till USA och påbörjade en ny utbildning, denna gång på Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia.

Davids experiment med vad han kallade "rörliga skulpturer" började snart väcka intresse hos diverse filmmakare - inte minst eftersom de såg dessa som alternativa specialeffekter. Sin första kortfilm gjorde Lynch som ett projektarbete just för att visa sina skulpturer. Nu är vi framme vid 1968. I nästa del ska vi titta närmre på just denna kortfilm och den handfull andra som till sist ledde honom fram till hans första långfilm, Eraserhead (1977).