Författare: Stephen King (under pseudonym Richard Bachman)

År: 1981 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 272

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra spänning)

ISBN: N/A

“You can’t always understand something just because you did it.”

Barton "Bart" George Dawes håller på att förlora allt och det är den jävla motorvägens fel. Staden vill bygga en motorväg som inte bara kommer skära rakt igenom Barts arbetsplats på det lokala tvätteriet, utan också kommer tvinga honom och hans fru, Mary, att flytta. Bart tänker inte finna sig i att bli bortforslad i framstegens namn utan vill slå tillbaka. Det är en plan som för alltid kommer förändra livet för honom själv och hans närstående.

Roadwork var den sista av de äldre Bachman-romanerna jag hade kvar att recensera och det finns en anledning till att jag dröjt. Trots att det är en för King förhållandevis kort bok har jag försökt ta mig igenom den två gånger innan bara för att sluta efter något kapitel. Det finns en kvalitet i Roadwork som gör att den känns tung från första början. Det är inte så konstigt i sig då King skrev den om sin sorg efter att hans mor hade dött. Och ja, bokens underliggande tema är absolut sorg och sorgehantering. Det står snart klart för läsaren att Bart gått in i en djup depression efter att hans son gått bort i cancer. Den avtrubbning som Bart ger uttryck för är alldeles för bekant. Alla som förlorat någon viktig person i sitt liv känner igen den. Det är lugnet mellan den första chocken och förståelse. 

Tyvärr är det också anledningen till att Roadwork inte fungerar fullt ut. Den känns för personlig och Bart blir en väldigt sluten proxy för King. Det är intressant i sig då han skrev boken som Bachman och inte under sitt riktiga namn. Kanske kände han att han kunde ta ut svängarna lite mer? Det är en genomgående tematik i Bachman-böckerna - King skriver med ilska och nästan desperation och låter sina karaktärer ta beslut han ofta håller sig ifrån i sina andra böcker. Exempelvis är kvinnoporträtten sällan särskilt bra och nyanserade i Bachman-böckerna, och inte heller här. Mary, förnuftig som hon är, får inte särskilt stort utrymme och den andra stora kvinnliga rollen, 19-åriga Olivia, blir lika delar gubbfantasi som ett uttryck för rotlöshet i kontrast med Bart.

Till syvende och sist är Roadwork en godkänd bok, men den ligger absolut på Kings sämre halva och är inte något jag skulle rekommendera till gemene läsare. Det finns mycket bättre böcker av både King och hans alter ego Bachman.

Betyg: 2 jävligt arga män av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1996

Sidor: 565

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 91-7133-275-8

"Desert lore. Scripture in the wasteland. The resonance of lonely places"

Peter och Mary Jackson är på väg genom ett ödsligt Texas när de blir stannade av en polisbil. Vad de inte vet är att de fraktat droger åt Peters syster. Polismannen, Collie Entragian, tar dem till den lilla gruvstaden Desperation, men redan på väg dit inser paret att något är fel. När de blir inlåsta i stadens häkte träffar de på andra som även de blivit arresterade för diverse saker. Snart står det klart att något är väldigt fel både med Desperation och Entragian och om de inte kan ta sig ut är deras dagar räknade.

Desperation skrevs som ena halvan av ett litterär experiment där King ville utforska möjligheten att använda samma karaktärer i alternativa universum utan att de hade särskilt många andra beröringspunkter. Jag har inte läst den andra delen, The Regulators, som King gav ut under sin fram tills dess avlidna pseudonym Richard Bachman, än. Förbindelsen mellan de två böckerna verkar ligga i Tak, en Lovecraft-liknande gudom. Tak är i allra högsta grad i centrum i Desperation, även om det tar ett tag innan man förstår det. Till skillnad från sin skräckkollegas berättelser finns det ingenting som är subtilt med Desperation.

Trots vad många som inte läser King tror brukar hans böcker vara ganska sparsmakade på äckligheter. Skräcken är mer krypande och byggs upp och/eller understryks av mänsklig ondska. I Desperation är det plattan i mattan från första sidan och några mer utvecklade karaktärsporträtt får snällt stå åt sidan för en mycket mer action- och kroppsvätskebetonad berättelse än vanligt. Kort sagt är Desperation boken som icke-läsare av King tror är representativ för hans bibliografi. Som sådan är den också ganska underhållande, men knappast något av det främsta han skrivit. The Regulators låter mycket mer intressant i sin beskrivning, så jag stannar här och återkommer med en gemensam recension av "Tak-sviten" när jag läst denna. Som delbetyg blir det dock:

Betyg: 3 bloddränkta småstäder av 5 möjliga

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2016

Sidor: 120

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-76-6

Allt gick som på räls för Astrid vid den galaktiska koalitionens utbildning. En dag blir dock Astrid anklagad för att ha fuskat på ett prov och kastas ut från skolan - det enda hem hon någonsin känt till. Ett år senare tvingas Astrid ta alla skitjobb hon kan för att överleva. Därför blir hon förvånad över att kallas tillbaka till skolan för att eskortera en mycket lovande elev, Isobel, till högkvarteret. Givetvis går inte allt enligt planerna...

Det rör på sig när det gäller svenska serier nu. Efter att ha nästan övermättats av humorserier och/eller konceptalbum under en lång, lång tid har de senaste åren bjudit på flertalet intressanta och duktiga serieskapare. Kim W. Andersson är en av dessa serieskapare. Jag har sedan tidigare recenserat hans nyligen filmatiserade Alena (2012) och Andersson fortsätter med starka kvinnliga karaktärer med namn som börjar på "A" i Astrid: Vulkanmånens kult. Utöver namnliknelsen är dock det mesta nytt.

Vulkanmånens kult är tänkt som det första albumet i en längre svit om Astrid. Redan här presenteras vi för vår huvudkaraktär och för de förhoppningsvis allt mer invecklade politiska svängarna i den galaktiska koalitionen. För att de här skulle funka behövde Astrid vara en bra protagonist och ja, jag gillade henne direkt! Att hennes bäste vän heter Ulf är ju bara bonus liksom. Det jag gillar med Astrid är att hon inte är perfekt. Ja, hon har en klassisk hjäteroll (att leva upp till sina döda föräldrars storhet, bäst i klassen etc.), men karaktären kan driva historien framåt på ett sätt som liknande karaktärer inte kan. Seriens stora stjärna är dock skeppsdatorn Itzak som kan driva både Astrid och de övriga till vansinne med sin överteatraliska personlighet.

Det är klart att man läser in en massa personliga referenspunkter i verk, men till stilen påminde Vulkanmånens kult om den gamla Kari Läppenen-serien Achilles Wiggen blandat med Space Hulk. Det är inga dåliga inspirationskällor om så är fallet. Jag hoppas absolut på mer i samma stil! Det är därför det inte blir toppbetyg för Astrids första äventyr heller. Det är svårt att slå en homerun direkt när man planerat fler delar i en serie. Jag väntar dock med spänning på nästa del!

Betyg: 4 sarkastiska skeppdatorer av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: The Secret History Of Twin Peaks  

Det tog ett tag, men till sist hade jag tid att ta mig an den bok jag troligen längtat mest efter de senaste åren - Mark Frosts tie-in till den nya säsongen, The Secret Lives Of Twin Peaks. Nu, drygt 350 sidor senare, är jag orolig. Rejält orolig.

Boken är skriven som en granskande utredning av en mystisk dossier hittad i Twin Peaks. Dokumentsamlingen är en mycket detaljerad genomgång av stadens historia och framförallt några av dess innevånare. De vitt skilda dokumenten, med allt från utdrag från dagböcker från 1800-talet till utredningar från flygvapnet, gör att boken får en unik framtoning. Oviljan att transkribera de ofta handskrivna dokumenten gör dessvärre också boken delvis svårläst. Estetik samverkar inte alltid med tydligheten, men detta är inte något som stör alltför mycket. Istället är boken bland de snyggaste i mina bokhyllor. Om intet annat är den ett estetiskt objekt att uppskatta.

De historiska delarna om staden är också väldigt intressanta och mellan raderna kan vi ibland läsa om vad som hänt några av de karaktärer vi lämnade i limbo för 25 år sedan. Speciellt intressant är släktkrönikan om familjerna Martell och Packard som i serien ledde fram till de tragiska händelserna kring Josie Packard. Just hennes karaktär får en mycket mer gedigen bakgrund i Frosts bok och önskar att de hade skrivit tillbaka henne i serien. Det vore ytterst intressant att få följa henne igen i och med vad vi nu fått reda på.

NEDANFÖR BILDEN BÖRJAR SPOILERS FÖR BOKEN!

Det som gör mig orolig är snarare bokens "huvudperson", Doug Milford. Kommer ni ihåg Doug Milford? Brorsan till stadens borgmästare som hade kanske 20 minuters screentime under serien och var med i en av de mest bortönskade bihandlingarna? Den när han gifte sig med en guldgrävare till kvinna som hade ihjäl honom på bröllopsnatten? Jepp, I shit you not, han har den klart mest betydande rollen i undersökningen. Milford visar sig ha varit en högt uppsatt agent som arbetat över organisationsgränserna för flertalet presidenter under 1900-talet.

Hans huvuduppdrag har varit att styra upp undersökningarna om UFO-fenomenen som verkligen tog fart efter Roswell, 1947. Vad som följer är en amerikansk skröna som hade passat bra in i The X-Files  men känns helt i strid med Twin Peaks kontext. Dessa saker var en del av originalserien, med referenser till Project Blue Book och annat, men Mark Frost hamrar verkligen in det här under åtminstone hälften av boken. Tack och lov räddar han upp situationen något de sista sidorna. Det är med största sannolikhet inte utomjordingar det handlar om. Tack, tack, tack och åter tack. Det gör dock inte att min oro blidkas helt. Lite ironiskt anmärker Frost själv på det här i Milfords egen "röst": "Why am I telling you this? he went on. 'A secret's only a secret as long as you keep it. Once you tell someone it loses all its power - for good or ill - like that, it's just another piece of information." 

Som tidigare noterat räddar Frost upp situationen själv och gör att mysteriet känns öppet igen när du slår igen boken. Jag kan dock inte rekommendera den här boken till någon förutom andra die hard-fans. Besviken, förvirrad men ändå med viss tillförsikt mot serien i vår. Viss...

Nobelpriset 2016 - eller: Huka er för finkulturgallan!

Grattis, Svenska Akademien. Ni har gjort en kulturgärning med att ge årets litteraturpris till Bob Dylan. Istället för en obskyr vitrysk diktare eller dylikt har ni valt en av 1900-talets mest älskade poeter och främsta textförfattare. Direkt höjs besvikna röster från kulturredaktioner i landet. Jag är inte den som är den. Jag förstår. Jag förstår att definitionen av litteratur som något som enbart finns mellan två pärmar lever kvar. Här är dock den stora "hemligheten": Om dessa kulturskribenter hade varit utbildade de senaste 15 åren skulle de insett att tiden sprungit iväg från dem.

Idag talar man inte längre om endast tryckt text i bokform som litteratur. Litteraturen är något levande som inte begränsas av hur den framförs. Orden måste finnas där, men sen då? Om vi tittar tillbaka i historien är några av de mest hyllade lyrikerna författare som framförde sina texter till musik. Ordet "lyrik" kan spåras tillbaka till antikens Grekland då många författare framförde sina verk ackompanjerade av lyra. Det är inte framförandet av texten som är det viktiga, det är texten som är det centrala.

Så när diverse litteraturkritiker ikväll dricker gravöl över Nobelprisets legitimitet känner jag mest att de borde lyssna en smula på Dylans texter. Inte bara hitlåtarna, utan även de långa (ibland för långa för att lyssna på) eposen. Lägg dem sida vid sida med tidigare prisade diktare och analysera. Om ni hittar en substansiell skillnad, ring mig. Eller som Nobel själv skrev i sitt testamente angående litteraturpriset: "en del [av priset ska tillfalla] den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning".

Och lägg av med att föreslå Håkan Hellström eller Beyonce till nästa år... really... skärp er.

Författare: Stephen King

År: 2015

Sidor: 434

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-473-69894-9

"For readers, one of life’s most electrifying discoveries is that they are readers—not just capable of doing it (which Morris already knew), but in love with it. Hopelessly. Head over heels."

1978: Morris Bellamy rånmördar John Rothstein, tillbakadraget författargeni ansvarig för Jimmy Gold-trilogin. Bellamys motiv, även om han är intresserad av pengar, är först och främst de åtskilliga romaner som Rothstein ryktats ha skrivit i sin självpåtagna exil, däribland kanske ett annat slut till hans älskade Jimmy Gold. För att spåret efter mördaren ska kallna gräver Morris ner både anteckningsböcker och pengar... och åker in för ett annat brott.

2010: 13-årige Peter Saubers önskar helst av allt att hans föräldrar skulle sluta bråka om pengar. När han tar en promenad ser han hörnan på en stor trunk sticka upp. Det blir början på både en lösning till föräldrarnas finansiella bekymmer och en besatthet med Rothstein. Men för en viss rånmördare ligger nästa intervju om villkorlig dom bara några år in i framtiden...

När jag var i mitten av tonåren läste jag J.D Salingers The Catcher In The Rye (1951) för första gången. Föga visste jag då att nämnda bok var många knäppgökars bibel när det gällde tonårsångest. Likt Salinger har Kings fiktive författare John Rothstein dragit sig tillbaka från allmänheten efter sin hyllade svit böcker. Likaså har även dessa skapat ett kultfölje och blivit en besatthet för många - inte minst bokens antagonist Morris Bellamy. Rothstein blir en mosaik dels av Salinger och dels andra berömda amerikanska författare såsom John Updike och Philip Roth. Även om han dör bara några sidor in i boken ligger hans spöke tungt över resten av romanen.

King skriver med en självklarhet och skärpa på senare år som jag inte sett hos honom tidigare. Hur mycket jag än älskar många av hans böcker måste till och med jag erkänna att han ibland blir för pladdrig. Inte så i Finders Keepers. Språket driver upp tempot när det behövs och de sista hundra sidorna är mästerliga i sin suspens.

Finders Keepers är den andra boken i trilogin om Bill Hodges, protagonist i den tidigare recenserade Mr. Mercedes (2014). Hodges spelar dock andrafiol både till Saubers och Bellamy i den här boken och det känns mest som att hans medverkan är att föra handlingen inför den avslutande delen, End Of Watch (2016). Berättelsen etablerar hans detektivbyrå, som delar namn med boken, men egentligen skulle hans roll kunna innehas av någon annan. Därmed inte sagt att det inte är trevligt att återse honom, men han har inte många stunder då hans handlingar spelar någon avgörande roll.

Det är också karaktärerna som gör Finders Keepers till en något svagare bok än sin föregångare i serien. Bellamy är en bra skurk, men när man försöker följa upp en av sin karriärs bästa antagonister räcker det inte med bra. King har skrivit en bättre litterär marodör i sin skapelse Annie Wilkes från Misery (1988). Den karaktär som står ut mest är Saubers som King lyckas skriva som en förvisso intelligent men ändå mycket tonårsmässig karaktär.

Bokens slut hintar dock vidare till en mycket spännande del tre - om King kan hålla sig ifrån övernaturligheter. Om man inte haft ett uns av övernaturliga händelser i två delar rimmar det rätt illa att ha det i en avslutande del. Nåväl, Finders Keepers är ytterligare en välskriven och spännande bok på Kings CV under 2010-talet. Vette fanken om gubben inte upplever en renässans just nu.

Betyg: 4- ångestförebilder av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2014

Sidor: 427

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7503-515-4

"Most people are sheep and sheep don't eat meat."

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv och funderingar på om han ska ta livet av sig. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

Kings rykte som enbart skräckförfattare är något oförtjänt. Han har gjort nedslag i ett antal genres och stilar genom åren och många av hans mer atypiska historier har också blivit hans mest hyllade. Mr. Mercedes markerar den första riktiga thriller han skrivit, med undantag från den under pseudonym utgivna Rage (1977). Kanske något förvånande, men i och med att thrillergenren och skräcken ofta går hand i hand skulle jag tro att många av hans tidigare historier hade kunnat stå för sig själva som just thrillers om man redigerat bort skräckelementen. Mr. Mercedes är hursomhelst den första boken av tre om Bill Hodges och en mycket trevlig bekantskap.

King briljerar där han brukar, med sina karaktärer. Hodges må dela en del av klyschorna vi kan hitta i många thrillers, men de går aldrig till överdrift. Han framstår aldrig som en "superhjältedetektiv" utan behöver istället ta hjälp av vänner och bekanta för att lösa saker han helt enkelt inte har någon kunskap om. Hodges blir en ödmjuk Philip Marlowe och mer av en vardagshjälte än mästerdetektiv.

Även om Hodges och hans karaktär är välskriven är Kings verkliga seger karaktärsporträttet av Mr. Mercedes själv. Maken till obehaglig antagonist var det sällan jag läste! Mitt i sitt galna resonerande är han nämligen djupt mänsklig och uttrycker den obehagliga översittarandan man ofta hittar hos människor som blivit bittra på livet. Det är egentligen inte hans fel att han agerar som han gör - han har alltid en ursäkt. Avsnitten som beskriver hans komplicerade förhållande till sin mor är bland bokens bästa.

Mr. Mercedes är ännu en triumf för King och en välförtjänt sådan. Det kan inte vara lätt att bege sig in i en ny genre när man börjar närma sig 70 bast, men Kings berättarglädje och anda smittar av sig. Tempot är högt och jag hade så pass kul att jag beställde del två i serien redan när jag hade 100 sidor kvar. Det är ett gott betyg.

Betyg: 4 tyska muskelbilar av 5 möjliga

OBS! Uppdatering! The good people på Apart Förlag AB vill stötta sina författare och även ge er läsare av Skitfinkultur en chans till lite rabatt! Köp boken direkt från apartforlag.se så får Andersson bra mycket mer pengar än om ni skulle köpt den annorstädes. Dessutom, om ni anger rabattkoden SKITFINKULTUR får ni 10% på köpet. En serieskapare får betalt, du betalar mindre och allt är groovy. Win win!

Författare: Kim W. Andersson (med dialogassistans av C/M Edenborg)

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2012

Sidor: 125

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-74-2

Alena är inte som de andra flickorna på den snobbiga privatskolan Ekensberg. När hennes bästa vän Josefin hoppar från en bro börjar allsköns rykten spridas om att de två haft en romans - något socialt förbjudet i den hårda hackordningen bland skolans tjejer. Men även om Alena är utstött och mobbad har hon en hemlighet. Josefin är inte alls borta - hon är bara inte särskilt levande längre.

Alena markerar en viktig händelse i svensk populärkultur. Det är första gången på hur länge som helst som en serieroman med svenskt ursprung blir film. Dessutom är det kanske den första riktigt bra svenska skräckfilmen på decennier. För handen på hjärtat, det har gjorts tafatta försök inom genren i Sverige men merparten av slutresultaten har mest kunnat sägas vara "bra för att vara svenskt". Det är egentligen bara Henrik Möllers exkursioner ner i det mänskliga mörkret som varit något att se de senaste åren. Alena är något helt annat. I motsats till Möllers skräckfyllda produktioner i till exempel Lokalvårdaren (2014) håller sig Alenas källmaterial mycket mer åt traditionell skräck, men med en säregen och mycket svensk touch.

Tankarna går oundvikligen till Stephen Kings Carrie (1974), men där nämnda bok (och sedermera film) var djupt rotad i det förljugna amerikanska förortssamhället går Alena vägen med klasskillnader och sexuell läggning istället. Alena presenteras direkt som en outsider som inte hör hemma på Ekensberg och genom hela berättelsen uttrycks förakt för hennes sociala bakgrund, inte minst riktat från hennes huvudsakliga plågoande, Filippa.

Filippa är en otroligt bra skriven karaktär. Vi har alla träffat henne när vi gick i skolan, men Andersson skruvar upp henne till elva. Självgod, bortskämd och utan konsekvenstänkande blir hon den populära tjejen som alla egentligen hatade men samtidigt var rädda för. Precis som mobbarna i Carrie blir Filippa den drivande kraften som får allt att krascha, talande nog både i en duschscen och ett avslöjande på en fest. Andersson är en kombination av Stephen King och John Ajvide Lindqvist i sitt berättande och jag fullkomligen älskar det. Med sin tecknarstil, full av rundade konturer och välgenomtänkt färgsättning, har Andersson dessutom lyckats fånga sina miljöer perfekt.

Det är också det som gör att jag inte riktigt kan ge den här serieromanen högsta betyg. Jag vill helt enkelt ha mer. Jag vill ha en "special edition", utökad version med mer Alena, mer vedervärdig Filippa och mer förvirrade tonåringar. Det här är nämligen riktigt jäkla bra och en anledning att se filmatiseringen när den nu går upp på biograferna. Se filmen, läs boken och förbluffas över att det faktiskt görs bra svensk skräck i serieform och på duk.

Betyg: 4+ flickor som springer med saxar av 5 möjliga