Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2016
Best Motion Picture
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bryan Cranston (Trumbo)
Matt Damon (The Martian)
Leonardo DiCaprio (The Revenant)
Michael Fassbender (Steve Jobs)
Eddie Redmayne (The Danish Girl)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Cate Blanchett (Carol)
Brie Larson (Room)
Jennifer Lawrence (Joy)
Charlotte Rampling (45 Years)
Saoirse Ronan (Brooklyn)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christian Bale (The Big Short)
Tom Hardy (The Revenant)
Mark Ruffalo (Spotlight)
Mark Rylance (Bridge Of Spies)
Sylvester Stallone (Creed)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)
Rooney Mara (Carol)
Rachel McAdams (Spotlight)
Alicia Vikander (The Danish Girl)
Kate Winslet (Steve Jobs)
Best Achievment In Directing
Adam McKay (The Big Short)
George Miller (Mad Max: Fury Road)
Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)
Lenny Abrahamson (Room)
Tom McCarthy (Spotlight)
Best Original Screenplay
Best Adapted Screenplay
Best Animated Feature
Boy And The World
When Marnie Was There
Best Foreign Language Film
Embrace Of The Serpent (Colombia)
Mustang (France)
Son Of Saul (Hungary)
Theeb (Jordan)
A War (Denmark)
Best Cinematography
Best Editing
Best Production Design
Best Costume Design
Cinderella
Best Makeup & Hairstyling
100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
Best Original Score
Best Original Song
Earned It - 50 Shades Of Grey
Manta Ray - Racing Extinction
Simple Song #3 - Youth
Til It Happens To You - The Hunting Ground
Writing's On The Wall - Spectre
Best Sound Mixing
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Best Documentary, Short
Body Team 12
Chau, Beyond The Lines
Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah
A Girl In The River: The Price Of Forgiveness
Last Day Of Freedom
The Look Of Silence
What Happened, Miss Simone?
Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom
Best Short Film, Live Action
Ave Maria
Day One
Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)
Shok
Stutterer
Regi: Evgeny Afineevsky
Manus: N/A
Medverkande: Bishop Agapit, Serhii Averchenko, Kristina Berdinskikh mfl.
Produktionsbolag: Afineevsky - Tolmor Production/Campbell Grobman Films/Netflix mfl.
År: 2015
Längd: 102 min
Land: Storbritannien/Ukraina/USA
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4908644/
Med hjälp av deltagarnas egna bilder pusslar Evgeny Afineevsky ihop historien om hur stora delar av befolkningen i Kiev vintern 2013 till sist fick nog. Under följande 93 dagar ockuperade tusentals ukrainare Frihetstorget i centrala Kiev och krävde presidentens avgång - en fredlig demonstration som snabbt blev våldsam när regeringen satte in specialstyrkor och "legitimerade" råskinn för att skingra demonstranterna.
Startskottet för vad som skulle bli inbördeskriget i Ukraina (eller det illa dolda krig som Ryssland nu för mot landet) gick i november 2013. När president Yanukovych gick emot sina tidigare löften att föra landet närmre EU istället för Ryssland upplevde många detta som ett enormt svek. Evgeny Afineevsky visar med sitt samlade material hur detta blev till en gräsrotsrörelse på bred front och hur människor från alla samhällsklasser och politiska tillhörigheter samlades. Det är en minst sagt inspirerande historia. Sen kommer det fruktansvärda.
Att höra på nyheterna att regeringstrupper öppnat eld mot demonstranter och att se de senares egna bilder av det inträffade är två väldigt skilda saker. Den uppenbara polisbrutaliteten som visas är skrämmande och man känner genast sympati för demonstranterna. Till sist, när demonstranterna hotar att slå tillbaka på bred front, flyr presidenten. Inte bara en lakej utan en feg lakej alltså.
Evgeny Afineevsky balanserar till synes sin berättelse väl, men det finns vissa saker som jag skulle önskat mer inblick i. Demonstranternas berättelse står i centrum, visst, men jag skulle vilja höra från den andra sidan också. Hur försvarar den tidigare regeringen sitt agerande? Givetvis kan man inte få den före dette presidenten att uttala sig, men någon från polisstyrkan under fingerat namn och skyddad identitet borde man kunna få. Likaså blir efterspelet, med allt från Krimkrisen till stridigheterna i östra delarna av landet, väldigt styvmoderligt behandlat. Det är en pågående konflikt, ja, och på så vis svår att göra en dokumentär om, men det vore väldigt intressant att se.
Winter On Fire är ännu en mycket bra dokumentär i årets Oscarsrace, men den saknar den där extra lilla skärpan som höjer den hela steget till fantastisk. För dig som vill ha en snabbgenomgång om vad som egentligen hände i början av den nuvarande krisen/kriget i Ukraina är det dock ett mycket bra ställe att börja på.
Betyg: 4 folkrörelser av 5 möjliga
Regi: Steven Spielberg
Manus: Matt Charman, Joel Coen, Ethan Coen
Medverkande: Tom Hanks, Mark Rylance, Alan Alda mfl.
Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks SKG/Fox 2000 Pictures
År: 2015
Längd: 142 min
Land: USA/Tyskland/Indien
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3682448/
När FBI griper en misstänkt sovjetisk spion mitt under Kalla krigets mest kyliga dagar sätts försäkringsadvokaten James B. Donovan på fallet att försvara honom. Donovan, som mest tänkt att lösa en besvärlig situation för sina kollegor, börjar snart respektera den misstänkte, Rudolf Abel. När Sovjet skjuter ner ett amerikanskt spionplan över sitt territorum blir dock Donovan indragen i ett politiskt spel på en nivå som han inte alls har någon erfarenhet av.
Det är inte ofta Spielberg sätter sig i regissörsstolen nuförtiden och ännu mer sällan som det han gör blir riktigt bra. Hans senaste film, Lincoln (2012), var dock en 2012 års bästa filmer och när han nu ger sig på ett annat historiskt drama är det med samma känsla för detaljer och öga. Bridge Of Spies kommer aldrig riktigt upp till nämnda presidentfilm, men i sina stunder är det en riktigt tät spionthriller, vida överlägsen det mesta som kommit i genren de senaste åren.
Mycket är skådespelarnas förtjänst. Jag glömmer ofta hur jäkla bra Tom Hanks är. Han har varit med i mycket skräp sedan sin storhetsperiod på 90-talet, men så fort han får en roll som faktiskt är välskriven och har något att säga faller han direkt tillbaka till gammal form. Likaså är Mark Rylance fantastisk i sin roll som Rudolf Abel och ger med sin väldigt avskalade skådespelarstil Abel en väldigt sällsam kvalitet. Abel framstår som någon som gjort ett jobb, inte särskilt ideologiskt motiverad, och blir en enkel karaktär att tycka om.
Spielberg har som sagt sitt mästerliga öga för detaljer och för att regissera skådespelare. Bridge Of Spies är en fruktansvärt snygg film, men frågan är om den kommer få lika stort genomslag på den fronten som de mer spektakulära rullarna från 2015. Det är väldigt, väldigt svårt att ta stora historiska miljöer och göra något nytt med dem som inte bara blir stort och blaffigt. Produktionsdesignen är helt klanderfri och Berlin har aldrig varit mörkare eller regnigare.
Det som höjer Bridge Of Spies ett snäpp över gemene spionfilm, förutom produktiondesignen och skådespelet, är manuset. Baserat på verkliga historiska händelser lyckas Matt Charman och bröderna Coen (bara en sådan sak! Bröderna Coen och Spielberg i samma film!) berätta en djupt humanistisk historia och visa på hur jäkla spänt läget egentligen var. Det är en sak att säga det, som görs i åtskilliga liknande filmer, och en annan att faktiskt visa det. Visst, här finns lite enkla grepp, som gamla varningsfilmer med budskapet "duck & cover", men skräcken lyser verkligen igenom hos karaktärerna. Ingen ville ha ett kärnvapenkrig, men sättet att se hur alla pushades nästan till ruinens brant är lika skrämmande som fascinerande så här i efterhand. Samtidigt lyckas bröderna Coen få in sin säregna humor på ett subtilt sätt, inte minst i den Kafka-liknande byråkratin i öststaterna.
Spionthrillers är en genre som det går tio på dussinet av, men det var länge sedan jag såg något i genren av den här kalibern. Mycket bra, mycket sevärt.
Betyg: 4 terrorbalansakter av 5 möjliga
Regi: F. Gary Gray
Manus: Jonathan Herman & Andrea Berloff
Medverkande: O'Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell mfl.
Produktionsbolag: Circle of Confusion/Cube Vision/Legendary Pictures
År: 2015
Längd: 147 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1398426/
Compton, 1986. En grupp unga killar med drivkraften och talangen att lyckas i musikbranschen förändrar hiphop-scenen för evigt. Ice Cube är mannen bakom pennan och Dr. Dre mannen bakom produktionen. Runt sig har de de övriga medlemmarna i vad som kommer bli NWA, däribland frontfiguren Eazy-E. Det här är historien om NWA:s uppgång, fall och hur man gjorde hiphopen till något som inte bara de invigda lyssnade på.
Någon gång under sensommar/tidig höst förra året fick jag en kopia av den här rullen i min Dropbox. Efter några minuter insåg jag dock ett stort fel med min version - alla svordomar var censurerade. Har ni någon aning om hur många gånger ordet "fuck" används i den här filmen? Inte jag heller, men ljudspåret lät "pip-pip-pip" varannan sekund. Nu när filmen släppts kommersiellt har jag äntligen kunnat se hela filmen utan irriterande pipljud. Och tja, vad kan man säga? Det är en biopic.
Det är svårt som fanken att göra en bra biopic av musiker. Många har försökt, men få har lyckats. De tre som står ut som de mest lyckade i min mening är The Doors (1991), Ray (2004) och Walk The Line (2005). Gemensamt för dessa tre filmer är att de tagit starka personligheter och baserat filmen runt dem och inte tidsandan i stort. Det är här som Straight Outta Compton gör sina flesta missar.
De fyra personer det mesta kretsar runt, Dre, Eazy-E, Cube och managern Jerry Heller, är minst en person för mycket. Trots att filmen är rejält tilltagen i sin speltid är det egentligen inte förrän mot slutet av filmen som förhållandena mellan de fyra blir riktigt intressanta. Andra, väldigt dramatiska händelser, sopas lite under mattan vilket gör resultatet något märkligt. När man inte baserar sin film runt karaktärerna som sådana utan rörelsen och tidsandan måste man få stanna lite i vissa händelser. Allra tydligast blir detta i den extremt snabbspolade versionen av The L.A Riots. Jag väntar fortfarande på att någon ska göra en ordentlig film om dem.
Hur som helst, trots att filmen inte riktigt lyckas med sitt upplägg så är den ytterst välspelad. Jag vet inte var eller hur de grävt upp alla de här skådisarna som är bärlika sina verkliga motsvarigheter, men herregud vad castingavdelningen ska ha beröm! Speciellt imponerad blev jag av O'Shea Jackson Jr. som Ice Cube och Jason Mitchell som Eazy-E. Tillsammans med en Paul Giamatti i högform skapar den här trion magi varje gång de är tillsammans i en scen.
Musiken är föga förvånande också bra. Hiphop är knappast min genre, men jag uppskattar den här formen av musiken ifråga, innan de stora artisterna inom genren började göra låtar enbart om hur mycket pengar de tjänar och hur hårt de festar. NWA och efterföljande akter hade ett mål och mening med sina texter. Samhällskritiken är ständigt närvarande och attityden är benhård.
Straight Outta Compton är precis vad jag förväntade mig att den skulle vara, varken mer eller mindre. Personligen hade jag valt att lyfta några av skådespelarinsatserna till Oscarsgalan istället för det nominerade (och spretiga!) manuset, men för fans av genren och andra som uppskattar musikhistoria är det här inte alls dumt.
Betyg: 3+ iskuber och doktorer av 5 möjliga
Regi: Louie Psihoyos
Manus: Mark Monroe
Medverkande: Louie Psihoyos, Joel Sartore, Elon Musk mfl.
Produktionsbolag: Oceanic Preservation Society/Okeanos - Foundation For The Sea/Insurgent Docs mfl.
År: 2015
Längd: 90 min
Land: USA/Kina/Hong Kong/Indonesien/Mexico/Storbritannien
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1618448/
Oceanic Preservation Society, personerna bakom den Oscarsvinnande dokumentären The Cove (2009), följer med en grupp miljöaktivister på deras resa för att dokumentera hur utrotningshotade djur säljs som mat och medicin. Louie Psihoyos och Mark Monroe kastar dock ett bredare nät än bara havet när de försöker besvara frågan om vi är på väg mot en ny massutrotning av djur, som den som drabbade dinosaurierna.
The Cove var en dokumentär som i all önskvärd detalj visade handeln med och slakten av delfiner i Japan. Det är en av få dokumentäer som jag fått ta en paus ifrån eftersom jag blev så pass upprörd att jag mådde illa. Oavsett om man äter kött eller inte finns det aldrig något försvar för grymhet mot djur. Aldrig. Racing Extinction är inte lika drabbande som sin föregångare, men ändock en mycket viktig film som behöver få spridning.
När Racing Extinction fungerar som bäst är det en väldigt obehaglig och sorglig film. I en tidig scen besöker teamet världens största ljudbank för inspelade djurläten. En vacker fågelsång spelas och teknikern säger att den tillhör en hane från en nu utdöd fågelart. Det är den sista kända fågeln vi hör och han sjunger för sin partner som aldrig kommer tillbaka. Om man inte berörs av det är man gjord av sten.
Jag är dock inte hundra procent med ingången till vad teamet faktiskt gör åt problematiken. Efter att ha presenterat problematiken i sig själv, vilket görs mycket bra med ett större perspektiv än bara klimatförändringar och jakt, fokuserar teamet på att få folk att sluta jaga stingrockan till utrotning. Det är hedersamt och bra, men några konkreta förslag presenteras inte på förändring. Det talas om att styra om ekonomin från fiske till turism i det område i Indonesien där man dödar flest rockor. Exakt hur man tänker göra detta går man dock inte in på. Det blir nästan lite tragikomiskt när de vita miljöaktivisterna ska berätta för indonesierna att de minsann håller på att utrota en hel art, varpå en byäldste svarar med att fråga vad de ska göra? De har ingen annan inkomstkälla och fisket betalar barnens utbildning. Det är klart att de upptäckt att det blir färre och färre rockor, men istället för att komma med pekpinnar kunde kanske teamet tillsammans med de boende komma fram till sätt att påbörja en omstrukturering från just fiske till turism - inte bara säga att det vore bra.
Racing Extinction menar dock väl och är en sevärd film med ett budskap som vi alla borde ta till oss. Det handlar inte om det moraliska eller omoraliska i jakt eller att äta kött eller inte utan om ren skär överlevnad. Till sist kommer vi tvingas att verkligen ta tag i problemen, men det kanske är dags att göra det innan vi ställer till ekosystemet alldeles för mycket.
Betyg: 4- fantastiska undervattensfoton av 5 möjliga
Best Motion Picture
Bridge Of Spies
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bryan Cranston (Trumbo)
Matt Damon (The Martian)
Leonardo DiCaprio (The Revenant)
Michael Fassbender (Steve Jobs)
Eddie Redmayne (The Danish Girl)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Cate Blanchett (Carol)
Brie Larson (Room)
Jennifer Lawrence (Joy)
Charlotte Rampling (45 Years)
Saoirse Ronan (Brooklyn)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christian Bale (The Big Short)
Tom Hardy (The Revenant)
Mark Ruffalo (Spotlight)
Mark Rylance (Bridge Of Spies)
Sylvester Stallone (Creed)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)
Rooney Mara (Carol)
Rachel McAdams (Spotlight)
Alicia Vikander (The Danish Girl)
Kate Winslet (Steve Jobs)
Best Achievment In Directing
Adam McKay (The Big Short)
George Miller (Mad Max: Fury Road)
Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)
Lenny Abrahamson (Room)
Tom McCarthy (Spotlight)
Best Original Screenplay
Bridge Of Spies
Straight Outta Compton
Best Adapted Screenplay
Best Animated Feature
Boy And The World
When Marnie Was There
Best Foreign Language Film
Embrace Of The Serpent (Colombia)
Mustang (France)
Son Of Saul (Hungary)
Theeb (Jordan)
A War (Denmark)
Best Cinematography
Best Editing
Best Production Design
Bridge Of Spies
Best Costume Design
Cinderella
Best Makeup & Hairstyling
100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
Best Original Score
Bridge Of Spies
Best Original Song
Earned It - 50 Shades Of Grey
Manta Ray - Racing Extinction
Simple Song #3 - Youth
Til It Happens To You - The Hunting Ground
Writing's On The Wall - Spectre
Best Sound Mixing
Bridge Of Spies
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Best Documentary, Short
Body Team 12
Chau, Beyond The Lines
Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah
A Girl In The River: The Price Of Forgiveness
Last Day Of Freedom
The Look Of Silence
What Happened, Miss Simone?
Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom
Best Short Film, Live Action
Ave Maria
Day One
Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)
Shok
Stutterer
Regi: Andrew Haigh
Manus: Andrew Haigh (baserat på David Constantines novell)
Medverkande: Charlotte Rampling, Tom Courtenay, Geraldine James mfl.
Produktionsbolag: The Bureau
År: 2015
Längd: 95 min
Land: Storbritannien
Svensk åldersgräns: BTL
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3544082/
Kate och Geoff ska fira sin 45:e bröllopsdag med en stor fest. Trots att de fortfarande älskar varandra är det inte alltid så lätt efter så lång tid. Det blir inte enklare av att Geoff får nyheterna att en gammal flickväns kropp har hittats, över 50 år sedan hon förmodades omkommen i Alperna - något som kommer prägla inte bara festen utan deras förhållande.
Det här med finstämda relationsdramer mellan äldre människor kan trilla i lika många fallgropar som dylikt dramer om yngre människor. Det verkar som att 45 Years hoppas på att kunna dölja sina brister genom att fokusera på åldrande mer än på relationen. Det blir till en långsam bekantskap som inte är utan sina meriter i skådespelet, men har ett tempo som en låst rollator.
De nämnda skådespelarinsatserna blir det som räddar 45 Years, men jag inte om jag håller med om alla hyllningsord för Charlotte Rampling, som i mina ögon gör en bra men tämligen oansenlig roll som Kate. Istället är det Tom Courtenay som stjäl showen som den ständigt något förvirrade Geoff. Geoff verkar som en mycket mer utarbetad karaktär än Kate som istället snarare reagerar på situationer än medverkar i dem aktivt.
Manuset är det stora problemet med 45 Years. Att låta Kate gå från att ha ett stabilt äktenskap till att bli svartsjuk på en kvinna som varit död i 50 år och som hon aldrig träffat är ett märkligt drag. Kanske har min generation en annorlunda inställning till det här med förhållanden, men jag kan inte riktigt se någon i min ålder gå helt i däck över att vår partner har haft ett liv innan oss. Så ja, kanske är det en generationsklyfta som gör att jag inte riktigt kan ta till mig det här svartsjukedramat som det under ytan trots allt är. Välregisserat och välspelat, men som film och berättelse är den oerhört långsam utan att ge någon ordentlig utdelning.
Betyg: 2 chin up, you old crow av 5 möjliga
Regi: Matthew Heineman
Manus: N/A
Medverkande: José Manuel 'El Doctor' Mireles, Tim 'Nailer' Foley,
Produktionsbolag: Our Time Projects/The Documentary Group
År: 2015
Längd: 100 min
Land: USA/Mexico
Svensk åldersgräns: 15
IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4126304/
Matthew Heineman följer två sidor av den allt större drogtrafiken mellan Mexico och USA. På den mexikanska sidan har en beväpnad grupp vigilantegrupp, Autodefensas, fått nog och bedriver öppet krig mot drogkartellerna. Under ledning av José Manuel 'El Doctor' Mierles driver Autodefensas ut kartellerna stad för stad, men riskerar samtidigt att själva bli korrumperade. På den amerikanska sidan patrullerar Tim 'Nailer' Foley och hans vapenbröder gränsen på eget bevåg. Heineman får följa med mitt i händelsernas centrum och målar en skrämmande bild av ett Mexico där det på sina ställen råder regelrätt inbördeskrig.
Det har gjorts åtskilliga serier och filmer om den mexikanska drogproblematiken, men det här är nog den första regelrätta dokumentär jag ser om saken. Bisarrt nog är verkligheten värre än dikten. Heineman går in i arbetet som en journalist under belägring och visar på en situation där det inte finns några hjältar. 'El Doctor' är det närmsta vi kommer till en "good guy" i historien, men när fasaden krackelerar finns det stora problem även i 'El Doctors' liv. Det är beklämmande att se hur en organisation som trots sin start som illegitim lösning gjorde gott totalt genomkorrumperas.
Delen av dokumentären som utspelas i Mexico är mycket mer intressant än den som utspelar sig i USA och det är också det som är problemet med Cartel Land. På den amerikanska sidan gränsen patrullerar Tim 'Nailer' Foley runt vidderna beväpnad till tänderna och svär om "motherfuckers". Det är i princip vad han gör. Han har heller ingen lust att problematisera de rasistiska tongångar som många av hans följare uttrycker. Heineman trycker inte heller på några ömma punkter här. Resultatet blir att dokumentären tappar rejält i tempo och intensitet så fort vi förflyttar oss över gränsen.
Inte heller Mexico-delen är klockren från en dokumentär synpunkt. Autodefensas får komma till tals väldigt mycket och deras misstro mot regering och polis problematiseras inte heller. Inga representanter för regeringen får komma riktigt till tals, utan vi ser dem via tal de göra på tv eller i lösryckta situationer. Jag har fortfarande, 100 minuter senare, inte någon aning om var sanningen ligger i södra Mexico. Är allt genomruttet i staten eller är det Autodefensas som överdriver? När Heineman väl filmar ett torgmöte där befolkningen inte alls är ombord med Autodefensas börjar det bli riktigt intressant... men där tar det slut. Ingen uppföljning med lokalbefolkningen eller med Autodefensas ledare om det rätta och riktiga i vad de gör.
Min kritik till trots är Cartel Land en sevärd film, inte minst som en ögonöppnare. Jag skulle vilja se en uppföljning om några år och då mer analys och att alla sidor får komma till tals. Och just det, en varning är på sin plats. Våldet som skildras i Cartel Land, det verkliga våldet, är mycket grovt och om du inte tål att se blod är det här inte dokumentären för dig.
Betyg: 3 knarkkrig av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|