Svensk titel: Det mörka tornet 2 - Följeslagarna

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 461

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1511-5

"What we like to think of ourselves and what we really are rarely have much in common."

Efter att Mannen i Svart har spått Rolands framtid med tarokkort (den här världens motsvarighet till tarotkort.. .fast dessa funkar) vaknar Revolvermannen upp ensam på den strand där vi lämnade honom i slutet av förra boken. Snart blir han attackerad av märkliga varelser från havet och även om han undkommer med sitt liv i behåll lämnas han kraftigt försvagad och sjuk. När han drar vidare stöter han på en dörr mitt ute i ingenstans. Dörren leder till vår världs New York, anno 1987 och in i medvetandet på Eddie Dean - en ung heroinist på väg att göra sitt livs värsta misstag...

Om första boken i Kings långa epos var ojämn i sin berättarstil och inte riktigt hade satt fingret på karaktärerna än är bok två ett klart fall framåt. Det är fortfarande i viss mån ojämnt mellan delarna, men The Drawing Of The Three känns mycket mer som en enhetlig historia än sin föregångare. King skriver även detta i sitt efterord. Framförallt är det introduktionen av karaktärerna Eddie Dean och Odetta/Detta Holmes som gör bok två mer njutbar. Eddie är en intressant karaktär då han i och med sitt missbruk blir en typ av kontrapunkt till Rolands rättrådighet. Samtidigt börjar Rolands besatthet av Tornet bli allt mer genomsyrande för karaktären och när Eddie till sist kommit över sitt drogberoende är det i viss mån Roland som övertar hans roll i ett väldigt fint karaktärsskifte.

Odetta/Detta Holmes är även hon en intressant karaktär, inte minst med tanke på att hon flyttas från medborgarrättsrörelsens New York till Rolands värld där hon förbluffas över att hon behandlas som en jämlike. Jag skriver hennes namn som jag gör eftersom Odetta har sin mörkare sida, Detta, som är en djupt rasistisk och våldsam kvinna som helst av allt skulle vilja döda alla vita - inklusive Eddie och Roland. Denna dualism, med den nästa zen-liknande Odetta och den våldsamma Detta, blir till mycket intressant läsning.

Kopplingarna mellan vår värld och Tornets blir också allt tydligare och det är här förklaringarna börjar till hur Kings hela litterära kosmos egentligen hänger ihop. Som de upprepar i både bok ett och två: "Det finns andra världar än denna." Hos King hänger alla världarna ihop på mer eller mindre uppenbara sätt. Det blir tydligt redan mot slutet av den här volymen, inte minst med en kort paragraf om Randall Flagg (en av de största skurkarna i Kings bibliografi) och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Nu har jag nämligen kommit så pass långt som jag tidigare läst i serien. Fast innan dess rekommenderas jag av forumen att läsa en rad andra King-böcker för att friska upp minnet. Först ut, The Stand (1978).

Betyg: 4 kosmiska dörrar av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: L'alba dei morti viventi

Författare: Tiziano Sclavi

Tecknare: Angelo Stano

År: 1986 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 114

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-03-4

Den vackra Sybil Browning står åtalad för mordet på sin make. Sybil hävdar dock att hon handlade i självförsvar - från maken Johns vandrande lik. Givetvis är det ingen som tror på Sybil och som sista utväg söker hon sig till Dylan Dog, mardrömsdetektiv, för att han ska hjälpa henne att bevisa att hennes man i själva verket blivit en zombie.

Ades Media gör ett rejält hopp tillbaka i sin utgivning av Dylan Dog med det här albumet och publicerar det allra första äventyret med karaktären från 1986. Som karaktärsintroduktion har det både bra och dåliga sidor. De allra första sidorna med Dylan och hans trogne assistent Groucho är minst sagt förvirrande. Tiziano Sclavi har försökt pressa in så mycket information han bara kunnat på ett fåtal sidor och resultatet blir mer eller mindre en soppa. Det ska dock sägas att när albumet tagit slut hade jag fått en bra historia presenterad för mig där Dylan, så fort ovanstående presentation var överstökad, blir mer av hjälten jag känner igen från tidigare utgivna album.

Angelo Stanos tecknarstil fungerar väldigt bra i De levande döda. Föga förvånande är titeln en allusion till vågen med zombiefilm från 70-talet och kanske först och främst Romeros klassiker Dawn Of The Dead (1978). För en genrefilmsnörd som undertecknad finns här många direkta filmiska citat i Stanos teckningar, från de uppenbara med att karaktärerna tittar på ovan nämnda film till den mer subtila Lucio Fulci-homagen från Zombie Flesh Eaters (1979). Stanos egenritade zombies är dessutom jäkligt häftiga!

De levande döda lider dock av samma problem som många förstanummer gör. I och med att en del tid måste ägnas åt att etablera karaktärerna och vad dessa gör eller inte gör går nerven något förlorad. Jag måste även skicka ett litet påpekande till Ades Media angående korrekturläsning. Det har smugit sig in både ett och två stavfel samt en del meningsbyggnadsmärkligheter i produktionen den här gången. Gillar du Dylan Dog gillar du det här albumet. Jag, som fortfarande inte riktigt vet var tusan jag har karaktären alla gånger, är kanske inte helsåld, men gott och väl underhållen!

Betyg: 3 hasande hemskheter av 5 möjliga

Svensk titel: Det mörka tornet 1 - Revolvermannen

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 235

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1509-3

"Shall there be truth between us, as two men? Not as friends, but as enemies and equals?"

Roland Deschain, en gång medlem av den styrande familjen i Gilead, är den siste revolvermannen. Under många år har han jagat "mannen i svart", som med sina handlingar fördömde Gilead till galenskap och död. På sin väg träffar han på Jake Chambers, en märklig pojke som inte tycks vara från samma värld som Roland. Tillsammans jagar de efter mannen i svart tills ett enormt torn tornar upp sig i horisonten. Och det är bara början...

Ibland får man helt enkelt slut på tid. Jag hade tänkt läsa Kings magnum opus The Dark Tower som avslutning i min stora omläsning av allt han skrivit. Anledningen är enkel - många, många av Kings verk är sammankopplade till serien ifråga och vissa är mer eller mindre obegripliga om man inte läst The Dark Tower. Det var också det som hände när jag först började läsa serien någon gång för kanske 15 år sedan - jag tappade bort mig direkt. Nu när den första delen håller på att filmatiseras med Idris Elba och Matthew McConaughey i huvudrollerna kunde jag dock inte vänta längre. När filmen kommer ut nästa år blir det antingen en av 2017 års största kassakor eller en total flopp.

Det är inte så konstigt eftersom King själv har sagt att första delen av sagan är något svår att ta sig in i för nya läsare, inte minst eftersom den är skriven som en novellsvit under tolv års tid. Därför gav han ut en reviderad utgåva 2003 som har bättre flyt och kopplingar till seriens andra delar. Jag körde dock med den gamla varianten igen och när jag nu tog mig igenom boken förstår jag att King ville revidera den. Vissa av novellerna, så som de två avslutande, är riktigt bra och tätt skrivna, fulla med biblisk symbolik och filosofiska utsvävningar. Andra, såsom den långa vandringen i öknen (ja, ännu mer Bibel), är långsamma och tämligen sega.

Vad King verkligen har lyckats med är miljöerna. The Gunslinger utspelar sig i en värld som kanske är vår egen väldigt långt i framtiden, efter någon form av katastrofal samhällelig kollaps. Exakt vad som hänt får vi aldrig reda på i första volymen, men det finns detaljer som hela tiden gör sig påminda. Exempelvis är en av de mest populära folksångerna som spelas på saloonerna är Hey Jude och de tidigare nämnda bibliska referenserna är många. Samtidigt är världen någon form av westernmiljö med inslag från både fantasy och dystopisk science fiction. Det blir en väldigt säregen blandning som drar in läsaren direkt. 

Karaktärerna, det som brukar vara Kings signum, har inte riktigt blivit etablerade än. Vi spenderar en massa tid med Roland, men fråntaget de korta passager som utspelar sig i hans barndoms Gilead får vi egentligen inte särskilt mycket inblick i hans karaktär. Det kommer med största sannolikhet att ändra sig längre fram.

Som första nedslag i Kings märkliga skapelse fungerar The Gunslinger som allra bäst om du kan din King. Här finns subtila språkliga referenser till flertalet tidigare verk. Det är då det också blir riktigt intressant. Boken lovar om mer och jag sätter igång med del 2 redan ikväll. Ojämn bok, men drog in mig ändå.

Betyg: 3+ skjutjärn av 5 möjliga

Svensk titel: Nattmaror och drömlandskap (volym I och II)

Författare: Stephen King

År: 1993 (svensk utgåva 1998/1999)

Sidor: 900

Förlag: Viking (svensk förlag: Replik)

ISBN: 978-1-4391-0256-5

“What about reality, you ask? Well, as far as I'm concerned, reality can go take a flying fuck at a rolling doughnut. I've never held much of a brief for reality, at least in my written work. All too often it is to the imagination what ash stakes are to vampires.”

Stephen King gjorde en sista anstängning att samla alla sina kvarvarande noveller i och med samlingen Nightmares & Dreamscapes. I förordet skriver han att om han gör ytterligare en samling kommer den ges ut någon gång under ett år som startar med siffran 2. Han fick rätt. Nästa renodlade novellsamling King släppte var 2002 års Everything's Eventual - 14 Dark Tales. Det var en ojämn samling med alldeles för mycket utfyllnad. Dessvärre har hans samling från 1993 ännu mer av den varan. 

King har bitit över lite för mycket med Nightmares & Dreamscapes i och med att den innehåller 24 (!) noveller utspridda på 900 sidor. Hälften hade varit nog och då hade kvaliteten varit mycket jämnare. Precis som med Kings andra novellsamlingar finns här höjdpunkter men också riktiga bottennapp. Bland de förra hör bokens första novell, Dolan's Cadillac, It Grows On You, Chattery Teeth och min personliga favorit You Know They've Got A Hell Of A Band. Gemensamt för dessa är hur King leker med sin typiska blandning mellan realism och surrealism med bra, jordnära karaktärer i riktigt knäppa situationer. Även bokens längsta novell, The Ten O'Clock People, är riktigt bra, men faller på att den avslutas väldigt abrupt. Jag skulle gärna sett en romanversion av den då den har verkligt stor potential och ett par riktigt icke-konventionella hjältar.

Bland de riktiga slamkryparna återfinner vi Crouch End och The Doctor's Case. Den sistnämnda är något så bisarrt som en Sherlock Holmes-historia skriven av King. Många Sherlock Holmes-historier är tämligen trista och som sådan passar Kings version in i traditionen. Det gör det inte till en bra historia. Den är dock inte lika illa som Crouch End som är en av få King-historier jag läst som verkligen fick mig att ta fram skämskudden. King skriver på cockney, I shit you not. Att en genomamerikansk författare försöker skriva på en annan dialekt än sin egen blir oftast pinsamt då och då, men i Crouch End blir det direkt plågsamt.

King har bra mycket bättre novellsamlingar än den här som bör kollas upp först för den intresserade. Nightmares & Dreamscapes är ganska rutten även för ett stort fan som undertecknad.

Betyg: 2 mediokra skrapor från botten av tunnan av 5 möjliga

Svensk titel: Doktor Sömn

Författare: Stephen King

År: 2013 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 511

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-413-3

"There came a time when you realized that moving on was pointless. That you took yourself with you wherever you went."

För knappt 40 år sedan överlevde Danny Torrance en vinter på The Overlook Hotel som kulminerade i att hans far, Jack, försökte döda både honom och hans mor. Händelserna satte djupa spår och Danny, nu vuxen, har precis som sin far försökt döva sina demoner med flaskan. Efter att verkligen slagit i botten börjar han dock finna sig så smått i den lilla staden Frazier där hans mediala förmåga visar sig vara lämplig för arbete som vårdare på ett hospis. Skimret är dock fortfarande starkt hos Danny och plötsligt får han kontakt med någon annan som har samma förmåga - en liten flicka som behöver hans hjälp.

The Shining (1977) är en av Kings mest berömda och lästa böcker, så att ge sig i kast med att skriva en uppföljare flera decennier senare känns som en riktigt galen idé. Men faktum är att King är något på spåren här. Det är ofta vi ser barn och ungdomar i skräck, litteratur som film, men det är sällan vi får en längre barndomsskildring (som i The Shining) kompletterad med en längre skildring av karaktären som vuxen. Det gör Doctor Sleep till en tämligen unik bok. King berättar med fruktansvärd logik och den inbitne alkoholistens blick de fasor som beroende utsätter oss för.

Beroende i olika former är också ett av bokens huvudteman. Danny har det mest uppenbara beroendet i sin alkoholism, men även bokens antagonister, Den Sanna Knuten, har ett beroende som hotar att ta livet av dem om de inte ger efter till det. Den Sanna Knuten är dessvärre också bokens svaga punkt. Idén som sådan är smått briljant - en grupp väldigt oansenliga människor kör land och rike runt i sina husbilar, men de tycks aldrig åldras. Jag ska inte avslöja varför de inte gör det, men det är en smart idé som hade förtjänat ett bättre genomförande. Som skurkar uppfattar jag dem dock mest som gnälliga samtidigt som de är för egocentriska för att bli tragiska karaktärer.

Det djupa vänskapsförhållandet mellan Danny och flickan Abra är då mycket mer intressant. Från att först ha blivit kontaktad av henne i väldigt ung ålder får vi följa Abras uppväxt parallellt med Dannys nya liv tills att de träffas i verkligheten när Abra är i de unga tonåren. Abra är en klassisk King-karaktär som pekar tillbaka på många av de unga kvinnliga diton han skrivit förr. Hon är stark, smart och har ett jäkla humör. King visar återigen att han till fullo behärskar konsten att skriva unga karaktärer.

Rent berättartekniskt lämnar Doctor Sleep lite över att önska. Det är långa kapitel och tempot vandrar mellan för långsamt till bra. Jag måste dock säga att King lyckas få ordentlig fart på historien de sista 150 sidorna, vilket bäddar för en riktigt bra avslutning där till och med Jack (Dannys far) får lite upprättelse. King brukar ha problem med att knyta ihop sina storys, men här är det istället mitten som är klart svagast.

Doctor Sleep är en ojämn bok, men när den är bra är den riktigt bra. Den faller inte heller in i en riktigt djup svacka utan är som sämst långsam. Det är inte en uppföljare som överträffar originalet, men trots det en spännande läsupplevelse med vissa stickspår jag kunde varit utan.

Betyg: 3+ husbilsmarodörer av 5 möjliga

Svensk titel: Väckelse

Författare: Stephen King

År: 2014 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 407

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-490-4

“The world’s most brilliant confabulators are in asylums.”

Jamie Morton är sex år gammal när han träffar pastor Charles Jacobs för första gången. Jacobs blir snabbt en populär man i den lilla staden, men när hans fru och son dör i en bilolycka håller han en predikan så svavelosande att han inte kan vara kvar. Omkring 25 år senare stöter Jamie på Jacobs igen. Jamie, nu heroinberoende musiker, får erbjudandet att genomgå en behandling hos den tivoliarbetande gamle pastorn. När Jamie mycket riktigt blir kvitt sitt heroinberoende med Jacobs behandling börjar han dock inse att kanske inte allt är så rättfram som pastorn vill få det att framstå som.

Religion, eller snarare avsaknad och svek av den samma, är ett ständigt återkommande tema i Kings böcker. Frågan är om det varit lika starkt som huvudteman i någon av hans tidigare romaner än Revival. Samtidigt är boken ett ganska markant stilbrott med mycket han skrivit sedan 00-talet. Kvar är språkbehandlingen och de fint utmejslade karaktärerna. Däremot har King tagit mycket inspiration ifrån kanske för honom oväntade källor. Den springande punkten är att Revival enkelt hade kunnat placeras in i H.P Lovecrafts Cthulu-mytos. Som det delade litterära universum nämnda mytos utgör åberopar King framförallt den fiktiva boken De Vermis Mysteriis (tänk Necronomicons mindre kända kusin) och parallellerna till "The Old Ones" står att finna framförallt mot bokens slut. King har varit inne på Lovecrafts domäner tidigare, men aldrig så här tydligt och aldrig så här stilsäkert. Den fruktansvärda hopplöshet King lyckas beskriva mot slutet av boken är så drabbande att jag faktiskt rös när jag slog igen boken. Riktigt, riktigt obehagligt alltså.

Revival fungerar alltså väldigt bra som ren skräckroman, men det är det andra huvudtema, sorg och saknad, som gör att den lyfter. Charles Jacobs är en lika sorglig som diabolisk karaktär i Jamies liv. Den personliga tragedin när hans familj omkommer hade enkelt kunnat användas till ett förutsägbart slut, men King går ett steg längre och gör Jacobs till en modern Dr. Frankenstein. I mitt långa Stephen King-projekt kommer hans magnum opus, The Dark Tower, att läsas sist. Jag har en stark känsla av att King kommer göra rejäla kopplingar mellan Revival och nämnda serie och det är verkligen något jag hoppas på att han kommer göra. Här finns en ren helvetesvision som är få förunnat att kunna skriva. 

Revival är något av det bästa King skrivit på många år. Det enda som drar ner betyget något är att den är tämligen ojämn i mitten. Bearbetning eller redigering hade kunnat göra historien tajtare, men slutintrycket är ändå att detta är en bok som både King-fans och fans av skräcklitteratur i stort inte får missa. Läs den inte om du är deprimerad bara...

Betyg: 4+ blixtar och dunder av 5 möjliga

Svensk titel: Staden som försvann

Författare: Stephen King

År: 1975 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 476

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Doubleday)

ISBN: 91-582-1002-4

“The basis of all human fears, he thought. A closed door, slightly ajar.”

Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalem's Lot (i folkmun kallad Salem's Lot) för att skriva en bok om en sak som skrämde livet ur honom som barn. Händelsen utspelade sig i ett gammalt ödehus kallat Marstens' House efter den familjetragedi som utspelade sig när Hubert Marsten bodde där. Ben blir förvånad över att huset hyrts ut efter alla år det stått tomt, men hans uppmärksamhet dras snart åt ett annat håll då han blir förälskad i den mycket yngre Susan Norton. Samtidigt går inte tecknen att förneka. Barn börjar försvinna från orten och hittas döda, samtidigt som man på flera håll svär att man sett barnen efter mörkrets inbrott, till synes lika levande som förr.

Stephen Kings i kronologisk ordning andra roman är ett viktigt steg på vägen till hans speciella stil. I Carrie (1974) hade King inte riktigt hittat fotfästet än när det gäller struktur och språk, men i Salem's Lot återfinner vi många av hans stildrag. Staden är en av de småstäder i Maine som King förlagt de flesta av sina berättelser i, Ben Mears är en av Kings många författarprotagonister och under den idylliska småstadsfernissan rör sig onda strömningar. Precis som hans senare skapelser, Castle Rock och Derry, är Salem's Lot en av den amerikanska medelklassfamiljens utposter med allt vad det innebär. Samtidigt vågade inte King så här pass tidigt i sin karriär att ta ut svängarna ordentligt när det gäller motsvarigheten till mellanmjölkens land over there. Staden får aldrig samma själ som exempelvis Castle Rock får. Det är tyvärr något som går igen i ganska mycket av den här boken.

Ben Mears är en verklig everyman och som sådan inte särskilt intressant. Han är liksom inte Jack Torrence från The Shining (1977) direkt. Då är Susan Norton en trevligare bekantskap. Norton är en av Kings tämligen typiska kvinnliga karaktärer, men med det menar jag inget negativt. King skriver ofta kvinnor bättre än män av någon anledning. Det är bara det där att de alltid ska falla för författare som är 20 år äldre än dem själva, men så länge det inte blir mer gubbslem än så kan jag ha överseende med den biten.

King har mer än bara sneglat på Bram Stoker till den här boken. Han har i flertalet intervjuer sagt att han ville skriva en modern vampyrroman som lånade delar av Stokers Dracula (1897) och ja, det råder inget tvivel om vart mycket av materialet kommer ifrån. Nu spottar jag väl i vigvattnet, men jag måste säga att jag föredrar Salem's Lot framför Dracula. Där tiden sprungit ifrån Stokers berättelse när det gäller allt från vetenskapsfetischism till kvinnoporträtt fungerar Kings variant smärtfritt även drygt 40 år efter att den skrevs. Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Vampyrromanen dras ofta med ganska tunga problem i form av "regler" och förväntningar. King uppfyller de flesta av dessa regler, men det gör också att slutprodukten blir något tam och förutsägbar. Även om boken cementerade Kings rykte som en bestsellerförfattare och räknas till en modern skräckkanon måste jag säga att Salem's Lot är en ganska tråkig bok. Både King och vampyrgenren har haft bättre installationer.

Betyg: 2 spetstandade nattdjur av 5 möjliga

Författare: Yens Wahlgren

År: 2015

Sidor: 252

Förlag: Volante förlag

ISBN: 978-91-88123-05-3

Ibland är man med om ytterst märkliga sammanträffanden. För några veckor sedan, i samband med premiären av Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015), såg jag om originaltrilogin tillsammans med en vän som hör och häpna aldrig sett den. Nämnda vän talar bra tibetanska efter sina år som studerande i Nepal och utbrast förvånad att ewokerna reciterade en bön på detta språk. När jag kom till kapitlet om språk i Star Wars i Yens Wahlgrens ypperliga bok, Liftarens parlör till galaxen, fick jag detta bekräftat för mig.

Ovanstående exempel är bara ett av många på intressanta språknörderier som Wahlgren bjuder på. Som språknörd själv har jag studerat en mängd språk och myser när Wahlgren guidar mig genom allt från klingonska till esperanto. Hans kunnande har både djup och bredd och som författare till en kandidatuppsats om klingonska är han ytterst lämpad att berätta om dessa språk.

Wahlgrens bok hade i andra händer säkert kunnat bli torr och mest av intresse för akademiker som snöat in på grammatik. Tack vare hans stora kunnande och den kontext han bjuder på blir boken tack och lov istället en blandning mellan akademia och entusiastisk populärkultur. Jag har tipsat om boken för flera av mina språkintresserade vänner och de flesta talar varmt om den. Du behöver inte vara ärketrekkie (Wahlgren använder det alternativa "trekker" som begrepp. Det hade vi säkert kunnat diskutera till dödsdagar!) som undertecknad för att uppskatta Wahlgrens bok och du behöver heller inte kunna recitera vad du åt till middag på quenya. Är du intresserad av en eller flera av de fandoms som Wahlgren skriver om är det förstås ett plus, men huvudsaken är språkintresset.

För en som har både och är det en högtidsstund att läsa Liftarens parlör till galaxen. Det enda jag önskar för ett toppbetyg är ännu mer av allt. Mer utförligt, fler sidor och en sak som alltid driver mig till vansinne när jag läser en text utan - fotnoter på respektive sida och inte i en litteraturförteckning längst bak i boken. Detta är dock mindre skavanker och inte något som bör hindra dig från att skaffa och läsa denna bok.

Betyg: 4 Qapla' av 5 möjliga