Inlägg publicerade under kategorin FFF 2015

Av Ulf - 24 oktober 2015 12:15

 

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

 

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

 

 

 

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

 

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

 

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

 

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

 

 

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

 

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

 

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

 

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

 

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

 

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

 

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

Av Ulf - 23 oktober 2015 09:49

 


FFF 2015 Dag 5: Tillbaka till Lund med kärlek

 

Efter sejouren i Malmö för en knapp månad sedan återvände så FFF till hemstaden Lund igår. Tio dagar med galenskaper på duk och trevliga filmnördar väntar. Invigningen igår skedde som sig bör med mingel på Filmstadens innergård innan festligheterna flyttade in i vad som fortfarande i min mening är Skånes vackraste biosalong. Invigningstalen av ordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander förlöpte som de brukar, minus slutspelsskägget som jag börjat vänja mig vid att Barrander sportar vid festivaldags.

 

Årets program i Lund bjuder som vanligt på stor variation med allt ifrån splatter till kärleksdramer. Dock är avsaknaden av science fiction sorglig. Enligt Barrander finns det en uppsjö independentfilmer i denna genre som tyvärr inte håller måttet. I bästa Barney Stinson-stil, det vill säga utan att någon bett mig, säger jag: Challenge accepted! Någon i publiken påminde om skitfilmen Cosmodrama (2015) från festivalens Malmödel och jag skrattade till innan jag fick uppmaningen att hålla tyst om min åsikt om rullen ifråga. Kul att folk läser mina recensioner!

 

Efter att festivalen officiellt invigts av Joakim Stand, produktionschef på Film i Skåne, var det så dags för Gaspar Noés Love (2015).

 

 

Love handlar om hur den amerikanske filmstudenten Murphy flyttar till Paris och blir upp över öronen kär i konstnären Elektra. Efter en minst sagt passionerad inledning på förhållandet börjar de båda diskutera sexuella fantasier och inser att de båda vill ha en trekant med en annan kvinna. Valet faller på den nyinflyttade grannen Omi. Efter natten tillsammans träffar Murphy Omi i smyg en helg och det ena leder till det andra. Två år senare bor Murphy tillsammans med Omi och deras son. En bakfull nyårsdagsmorgon får dock Murphy ett samtal från Elektras mamma. Hennes dotter har försvunnit spårlöst...

 

För den som är bekant med Noés tidigare verk kommer kanske en på pappret tämligen rak kärlekshistoria som en överraskning. Men det är just det, på pappret. Innan filmen lämnade general Barrander ut regnponchos till de främre raderna med orden "let's get sperm in our faces!". Och ja, Love innehåller sexscener vars explicitet endast kan liknas vid mer traditionell porr. Att den dessutom är filmad i 3D gör Love till en unik upplevelse i biosalongen. Jag har aldrig tidigare sett ett kärleksdrama i 3D och jag skulle gissa att det kommer dröja länge, länge tills jag får chansen igen. Det vore lätt att avfärda 3D:n som en gimmick i stil med "haha, titta, kukar och fittor i tre dimensioner" men Noé har en fingertoppskänsla i varenda scen, framförallt när det gäller bildkomposition, som gör att jag efter ett tag insåg att varenda jävla filmruta är som en tavla! Det är dock inte i sexscenerna som filmen styrka ligger. Tvärtom skulle jag skalat bort en del av dem då de till sist skadar filmens tempo. Nej, istället är det Noés fantastiska berättarteknik som gör Love till en sevärd film. Noé berättar, med sin vana trogen, en historia med uppbruten kronologi som vävs samman på ett utsökt sätt med riktigt skarp klippning.

 

Om du är äldre än 25 år är chansen/risken stor att du träffat på din egen Elektra eller Murphy. Du har också själv blivit castad i en av dessa roller. Noé visar med all önskvärd tydlighet hur det är att trampa på relationsminor vi alla kommer att trampa på någon gång och hur vi gärna bygger upp oss själva som mer belevade och öppensinnade än vi egentligen är. Samtidigt är det en långsam och meditativ utforskning av mänsklig sexualitet och monogami kontra polygami. En utmanande film på många olika plan, där de omtalade sexscenerna egentligen är det minst utmanande. Love är inte en perfekt film. Den har som sagt problem med tempot ibland och är något för lång. Det är dock en unik film som jag säkert kommer se om, omvärdera och fundera över ett gott tag. 4 nakeneskapader av 5 möjliga.

 

Ikväll förväntar jag mig äckelskaper i Bite (2015), ser om jag kan hitta en själsfrände i Deathgasm (2015) och avslutar kvällen med lite yrkesterapi med Cooties (2014). Allt på Kino 1, 19:00, 21:00 och 23:00 respektive.

Av Ulf - 16 oktober 2015 19:43

 


Regi: Eli Roth

Manus: Eli Roth/Nicolás López/Guillermo Amoedo

Medverkande: Keanu ReevesLorenza Izzo, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: Camp Grey/Dragonfly Entertainment/Sobras International Pictures

År: 2015

Längd: 99 min

Land: Chile/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3605418/

 

Evan är en hårt pressad arkitekt som försöker avsluta ett projekt. Samtidigt försöker hans fru Karen få ihop en stor konstutställning. Det pressande arbetslivet betyder ett allt torftigare sexliv och speciellt Evan börjar bli riktigt frustrerad. När två unga tjejer knackar på dörren när frugan är borta leder det ena till det andra och Evan har sex med dem båda. Det är bara det att morgonen efter inser han att han förutom otroheten nu har ett mycket större problem - de två tjejerna visar sig nämligen både ha en agenda och en hållhake på honom. De är 15 år gamla...

 

Man kan bara röra sig i filmvärldens periferi så länge utan att man får ett och annat erbjudande. Ett av mina största projekt som föll igenom var när en praktikant vid namn Eli Roth kontaktade mig för cirka 15 år sedan angående en ansökan jag hade gjort till David Lynchs hemsida. Vi skickade mejl fram och tillbaka under några månaders tid angående en del av en kortfilm som skulle publiceras på sajten. Sakta men säkert insåg jag att Roth var ett ärkepucko. När han senare slog igenom som filmregissör kan jag inte annat än se samma kvaliteter i hans arbete som i hans person - stora idéer, slarvigt genomförande.

 

Förutom Roth så har vi mannen med två ansiktsuttryck, Keanu Reeves, i huvudrollen. Jag skulle gärna vilja säga att han mognat som skådespelare, men nej, Reeves gör ännu en roll där han pendlar mellan att se förvånad och hjärndöd ut. Han är dock inte ensam. Alla skådespelare, kanske med undantag för Ana de Armas, är riktigt, riktigt värdelösa. Alltså, vi talar om en nivå i klass med valfri lokal revy. Men! Här finns några scener som är bland de mest ofrivilligt roliga jag sett. När Keanu Reeves vrålar: "My ears! My ears! I'll go deaf!" är det i klass med Nicolas Cages "the bees! not the bees!" från The Wicker Man (2006). Och sexscenerna... ja, herregud.

 

Jag förstår att manuset vill berätta en historia om kvinnlig sexualitet och omvända könsroller, men sättet man gör det på är bland den mest valhänta mansdominerande fantasi jag sett på film. Jag kan inte tro på att Keanu Reeves karaktär hade förlorat i en fysisk konfrontation med två tjejer som inte kan slåss, väger typ 45 kilo per person och inte är direkt raketingenjörer.

 

Allt med Knock, Knock är fruktansvärt, men mycket av det är fruktansvärt roligt. Som film betraktat kan jag inte ge den annat än en etta (inte nolla eftersom den trots allt har en sammanhängande story), men som ren skär underhållning är det bland det roligaste jag sett i år. Av helt fel anledningar, men jag tar skratt där jag får dem. Och Eli Roth är fortfarande en sopa. Även om han skrattar hela vägen till banken känns det på något sätt skönt.

 

Betyg: 1 spektakulär tågolycka till film av 5 möjliga

 

Knock, Knock visas på FFF 2015, lördagen 24/10, klockan 19:00 på Kino 1

Av Ulf - 7 oktober 2015 21:30


Regi: Justin Benson & Aaron Moorhead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Lou Taylor PucciNadia Hilker, Vanessa Bednar mfl.

Produktionsbolag: XYZ Films

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3395184/

 

När Evan och hans polare dricker gravöl över hans mor hamnar Evan i slagsmål. Förutom att ha förlorat den enda familj han hade kvar förlorar han även sitt arbete och har nu en gangster efter sig. För att fly undan både polis, gangster och få en nystart åker han till Italien. Snart träffar han dock på Louise, en mystisk kvinna med en mörk hemlighet.

 

På postern ovan liknas filmen med något av Richard Linklater och jag kan förstå varför. Spring har många av Linklaters element i berättandet och delar även det magnifika fotot. Att den är till stora delar inspelad i Apulia spelar också in. Det är svårt att göra det sydöstra italienska landskapet något annat än magiskt. Tyvärr skriver inte Justin Benson lika fascinerande karaktärer att följa som Linklater gör.

 

Evan är mestadels en trist kille som inte riktigt vet vad han gör. Han hade säkert kunnat vara charmig, men han förefaller vara en typisk amerikansk turist i Europa. Louise är inte mycket bättre. Hon är väldigt mycket av en manic pixie dream girl trots att hon ska verka världsvan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att karaktärens alter ego förvisso är en tämligen fräsch variant av en överanvänd legend, men hennes "grundkaraktär" är svår att komma under skinnet på annat än hennes "excentriska" sidor. När hon droppar dessa blir hon också desto mer intressant. Jag antar att det är mycket hennes karaktär som också ligger till grund för H.P Lovecraft-referensen på postern, men jag kan inte se det. Det mest Lovecraft-inspirerade i den här rullen är att den utspelar sig i en liten europeiska hamnstad. Ja, det och lite tentakler.

 

Spring har ändå något som gör att den bibehåller mitt intresse. Den är ett bra exempel på en film som är mer än summan av sina delar. Benson och Moorhead bygger upp en stämning som mångt om mycket påminner om en mardrömslik semesterfilm. Den sista halvtimmen tar också fart och bjuder på en väldigt mänsklig upplösning på ett drama med omänskliga förtecken. Jag kan inte säga att det är en jättebra film, för den har som sagt ganska stora problem, men den innehåller scener jag kommer komma ihåg. Således är den också värd att se, inte minst på grund av den ovanliga kombinationen av berättarelement.

 

Betyg: 3+ celldelningar av 5 möjliga

 

Spring visas på FFF 2015, tisdagen 27/10, klockan 21:00 på Kino 1

Av Ulf - 28 september 2015 17:30

 


FFF 2015: Dag 4: Fransk, franskare, franskast, onda småknytt och rätt vinnare

 

Malmödelen av 2015 års upplaga av Fantastisk Filmfestival är över och Silver-Melieserna är utdelade för den här gången. För en gångs skull var jag dessutom rörande överens med årets jury om vinnarna. Dagen började med kortfilmskavalkaden med sex mindre produktioner från olika länder i Europa. Som vanligt var Spanien och Frankrike starkt representerade. Det som inte var som vanligt var det mycket jämna kvaliteten på filmerna. Vanligtvis brukar det vara högt eller lågt i kortfilmstävlingen, men med undantag från den franska Les liens de sang (2014) var det ett förvånansvärt jämnt startfält. De två filmer som ändå stack ut var den belgiska Sinners (2014) och grekiska Dinner for few (2014). Den sistnämnda ger en mardrömslik vision av marxistisk historiesyn med antropomorfiska grisar och hungriga katter. Mycket drabbande, suggestivt och talande eftersom den kommer just från det landet den gör.

 

Vinnaren av Meliesen för bästa kortfilm blev dock Sinners, och med all rätt. Den leranimerade utforskningen av kvinnoroller i samhället satt till biblisk tematik är både tankvärd och tekniskt briljant. Manuset visar på ett klassiskt hora-madonna-komplex med allt vad det innebär. Den skitiga burleskshowen, det förslavande hemmafrulivet och vägen emellan dessa lämnade nog inte någon oberörd. Mannens roll i dramat, som beskyddaren som blev en slavägare, är också denna hemsk och visar hur mannen gått från att ha varit naivt oskuldsfull till att genom Kunskapens frukt ha blivit en patriark. Detta vävs in som en bihistoria då Sinners först och främst är en kvinnoorienterad berättelse. Juryn hade helt rätt i sitt val av vinnare. Den enda som kom i närheten var just Dinner for few, men också denna kändes ganska lättviktig i jämförelse. De övriga tävlande, spanska The Fisherman (2015), nederländska Cursed (2014) och spanska Stela (2014), hade samtliga sina poänger men kunde inte ge de andra en rättvis match. Den enda kortfilm som var ren katastrof var den franska Les liens de sang som i princip var en teknikdemonstration med mycket svagt narrativ.

 

 

Kvällens första långfilm, det franska science fiction-dramat Cosmodrama (2015), visade sig tyvärr vara en gruvlig besvikelse. Historien om hur en grupp människor vaknar upp på ett rymdskepp mitt ute i ingenstans hade förvisso drag av klassisk sci-fi från 60-talet, men dessa drag var ytterst ytliga. Istället för en betraktelse i Arthur C. Clarke/Stanley Kubrick-stil fick jag en väldigt grundläggande filosofikurs från en manusförfattare som försökte låta mer insatt i ämnet än han var. Istället för inspirerande knäpp-sci-fi blev slutprodukten extremt skitnödig och jag fick kämpa för att hålla mig vaken i den alldeles för mjuka biofåtöljen. Det enda snälla jag kan säga om Cosmodrama är att produktionsdesignen var grymt snyggt, men yta gör ingen film. Cosmodrama står annars som en god representant för det värsta fransk film kan vara - fejkat djup och bristande i berättarstruktur. 1 retrofuturistisk fnysning av 5 möjliga.

 

 

 

Malmö-delens sista film, irländska The Hallow(2015), visades utom tävlan då den dagarna innan redan vunnit en deltävling i Strasbourg. En familj flyttar in i ett avlägset hus på den irländska landsbygden. Familjefadern, Adam, är kontrakterad att göra prospektering av skogen som omger huset. Detta retar lokalbefolkningen till den milda grad att Adam börjar tro att familjen utsätts för diverse skrämseltaktiker från dem. Lokalbefolkningen menar dock att skogen är hem för olika mytologiska varelser som familjen gjort förbannade...

 

The Hallow är en skräckrulle klart över medel, inte minst för det mycket vackra fotot och benägenheten hos manusförfattarna att inte ta de enklaste utvägarna. Skådespelarna är bra och arbetet med ljus och skugga (även viktigt för handlingen) är utsökt. Specialeffekterna, tacksamt fria från allt vad CGI heter, är även dessa en höjdare. Det som drar ner betyget något är karaktärernas flört med vad jag brukar kalla för "andraakts-idioti". Karaktärer som från början har varit rationella och tänkande personligheter börjar de agera otroligt puckat. Det är en vanlig utveckling i slashergenren ("don't go into that house!") men jag trodde att The Hallow skulle bespara mig från detta. Trots allt en sevärd rulle om du som jag gillar slemmiga monster och fiktiv ond bråd död. 3+ förbannade trädmonster av 5 möjliga.

 

Kvällen avslutades med utdelning av de två Melies-priserna. Kortfilmsklassen vanns som sagt av den belgiska Sinners och jag blev väldigt glad över att min favorit, Nina Forever (2015), tog hem långfilmspriset. Även tyska Der Bunker (2015) tog hem ett pris, juryns hederspris, och ju mer jag funderar på den filmen desto mer biter den sig fast. Betyget för Der Bunker kommer revideras upp.

 

Med nedanstående lista stänger jag således dörren till FFF 2015 del 1. Missa inte fortsättningen i slutet på oktober då festivalen återvänder till Lund!

 

 

Skitfinkulturs ranking:

 

Långfilm:

 

1. Nina Forever

2. Der Bunker

3. The Hallow

4. Possessed

5. HomeSick

6. Cosmodrama

 


Kortfilm:

 

1. Sinners

2. Dinner for few

3. The Fisherman

4. Stela

5. Cursed

6. Les liens de sang

Av Ulf - 27 september 2015 12:00


FFF 2015: Dag 3: Onda grannar och blödande lera  

 

Tredje dagen av FFF i Malmö inleddes med insikten att Spegeln har en stor fördel jämfört med Kino i Lund. Inom två minuters gångavstånd kan du hitta en handfull riktigt bra snabbmatsställen. Efter att ha slängt i mig någon form av ris kryddat med kanel var det dags för mer tyskspråkig ångest.

 

 

Tysk-österrikiska HomeSick (2015) kretsar kring hur den ambitiösa celloeleven Jessica får chansen att representera Tyskland vid en högt ansedd musiktävling i Moskva. Samtidigt försöker hon och pojkvännen Lorenz acklimatisera sig i sin nya lägenhet. Jessica hamnar snart i konflikt med grannfrun, fru Domweber, och börjar misstänka att hon är förföljd.

 

Om Der Bunker (2015) var en särdeles märklig film är den tillika tyskspråkiga HomeSick nästan skrämmande ordinär. Jag satt och väntade på att filmen skulle lyfta och ta tag i mig, men jag väntade förgäves. Mycket beror på manuset. Jag köper inte Jessicas långsamma färd mot sammanbrott. Den är utdragen, men när saker väl händer finns det inte särskilt mycket karaktärspsykologi bakom utan det är som att trycka på en strömknapp. Så, nu är Jessica galen.

 

Jag har också problem med Jakob M. Erwas (även manus) regi. Av någon anledning har han valt att låta kameran stanna kvar utanför scenerna där något verkligen händer. Ofta hör vi bara dialog medan Erwa har valt att filma ett tomt rum. Jag förstår vad han vill göra med att låta vår egen fantasi fylla i tomrummen och få huset och lägenheten att spela en egen roll. Det fungerar dock inte. Både hus och lägenhet är ytterst opersonliga hur mycket karaktärerna än pratar om fantastiska väggar och dylikt.

 

HomeSick är inte en katastrof, men håller inte samma klass som övriga filmer i fältet har gjort. En thriller som får mig att snegla på klockan är inte särskilt rafflande. 2- grannar för brott av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens andra film, den spanska claymation-rullen Possessed (2014), var en mycket roligare bekantskap än den tyska ångesten. Flamencodansösen Trini är tillsammans med sin make, en berömd matador, Spaniens kändispar nummer ett. När Trini hastigt blir änka drar hon sig tillbaka från rampljuset för att fokusera på att uppfostra sin son, Damien. Snart står det dock klart att allt inte står rätt till med Damien. Han är besatt av en ond ande som bara den exkommunicerade prästen fader Lenin kan råda bot på.

 

Leranimation är kul. Någon gång under högstadietiden försökte jag göra en liten stop-motion-produktion med lera. Det var då jag insåg hur förbannat svårt det dessutom är. Samuel Ortí Martí har under sitt artistnamn "Sam" gjort en film som driver hejdlöst med skräckkonventioner och god smak. Alla får kängor, från kändiskulturen till den katolska kyrkan i synnerhet. För den som gillade MTVs Celebrity Deathmatch (1998) känns mycket igen. Det är helt enkelt karaktärer av lera som spöar skiten ur varandra.

 

Possessed är tyvärr en ganska ojämn film. När den är kul är den förbannat kul, men jag är inte riktigt vän med tempot och berättarstrukturen. Det ganska utdragna segmentet om Trinis kändisskap drar ner filmens tempo alldeles för mycket och det tar ett tag innan historien får riktig fart igen. Alla referenser till diverse skräckfilmer är förvisso kul, men jag önskar att man inte valt de allra mest uppenbara hela tiden. Favoriten är referensen till Gremlins (1984) komplett med mixer och mikrovågsugn.

 

Sin leranimation till trots är det här absolut ingen film för barn. En vän som jag såg filmen med var nyfiken på om hon kunde använda den i spanskundervisningen hon håller i på en högstadieskola. Det kunde hon inte. För diggare av blödande lera och splatter har Possessed några riktigt roliga stunder att bjuda på. Den hade dock kunnat bli bättre med lite annan disposition. 3 kommunistiska präster av 5 möjliga.

 

Idag avslutar jag festivalens Malmödel med att kolla in kortfilmspaketet, fransk sci-fi i Cosmodrama (2015) och brittisk creature feature i The Hallow (2015).

Av Ulf - 27 september 2015 00:02



I got word that one of the directors behind Nina Forever had gotten a quick translate of my review and was excited enough to want to run it through Google Translate. Mr. Blaine, allow me instead to thank you for such a wonderful piece of cinema with a translation of the review myself. And for my Swedish readers, yes, there are some paragraphs added in the English version. Reviews are quickly written and I when I get enthusiastic I sometimes forget about parts I really enjoyed. That being said, here’s the review again, in a slightly expanded version.

 

 

 

If Der Bunker had me scratching my head trying to form an opinion the other film of the evening, Nina Forever (2015), gave me a pleasant issue to tackle in finding out just how much I liked it. I soon realized that this melancholic, funny and sexy story by far beat Der Bunker in the run for the Melies.

 

The film is about how Holly, a supermarket cashier and paramedic student, falls head of over heels for her co-worker Rob. Rob is a survivor from a suicide attempt brought on by the tragic death of his girlfriend, Nina. Holly manages to get through Rob’s grief and the two of them start dating. Everything is going well until they sleep together. It appears that Nina isn’t really done with either living or Rob and simply appears in bed with them. Rob and Holly faces a dilemma: how do you break up with a girlfriend who refuses to leave? And a dead one at that?

 

Nina Forever is a genre defying film refusing easy definitions. It’s part drama, part black comedy. It also has horror themes combined with romance. Ben Blaine, one of the film’s directors, explained the film very well during the Q&A following the screening. He said that grief work seldom is just sad or awful. Instead you often feel all feelings, from morbid humor to deepest despair. I’ve rarely encountered a film that explores this clash of emotions better than Nina Forever.

 

The horror themes of the film have often been compared with those of Clive Barker, and I can see why. They have the same wry sense of humor in the midst of the blood and body horror. Somewhat surprising the many sex scenes had me thinking of another film though, Shortbus (2006). It’s not very often I see a film that’s not ashamed of showing sex and sexuality as something just as sensual as it is fun. There are some truly dark moments I just love during the sex scenes (the graveyard scene is hilarious in all its’ nastiness) and those made me think of the otherwise very different depiction of alternative sexuality set in New York. This is made possible by the very good cast, in particular the two female leads in Abigail Hardingham (Holly) and Fiona O'Shaughnessy (Nina). If I would single one out it would be Hardingham who gives Holly a sort of naivety mixed with an almost brutal strength of character.


I also have to mention the marvelous editing that often presents us with the end of a scene first and through jump cuts build the tension and storytelling. Very nicely done. Also, the script, with its’ bitter tasting ending, is also a highlight. I feel for these characters.


Nina Forever is a unique film that most major studios would have considered impossible to market. It doesn’t fit in any genre, has explicit sex scenes and heavy thematic while all the time countering these themes with British humor. It’s one of the best films I’ve seen during 2015. See it. Now. 5 ghosts of girlfriends past of 5 possible.


Av Ulf - 26 september 2015 11:30

 


FFF 2015: Dag 2: Tyskt, tyskare, tyskast och flickvänner från förr

 

Jag drog till tredje rikets största stad, som det så vackert hette i ett klassiskt YouTube-klipp. Malmö får mig alltid att känna mig lite bortkommen på ett sätt som andra större städer inte gör. Fråga mig inte varför, jag har slutat fundera och accepterat faktum. Därmed inte sagt att jag inte gillar att hitta på saker där. Att jag själv arbetat inom biografverksamheten i staden men ändå åker in och ser film där är ett gott betyg. Biograf Spegeln är dessutom en riktigt mysig gammal biobyggnad vars något ekivoka historia gör sitt till för att skapa stämning. Precis inom dörrarna ligger en pub och bistro som gör sitt till för att jag mer tänker på biografer jag besökt på kontinenten än en typisk svensk dito. Dessvärre verkar inte Malmö ha förstått att det är festival i staden.

 

Kvällens två filmer, som alla filmer den här helgen nominerade till Melies-priset, borde ha dragit fullt hus. Oavsett tycke och smak är samtliga nominerade filmer oftast av hög konstnärlig kvalitet och borde kunna locka folk i en stad av Malmös storlek. Under fredagen spelade filmerna för knappt halvfulla salonger. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på det här under helgen. FFF ger filmälskare i södra Sverige en unik chans att se filmer som aldrig kommer gå upp på bio här annars. Det rör sig i nio fall av tio dessutom om film som inte går att ladda ner. Den är antingen för obskyr och/eller för färsk för att ha hunnit leta sig ut till piratsajterna. Så, kvalitetsfilm du inte kan se någon annanstans till billigare peng än normalt biobesök? Kom igen, Malmö! Fler till Spegeln! 

 

 

Kvällens första begivenhet var den tyska Der Bunker (2015). En universitetsstudent hyr ett rum hos en familj som bor i en bunker mitt ute i skogen. Som om inte det vore märkligt nog blir studenten (som kallas för Der Student, eller Herr Student genom hela filmen) snart varse om att familjen inte riktigt är som andra. Parets fullvuxne son, Klaus, tycks ha stannat  på en sjuårings mentala nivå, men hans föräldrar har stora planer för honom. Klaus ska bli president i USA. Som ett led i att betala av sin skuld på hyran blir studenten Klaus lärare. Men vem är den mystiske Heinrich som föräldrarna tycks prata med? Och kommer Klaus kunna lära sig världens huvudstäder?

 

Om båda gårdagens filmer gav mig huvudbry om betyg så har jag fortfarande inte riktigt landat när det gäller Der Bunker. Det är lite som Wes Anderson och David Lynch har trippat på något under en Tysklandsresa och det här är resultatet. Vi har i mångt om mycket Andersonska karaktärer samtidigt som symbolik och berättarstruktur andas Lynch. Skådespelarna, endast fyra till antalet, är samtliga bra, men det är Daniel Fripan i rollen som Klaus som äger varenda scen han är med i. Jag brukar säga att ingen spelar obehagligt "vuxenbarn" som Henrik Dorsin gör (beeeeeestefaaaar), men här blir även han slagen på fingrarna.

 

Det jag saknar i Der Bunker är framförallt en avslutning. Manusförfattare och regissör Nikias Chryssos bygger upp spänningen och tätheten, men lyckas inte riktigt föra filmen i mål. Jag önskar också att Chryssos hade skippat hela idén med Heinrich. Det blir lite tårta på tårta. Der Bunker är definitivt inte en film för alla. Gillar du surrealism och bisarra familjedraman kan det dock vara en film i din smak. Jag är fortfarande kluven, men var ändå tillräckligt fascinerad och underhållen för att ge filmen 4 lugna studiemiljöer av 5 möjliga.

 

 

 

Om Der Bunker gav mig huvudbry om vad jag egentligen tyckte gav kvällens andra film, Nina Forever (2015), mig ett angenämt bekymmer i hur mycket jag tyckte om den. Det stod snart klart för mig att den här sorgliga, roliga och sexiga historien slog ut Der Bunker i tävlingen om Meliesen. Filmen handlar om hur snabbköpskassörskan och studenten Holly blir upp över öronen kär i kollegan Rob. Rob har överlevt ett misslyckat självmordsförsök efter att hans flickvän, Nina, tragiskt omkommit i en bilolycka. Holly lyckas luckra upp Robs sorg och de båda inleder ett förhållande. Allt går bra tills de hamnar i säng. Nina visar sig inte riktigt vara klar med varken jordelivet eller Rob och dyker helt sonika upp i sängen. Rob och Holly ställs för ett dilemma: hur gör man slut med en flickvän som vägrar att gå? Och som dessutom är död?

 

Nina Forever är en film som vägrar låta sig placeras in i ett fack. Den är lika delar drama som svart komedi. Samtidigt finns det tydliga skräckelement kombinerat med romans. Filmens ena regissör, Ben Blaine, förklarade det på ett väldigt bra sätt under frågestunden efter filmen. Han menade på att sorgearbete inte bara är ledsamt och hemskt utan att man känner alla känslor, från morbid humor till djupaste avgrundssorg. Jag har sällan stött på en film som utforskar det här på ett så jäkla bra sätt som Nina Forever gör.

 

Filmens skräckelement har ofta liknats vid Clive Barker och jag kan se liknelserna. Filmen som jag kom till att tänka på under de många sexscenerna var dock, något otippat, Shortbus (2006). Det är sällan som jag ser en film som inte skäms för att visa sexualitet som något lika delar sensuellt som kul. Här finns galghumoristiska detaljer som jag bara älskar och det fick mig att tänka på den annars väldigt väsensskilda skildringen av alternativ sexualitet i New York. Det är mycket tack vare mycket fina skådespelarinsatser som detta möjliggörs. Framförallt de två kvinnliga rollerna, Abigail Hardingham som Holly och Fiona O'Shaughnessy som Nina, är ytterst välspelade. Om jag ska lyfta fram någon är det just Hardingham som ger Holly en slags naivitet blandat med en grym styrka.

 

Nina Forever är en unik film som de flesta större studios hade sett som omöjlig att marknadsföra. Den ligger inte i en speciell genre, innehåller explicita sexscener och tung tematik samtidigt som den matchar tungsinnet med brittisk humor. Den tillhör det bästa jag sett under 2015. Se den. Nu. 5 flickvänner från förr av 5 möjliga.


Ikväll stänger jag in mig med mer tysk klaustrofobi i HomeSick (2015) och avslutar kvällen med spansk claymation-splatter i Possessed (2014). Det tycker jag du också ska göra.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards