En tid efter händelserna i första filmen börjar Sam göra sig redo för livet på college. Hans föräldrar och flickvän är ganska efterhängsna och det hela riskerar att utvecklas till en gråtfest av episka mått. Decepticonerna har dock andra planer (tja, gråtfest eller död, du väljer) och återvänder till Jorden för att leta efter en energikälla som skulle försäkra dem om seger över Autoboterna. Samtidigt har Autoboterna format en allians med mänskligheten (läs: USA) för att jaga rätt på Decepticoner kvar på Jorden från förra slaget. När Sam upptäcker att han har kvar en skärva av The AllSpark - Transformers samlade kunskap - flippar han ut under en föreläsning och får samtidigt Decepticonerna efter sig igen.

Michael Bay: mannen, myten, den fruktansvärde Mammon. Att klaga över Michael Bays brist på intelligenta produktioner är ungefär som att konstatera att solen är varm. Det är en självklarhet, en konstant, inom Hollywood som återvänder varje sommar lika säkert som att svenskar vallfärdar till Thailand. Frågan är dock om han inte överträffat sig själv i dumhet med den här filmen. Vad vi bjuds på är 149 minuter av explosioner. Det är inget fel på explosioner, men när hela filmen består av en enda lång strid blir det lite tröttsamt i längden. Regin är i typisk Bay-stil, det vill säga ett klipp varannan sekund och svepande kameraåkningar varvat med slowmotion. För att förstå Bays tydliga storhetsvansinne kan jag berätta att han i en intervju seriöst jämförde den här filmen med en blandning mellan Ben-Hur och Apocalyse Now.

Shia LaBeouf spelar sin vanliga roll som han inte ändrat på hitintills i sin karriär och det fungerar faktiskt rätt väl. LaBeouf är en helt okej skådespelare och det kommer bli intressant att se vad han kan göra när han får lite vettiga manus att arbeta med. Megan Fox däremot är genomusel. Fox må vara ögongodis men vem tutade i henne att hon kunde agera? Jag brukar vara rätt duktig på att skilja rollkaraktär från person men när Fox dessutom blivit drottningen av idiotiska uttalanden i media är det svårt att inte hata henne på förhand. Nåväl, resten av skådespelargänget är sekundärt och inte av särskilt stort intresse. Rösterna till robotarna varierar från helt okej (Hugo Weaving som Megatron och Peter Cullen som sin eviga röstroll Optimus Prime) till totalt vedervärdiga (Reno Wilson som Mudflap och Tom Kenny som Wheelie/Skids). Det ryktades länge om att Leonard Nimoy skulle reprisera sin roll som Megatron, vilket hade varit riktigt häftigt, men tyvärr föll ryktet igenom.

Det är ingen överraskning att det främst är specialeffekterna som spelar huvudrollen i den här filmen. Jag måste, om än motvilligt, erkänna att det här är en förbannat snygg film. Robotarna känns lika tunga som i förra filmen och vissa effekter fick mig faktiskt att högt exklamera: "Fan vad häftigt!". Om filmen inte blir nominerad i de tekniska klasserna på nästa års Oscarsgalan ska jag käka upp min hatt - utan ketchup.

Till syvene och sist är det dock underhållningsvärdet det är fråga om. Det här är inte Shakespeare och jag tror inte någon förväntade sig något djupare heller. Trots min aversion mot Michael Bay kan jag inte hata den här filmen. Den är riktigt, riktigt dum, men den fyller sitt syfte - att sälja popcorn och biljetter till explosionssvultna tonåringar. Manuset dras tyvärr med en del riktigt rasistiska porträtt i de stereotypiskt "svarta" robotarna Mudflap och Skids. Likaså faller logiken inom sina egna ramar lite väl ofta för min smak. Hur som helst är det här en matinéfilm som ska ses med en stor portion distans. Det är lite som ett fyrverkeri - det kanske inte berör, men det är åtminstone fint att titta på.

Betyg: 2 robottestiklar av 5 möjliga (ja...ni kommer att förstå om ni ser filmen)