Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2020

Av Ulf - 27 december 2019 10:17

 


Regi: J.J Abrams

Manus: J.J Abrams & Chris Terrio

Skådespelare: Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2527338/

 

När den sedan länge döde kejsar Palpatine på något vis verkar vara tillbaka tvingas Rey, Finn och Poe ut på en jakt för att ta reda på vad som egentligen pågår. Samtidigt försöker Kylo Ren, nu högste ledare av The First Order, slutföra vad hans morfar, Darth Vader, en gång föresatte sig att göra. Det drar ihop sig till en slutstrid som kommer avgöra galaxens öde.

 

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag avskyr J.J Abrams filmer. Folk har hyllat honom för att han tog upp facklan efter George Lucas prequels och förde historien vidare. Själv är jag av åsikten att vilken regissör som helst hade klarat av att göra något bättre än Lucas tågolyckor till prologberättelser. Abrams gjorde dock mer än vad plikten krävde med första filmen i den nya trilogin - The Force Awakens (2015). Ja, det är i princip en remake på första filmen från 1977, men som curtain raiser, det vill säga ett första kapitel i en filmserie och dess sätt att etablera den nya ordningen (no pun intended), fungerar den ypperligt.

 

Det samma kan jag tyvärr inte säga om 2017 års The Last JediNär jag recenserade den gav jag den en trea. När jag nu såg om båda de nya filmerna inför The Rise Of Skywalker märkte jag hur jäkla ihopklistrad den är. Den hänger inte ihop någonstans med nästan tragiskt uselt berättartempo och karaktärsögonblick som kommer från ingenstans alls. Jag hade knappast gett den en trea vid en omrecension. Den satte också Walt Disney Pictures och J.J Abrams i en prekär situation - hur fan räddar vi upp en trilogi där andra delen gör sitt yttersta för att motsäga den första? Svaret är att man gör så gott man kan. The Rise Of Skywalker är knappast en perfekt film, men med tanke på den uppförsbacke den tvingas starta i tack vare Rian Johnsons felsteg med förra filmen är det nästan ett under att den inte har fler logiska luckor i manuset.

 

Det som Terrio & Abrams lyckas med i sitt manus är att ge flertalet karaktärer en motivation till att göra saker som inte fanns i förra filmen. Det är också här jag för första gången känner att fokus ligger nästan helt på de nya karaktärerna. Ja, många karaktärer från de gamla filmerna är med även här, men med undantag av Palpatine tar de en mycket mer tillbakalutad roll än tidigare. Det är förvisso nästan ett måste med Han Solo borta (The Force Awakens), Luke Skywalker i de sälla jaktmarkerna (The Last Jedi) och Carrie Fishers död (jävla verkligheten), men skiftet av fokus är inte mindre välkommet för det.

 

Tyvärr har man också gjort valet att slänga in alla karaktärer man kunnat rättfärdiga att ha med i en eller annan cameo, samt presenterar nya karaktärer som antingen redan skulle varit etablerade sedan innan eller försvunnit i en manusrevidering. The Rise Of Skywalker är en film som formligen osar fan service och det är verkligen en mixed bag. Bara för att man kan visa något så behöver man inte göra det. Även problemet med tempot från förra filmen kvarstår. Första halvan av filmen ville jag mest bara skrika "andas, för helvete!" åt duken eftersom det är ett väldigt hoppande fram och tillbaka mellan planeter, actionsekvenser och jakten på MacGuffins. Runt mittstrecket börjar dock filmen fokusera allt mer på relationen mellan Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och det blir genast mycket bättre.

 

Jag har verkligen avskytt karaktären Kylo Ren i de tidigare filmerna och i och med The Last Jedi känner jag att hans historia inte fick tid att utvecklas. När den i den här filmen kommer till sin logiska slutpunkt känns det därför lite bitterljuvt. Om karaktären hade varit bättre skriven från början hade effekten blivit desto maffigare. Adam Driver gör vad han kan med rollen och han har trots allt fått några scener här som vida överträffar alla tidigare skrivna för karaktären. Daisy Ridley har konsekvent varit den bättre av de två och så även här. Driver har redan en betydande och imponerande karriär utanför Star Wars och jag både hoppas och tror att Ridley inte kommer ha några problem att staka ut en bana för sig själv i en post-Star Wars-värld.

 

Filmens två veteraner som får mest att göra framför kameran är Carrie Fisher och Ian McDiarmid. Fishers tragiska bortgång för några år sedan borde enligt all logik betytt slutet för hennes Leia, men med hjälp av Disney-magi och kreativ klippning har man lyckats få med henne i den här filmen också. Det är brutalt imponerande att man inte bara låtit hennes scener bli en hyllning utan att hon är en drivande karaktär i vissa skeenden. Jag tror att Fisher hade varit stolt. 

 

McDiarmid gör en repris på sin roll som kejsar Palpatine och ingen, absolut ingen, annan kan göra den rollen. Jag är väl sisådär imponerad av förklaringen till varför och hur karaktären överlevt, men så fort han börjar prata glömmer jag bort allt det där. Palpatine är en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag håller honom högre än till och med Darth Vader eftersom Vader hade försonande drag och avslutade sitt liv med en heroisk handling. Palpatine har inget av det. Han är ondska rakt igenom... och jag älskar det.

 

Så ja, Skywalker-sagan har kommit till ett bokslut. Är det en perfekt film? Absolut inte, men med tanke på oredan den hade att städa upp efter The Last Jedi är den ett smärre mirakel. Jag uppskattade den framförallt för hur den gick tillbaka till det cykliska berättande som genomsyrat sagan och till sist gör en ansats att bryta kretsloppet. Det är en tillfredsställande pang-pang-avslutning med mer hjärta än hjärna och om man ska ha en av dessa kvaliteter väljer jag alltid den förra... även om det svider lite att ge Abrams ett gott betyg. 

 

Betyg: 4- bokslut av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2019 12:08

 


Regi: Noah Baumbach

Manus: Noah Baumbach

Skådespelare: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Heyday Films

År: 2019

Längd: 137 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7653254/

 

Charlie och Nicole bor i New York med sin åttaårige son Henry. När deras äktenskap knakar i fogarna tar Nicole med sig Henry till Los Angeles där hon ska filma ett pilotavsnitt till en tv-serie. Charlie är till en början fast besluten att rädda äktenskapet, men när det visar sig att Nicole anlitat en advokat tvingas han inse att det är över och att han nu istället måste kämpa för delad vårdnad om Henry.

 

Det närmsta jag kommit till att vara gift var en förlovning som slutade i total misär. Därför är jag kanske inte riktigt rätt person att säga om Marriage Story är verklighetstrogen eller ej, men den känns verkligen brutalt äkta och ärlig. Det är mycket tack vare Adam Driver och Scarlett Johansson som båda återigen visar att de kan spela skjortan av de flesta när de inte är relegerade till tråkkaraktärer som Kylo Ren eller Black Widow. Det finns så många nyanser i deras spel tillsammans och regissör Noah Baumbach har medvetet låtit tagningarna dem emellan vara långa och nästan dogmaaktiga i sin stil. 

 

Baumbach har baserat mycket av manuset på den egna skilsmässan från Jennifer Jason Leigh och det är troligen därför det känns så äkta. Varken Charlie eller Nicole skönmålas utan båda har rejäla karaktärsbrister och det här är inte en fråga om vem som har rätt och fel. Snarare är det en jobbig situation med ett barn i mitten som skildras. Tankarna går till Kramer vs. Kramer (1979) och Scener från ett äktenskap (1974) och det är liknelser som förpliktigar. Samtidigt är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis, som Tolstoj sa.

 

Stort plus är det även för birollerna med en lysande Laura Dern som främsta höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att Dern får all beröm hon förtjänar nu efter en karriär precis, precis utanför de riktiga legendarernas. Även Julie Hagerty, Alan Alda och Ray Liotta är värda hedersomnämndanden. Marriage Story är helt enkelt en förbaskat välspelad film!

 

Det enda jag har att anmärka på är att berättarstrukturen gärna hade kunnat vara lite tajtare. Ibland blir det lite för långa transportsträckor, men om du vill se något sjukt deprimerande men ändå märkligt hoppfullt är Marriage Story bäst just nu.

 

Betyg: 4 förhållanden i kras av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2019 20:17

 


Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

 

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

 

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

 

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

 

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

 

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2019 12:30

 


Regi: Martin Scorsese

Manus: Steve Zaillian (efter Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses)

Skådespelare: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci mfl.

Produktionsbolag: Tribeca Productions/Sikelia Productions/Winkler Films

År: 2019

Längd: 209 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1302006/

 

Berättelsen om hur Frank "The Irishman" Sheeran steg i graderna hos den italienska maffian i Philadelphia och slutligen kanske, eller kanske inte, var inblandad i mordet på fackföreningsbossen Jimmy Hoffa. En episk berättelse i ordets sanna betydelse som tar sin början i efterkrigstidens ekonomiska boom i USA fram tills Sheerans död många år senare.

 

Den som känner mig vet att jag brukar skruva lite på mig när en film går över 125 minuter. Oftast är det ett tecken på att filmskaparen haft lite väl mycket kreativ frihet och ingen producent som vågat säga till hen att det är dags att klippa. Martin Scorseses The Irishman borde därför genererat åtminstone några suckar från mig med sin speltid på knappt 210 minuter. Scorsese tillhör dock de fåtal filmskapare som kan göra i princip hur långa filmer som helst och få dem att bara flyga förbi.

 

Sanningshalten i The Irishman kan förvisso debatteras, men likt Quentin Tarantino gjorde med Once Upon A Time... In Hollywood (2019) kan man se Scorseses film som en alternativ tolkning av nutidshistorien. Vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Jimmy Hoffa och Steve Zaillians manus presenterar en trovärdig teori. Zaillian baserade manuset på Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses där en döende Frank Sheeran erkände att han mördat Hoffa. Detta påstående har senare inte riktigt kunnat hålla vatten vid granskning, men rent teoretiskt skulle jag inte vara förvånad om det hände ungefär på det här sättet.

 

Ett stort samtalsämne har varit den skådespelarensemble som Scorsese lyckats knyta till projektet. På senare år har Robert De Niro varit en skugga av sitt forna jag, men i The Irishman tar han en gruvlig revansch på tvivlarna. Han är enastående i rollen som Frank Sheeran och har minst sagt namnkunnig hjälp i birollerna. Både Al Pacino (Jimmy Hoffa) och Joe Pesci (Russell Bufalino) gör fantastiska prestationer. Det är i princip omöjligt att peka på vem som är bäst av de tre, men om jag skulle välja någon som ligger en hårsmån över de andra blir det Pesci. Pesci hade egentligen gått i pension från skådespelandet när Scorsese tjatade sig till att han skulle spela rollen som Bufalino och det kan vi vara väldigt tacksamma för.

 

Den enda egentliga kritik jag har att rikta mot The Irishman har dock också med skådespelarna att göra. Eller, inte så mycket skådespelarna i sig som beslutet att "föryngra" dem på digital väg. Ibland funkar det bra, men lika ofta blir det en känsla av the uncanny valley. Framförallt är det bara bisarrt att höra Robert De Niro bli kallad för "kid". Den som lyckas bäst av trion när det gäller att anpassa sig är Pacino. Skådespel handlar inte bara om hur du ser ut utan också om hur du för dig. Pacino lyckas mana fram yngre versioner av sig själv när det gäller saker som gång, hållning och dylikt på ett sätt som framförallt De Niro kämpar med.

 

The Irishman visar på hur Scorsese fortfarande är en av världens främsta filmskapare genom tiderna. Hans känsla för karaktärer och detaljer är få förunnat. Avsätt en eftermiddag och se The Irishman. Den må vara lång, men när något är så här pass bra kan man ställa sig frågan om man ska se något riktigt bra som är långt eller två halvdana filmer med mer återhållsam speltid? Jag vet vad jag väljer.

 

Betyg: 5 things are what they are av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2019 15:45

 

Regi: James Gray

Manus: James Gray & Ethan Gross

Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Bona Film Group/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 123

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2935510/

 

Astronauten Roy McBride accepterar ett uppdrag för att undersöka mystiska elektromagnetiska pulser från Neptunus. Samtidigt som uppdraget är livsviktigt för mänsklighetens överlevnad har Roy också personliga skäl till att bege sig ut i solsystemets ytterkanter. Trettio år tidigare har hans far, Clifford, försvunnit tillsammans med den ambitiösa rymdstationen Lima i närheten av Neptunus.

 

Jag blir inte riktigt klok på Ad Astra. Produktionsmässigt är det här en fantastiskt snygg film som gör allt rätt i sin skildring av en framtid där mänskligheten flyttat ut till sina närmsta grannar, Månen och Mars. Designen är trovärdig och de problem mänskligheten fört med sig till sina nya himlakroppar är troligen så det också kommer utveckla sig i vår verklighet. Scenen är alltså satt för en fantasieggande resa som kanske kommer ha något att säga också. Det tråkiga är att den inte har det.

 

James Gray & Ethan Gross har tillsammans skrivit ett manus som är märkligt lättviktigt. De försöker utforska allt ifrån relationer mellan far och son McBride till jakten på utomjordiskt liv, men slutresultatet blir splittrat. Framförallt är den vetenskapliga slutsatsen i filmen så urbota dum att vem som helst hade kunnat lösa "problemet" genom enkel logik. Gray & Gross gör väldigt svepande generaliseringar, vilket skadar filmen som helhet.

 

Skådespelarmässigt är Ad Astra en blandning av högt och lågt. Det märkliga är att det ofta rör sig inom en och samma skådespelares arbete. Brad Pitt är stundtals lysande, stundtals väldigt oinspirerad och hans voice overs hade jag gärna kunnat vara utan. Tommy Lee Jones är den som kommer undan med mest heder i behåll som McBride den äldre.

 

Ad Astra är en axelryckning som hade kunnat bli så mycket mer. I händerna på en annan regissör och andra manusförfattare hade det här kunnat bli så pass episkt som herrarna Gray och Gross uppenbarligen ville att det skulle vara. Nu blir det mest en väldigt snygg teknikdemonstration med enskilda scener som är bra mycket bättre än helheten.

 

Betyg: 2+ rymdbabianer av 5 möjliga

Av Ulf - 25 augusti 2019 14:15

 


Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Bona Film Group/Heyday Films/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 161 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7131622/

 

Rick Dalton är en westernskådis på dekis som spenderar merparten av sina dagar tillsammans med sin assistent och tillika stuntman, Cliff Booth. Under 1960-talet sista år försöker Dalton hitta sitt fotfäste igen samtidigt som både Hollywood och landet i sig är i en våg av förändring. Och mitt i alltihop flyttar en viss Roman Polanski in i grannhuset tillsammans med sin fru Sharon Tate...

 

Tarantinos nionde film (hans egen numrering, så jag ska inte bråka med den) är ett porträtt av en av brytpunkterna i Hollywoods historia. Det lika tumultartade som förändringsbenägna 1960-talsidealet är på väg ut och nya skuggor lurar bakom varje hörn. Att Tarantino kan sin filmhistoria visste vi sedan innan, inte minst eftersom elaka tungor säger att han stjäl sina filmer från obskyra äldre diton, men Once Upon A Time... kan vara hans mest referensspäckade film hitintills. Det är namn, platser, musik och filmer som skymtar förbi under de närmre tre timmarna vi får följa Rick, men det är aldrig frågan om "referensstapling" - det vill säga när man övertydligt pekar på något och indirekt säger till publiken: "Ser ni? SER NI? SE!". Visst finns här referenser som alla som inte levt under en sten hela sitt liv plockar upp direkt, men jag tror ändå att du bör vara åtminstone ganska allmänbildad inom lite äldre film för att få ut mest av Once Upon A Time...

 


Att Tarantino kan regissera skådespelare är inte heller det någon nyhet och Once Upon A Time... är full med bra rollprestationer. Kombon DiCaprio och Pitt har en väldigt fin kemi tillsammans men det är framförallt den förra som spelar skjortan av samtliga inblandade. Ny Oscarsnominering inkasseras i januari. Även Margot Robbie går från klarhet till klarhet. Robbie avfärdades tidigt i sin karriär som "just another pretty face", men hon blir bättre i varje roll jag ser henne i. I Once Upon A Time... är hon lysande som den storögda och varma Sharon Tate.

 

För den som har lite koll på nutidshistoria så vet ni vad som händer på slutet... fast ändå inte. Ja, Mansons familj är med även här, men Tarantinos lösning är så briljant och oväntad att även om jag skriver att du inte kommer vänta dig slutscenerna kommer de slå dig som ett bowlingklot i skrevet. Det gör också filmens väldigt långsamma partier värdefulla... till en gräns.

 

Tarantino har sedan det tidiga 2000-talet gjort konsekvent längre filmer. Jag tänker inte sitta och räkna minuter i varje produktion han gjort, men undantaget Death Proof (2007) har alla hans filmer sedan 2004 varit över 150 minuter (återigen, med mannens egen numrering som räknar Kill Bill (2003) som en film, inte två) långa. Man hade utan problem kunnat klippa bort en halvtimme av Once Upon A Time... och fått den att flyta bättre. Framförallt är det väldigt många scener där karaktärer kör genom L.A utan någon dialog, mest för att Tarantino ska visa landmärken och spela musik. En eller två sådana scener hade varit helt på sin plats, men när de återkommer hela tiden blir de till sist ganska tröttsamma. 

 

Once Upon A Time... kan vara den mest Tarantino-aktiga film som Tarantino gjort. Den landar inte bland hans bästa eller sämsta. Om någon hade undrat över Tarantinos stilistiska drag hade jag visat dem den här filmen. Fast även en "medelmåttig" film med Tarantinos höga standard ligger skyhögt över det mesta du kan se. Rekommenderas för Tarantino-fans och filmnördar, kan bli lite väl långsam för andra. Se och avgör!

 

Betyg: 4 attackhundar av 5 möjliga

Av Ulf - 29 april 2019 09:23

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 181 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154796/

 

Efter att Thanos fingerknäppt bort hälften av allt liv i universum försöker våra hjältar fortsätta med sina liv bäst de kan. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom alla har förlorat någon och världen har i princip kollapsat under det kaos som Thanos handling ledde till. När Scott "Ant-Man" Lang till sist hittar hem igen efter att ha varit strandsatt i en subdimension väcks dock ett visst hopp. Det visar sig att medan Scott varit borta i fem år i vår verklighet har han bara upplevt det som en ytterst kort tidsperiod själv. Kanske, bara kanske, kan Scotts resa vara nyckeln till att resa i tiden...

 

Avengers: Endgame är den "avslutade" delen i allt vad MCU har jobbat mot sedan 2008 års Iron Man i den utan tvekan längsta moderna filmsagan med sina 22 filmer. I regel har filmerna alltid varit sevärda och även bjudit på några fantastiska installationer genom åren. Förra årets Infinity War var en tour de force i hur man gör en ensemblefilm med så mycket innehåll att den egentligen inte borde fungera men gör det ändå. Bokslutet som är Endgame lyckas tyvärr inte leva upp till varken denna films lagda grund eller mina högt ställda förväntningar.

 

Marvel har alltid lyckats bättre än huvudkonkurrenten DC när det gäller sina superhjältefilmer i och med att man kommit ihåg vad man är - popcornunderhållning med hjärta, humor och en lite smartare framtoning än sin konkurrent. Första delen av Endgame är istället en långsam deppfest som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det blir väldigt tydligt när MCU:s mer komiska hjältar får en större roll efter cirka halvtidsstrecket. Ja, det är klart att en film som tar vid efter att hälften av allt liv i universum blivit utplånat inte är en skrattfest från bildruta ett, men första halvan är så tjurig och feldisponerad att jag mest satt och gäspade.

 

Filmens andra halva är mycket bättre, med vissa undantag. Jag inser att det är klart att man ville göra den här filmen så svulstig man bara kunde, men det blir ibland för mycket. Där Infinity War lyckades ge en stor andel av sina hjältar betydande roller känns dessutom Endgame mer fokuserad på de "officiella" Avengers-medlemmarna än något annat. Det är klart att det är en Avengers-film, men detta val gör att den ironiskt nog, trots sin speltid på över tre timmar, känns som en mindre film i skala i jämförelse med vad Infinity War byggde upp. Merparten av hjältarna är mer eller mindre bara där och får några ögonblick som mer känns som cameos än något annat.

 

Det som verkligen funkar med Endgame är skådespelet och actionsekvenserna. Chris Evans och framförallt Robert Downey Jr. gör sina kanske bästa tolkningar av sina repektive roller och Mark Ruffalo får äntligen mer att göra som Bruce Banner/Hulk än att gorma att han är arg. Manuset fungerar också tämligen bra, även om det baserar sig på mer eller mindre ologiska tidshopp. Däremot borde någon verkligen ha hittat klippsaxen. Endgame är alltså över tre timmar lång. Ingen superhjältefilm ska vara över tre timmar lång. Punkt. I motsats till den 149 minuter långa Infinity War verkar ingen ha bromsat bröderna Russo i Endgame och på så vis blir det här en alldeles för lång film. 

 

Endgame är, trots min kritik, ingen dålig film. Det är inte ofta jag säger att jag hade önskat att man delat upp en film i fler delar, men om man hade kunnat lösa diverse skådespelares kontrakt hade en tvådelad Endgame varit en mycket bättre väg att gå. Två tvåtimmarsfilmer istället för en tretimmarsfilm hade gett mer utrymme för karaktärerna och troligen också gett en mer logisk struktur att följa. Endgame är i sin nuvarande form en svulstig koloss på lerfötter som inte faller, men svajar betänkligt. Flertalet briljanta ögonblick, stora gester som funkar och lika många som missar och ett regissörspar i stort behov av en producentpiska. Inte vad jag ville ha, men en fungerande film.

 

Betyg: 3 besvikelser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se