<a href="http://skitfinkultur.bloggplatsen.seskitfinkultur.bloggplatsen.se" title="Skitfin kultur">Skitfin kultur

Sicario

Best Editing

Best Production Design

Bridge Of Spies

Best Costume Design

Carol

Cinderella

The Danish Girl

Best Makeup & Hairstyling

100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

Best Original Score

Bridge Of Spies

Carol

The Hateful Eight

Sicario

Best Original Song

Earned It - 50 Shades Of Grey

Manta Ray - Racing Extinction

Simple Song #3 - Youth

Til It Happens To You - The Hunting Ground

Writing's On The Wall - Spectre

Best Sound Mixing

Bridge Of Spies

The Martian

Best Sound Editing

Best Visual Effects

Best Documentary, Short

Body Team 12

Chau, Beyond The Lines

Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah

A Girl In The River: The Price Of Forgiveness

Last Day Of Freedom

Best Documentary, Feature

Amy

Cartel Land

The Look Of Silence

What Happened, Miss Simone?

Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom

Best Short Film, Animated

Bear Story
Prolouge

Sanjay's Super Team

We Can't Live Without Cosmos

World Of Tomorrow

Best Short Film, Live Action

Ave Maria

Day One

Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)

Shok

Stutterer

Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

The Big Short

Kommentera

Av Ulf - 10 januari 2016 19:15

Regi: Adam McKay

Manus: Charles Randolph & Adam McKay (baserat på Michael Lewis bok)

Medverkande: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment & Regency Enterprises

År: 2015

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1596363/

Michael Burry, förvaltare av en större hedge fund, upptäcker en lika fantastisk som oroande sak på sitt kontor år 2005. När han analyserar siffrorna för den amerikanska bostadsmarknaden får han dem inte till att gå ihop. Vad han upptäcker är ett system som är dömt att kollapsa. Problemet är att ingen tror på honom. När han till sist får tag i någon som lyssnar på honom blir det starten för ett moraliskt spel om man ska tjäna pengar på bankernas dumhet eller inte samtidigt som man vet att miljontals världen över snart kommer stå inför ekonomisk kris.

Jag lovar, jag är inte så här frikostig med betygen vanligtvis, men hitintills har jag inte sett en enda film som tippas bli nominerad till årets Oscarsgala som varit dålig. Det har nog aldrig hänt förr. Klart att det lär bli några slamkrypare i de tekniska klasserna, men hitintills håller storfilmerna verkligen stilen. Det gäller också för The Big Short.

Finanskrisen är ett vanskligt ämne att behandla på film. Det är inte direkt högoktanig action vi pratar om, utan snarare Exceldokument och fruktansvärt många gamla män i kostym. 2011 gjordes en väldigt bra insats till att skildra vad som gick fel i och med Margin Call (2011), men den här filmen är ännu ett strå vassare i sin analys. Charles Randolph & Adam McKay har adapterat Michael Lewis bok så att den känns i maggropen. När jag stängde av filmen efter eftertexterna mådde jag uppriktigt illa. Det här är kapitalismens absoluta avgrundshåla och Randolph & McKay skildrar väldigt skickligt hur giriga män och kvinnor kan göra vad fanken som helst när de ser människor som siffror och inget annat. Randolph & McKay guidar oss som inte pratar Nasdaq till frukost lätt och ledigt genom vad de komplicerade ekonomiska termerna egentligen innebär och visar dem för vad de är - fina ord på pyramidspel.

Skådespelarmässigt är The Big Short utsökt med kvartetten Christian Bale, Ryan Gosling, Brad Pitt och Steve Carrell i de största rollerna. Speciellt Bale och Carrell är fantastiskt bra. Bale är bra i allt han är med i, men Carrell går från klarhet till klarhet nu när han verkar ha fokuserat på filmer utanför dumkomedigenren. Först spelade han skjortan av de flesta i Foxcatcher (2014) och här får han göra en komplex roll där han slits mellan vad som är rätt och fel, samtidigt som han hela tiden säger exakt vad han tycker och tänker. Det är en karaktär som är väldigt enkel att tycka om och om det finns någon "hjälte" i den här soppan är det just Carrells roll.

Men det är just det, det är svårt att hitta någon hjälte i The Big Short. Slutscenen cementerar detta. Vem skulle tacka nej till en miljard dollar om man vet att det inte finns något man kan göra åt vad som kommer hända ändå? Det är det som gör den här filmen så pass bra - det är en mänsklig studie i moral och girighet samtidigt som det är en mycket viktig nutidshistorisk lektion som alla borde ta del av. För det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Det gäller bara att inte bli fångad med brallorna nere, för som mina husgudar Led Zeppelin sjunger till eftertexterna: "If it keeps on rainin', levee's goin' to break"

Betyg: 5 man kan dricka sig stupfull för mindre av 5 möjliga

Betyg: 5 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Sicario

Kommentera

Av Ulf - 9 januari 2016 13:57

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Thunder Road Pictures/Lionsgate

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3397884/

Kate Macer leder en insatsstyrka för FBI:s räkning när hon gör ett makabert fynd. Under en razzia uppdagas minst två dussin kroppar. När två agenter dessutom dör av en sprängladdning i ett anslutande förråd tror Kate att hon kommer ställas som ansvarig för deras död. Istället rekryteras hon till en avdelning som sysslar med narkotikaspaning på allra högsta nivå. I och med att hon blir lovad att de kommer hitta personerna ansvariga för alla de döda i huset går hon med på utnämningen. Snart upptäcker hon dock att gruppen hon nu arbetar för gör saker på väldigt eget sätt.

Emily Blunt har för mig alltid varit den där skådespelerskan som är med i filmer som nästan är riktigt bra, men som faller på en eller annan sak. En titt på hennes filmografi bekräftar också min uppfattning - det är sällan Blunt är med i något riktigt dåligt, men hon har heller inte varit med i något riktigt bra. Den uppfattningen hamnar på skam med hennes roll i Sicario. Tillsammans med Josh Brolin och en fantastisk Benicio Del Toro har hon äntligen landat en roll i en mycket bra film, kanske till och med den bästa thrillern under 2015.

Taylor Sheridan har skrivit ett väldigt hårdkokt manus. Från filmens öppning med en dov, dov bas som stegrar under hela inledningsscenen (och som fick mig att tro att jag hade fel på ljudsystemet) till den moraliska ambivalensen i vad som är det bästa att göra när båda alternativen är dåliga. Denis Villeneuve har fingertoppskänsla i skådespelarregin, framförallt i scenerna mellan Del Toro och Blunt, och går från klarhet till klarhet. Jag älskade verkligen hans förra film, Enemy (2013), och även om Sicario inte är riktigt lika bra är jag något lugnare av att veta att det är Villeneuve som kommer regissera uppföljaren till Blade Runner (1982) och inte Zack Snyder eller så...

Även fotot måste nämnas. Roger Deakins, den evige tvåan i fototävlingar med sina tolv Oscarsnomineringar och inga vinster, har stått bakom kameran och ger Sicario en känsla av att vara en större historia än vad den egentligen är. Arbetet med färg och skuggor är som vanligt imponerande när Deakins har filmat och det är mycket möjligt att han får en trettonde Oscarsnominering för fotot... som han sen kommer förlora till Emmanuel Lubzeki.

Med en imponerande ensemble, bra regi och ett tätt manus är Sicario ett måste för thrillerdiggaren. Den saknar den där sista skärpan som skickar upp den på högsta betygspinnen, men är fortfarande mycket sevärd. Och kul att Blunt fått göra något bra!

Betyg: 4 våldsamma gränsövergångar av 5 möjliga

Dela · Kommentera

The Danish Girl

Kommentera

Av Ulf - 6 januari 2016 17:44

Regi: Tom Hooper

Manus: Lucinda Coxon (baserat på David Ebershoff roman)

Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films/Pretty Pictures/Artémis Productions

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0810819/

Einar Wegener, konstnär i 1920-talets Köpenhamn, står som kvinnlig modell för sin fru Gerdas tavlor. Något väcks inom Einar som han inte kan förklara. Driften att klä sig som kvinna blir snart en drift att vara en kvinna - något som inte var alldeles enkelt i 20-talets Danmark. Einar tar rollen av sin "kusin" Lili och börjar leva ett dubbelliv samtidigt som Gerdas tavlor av sin make som kvinna börjar få stor uppmärksamhet i konstvärlden.

Eddie Redmayne har haft ett konstigt år. Det är inte omöjligt att han blir nominerad till både en Razzie och en Oscar om några veckor. Från den exceptionellt usla insatsen i skitfilmen Jupiter Ascending (2015) till den här fantastiska rollen som Einar Wegener/Lili Elbe är det svårt att veta vad man får av Redmayne. Regissör Tom Hooper har spelat till Redmaynes styrkor i den här filmen och han är perfekt castad. Redmayne är inte den typiske Hollywood-hunken utan fungerar som bäst i sådana här, mer känslosamma, roller.

Hans motskådespelerska, Alicia Vikander, har verkligen haft ett lysande år. I hennes roll i Ex Machina (2015) skrev jag att hon var den mest intressanta svenska skådespelerskan på vita duken just nu och det är något hon bekräftar i The Danish Girl. Vikander har ett äkta filmstjärneutseende och ett uttryck i sitt skådespel som påminner mig om äldre tiders dramadivor (i ordets positiva betydelse). I The Danish Girl påminner hon i sina bästa stunder om Garbo. Jag hoppas verkligen att vi får se Vikander i allt mer film nu när hon blivit ett etablerat namn på allvar. Nu när Jennifer Lawrence mest gör skräpfilm måste jag ju ha någon annan att drömma om...

Om skådespel och regi är mycket bra är manuset The Danish Girls svagaste kort. Det är inget dåligt manus överhuvudtaget, men vad jag önskar är en lite större kontext av hur det var att vara transsexuell under 1920-talet. Det är viktigt att poängtera att det här är inte en biografisk film som sådan. Författaren bakom boken, David Ebershoff, baserade förvisso sin historia på Wegeners liv, men tog sig så pass stora friheter att karaktärerna i princip är fiktiva. Det hade också öppnat för en mer ingående utforskning av just de transsexuellas rättigheter och liv i allmänhet och inte "bara" för en fiktiv person som råkar ha samma namn som en historisk förlaga.

För folk intresserade av LBGT-frågor och/eller bra dramafilm är The Danish Girl mycket sevärd, främst för Redmayne och Vikander, men filmens påstående att det är en sann historia (inte ens "inspired by" utan "true story") skadar den ganska rejält. Bra film, bättre research behövs.

Betyg: 4- Vikander-fanboys av 5 möjliga

Dela · Kommentera

The Hateful Eight

Kommentera

Av Ulf - 4 januari 2016 18:45

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company

År: 2015

Längd: 167 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3460252/

Prisjägaren John "The Hangman" Ruth har efter många om och men fångat in den efterlysta Daisy Domergue och ska föra henne till rättvisan i Red Rock. I det snöiga Wyoming-landskapet träffar han på en annan prisjägare, major Marquis Warren, som även han är på väg till Red Rock. De båda fastnar dock i en snöstorm och tvingas övernatta på en vägkrog/speceriaffär. Väl där träffar de på ytterligare en rad personer fångade i snöstormen. Men är alla vem de utger sig för att vara?

Förutom stolpskottet Death Proof (2007) har jag fortfarande inte sett en enda dålig film av Quentin Tarantino. Hans senaste större produktion, Django Unchained (2012) var Tarantinos första nedslag i westerngenren och även om den på sina ställen var riktigt bra tyckte jag aldrig den riktigt kom upp till sin potential. The Hateful Eight har i viss mån samma brister som Django (ingen film behöver vara tre timmar lång...), men väger upp det med ett manus som inte är av denna värld. Under hela den långa speltiden hade Tarantino mig som på nålar i det extremt täta kammarspel han målar upp.

Lika mycket som det är manusets förtjänst lyser skådespelarna rejält under Tarantinos regi. Allra mest lyser Samuel L. Jackson, Tim Roth och en Jennifer Jason Leigh i högform. Leigh visar att hon är en mycket skicklig skådespelerska om hon får rätt roll och regi. Förhoppningsvis är detta en nytändning för henne. Jackson gör en tämligen typisk roll för honom i Tarantinos produktioner, men vem bryr sig när han gör den så förbannat bra? Filmens absolut bästa scen är den där Jackson har en liten pratstund med annan karaktär om dennes son. Ingen kan berätta en hämndhistoria som Jackson. Tim Roth gör en roll som verkar som klippt och skuren för en annan skådis, nämligen Christoph Waltz. Han har i princip samma uttryck, men lyckas på något märkligt vis göra det till sitt eget. Roth visar återigen att han är en mycket underskattad skådespelare. Sen kan jag inte låta bli att undra - åldras Michael Madsen eller har han en mörk hemlighet? Han ser ju likadan ut nu som han gjorde 1995!

Det kanske inte är så märkligt att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. I intervjuer har Tarantino sagt att han mer än sneglat på John Carpenters nyinspelning av The Thing (1982), vilket är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Precis som till The Thing är det den oefterliknelige Ennio Morricone som ligger bakom musiken. Morricone har gjort hundatals soundtrack och även om detta inte är ett av hans allra vassaste är det fullt av briljanta kompositioner som ger filmen ytterligare en dimension.

Lägg ihop skådespelarinsatserna, musiken, manuset, regin och det mycket vackra fotot så är det väl själve fan att det inte kan bli högsta betyg trots allt! Anledningen är som sagt längden. Även om jag var intresserad rakt igenom finns det partier jag skulle valt att klippa bort. Filmen skulle tjänat på ett lite snabbare berättartempo och även lite skiftande fokus på några av karaktärerna. På det hela taget är det här dock en mycket bra film som fans av Tarantino, westerns eller smarta deckare inte får missa!

Betyg: 4+ hjälp Tarantino hitta klippsaxen! av 5 möjliga

Dela · Kommentera

Spotlight

Kommentera

Av Ulf - 2 januari 2016 12:45

Regi: Tom McCarthy

Manus: Tom McCarthy & Josh Singer

Medverkande: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content/First Look Media/Participant Media mfl.

År: 2015

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1895587/

Spotlight är den anrika tidningen Boston Globes mest hemlighetsfulla avdelning. Man rapporterar endast direkt till högsta ledningen och lämnas i stort sett fria att undersöka vilka historier man vill under långa tidsperioder. När tidningen 2001 får en ny redaktör insisterar han på att man ska gräva vidare i rykten om att den katolska kyrkan haft någonting med en sexskandal att göra. Vad de skulle upptäcka skulle komma att chocka världen.

Jag var lite skeptisk till Spotlight trots alla lovord den fått av kritiker i USA. Ännu en film om pedofiliskandalen, tänkte jag. Hade inte det gjorts till leda? Det skulle visa sig att det här är den slutgiltiga filmen om vad som egentligen hände när journalisterna på Boston Globe arbetade fram sitt avslöjande. Det faktum att filmen först och främst fokuserar på den journalistiska processen och inte på att grotta ner sig i hemska berättelser från offren gör att den får en helt egen ton. När en film dessutom är så pass välresearchad att Vatikanen, trots det känsliga ämnet, tycker att filmen är helt i sin ordning vet man att den är ytterst välskriven.

Thomas McCarthy har skrivit och regisserat film sedan 2003 års Station Agent och utöver ett stolpskott med Adam Sandler i The Cobbler (2014) har han bara varit inblandad i saker jag tycker väldigt mycket om. Då McCarthy började sin karriär som skådespelare vet han vad som krävs för att få ut de bästa prestationerna från alla inblandade utan att låta dem ta över filmen. Spotlight är ett perfekt exempel på ensemblespel. Trots stora namn, som förra årets Oscarsvinnare Michael Keaton, är helheten av skådespelare viktigare här än de enskilda prestationerna Därmed inte sagt att skådespelarna inte är bra. De som sköter sig allra bäst är Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Trots de fina insatserna är det dock manuset som har huvudrollen.

McCarthy och Singer har skrivit ett tätt manus som spelar som en slags journalistisk thriller. Det är ovanligt att se en sådan där en journalist inte försöker få fast en mördare. Spotlight är inte de överdrivna känslornas film utan använder sig av en väldigt fin isbergsteknik både i karaktärernas reaktioner och i dialogen. De vändningar och turer som teamets undersökning tar i snårskogen av byråkrati är fascinerande samtidigt som det underliggande samförståndet att "kyrkan har ju gjort så mycket bra, så vi ser genom fingrarna med detta" är mycket obehagligt. McCarthy och Singer låter dock inte Spotlight bli en onyanserad kritik mot religion utan gör en skillnad mellan personlig andlighet och organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Det är inte personlig andlighet som drar i krig i religionens namn (ett sådant hade blivit tämligen kortvarigt...) utan de stora organisationerna.

Spotlight lyckas med något mycket få filmer lyckas med - vara underhållande, upplysande och berätta en viktig historia. Den här historien måste berättas för att den inte ska få upprepas. Spotlight är för mig en av 2015 års absolut bästa och viktigaste filmer. Se den.

Betyg: 5 stoppade tryckpressar av 5 möjliga

Betyg: 5 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

Joy

Kommentera

Av Ulf - 1 januari 2016 17:00

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell

Medverkande: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Davis Entertainment/TSG Entertainment

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2446980/

Livet blev inte riktigt som Joy hade tänkt sig. Istället för att uppfinna fantastiska saker som alla kunde ha nytta av sliter hon på kundtjänst till ett flygbolag, är skuldsatt upp över öronen och har ett hus där hennes socialt fobiska mor bor i ett rum och hennes ex-make i källaren. En dag bestämmer sig Joy för att saker och ting måste förbättras. Hon ska ta världen med storm med sin revolutionerande mopp. Frågan är bara hur man får ut en produkt på marknaden?

David O. Russell har en märklig karriär. De filmer han gjort som fått vitt spridda lovord, exempelvis 2012 års Silver Linings Playbook, är fyllda av melodramatiskt trams om att kärlek är det enda du behöver för att övervinna psykisk sjukdom. Samtidigt har han gjort filmer som den fantastiska Three Kings (1999) som bortom sitt glättiga äventyrsyttre porträtterar krig på ett väldigt drabbande sätt. Joy tillhör tyvärr den första kategorin.

Löst baserad på affärsmagnaten Joy Manganos väg till rikedom och berömmelse berättar Russell en historia som inte engagerar nämnvärt. Jennifer Lawrence, en av Russells återkommande talanger, är som vanligt bra i sin roll och det gäller även för andra Russell-kändisar som Bradley Cooper och Robert De Niro (i en liten biroll som vanligt). Problemet är att Russell inte verkar veta vad han vill berätta.

Joy är lite som en kapitalistsimulator - få en idé, ta risker, bli rik. I och med att vi vet hur det kommer gå finns det ingen suspens i manuset. De hinder som Joy stöter på på vägen kan monteras ner enkelt med lite jävlar anamma. Om Russell satsade på trovärdigt drama fungerar det alltså inte särskilt väl. Eftersom filmen lanseras som en dramakomedi hade man kunnat tänka sig att de komiska elementen i filmen därför skulle vara starkare. Så blir inte fallet. Det är långt mellan skratten och när varken komik eller drama fungerar i en dramakomedi vet man att något är allvarligt fel. Det finns mycket coolare och mer intressanta kvinnohistorier i affärsvärlden än den om Joy Mangano (i alla fall i den version som presenteras här) så förhoppningsvis kommer den här filmen glömmas bort tämligen snabbt så Russell eller någon annan kan omgruppera och göra en bättre film än Joy.

Betyg: 2 bra skådespelarinsatser av 5 möjliga

Betyg: 2 · Film/TV · Oscarsgalan 2016

Dela · Kommentera

The Revenant

Kommentera

Av Ulf - 29 december 2015 18:15

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus: Alejandro González Iñárritu & Mark L. Smith (delvis baserat på Michael Punkes roman)

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Anonymous Content/Appian Way mfl.

År: 2015

Längd: 156 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1663202/

Någonstans i norra USA, 1832. Hugh Glass attackeras av en björn och blir lämnad att dö av sitt jaktlag. Fitzgerald, en medlem i jaktlaget som redan tidigare haft problem med Glass, sätts att vakta honom och ge honom en ordentlig begravning medan de andra drar vidare. När Fitzgerald vill bryta upp innan Glass har dött hamnar han i konflikt med dennes son - något som slutar med att sonen dödas. Mot alla odds överlever Glass sina skador och har bara en sak i sinnet - hämnd.

The Revenant ska ses på bio. Trots att jag såg den på en fin screener jag fick av New Regency är detta en av få filmer jag definitivt kommer se om på duk inför Oscarsgalan. Anledningen är fotot som är något av det vackraste jag sett. Emmanuel Lubzeki, Oscarsvinnare för sitt foto till Gravity (2013) och Birdman (2014), fortsätter sin makalösa karriär med ett foto helt upplyst av naturligt ljus. Det ger en fantastisk effekt, men jag vill bara poängtera hur förbannat svårt det är att få till den där effekten. Du kan ha all skicklighet i världen, men att jobba med naturligt ljus kräver lika mycket tålamod och en del tur för att funka. The Revenant är filmkonst i den allra högsta skolan.

De estetiska kvaliteterna till trots är The Revenant lite av en besvikelse. Tom Hardy är väldigt bra i skurkrollen och DiCaprio kommer troligen äntligen få ställa en Oscar i hyllan efter fyra tidigare nomineringar. DiCaprio gör en extremt fysiskt krävande roll (inte minst eftersom den till stor del spenderas krypandes genom snö...) och använder framförallt kroppsspråk för att förmedla sina känslor. Även musiken av återvändande kompositören Sakamoto är perfekt. Men sen är det manuset...

I grund och botten är det här en enkel hämndhistoria, baserad på verkliga händelser. Det är inget fel på hämndhistorier, men för att göra en välfungerande sådan behöver man berätta den mycket tätare än det görs i The Revenant. Det gör att jag blir rejält kluven till den här filmen. Jag brukar hävda att "plot is king" och det är bara en bonus om det dessutom bjuder på ögongodis. The Revenant verkar vara undantaget från denna regel. När den berör de centrala händelserna i historien är det bland det bästa jag sett under 2015, men för varje sådan scen och händelse får vi 20 minuters kravlande genom snö. Ja, det är vackert, men dessvärre också lite för långsamt för att skapa rejäl spänning. Symboliken i Glass personliga Golgatavandring går inte någon förbi (om inte så säger titeln rätt mycket) och ibland blir det lite för mycket långsamt lidande för filmens bästa.

Till syvende och sist måste jag ändå rekommendera The Revenant, inte för sina berättartekniska meriter som dess konstnärliga. Se den på duk. Det tänker jag göra när jag ser den igen i slutet av januari.

Betyg: 4- björnattacker av 5 möjliga