Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2016

Av Ulf - 26 december 2015 22:39

 


Regi: Lenny Abrahamson

Manus: Emma Donoghue (baserat på hennes egen roman)

Medverkande: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers mfl.

Produktionsbolag: A24/Element Pictures/No Trace Camping

År: 2015

Längd: 118 min

Land: Irland/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3170832/

 

Femårige Jack har vuxit upp tillsammans med sin mor Joy inlåst i ett rum av en kidnappare. Jack, som levt hela sitt liv i det lilla rummet, tror inte på världen utanför utan känner att det är något som mamma bara har hittat på. När de båda lyckas med sin plan för att fly sin fångenskap väntar dock kanske en ännu större utmaning - för Joy att anpassa sig till livet utanför igen och för Jack att möta världen för allra första gången.

 

I februari kan vi nog gratulera Brie Larson till en Oscar. Larson gör en riktig knockout-prestation i rollen som Joy och jag skulle bli mycket förvånad om någon kan hota henne. Emma Donoghue har skrivit en roll till henne utifrån sin egen bok som är något av det starkaste jag sett på film i år. Stark som en lejoninna och samtidigt sårbar gör hon Joy till en av de mest minnesvärda karaktärerna på duken under 2015. Till stor del är det också Jacob Tremblays förtjänst i rollen som Jack. Tremblay är bara nästa i raden av fantastiska barnskådespelare från de anglosaxiska länderna. Vi har inte lyckats med någon motsvarighet i Sverige. Om det är som så att Tremblay väljer att fortsätta med skådespeleriet när han växer upp lär han ha en lysande framtid.

 

Donoghues tidigare nämnda manus är även det bland de mest välskrivna i år. Tyvärr känner vi igen historien från verkligheten - en knäppgök kidnappar en tjej och får barn med henne. Det som gör Donoghues manus mer intressant än de flesta är det fokus hon väljer att lägga på livet efter att mor och son sluppit fria. Det är lätt att glömma bort det enorma Stockholmssyndrom som fångar i den här situationen ofta drabbas av och Donoghue går varsamt runt senastionalistiska fällor och trampade stigar. Room lyckas vara en otroligt mörk film samtidigt som hoppet lyser igenom, inte minst i att se hur Jack anpassar sig till världen utanför.

 

Room är en film för filmälskaren. Den kommer inte dra in löjliga summor på bio, men det är inte heller det som är poängen. Det här är en lågmäld independentproduktion som lyckats bryta igenom studiosystemet. Det är anmärkningsvärt bara det. Med Donoghues manus, Larsons spel och Lenny Abrahmsons lysande regi är detta ett djupt emotionellt kammarspel som rekommenderas.

 

Betyg: 4 trädgårdsskjul av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 23 december 2015 19:45



Regi: Ridley Scott

Manus: Drew Goddard (baserad på Andy Weirs bok)

Medverkande: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/TSG Entertainment/Scott Free Productions mfl.

År: 2015

Längd: 144 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3659388/

 

När det tredje bemannade uppdraget till Mars hamnar i en kraftig storm tvingas astronauterna överge sitt läger och ge sig av i förtid. En av astronauterna, Mark Watley, försvinner i stormen och antas vara död. När han vaknar upp någon dag senare inser han att han är helt ensam på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån eller kommunicera med uppdragsledningen.

 

Det ska sägas att jag inte hade alltför stora förhoppningar på The Martian. Tyvärr tycker jag att Ridley Scott har gått rejäl kräftgång i sin karriär de senaste 15 åren med den ena besvikelsen efter den andra. Tillsammans med manusförfattaren Drew Goddard, mest känd från sina projekt med J.J Abrams, gör Scott dock en fantastisk comeback med The Martian som jag inte hade vågat hoppas på.

 

The Martian är science fiction ut i fingerspetsarna. Låt mig förklara. Som den flitige läsaren vet är jag extremt svag för science fiction och förlåter det mesta bara jag får se rymdskepp. Med det sagt kommer det ganska få renodlade science fiction-filmer på ett år. Den andra delen, fiktion, brukar filmerna klara av utan problem. Det är vetenskapen som ställer till det. Antingen är den på tok för otrolig ens i ett teoretiskt perspektiv eller så saknas den helt. The Martian gav mig tillräckligt mycket vetenskap för att grotta ner mig fullständigt samtidigt som den berättar en modern Robinson Crusoe som engagerar. Det finns egentligen bara en rejäl lucka i vetenskapen som jag hittade och även om den är stor (en storm på Mars fungerar inte som en storm på Jorden...) kan jag förlåta den för resten av äventyret den ger mig.

 

Föga förvånande är det här Matt Damons film. Den allra största delen av speltiden spenderar vi ensam med Damons karaktär, men i motsats till Daniel Defoes karaktär blir det aldrig långdraget. Isolationen på Mars blir snabbt filmens antagonist, men samtidigt har den en fantastisk skönhet som man lyckats fånga perfekt. Filmen är full av namnkunniga skådespelare, men det är egentligen bara Jessica Chastain och Jeff Daniels som har något ordentligt att göra. Chastain är bra (vilket hon alltid är när hon inte jobbar tillsammans med inkompetenta regissörer), men jag kommer aldrig vänja mig vid att se Daniels i seriösa roller efter att främst vuxit upp med honom som ena halvan i Dumb & Dumber (1994). Som sagt är det här dock främst Damons film tillsammans med de fantastiska miljöerna man byggt upp och gott så.

 

Ridley Scott lyckas berätta en tajt historia utifrån Goddards manus som hela tiden pendlar mellan ensamhetens tystnad och det väldigt snabba och pratiga tempot på uppdragsledningen. Kontrasten blir väldigt bra. Jag måste även nämna boken som manuset är baserat på. Tydligen ska Alex Weir skrivit boken som en serie på nätet utan att ta pengar för den. När Amazon ville att han skulle släppa den via deras e-boktjänst släppte han den till det lägsta priset möjligt, 99 cent, för att så många som möjligt skulle kunna ha möjligheten att köpa den. Det är kärlek till litteraturen och sitt arbete!

 

The Martian är ett fantastiskt äventyr för alla som uppskattar science fiction. Det är en revansch för Scott som rest sig ur det mediokra träsk han befunnit sig i under 2000-talet. Den ligger perfekt i tiden i och med att NASA (konsulter till filmen) tillkännagjorde bara någon vecka innan filmen hade preimär att man hittat vatten på Mars. Visa den här filmen för naturvetenskapsintresserade elever och få dem att drömma. Rymden har sällan varit lika vacker som skrämmande som den är i The Martian. Alla filmer som kan få mig att omedvetet göra klyschan att ta dra mig själv lätt i håret och vråla "neeeeeej!" åt skärmen mot filmens peripeti kan inte få annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 röda planeter av 5 möjliga


Av Ulf - 22 december 2015 13:00

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. JordanSylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

 

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

 

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982)men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

 

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

 

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

 

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

 

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

 

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2015 14:30

 


Regi: J.J Abrams

Manus: Lawrence Kasdan/J.J. Abrams/Michael Arndt

Medverkande: Harrison Ford, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Truenorth Productions

År: 2015

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2488496/

 

Trettio år efter att rebellerna besegrat Imperiet står galaxen inför ett nytt hot. Ur Imperiets aska har den så kallade First Order rest sig, med huvudmål att hitta och likvidera Luke Skywalker. Orderns jakt för dem till ökenplaneten Jakku där en Stormtrooper med samvete och en enkel skrotletare kommer dras in i en konflikt mycket större än någon av dem kunnat ana...

 

Den 19:e augusti 1999 satt jag i samma biosalong som jag satt i igår och fick se en del av min barndom krossas. Visst låter det dramatiskt, men jag har fortfarande, 16 år senare, aldrig blivit så besviken på en film som jag blev på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Saken var den att ingen ville ha filmen från första början. Vi ville alla ha mer Star Wars, men vad i princip alla ville ha var en fortsättning, inte en tillbakablick. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ändå var okej, eftersom filmerna skulle bli sådana framgångar att del 7 - 9 inte kunde vara långt borta. Som vi alla vet blev så inte fallet. Magin från de gamla filmerna var död.

 

Jag frågade mig själv om det var för att jag själv blivit äldre, men kunde snabbt se att jag fortfarande kunde bli upp över öronen entusiastisk över andra, liknande, filmer. Så varför kunde inte Star Wars göra detlängre? Till sist kom jag fram till att även om originaltrilogin hade sina skavanker mot slutet var det filmer som kunde ses av alla. De var inte simplistiska på det sätt som de nya var, trots sin förankring i klassisk hjältemyt, och jag uppskattade dem på andra plan i takt med att jag blev äldre. Prequel-trilogin lyckades på samma gång vara mer komplicerade och samtidigt mer barnsliga, på gränsen till infantila. Den kombinationen sköt mitt intresse verkligen i sank. Men igår lyckades Star Wars göra mig åtta år gammal igen samtidigt som mitt vuxna jag kunde se att här fanns bottnar och förgreningar på samma sätt som i de gamla filmerna. För att citera Han Solo: "We're home."

 

Jag har verkligen försökt hålla mina förväntningar i schack, dels på grund av vad som hände när förra serien filmer började och dels för mannen i regissörsstolen. J.J Abrams har mycket att stå till svars för under sin tämligen unga karriär, men det jag främst tänker på är hur han lyckades förstöra min favorit-sci-fi, Star Trek, till den milda grad att jag är i någon slags förnekelse om att dessa filmer ens existerar. Hans stil passar Star Wars mycket bättre. Star Wars är, handen på hjärtat, väldigt enkla filmer. De ställer inte särskilt stora krav på tittaren med en enkel dualism (läs: ond vs god) och en klar linje däremellan. När jag såg om episod 4 - 6 inför den här filmen slogs jag av hur hårt det här temat med ljus och mörker verkligen bankas in. Det passar Abrams bättre än Star Treks ofta ganska långsamma muserande om rätt, fel och gråskalorna däremellan.

 

Allt är dock inte perfekt. Abrams och övriga manusförfattare till The Force Awakens balanserar hela tiden på gränsen mellan nostalgi och upprepningar. Framförallt i filmens mitt känner vi igen väldigt många detaljer och vändningar från episod 4 och 5. Jag förstår att man kanske inte vill ta ut svängarna i sin första film i franchisen, men The Force Awakens blir ibland lite för bekant. Rent berättartekniskt går det också lite för fort. Det känns som att det finns material till två filmer här och jag tror det också hade varit en bättre väg att gå.

 

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur det gamla gardet skådespelare återvänder till sina paradroller. Jag måste säga att de gör väldigt bra ifrån sig, framförallt Harrison Ford som verkar ha väldigt roligt i rollen som Han Solo. Det är svårt att prata om deras roller i detalj utan att spoila för mycket, så istället kan jag med glädje säga att nykomlingarna, Daisy Ridley och John Boyega, är väldigt bra. Deras kemi fungerar perfekt och Rey (Ridley) är i mina ögon en mycket starkare kvinnlig karaktär än det eviga hyllandet av Furiosa från Mad Max: Fury Road (2015) för några månader sedan. Adam Driver är tyvärr inte lika bra i rollen som den nye skurken Kylo Ren, men jag har en känsla av att han kommer revanchera sig redan i nästa film. I The Force Awakens blir han lite av en lättviktsversion av Darth Vader och hans motivation är ganska oklar.

 

Filmtekniskt är The Force Awakens nästan briljant rakt igenom, med några undantag. Jag förstår verkligen inte poängen med att göra vissa karaktärer datoranimerade. I episod 1 - 3 såg allt så plastigt ut ändå att det var designens minsta problem. I den här filmen står vissa karaktärer ut som fyrbråkar i kontrast till den annars så klassiska designen med maskiner som sett sina bästa dagar, luggslitna uniformer och kläder och en känsla av att det här är ett universum som folk lever i. I övrigt är jag helt ombord med omdesignerna som gjorts inför den här filmen. De följer en logisk utveckling från de gamla filmerna och det var allt jag ville ha! Den uppdaterade designen blir tillsammans med de teknologiska landvinningarna från 80-talet till magiska actionscener. De kan fortfarande inte riktigt tävla med slutstriden i episod 4, men det kan inget annat heller.

 

Sen är det den numera eviga frågan om 3D eller inte 3D. Ärligt talat hade jag kunnat ha eller mista den till den här filmen. Det är egentligen bara vid två tillfällen som jag kände att 3D-tekniken tillförde något - vid den inledande textcrawlen och till att ge scenerna i rymden ett extra djup.

 

Musiken, en mycket viktig del för alla filmer i serien, har som vanlig komponerats av John "Oscarssamlaren" Williams. Den är tyvärr inte riktigt i klass med tidigare filmer. Här finns inget starkt nytt tema som exempelvis huvudtemat från episod 4 eller Imperial March från nummer 5. Musiken är inte dålig på något sätt, men den saknar den där Williams-briljansen som de klassiska filmerna hade.

 

The Force Awakens är alltså ingen fullpoängare, men glädjen över att äntligen ha fått se en bra ny Star Wars-film på duk slår alla femmor i världen. I och med att jag såg om de gamla filmerna väldigt tätt inpå den här kan jag också sluta mig till vad som verkar vara konsensus - det här är en bättre film än den gamla trilogins avslutning, Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983), och det är ett smärre mirakel i sig självt. Den är bättre sammanhållen, har en klarare struktur och de sista 20 minuterna satt jag med gåshud i biofåtöljen. Just avslutningen är bland det bästa i hela serien, alla kategorier, och lovar mycket, mycket gott inför episod 8. Tillfredsställelsen av att gå ut från biosalongen efter att ha fått se en av filmhistoriens största comebacks var som att tända en cigarett och fråga: Was it good for you?

 

Betyg: 4+ berättigade wookievrål av 5 möjliga

Amy

Av Ulf - 1 december 2015 15:49

 


Regi: Asif Kapadia

Manus: N/A

Medverkande: Amy Winehouse, Mark Ronson, Mitch Winehouse mfl.

Produktionsbolag: On The Corner Films/Universal Music

År: 2015

Längd: 128 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870648/

 

Asif Kapadia ger ett porträtt av den fantastiska jazzsångerskan Amy Winehouse. Med tidigare ovisat material från Amys uppväxt fram till hennes alldeles för tidiga död vid 27 års ålder är det en historia om talang, beroende och alla som ville ha en bit av den finansiella succé som hennes musik utgjorde.

 

Amy Winehouse blev den senaste (och förhoppningsvis sista) medlemmen i Klubb 27 - den ålder då en rad talangfulla musiker har dött av missbruk och hårt leverne. Tyvärr är det historia som upprepar sig om man så heter Amy Winehouse, Jim Morrison eller Kurt Cobain. Tidiga trauman, allvarliga eller inte, fungerar som en katalysator som tillsammans med musikernas starka personligheter och bildar en perfekt storm. I Winehouse fall var traumat när hennes redan frånvarande far lämnade familjen för en annan kvinna. Kapadia visar med all önskvärd tydlighet i sin film hur detta formade Winehouse privatliv med hennes benägenhet att falla för män som till största del var svin som drog henne djupare ner i det självdestruktiva hål hon redan befann sig i.

 

Amys styrka ligger i att den visar allt det här utan att skriva tittaren på näsan. Den går att se som en rak dokumentär om Amy Winehouse karriär, men även som ett gripande personporträtt. Vi har alla känt eller känner en "Amy" i våra liv och igenkänningsfaktorn är således hög. Winehouses texter får nytt liv när de sätts i kontext av vad som hände i hennes liv och flera historier är riktigt hjärtskärande. I bakgrunden finns också hennes far, som lägligt dök upp i bilden igen när hans dotter blev känd.

 

Filmen visar också på ett väldigt tydligt sätt hur kändisjournalistiken kan undergräva en person som försöker ställa sig upp. Det finns en massa filmer som skildrar detta, men sällan har det känts så påträngande som i Amy. Kapadia sätter tittaren i Winehouse skor och varje gång hon lämnar en byggnad nästan bländar kamerablixtarna oss. Det är ett väldigt effektivt stilgrepp.

 

Om du gillar bra röster, tragiska levnadsöden och musik får Amy inte missas.

 

Betyg: 4 gudabenådade röster av 5 möjliga

Av Ulf - 28 november 2015 01:23

 


Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Kirby Dick, Amy Ziering, Amy Herdy mfl.

Produktionsbolag: CNN

År: 2015

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4185572/


Kirby Dick, regissör bakom den Oscarsnominerade The Invisible War (2012), gör ett nytt nedslag i ämnet våldtäktskultur tillsammans med Amy Ziering och Amy Herdy. Den här gången riktar Dick in sig på den mängd våldtäktsfall som årligen rapporteras av kvinnor och män vid amerikanska universitet och colleges, men som sällan eller aldrig leder till något åtal eller ens avstängning.

 

Kirby Dick är en återkommande dokumentärfavorit för mig och det är kul att se att han återigen har finjusterat sin stil och sitt tillvägagångssätt när han talar om svåra frågor. Filmen följer framförallt Andrea Pino och Annie E. Clark som efter att ha fått se sina våldtäktsmål avskrivna som något man helst inte talar om bildade en grupp för att stödja kvinnor och män i samma situation. Det är frustrerande att se hur de hela tiden blir motarbetade och förminskade, men det faktum är att de båda har dragit igång en rejäl rörelse i USA för att komma till bukt med problemet. Pino och Clark står som bevis för att den enskilda människan faktiskt kan få gamla mossiga institutioner att gunga betänkligt.

 

Dick driver en tydlig tes att det är i mångt om mycket "affärsmodellen" med att lärosäten är beroende av donationer som gör att problemet blir än värre än vad det skulle ha varit annars. De medverkandes fruktansvärda berättelser och det faktum att universitetsdomstolarna inte tycks göra något åt saken tycks stödja hans farhågor. När ett undersökningsresultat presenteras som säger att 90% av alla rapporterade våldtäkter på amerikanska universitet begås av återfallsförbrytare och att dessa återfallsförbrytare utgör cirka 5 % av den manliga studentkåren blir man minst sagt äcklad. Flertalet förbrytare i filmen får komma undan straff för att de tillhör skolans idrottselit. Även detta diskuteras och att collegeidrotten drar in miljarder (!) varje år gör spelarna till superstjärnor. Som vi alla vet är kändisar inte riktigt lika besvärade av lagen som vi vanliga dödliga...

 

Vi känner igen retoriken här hemifrån också. Det är mycket prat om alkohol, korta kjolar och annat som inte spelar någon som helst jävla roll. Det är bara det att synsättet är uppskruvat till tusen i Dicks berättande om USA. Det går liksom inte att förneka heller när man presenterar kalla fakta utan rum för tolkning. Här är siffrorna svart på vitt. Däremot ställer jag mig lite frågande till varför i princip inga av de anklagade, varken förövrare eller universitetspersonal som inget gör, ställs mot väggen eller får föra sin talan. Det är klart att The Hunting Ground står på offrens sida, men budskapet hade kunnat hamras in ännu hårdare om de ansvariga hade fått försöka slingra sig på film. Nu har de försökt stämma filmmakarna i efterhand, men som det ser ut nu kommer det inte bli någonting av det.

 

The Hunting Ground är en gripande historia som behöver berättas. Dick skildrar skickligt de drabbades historier och använder både bild- och ljudspråk (däribland den fantastiskt sorgliga låten Til it happens to you av Diane Warren och med Lady Gaga... säker Oscarsnominering!) för att föra fram sitt budskap. Med ett bredare nät hade det blivit en femma, men nu gott och väl en fyra.

 

Betyg: 4 alla är lika inför lagen tills du inte är det av 5 möjliga

Av Ulf - 15 november 2015 20:44

 


Regi: Sam Mendes

Manus: John Logan/Neal Purvis/Robert Wade mfl.

Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: MGM/Columbia Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2015

Längd: 148 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2379713/


Efter händelserna i Skyfall (2012) har livet för de anställda på MI6 förändrats dramatiskt. Organisationen ska slås ihop med MI5 och 00-programmet ska läggas i malpåse. Samtidigt befinner sig 007 på ett osanktionerat uppdrag i Mexico City som leder honom till den mystiska organisationen Spectre. När Bond tas ur tjänst som en följd av uppdragets upplösning tvingas han bege sig ut på egen hand för att söka rätt på mannen bakom Spectre.

 

Jag tillhörde den lilla skaran som inte satte min martini i halsen av glädje över Skyfall. Sam Mendes första film om Bond kändes alldeles för långdragen och tappade rejält i fokus under andra halvan. Spectre har fått blandad kritik för att inte vara i nämnda films klass. Lyssna inte på den kritiken. Det här är den bästa Bondrullen sedan 2006 års Casino Royale.

 

Som sig bör med en Bondfilm tar Spectre avstamp i en riktigt spekatulär öppningsscen, denna gång satt under den mexicanska högtiden Dia los muertos. Jag kan ärligt talat säga att den här öppningssekvensen är den bästa jag sett i en Bondfilm - någonsin. Jag har sett samtliga filmer åtminstone två - tre gånger, men inget slår denna magiskt filmade öppningsscen. Med rekvisita och statister att dö för (heh...) och en kamera som följer Craig genom hela scenen utan ett enda klipp kan den få vem som helst att kippa efter andan. När det slätstrukna temat "Written on the wall" kommer igång efteråt är det nästan så man pustar ut av lättnad. 

 

Craig gör som vanligt bra ifrån sig som Bond och har placerat sig stadigt som nummer två på listan över skådespelare som porträtterat spionen. En av de stora förbättringarna från Skyfall är dock skurken. Mycket riktigt när det handlar om Spectre så är Blofeld tillbaka och med Christoph Waltz i rollen kan man inte gå fel. Waltz har ett speciellt sätt att spela skurk på, vilket vi har kunnat se i hans tidigare antagonistroller. Han kan pendla mellan att vara vardaglig och charmig till totalt livsfarlig och skrupellös nästa sekund. Waltz är fantastisk.

 

Spectre är dock inte en perfekt film. Som den längsta film i franchisen till dags dato skulle jag vilja skära ner ungefär 25 - 30 minuter av speltiden. Några av bihandlingarna drar ner tempot och kunde med fördel ha kunnat undvaras. Det skulle dessutom göra att man kom till bukt med mycket av den unkna kvinnosynen. Filmens huvudsakliga Bondbrud, Léa Seydoux, har åtminstone viss karaktärsutveckling och en egen röst. Det andra kärleksintresset, Monica Bellucci, är bara där och faller i samma fälla som många andra tidigare Bondbrudar - snygg men dum. Jag vänder mig även lite mot hur Spectre presenteras som organisation. I de gamla filmerna var de de mystiska männen runt ett sterilt ovalt bord och tilltalade varandra främst med nummer istället för namn. Här känns de mer som en sammanslagning riskkapitalister utan skrupler.

 

Med sina halsbrytande actionscener, ett smart skrivet manus och en Craig och Waltz i högform är Spectre ändå ett måste för alla diggare av 007. Och den där jäkla öppningsscenen alltså...

 

Betyg: 4 mexicanska dödsmasker av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 5 oktober 2015 10:45


 

Regi: Pete Docter & Ronnie Del Carmen

Manus: Pete Docter/Meg LeFauve/Josh Cooley

Medverkande: Amy PoehlerPhyllis Smith, Richard Kind mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2096673/

 

Rileys väldigt harmoniska liv i Minnesota blir ställt på ända när familjen beslutar sig för att flytta till San Francisco. Inne i Rileys huvud försöker hennes känsloliv, under ledning av Joy, hantera den nya situationen, men när en av dem, Sadness, börjar uppträda konstigt blir det allt svårare att hålla Riley välbalanserad.

 

Jag gillar verkligen Pixars animerade rullar, men jag tycker fortfarande inte att de överträffat Up (2009). Medan Inside Out handlar om känsloliv rakt av lyckades Up spela på mina känslosträngar till den milda grad att jag stortjuter varje gång jag ser den. Det är stort att få en 33-årig man att hulka. Inside Out lyckas inte riktigt med samma sak. Det är en välskriven och smart film, men problemet är att den blir lite för smart för sitt eget bästa ibland. Inside Out formligen sprudlar av idéer, men många av dem säger emot sig själva och fungerar inte om man väl börjar tänka på dem. Somliga kanske gör invändningen att det här är en barnfilm och att den inte behöver typen av denna interna logik, men jag håller inte med. Att göra avkall på logiken för barnunderhållningsberättande är att fördumma barn. 

 

Det må låta grymt, men vad jag eftersöker är ett trauma. Rileys liv är, trots svårigheterna hon stöter på, ganska strömlinjeformat och vanligt. Om manusförfattarna hade utforskat de verkligt stora känslostormarna hade filmen kunnat bli intressantare. Ett exempel på detta hade kunnat vara att en familjemedlem blir allvarligt sjuk. Filmen behöver då inte sluta på en deprimerande ton utan familjemedlemmen kan bli frisk i slutet. Samtidigt har vi fått en riktig genomgång av den kakafoni som känslorna ställer till med i ett sådant här läge. Manusförfattarna gör flera ansatser till att göra något liknande, men vågar aldrig riktigt ta steget fullt ut. Sensmoralen, att man behöver sorg och glädje i sitt liv, är fin, men skulle kunna tryckas på ännu mer med något verkligt dramatiskt.

 

Trots min kritik gillar jag Inside Out för vad den är. Jag hade troligen gillat den ännu mer om folk inte behandlat den som det bästa sedan skivat bröd. Röstskådespelarna gör ett mycket bra arbete, inte minst Phyllis Smith som Sadness. Kul också att Kyle MacLachlan har fått en stor roll som Rileys pappa. Absolut värt din tid, men inte den klassiker som alla säger.

 

Betyg: 4 tanketåg av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards