Författare: Jonas Karlsson

År: 2013

Sidor: 166

Förlag: Wahlström & Widstrand (Min utgåva: Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-7429-422-4

Det lackar mot jul i kommunhuset och trots besparingskrav vill ledningen göra något festligt för kommuninnevånarna. Bror kläcker den briljanta idén att man ska använda sig av ljusstakar för att stava "God Jul" över fasaden. Alla på mötet tycker det är en bra idé. Men hur ska man övertala Fritidsförvaltningen att falla i linje med önskemålet? Kommer lagandan visa sig vara övermäktig att uppnå? Frida får i sin roll som assistent till den surmulna Susanne en inblick i kommunalt arbete där "samarbetsvilja" är ledordet.

Vi är många som någon gång arbetat inom kommun eller offentlig förvaltning. Det är en egen liten värld där gräl om kaffekokning och laddning av papper till kopiatorn kan få stora konsekvenser. Framförallt är det en värld av möten, möten och åter möten. Som många kan vittna om hade dessa möten kunnat vara avklarade på fem minuter om man bara sa vad man tyckte utan omskrivningar. Jonas Karlsson har i sin God Jul - en berättelse fångat denna smått surrealistiska arbetsmiljö perfekt. Det är diskussioner om man ska skicka mejl som prioriterade eller inte, skvaller om andra avdelningar och kollegor och en ineffektivitet som känns igen med skräckblandad förtjusning.

Karlssons prosa är såväl träffande som dräpande. Ord och begrepp som "laganda", "upplevelsebaserad insikt" och "nollvision" skickar mig direkt tillbaka till dammiga sammanträdesrum där det enda som är beskare än automatkaffet är humöret. Igenkänningsfaktorn är Karlssons viktigaste vapen i den här boken och han lyckas verkligen skapa en situation som sätter fingret på hur löjligt mycket av detta arbete är. Tankarna förs till lite en lite mer lättsam version av Kafka eller Bulgakov med sitt ironiserande över byråkrati och i denna, mer moderna, version även typiskt gubbvälde.

God Jul har också ett väldigt attraktivt upplägg. På sina 166 sidor går den snabbt att läsa och det rappa tempot gör att den är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat. Själv sträckläste jag den när jag egentligen bara borde läst något kapitel för att sen sova. Det är sällan en bok verkligen vägrar släppa taget om mig på det sättet. Utan att komma med spoilers kan jag också säga att jag verkligen uppskattade det bitterljuva slutet. Det är dessvärre på detta sätt som småpåvar agerar dagligen runt om i landet.

Det som hindrar God Jul från högsta steget på betygspyramiden är huvudkaraktären. Bikaraktärerna är tokroliga, men huvudpersonen, Frida, är tämligen trist och har egentligen ingenting som utmärker henne. Visserligen blir hon kanske en bättre "guide" för oss in i den bisarra situationen, men jag hoppades hela tiden på att hon verkligen skulle ställa till en scen. Det finns till och med ett stycke där Frida funderar över detta, men kommer fram till att hon inte vet hur man ställer till med en scen. Det är förvisso ganska tragikomiskt i sig självt, men karaktären som sådan blir lidande av det.

Hur som helst är Karlssons julsaga en bok jag kommer återvända till och troligtvis också använda mig av i skolan. Med sitt berättartempo, träffsäkra observationer och upplägg kommer jag nog läsa om den redan till nästa jul.

Betyg: 4 julsagor på kommunalt vis av 5 möjliga

Svensk titel: Död Zon

Författare: Stephen King

År: 1979 (svensk utgåva 1983)

Sidor: 554

Förlag: Bra Böcker AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 978-91-7002-835-9

“I’m a man of the world, and all that means is I understand what powers the world. The fuel mix is one part high-octane to nine parts pure bullshit.”

På väg hem från en träff på ett nöjesfält blir John Smith inblandad i en hemsk bilolycka. Hans liv står att rädda, men John faller i djup koma som läkarna inte tror att han kommer vakna upp från. Ett antal år senare börjar John dock röra på sig i sjukhussängen och påbörjar den plågsamma vägen tillbaka till livet. Det är dock något som förändrats inom John. Redan innan olyckan kunde han få föraningar om vad som skulle komma att hända en person. Nu spelas personers hela framtider upp för honom när han rör vid dem... och någonstans därute finns någon som måste stoppas i tid.

The Dead Zone var en av de första böcker av Stephen King jag läste och tack och lov var mitt minne av den inte inlindat i nostalgi. Den här boken håller fortfarande måttet gott och väl. King väver skickligt ihop en historia om personligt ansvar, offervilja och att göra sin plikt. John Smith är en av Kings typiska everymen, men är samtidigt en sympatisk karaktär. Det illa dolda generiska namnvalet är bara toppen på detta faktum. Smith är en av få rena protagonister i Kings bibliografi. Ofta får vi läsa om djupt felande karaktärer som på något vis lyckas fånga oss trots sina brister. Smith är enkel att ta till sig i och med att han tangerar en klassisk hjältetrop - den ofrivillige. Smith slits hela tiden mellan att behöva göra det rätta och bara isolera sig och låta allt bero.

Samtidigt som The Dead Zone rör sig i typiskt Stephen King-territorium (som ryktet som skräckförfattare till trots har lika mycket med science fiction och socialrealism att göra) är det en olycklig kärlekshistoria. Smith inleder ett förhållande med lärarkollegan Sarah precis innan sin olycka och när han vaknar upp igen är Sarah gift och har precis fått barn. De två kan inte släppa varandra utan hittar alltid sätt att få sina vägar att korsas, samtidigt som de vet att de inte kan få varandra - inte minst eftersom ett kraschat äktenskap skulle spoilera Sarahs makes politiska karriär.

The Dead Zone ställer den klassiska frågan om du kunde färdas tillbaka i tiden för att stoppa Hitler, skulle du göra det då? Det är en spännande moralsaga med en djupt motvillig hjälte som läsaren hela tiden känner för. Det gör den till en mycket humanistisk roman från en av vår tids mest humanistiska författare. Jag rekommenderar The Dead Zone både till fans av King och de som inte vet var de ska börja i hans digra bibliografi.

Betyg: 4 skjutjärnspolitiker av 5 möjliga

Svensk titel: Eldfödd

Författare: Stephen King

År: 1980 (svensk utgåva 1981)

Sidor: 440

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 91-0-050526-9

"No one likes to see a government folder with his name on it."

Charlie McGee är inte som andra flickor. Hon är pyrokinetiker – det vill säga att hon kan tända eldar bara genom att tänka på saken. Jagad av den hemlighetsfulla Firman tvingas Charlie och hennes far, Andy, dra sig undan från omvärlden. Men Firman släpper aldrig sitt byte…

Firestarter blev en smärre succé när den släpptes 1980, men har i viss mån fallit i glömska sedan dess. Det är sällan den nämns bland Kings mer klassiska verk, men kan i min mening vara en av de mest prototypiska böcker han skrivit. Från 1980 och framåt har King ofta skrivit om förälder/barn-tematiken och om hur världen utanför på något sätt stör ett tidigare sunt förhållande. I The Shining, som publicerades 1977 och alltså innan Firestarter, kommer det störande momentet (läs: ondskan) istället inifrån. Firman blir symbolen för hur omvärlden vill kontrollera och lägga sig i privata angelägenheter. Som förstlingsverk med just det här temat är det också väldigt drabbande.

King skriver relationen far-dotter väldigt väl och språket flyter fint. Samtidigt riktar boken kritik mot de högst verkliga experiment som gjordes på intet ont anande militärpersonal och/eller studenter under 60-talet (Charlie är på sitt sätt en produkt av ett sådant experiment) och väcker även forskningsetiska frågor. Sen har King lyckats med en av sina mest underskattade skurkar i Firestarter – John Rainbird.

Rainbird, cherokeeindian och Vietnamveteran, är en ganska ovanlig skurk för King. Han är inte galen i den traditionella meningen och har inga religiösa eller direkt sadistiska undertoner. Det som driver Rainbird är istället en mystisk föreställning om hur en person ser ut i sitt dödsögonblick. När han sätts att fånga in Charlie och Andy, samt i ett senare skede att vinna flickans förtroende, blir det början på en mycket spännande katt- och råttalek.

Charlie McGee är en väldigt intressant karaktär även hon. King har skrivit henne som mycket intelligent, men samtidigt med hög emotionell intelligens. Hon skulle blivit ganska outhärdlig om det inte vore för den dimension som läggs till med uppfostringspsykologi och hur Andy byggt en desperat mental mur för att kontrollera sin dotters krafter. Denna ytterligare dimension blir både karaktärens räddning rent uppbyggnadsmässigt sätt (hon vore för perfekt annars) och en viktig poäng i historien.

Firestarter rekommenderas till alla fans av King och fans till övernaturlig skräck/science fiction rent generellt. Det är en av Kings mest vetenskapsbetonade böcker, vilket gör att även den renodlade science fiction-läsaren kan hitta mycket här. Avslutningen är något kort och texten skulle behöva en lite bättre disposition, men det här är ännu en anledning till varför King cementerade sig som skräckberättaren nummer ett under 1980-talet.

Betyg: 4 eldfängda små damer av 5 möjliga

Författare: Lars Krantz

Tecknare: Lars Krantz

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Kolik Förlag (nu under Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-976103-4-6

Lars Krantz är i min mening Sveriges mest intressanta serieskapare just nu. Hans säregna stil liknar inte något annat som produceras och publiceras i landet. Det gäller även hans debut, Dödvatten, från 2009.

Dödvatten handlar om en "version" av Krantz själv. Han jobbar på kyrkogård och har ett förhållande tillsammans med Nina. Sen finns också Julius, ett deformerat hittebarn, med i bilden. En kväll tjuvfiskar Lars upp ål från en närbelägen sjö. Legenden säger att Snål-Svea, en lokal vandringssägen, lägger en förbannelse över dem som äter fisken från sjön. Lars har inga större betänkligheter på detta, men snart visar det sig att någonting börjar hända med honom.

Det som gör att jag gillar Krantz så mycket som jag gör är dels det intressanta historieberättandet och dels hans öga för riktigt obehaglig design. Dödvatten har en av de mest minnevärda birollskaraktärerna jag stött på i svenska serier i form av hittebarnet Julius. Vad kan man säga om Julius? I viss mån påminner han om Arseface från Preacher (1995 - 2000), men där Arseface var en tragiskt positiv karaktär med självförvållade ansiktsskador är Julius... ett monster. Det finns inget annat sätt att säga det på. Han har inte en enda replik i Dödvatten, men jag har en känsla av att han kommer figurera i mina mardrömmar en tid framåt. Det är alltså en bra sak.

Berättartekniskt hämtar Dödvatten inspiration från en mängd håll och jag missar säkert hälften. Den mest uppenbara referensen är Förvandlingen (1915) av Franz Kafka, men här finns mycket annat godis att titta efter. Krantz briljerar med den långsamma vägen mot galenskap och det faktum att det beror på ål av alla saker gör det hela ännu värre/bättre. Dödvatten står med ena foten djupt förankrad i det typiskt svenska (ål, pilsnerfilmsnamn som "Snål-Svea" och "Slakta-Evert" etc.) men har andra foten i en novelltradition som mest påminner mig om ett oheligt äktenskap mellan Kafka och Lovecraft. Den enda anledningen till att den missar högsta betyg är att jag vill ha mer av och om dessa karaktärer. På sina 144 sidor känns den något kort. Det gör också att jag längtar efter lite mer utforskandet av de andra karaktärerna förutom Krantz själv. Annars är det här surrealistisk diskbänksrealism (det du!) av högsta kvalitet! Om någon känner sig manad att köpa en julklapp till mig får ni gärna investera i ett exemplar av Att bygga en gud av Lars Krantz och en annan favorit, Henrik Möller. Just throwing it out there...

Betyg: 4 ålahuen av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: We Find Ourselves

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-15-5

Situationen i Alexandria börjar bli ohållbar. Carl ligger medvetslös med ett öga och Ricks ledarskap står i allvarlig förtroendekris - en kris som hotar att spräcka den bräckliga fernissa av fred som präglar den lilla staden. Samtidigt börjar förhållanden spira och andra kan komma att spricka när de överlevande till sist har kunnat andas ut under en längre tid.

Något av det bästa med Aparts utgivning av The Walking Dead på svenska brukar vara de förord av mer eller mindre kända skribenter som sätter fingret på olika områden i seriens värld. För volym 15 har man lyckats skaffa en riktig tungviktare i Jonas Gardell. Som stort fan av Gardell är det en alltid en högtidsstund att läsa något nytt han skrivit och det här förordet är inget undantag. Jag vet ingen annan nutida svensk författare som kan väva en mening som: "Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allt för sent." från sin parafrasering av Dagerman till att betyda något ännu större.

Det är det som The Walking Dead handlar om i sina bästa stunder - att komma för sent och hur vi hanterar den förödelse det bär med sig. Det kan handla om att komma för sent för att rädda en familjemedlem, så som händer Rick, eller i stor skala på samhällsnivå. Gardell skriver i sitt förord om både den privata och den allmänna apokalypsen. Det handlar både om den rädsla han och andra levde med under tidigt 80-tal för "bögpesten" och om det ständigt övervakande kärnvapenhotet som bara var en knapptryckning ifrån att förgöra oss alla.

Volym 15 av The Walking Dead tar det som är seriens absoluta styrka, de "personliga apokalypserna", och sätter dem i kontrast med de större, samhälleliga, frågorna. Det är denna dualism som Kirkman gör så bra. Som läsare har vi följt Rick och hans vänner i 15 volymer nu och en sämre författare än Kirkman hade vid det här laget slagit av på karaktärsutvecklingen och låtit måla sin värld i svartvitt. Det faktum att vi faktiskt känner även för Ricks meningsmotståndare och förstår hur de kommit fram till sina beslut är inte bara stort, det finns ingen annan serie idag som är lika konsekvent välskriven som The Walking Dead.

Betyg: 5 personliga apokalypser av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: I Peccatori di Hellborn

Författare: Tito Faraci

Tecknare: Corrado Roi

År: 2001 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 242

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-01-0

Dylan Dog kontaktas för att undersöka de mystiska dödsfall som plågat fängelseön Hellborn. Väl på plats får han inte särskilt mycket hjälp av fängelsedirektören och än värre blir det när Dylan, utan rättegång, hamnar bakom lås och bom. Det är helt klart något som inte står rätt till på Hellborn, men frågan är om det "bara" är vanlig korruption eller om något ännu mörkare ligger bakom?

De två tidigare albumen om Dylan Dog utgivna på svenska av Ades Media delade samma problem - de var för korta. Lovande historier fick inte tid att utvecklas och berättartempot blev lidande. Nummer tre i den svenska utgivningen, Hellborn, rättar till nämnda problem. På drygt 240 sidor är det ett av de maffigaste albumen jag har på svenska i min bokhylla. Manusförfattaren Tito Faraci använder tack och lov också detta utrymme till att berätta den bästa historia jag läst med och om Dylan Dog än så länge. Berättelsen känns intressant nog som den mest italienska av de historier jag läst hitintills. Inspiration från landets genrefilmer från framförallt 70-talet blöder igenom här och var. Jag tror exempelvis att Lucio Fulci inte hade varit helt främmande för den här historien.

Tecknaren Corrado Roi håller här mycket jämnare stil än han gjorde i Dylan Dog: Reinkarnation och som resultat är det här också det absolut snyggaste albumet i serien. Miljödesignen, framförallt på det gotiskt inspirerade fängelset som gett albumet sin titel, är på topp och de tidigare proportionsproblemen Roi uppvisat finns inte här. Jag måste också ge en eloge till Ades Media vars konsekventa och minimalistiska design av albumens ryggar gör att min bokylla inte ser ut som ett dåligt färgkoordinerat lapptäcke.

Hellborn kommer snubblande nära full pott, men faller på målsnöret. Anledningen är att historien inte känns lika tajt berättad de avslutande 30 sidorna som den gjort tidigare, men på det hela taget är det här ett album du inte bör missa. Mitt råd är att du börjar med Reinkarnation för att få en bra karaktärsbakgrund och sen ger dig på Hellborn. Julklappstips till seriediggaren.

Betyg: 4+ slemmiga fängelsehålor av 5 möjliga

Svensk titel: Ruinerna

Författare: Scott Smith

År: 2006 (Svensk utgåva: 2008)

Sidor: 509

Förlag: Vintage Books (Svenskt förlag: Bazar Förlag)

ISBN: 978-0-307-27828-9

Scott Smiths The Ruins låter oss följa med sex turister när de ska möta upp med den enes bror på en arkeologisk utgrävning i den mexicanska djungeln. Efter att ha kommit till en stor kulle på ett kalhygge blir de sex tvingade av arga urinnevånare att stanna där. Det finns bara en väg att gå, upp, och längst upp på kullen hittar de tält men inget spår av någon annan. Någonting har hänt de tidigare besökarna och de sex undrar vad när den över kullen helt täckande rankväxten börjar röra på sig efter eget bevåg...

När jag för några år sedan såg The Ruins (2008) registrerade jag någonstans i en dunkel minnesvrå att den var baserad på en bok. När jag hittade boken ifråga på ett antikvariat kom jag ihåg att jag hade tyckt filmen var okej, men att den behövde mer karaktärsutveckling. Döm min förvåning när drygt 500 sidor bjuder på mindre av den varan.

Det låter som ett intressant upplägg och det är också därför jag orkade mig igenom boken. Någonstans här, tänkte jag, måste det finnas något matnyttigt att grotta ner sig i. Det fanns det inte. Jag läste klart boken igårkväll och när jag inför den här recensionen tänkte på vad jag egentligen kunde säga om de sex karaktärerna kom jag bara ihåg urskiljande drag för två av dem. Det är inget bra betyg.

Det som stör mig mest av allt är att The Ruins har potential men det blir aldrig något av den. Smith är skicklig på att bygga upp scener och suspens, men när man efter några hundra sidor lärt sig att denna aldrig mynnar ut i någonting dör intresset även för dessa styrkor. Utforskandet av ruinerna i titeln blir egentligen aldrig av. Merparten av bokens längd utspelar sig på kullen under gassande sol. Om Smith hade lyckats skriva karaktärerna bra hade deras mentala och fysiska nedåtgående spiral kunnat bli väldigt intressant. Nu behandlar han deras umbäranden som chockeffekter till en skräckrulle modell sämre.

Med allt detta i åtanke måste jag se om filmen. Det känns som att samtliga inblandade där överträffade källmaterialet med råge - även om det bara var en okej rulle. Håll er borta från boken.

Betyg: 1 inte-majblommor-iallafall av 5 möjliga

Författare: David Lagerkrantz

År: 2015

Sidor: 505

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-306073-6

Millennium hotas av uppköp från den stora mediekoncernen Serner och Mikael Blomkvist får se sig hånad på sociala medier som en föredetting. När han dras in i en mordutredning angående en professor som sysslat med artificiell intelligens börjar Blomkvist dock vädra morgonluft - inte minst eftersom en viss hacker också verkar ha ett finger med i spelet...

Så kom den till sist, den fjärde delen i Millennium-serien. Jag ska inte fördjupa mig i alla turer om bokens vara eller icke vara särskilt mycket utan försöka bedöma Lagerkrantz insats som Larssons efterföljare. Hur förvaltar han det arv som Larsson lämnade efter sig? Efter cirka 500 sidor står det klart att även om Lagerkrantz är en habil författare är han långt ifrån Larssons kaliber när det gäller det avgörande - historieberättande.

Låt oss tala klarspråk och säga som det är: Larsson var inte någon lysande författare. Hans klumpiga stil, kvinnoporträtt med hora-madonna-komplex och förskönande av skjutjärnsjournalistiken (och journalisten i sig) blev ganska kvävande i vissa partier av de tre första böckerna. Vad Larsson däremot hade som Lagerkrantz saknar är den furiösa berättarstilen. Larsson hade ett driv i vad han skrev och var en rasande skicklig historieberättare som kunde bygga upp spänning sida efter sida. Detta, i kombination med det "exotiska landet Sverige", tror jag är huvudanledningen till att han slog på så pass bred front internationellt. Det och Lisbeth Salander.

Det är klart att det funnits karaktärer som Salander förr, men Larssons porträtt av den androgyna hackern skapade en svallvåg av liknande personligheter i både film och litteratur. Det som gjorde Salander till en så pass intressant karaktär i min mening var att hon var obeveklig. Hon gick sin egen väg, damn the man och allt det där. Framförallt var hon aldrig svag. Hon var en superhjältinna. När Lagerkrantz associerar hennes hackernamn, Wasp, till Marvel Comics karaktär med samma namn och låter hennes fiender ta namn från samma seriebolag blir symboliken nästan löjligt tydlig. Samtidigt kommer Lagerkrantz aldrig ner till karaktärens kärna, den obevekliga och ganska surmulna kvinna som ingen sätter sig på. Istället är Lagerkrantz Salander nästan åt det sentimentala hållet. Visst, hon skjuter, springer, hackar och ligger som förr, men hennes inre monolog känns bara... fel.

Lagerkrantz har haft chansen att rätta till de saker hos Larsson som många läsare irriterade sig på, att sätta en personlig prägel på historieberättandet så att säga, men klampar istället in på områden de flesta ansåg fungera. Personligen (och av döma av alla likes jag fick på en Facebook-status om saken är jag inte den ende) hade jag mycket svårt för Larssons skildring av sexualitet i olika former. Alla kvinnor, oavsett ålder, vill ligga med medelålders män. Lagerkrantz skruvar upp detta irriterande drag till elva på förstärkaren. Unga män beskrivs som antingen socialt inkompetenta och naiva eller som bakgrundsbrus. Medelålders män är sexatleter och alla kvinnor vill ha dem. Skämskudden var nära när en 16-årig tjej använder sin sexualitet som vapen mot en medelålders familjefar. Verkligen?

Kommer det en uppföljare? Skiter björnar i skogen? Boken avslutas med en cliffhanger som snarare känns en variant av de tecknade serierna jag växte upp med ("Next time, Gadget!") än en kittlande och originell uppbyggnad mot något eget. När bokens förstaupplaga dessutom sålt slut på mindre än två veckor behövs det inte något geni för att lista ut att vi nog kan se fram emot fler Millennium-böcker... hur det nu ska gå. Historieberättandet är trots min kritik helt okej, men det här känns mindre som Larsson och mer som en dussinförfattare i deckargenren gjort ett beställningsjobb. Och så är det ju...

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga